En serie av bråk


Bild 2017-04-28 kl. 06.18 #3

Jag har haft en del konflikter på senare som har gjort mig matt. De har kommit som en bukett och varit flera på samma gång. Nästan som att jag har undrat om det är mig det har varit fel på. Jag brukar inte bråka med vänner och familj, men nu har det blivit så. Det är så olika skäl men ändå värt att ta upp. En kompis har jag glidit ifrån för att jag inte gillade hur hen behandlade sin partner. Jag bad om ursäkt senast igår för jag hade glidit iväg. Jag tycker man ska berätta saker för sina vänner. Jag tror vi är igång att lösa det. Crille och jag hade århundradets gräl igår som vi löste. Vi är ju så nära så vi brukar väl ha ett sånt var femte år. Det slutade i alla fall med skratt och snälla ord, efter 1.5 timme. Sen har det blivit en missuppfattning om en semester med några som blev större än vi hade räknat med. Phu, allt på en vecka.

Bild 2017-04-28 kl. 06.28

Så två konflikter håller på att lösa sig, den tredje kommer ta lite tid. Blir alldeles matt. Men det kommer gå bra. Jag är ju en person som säger vad jag tycker till dem det berör. Det gör väl att jag betraktas som konfrontativ och rak. Men de flesta av mina vänner är likadana, raka. Därför blir det lite tjafs mellan alla emellanåt men också en genuin stämning. Hur är ni?

Bloggvännerna har ordet

21 svar till “En serie av bråk”


  1. Annika skriver:

    Först språket ? dem det berör. Annars blir meningen dom dom berör.

    Tråkigt med konflikter men skönt när de går att lösa med dialog. F.ö. så älskar jag mysmornar när man vaknar lite tidigt och alla inte är vakna än.

  2. E skriver:

    Dem DET berör. Herregud!

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Men fy fan vilken icke ödmjukt sätt att hjälpa någon som ber om hjälp. ”Herregud” Skit på dig.

  3. Emelie H skriver:

    För att komma ihåg de/dem kan man tänka att testa att sätta de/vi dem/oss. Om vi passar i meningen (där i meningen du ska skriva de/dem) är det de du ska skriva. Passar oss är det dem.

    Exempel:
    1. Vi ska gå hem = De ska gå hem.
    2. Jag ska gå hem till oss = Jag ska gå hem till dem

  4. Majda skriver:

    Känner absolut igen mig i det du skriver, det känns bra att vara ärlig och rak men ibland önskar jag att jag bara kunde låtsas som ingenting, haha kommer ju snart inte ha några vänner kvar, eller man, eller mamma, eller syskon haha tror nästan att till och med barnen håller på att tröttna.

    Kika gärna in hos mig http://nouw.com/miniochluna
    Kram

  5. Hanna skriver:

    Jag går igenom lite konflikter jag med, jag är som du, rak, tydlig och ärlig medan en del av mina vänner är tvärtom, konflikträdda. Då blir det fel, de vill inte ”bråka” men de har ändå startat upp till bråk, då tycker jag man få stå för det man gjort och sagt och kunna prata om det. Har en vän som jag tränar med, pluggar med och ses i alla fall 3 gånger i veckan, nu senaste veckan kände jag att hon totalt ignorerade mig i skolan osv, samt inte hört av sig någonting. Så då skrev jag till henne och frågade om det var något, fick samma svar tillbaka ”jag känner samma, att du har ignorerat mig”. Så himla dumt, vi båda har gått runt och tänkt samma sak. Ingen var arg eller ledsen så det var ju bara ett missförstånd, men hade jag t ex inte skrivit till henne hade det kunnat pågå hur länge som helst? Då hon är en av mina vänner som gärna inte startar upp en diskussion om något ”jobbigt”. Sånthär ger mig sån himla ångest dock, att gå runt och känna att någon kanske är arg på mig, för något som jag inte vet vad det kan vara. Får magknip verkligen, skulle skrivit till henne tidigare.

  6. linnea skriver:

    Jag tänker ibland att du kanske inte ska berätta om dina privata konflikter, känns väldigt privat. Jag har fått lära mig (genom terapi) att bearbeta mina tankar konflikter själv. har alltid frågat andra, bett om råd etc, och då har jag känt att det blivit svårt med min integritet.

    Men alla är verkligen olika och det kanske är ett sätt som funkar för dig. Då vill jag inte kritisera men det var en tanke som väcktes när jag läste ditt inlägg.

  7. Madeleine skriver:

    Hög igenkänning, har lite samma fenomen som pågår i mitt liv just nu. Efter många år som tyst mus som inte vågar yttra sin åsikt har jag funnit mig själv och mitt värde och vågar numera kommunicera väldigt ärligt och rakt. Vilket inte alltid mottags så väl. För Det tar energi som bara den när det blir konflikter. Även om de kanske behövs, man behöver rensa ut lite. Och jag vet faktiskt inte varför det alltid sker samtidigt med alla, eller så känns det i alla fall. Hang in there ! Kram

  8. Emma skriver:

    Jag har sällan längre konflikter, om det är för att vi bråkar sällan i mitt umgänge, eller för att jag inte är ett dugg långsint (släpper bråk på några minuter) så det inte går att bråka längre med mig, vet jag inte. Däremot ja konflikter uppkommer, så länge de är konstruktiva tycker jag bara det är positivt. Gnäll och drama är värdelöst, orkar inte det.

    Men reste utomlands med en av mina närmsta vänenr och har haft det vidrigaste bråket någonsin. Jag blev sjuk, rätt rejält, och fick åka till sjukhus. Först ville hon inte åka direkt pga ”det är bra wifi nu” och att hon minsann får vänta på mig hela tiden. (Svårt för mig att äta fort, gå upp tidigt, gå fort osv pga får inte behålla någon föda) Efter sjukhuset fick jag en rungande utskällning för att jag inte visat tillräckligt mycket tacksamhet för hur hon anpassar sig efter mig och köpte mat efter sjukhuset. Tilläggas skall är att jag har tackat för allt, men inte tillräckligt innerligt tydligen.. (då låg jag utslagen på sängen efter flera timmar utan mat på ett redan minuskonto av energi) Det slutade med att hon bestämde sig för att byta rum, och sedan hotell. För mig är det oförlåtligt. Jag bröt kontakten med henne i samma sekund som hon meddelade att hon tyckte jag var otacksam och att hon tänkte bryta upp. Man lämnar inte en kompis när den är som svagast, särskilt när man är utomlands, någonsin. Jag kan omöjligen förlåta det, det går bara inte.

    Så nu är jag ensam, men tack och lov på bättringsvägen och om två dagar åker jag hem. En kompis mindre, men en lärorik (och överjävlig) lärdom rikare..

    Sorry för novellen! 🙂

  9. Funderare skriver:

    Jag ställs mellan partner och föräldrar. De klickar inte. Min mor likväl min sambo är experter på hårda ord. De båda försöker låta bli, men så snabbt någon av de gör något litet fel så drar den andre ut detta till ett helt jäkla kaos. Vad göra? Har jag något ansvar i att bättra situation mellan de? Har jag någon möjlighet? Kan jag lägga mig ens i? Alla tycker att jag inte försvarar de- jag får höra det från båda sidor. Mina föräldrar har alltid lyckats orsaka mig en del ledsna stunder, men är det verkligen så att jag måste sluta ha en föräldrarelation och välja min partner? Kan inte jag ha båda delar? Vi har ett familjeföretag- vilket bidrar till med spänning i det hela, och jag kan alltså inte sluta ha kontakt med de helt. Vilket jag inte heller vill. Jag ser ju hur de hyser ägg mot varandra- jag känner mig idiotiskt när jag begär bra bemötande från var och en. Alla är sårade och alla har anledning för det. Men min roll? Vart borde jag stå? Hur borde jag stå? Snälla hjälp. Går banans.

    • Elle skriver:

      Jag har nog någon liknande situation. Som tur är är det långt mellan oss och föräldrarna. Båda sidor är fina och snälla men som du säger, har lätt för att tala först och tänka sedan.

      Jag brukar prata med min mamma innan vi åker dit. Säga att nu vill jag att du tänker till och inte tjafsar hur som. Min sambo ber jag bita ihop. Typ: vi ska vara här i tre dagar, bara svälj om hon blir jobbig. Jäkligt trist men det är så jag gör iaf….

    • Linda skriver:

      Tänker att jag är likadan, rak, och att jag verkligen föredrar det än att gissa vad andra tycker. Men oundvikligen blir det väl också fler konflikter, då rakheten inte alltid är så diplomatiskt. Så jag övar på diplomati och det går sådär. Med vänliga hälsningar Linda

  10. Erika82 skriver:

    Lustigt för jag avslutade just en konflikt med några barndomsvänner. Nackdelen med gamla vänner att det är svårt att utvecklas och man faller tillbaka i gamla mönster från skolåren
    Lite det där ”typiskt dig”-köret när man tycker att man utvecklats. Så fick jag ett sånt påpekande häromdagen och jag tände till och sa att det är sårande… speciellt om det bara går åt ETT håll. Att man skojar bara om en person.

    Jag är en rak person och likaså min närmsta vän. Vi tjafsar som småsyskon men det blir aldrig stora bråk som tur är.

  11. Gnäll skriver:

    1.) Du inser inte att du ber om ursäkt väldigt ofta Elaine? Inflation liksom? Borde du inte då fråga dig varför du gör och agerar på ett sätt som leder till misstag? Var lite mer proaktiv i ditt tänk. Tänk innan du pratar, tänk innan du gör.

    2.) Alla dessa kommenterar visar tydligt varför kvinnor har svårt att komma in i informella grupper på jobb och nå högsta nivåerna i företag. För mycket eneregi läggs på icke produktiva aspekter. Visst, jag kommer nog får en massa skit nu, men det är märkligt att det inte förstås. Gnäll inte på männen, gnäll på aktieägarna etc som vill ha män i ledningen i o m att de klarar av att fokusera på aspekter som gynnar företaget, gynnar aktieägarna, gynnar kunderna. Mer kontext och mindre navelskådning tack!

    • Elaine Eksvärd skriver:

      1) Jag är glad för att jag kan be om misstag för stora och små saker. Fler borde ha den förmågan utan att vara så stolta. Du tycker att jag ber om ursäkt ofta för jag, tillskillnad från många andra, inte har någon skam i att berätta när jag gör fel eller när jag bett om ursäkt. Du borde inte shama en sån egenskap, du borde själv testa den.

      2) Den här kommentaren var så intelligensbefriad och generaliserande att jag inte kan svara på den. Och att jag tycker det kommer jag inte be om ursäkt för. Du kommer förmodligen inte heller be om ursäkt till alla de kvinnor du förolämpar med denna kommentar för du ber förmodligen ytterst sällan om ursäkt. Kanske därför folk kan uppfatta dig som en skitstövel emellanåt. Men hey, du ber i alla fall inte om ursäkt.

      • Gnäll skriver:

        Roligt att se din självförnekelse. Med ditt resonemang skulle en idiot (inte sagt att du är en så ta inte fram offerkortet) vara mindre idiot bara för att hen är bra på att sprida ursäkter och förlåt hit och dit.

        Om jag nu är en skitstövel så föredrar jag att vara en sådan och stå för det än att vara vara en skitstövel som tror jag kan komma undan med det om jag regelbundet ber om ursäkt för det utan något som helst spår av bättring.

    • Nelly skriver:

      @2.) Känner sååå igen mig, trodde jag var helt ensam om å tänka så!!!!!

  12. Camilla skriver:

    Jag har liknande förflutet med dig Elaine och känner mycket väl igen mig i det du beskriver. Det händer mig ofta med både vänner och familj och jag börjar förstå mer och mer att de som förstår en är oxå de som gått igenom livets ”hårda skola” med motgångar och även trauma. Som lärt oss att man måste agera själv om nåt ska hända! Jag har heller inga hämningar att säga vad jag tycker och det påverkar mig ofta negativt då folk varken vill eller orkar/vågar förstå. Fortsätt kämpa precis som du gör världen behöver sådana som oss som vågar riska lite för att vi och världen ska få upprättelse och bli bättre. Folk är för fega och rädda nuförtiden, det är därför såna som Trump och IS tränger sig fram och tar makten!!! Du är grym!!

  13. Frida skriver:

    Jag och min bästis har inte pratat på två månader. Jag som vanligen är ganska konflikträdd tog mig i kragen och frågade rakt ut om det var något som hon ville ha sagt eftersom de senaste gångerna vi setts varit aningen kalla och fulla av gliringar.
    Som svar fick jag en rad väldigt arga sms som bland annat innehöll kommentarer kring hur barnslig jag är, att jag behöver ett liv, att jag har psykiska problem och att jag för livet svårt för alla andra. Hon avslutade sekvensen med att tala om för mig att vi två visst skulle prata om mitt beteende och att hon skulle höra av sig.
    Jävligt sårad avbröt jag all kontakt med henne i väntan på att hon som meddelat skulle höra av sig. Nu har det gått 2 månader. Hon har visat ett visst intresse för att vilja försonas men jag känner inte alls för det. Tvärt om känns mitt liv enklare utan denna relation och dessutom känner jag att jg måste stå upp för mig själv. Samtidigt vet jag inte. Hur skulle ni göra ?

    • Madeleine skriver:

      Om det är din bästa vän skulle jag ta kontakt och försöka prata ut och se vart allt kom ifrån som störde henne precis då. Bröt all kontakt med en mycket nära vän en gång och tänkte minsann inte vara den som hörde av sig först. Hon tog livet av sig 6 månader senare, vi var 28 år då. Så idag får inte mina konflikter dras ut så länge om det är en nära person i mitt liv. Jag levde med ångesten länge över att jag inte tog steget till kontakt . Nu råkar givetvis inte alla ut för samma som jag men det gav perspektiv på vad som är viktigt. Att sura var inte en sådan sak.

Lämna en kommentar