Bra prat imorse


Har ni varit med om något tragiskt där folk i er omgivning har sagt bra eller dåliga saker? Berätta gärna. Det är alltid spännande och höra och såklart ledsamt emellanåt.

Här ser ni hela klippet.

 

 

 

Bloggvännerna har ordet

29 svar till “Bra prat imorse”


  1. Fanny skriver:

    Så bra prat! När en kollega hade förlorat sin 25-åriga bror i en väldigt tragisk bilolycka sökte jag upp henne och sa helt enkelt ”Jag vet inte vad jag ska säga” och gav henne en kram när hon kom tillbaka till jobbet. Hon grät, jag grät och vi stod bara tysta och höll om varandra en lång stund. När hon, ungefär ett år senare, slutade hos oss kom hon till mig och tackade mig för att jag hade vågat ”möta” henne. Hon upplevde att andra på vår arbetsplats undvek henne efter händelsen och sa att den där lilla, för mig intetsägande, meningen hade betytt så mycket för henne. För mig kom det lite som en chock att hon ens hade reflekterat över det, men där och då bestämde jag mig för att alltid säga något och aldrig bara tiga. Även om det enda jag kan säga är ”Jag vet inte vad jag ska säga”.

  2. Kim skriver:

    Min systerdotter förlorade sitt första barn i gravideokamera 40+2 nu i januari. Jag har jättesvårt att hitta rätt ord att säga till henne. Vad säger man? Jag känner sån fruktansvärd sorg med dem men kan ju, tack och lov, aldrig förstå hur det verkligen känns när livet är så här orättvist. Jag blir tyvärr mer tyst, men har lättare för att skriva. Hon vet att jag finns här och att vi tänker på henne.
    Passar på att tacka för en bra blogg. Du är underbar.

    • S. skriver:

      Säg så. ”Jag vill finnas här för dig men jag vet inte vad jag ska säga”. Ibland tror jag att vi inte ska säga så mycket. Inga ord kan ju trösta henne. Men vi ska våga lyssna.

  3. Malin skriver:

    Tydligt är att många (även jag själv….) ska och vill tipsa eller säga att de vet exakt hur man mår för att de själva varit med om värre händelser eller samma sak. Det är väldigt lätt att istället för att lyssna direkt vilja ge tips på det ena och det andra. (För att må bättre, för att förändra osv). Ibland behöver man bara en vän som lyssnar utan, såklart i all välmening, pekpinnar eller massa tips som just då kanske bara stressar den som mår dåligt. Bättre är kanske att fråga om/när personen vill ha hjälp å råd att de får be om det när de själva känner att det fungerar. Svårt detta.

  4. C skriver:

    Du äger. Synd att Tilde och Peter är så makt-positions-stolta, de ger dig inte det rampljus du förtjänar som skulle göra klippen ännu bättre. Du hanterar det väldigt snyggt varje gång, jag vet inte om jag skulle klarat det. Tack för inspiration

  5. Binki skriver:

    Min mor dog i bröstcancer, och under två års tid innan hon dog stod det klart att hon inte skulle bli botad. Så jävla mycket dumma kommentarer jag fick höra då. ”Har hon provat att meditera?” ”Det är viktigt att tänka positivt.” ”Har hon provat den här (random new-age-behandling) jag läste om?” Bäst kommentar var ”Fy fan vad hemskt!”, vilket är precis som jag – och hon – kände.
    Mest puckade kommentaren om min skilsmässa för tre år sen var: ”Jag känner flera som har hittat tillbaka till varandra efter parterapi, ska ni inte prova det?” Bästa kommentarerna om min skilsmässa var från min chef: ”Äntligen!!” och från min bästis: ”Grattis!”. Hi hi.

    • D skriver:

      Det är nog så att det är väldigt svårt för en utomstående att säga rätt kommentar i en svår stund. Det skulle kunna träffa oerhört fel att säga ”äntligen, grattis!” till alla som går igenom en skilsmässa. Det illustrerar för mig att det inte finns något rätt och fel, kanske kan det vara så att det viktigaste är att förhålla sig till hur nära man står den drabbade och säga något utifrån det.

  6. Jenny skriver:

    Jag är ensamstående mamma till en snart fyraåring och när folk frågar var hennes pappa är och jag ärligt svarar ”Jag vet inte, jag har inte hört ifrån honom sen jag var gravid i månad sex” så får jag oftast tystnad tillbaka. Möjligen ett Oj, jobbigt.

    • D skriver:

      Så skulle jag nog också reagera om du sa så. Om du på något sätt själv sa hur du kände inför det skulle det öppna för att säga något bättre, men som du skriver det framgår det inte om det är känsligt för dig och stängd dörr för kommentarer eller hur du känner. Om du hade lagt till ”det känns tråkigt /sorgligt /det är inget att göra något åt/det gör mig skitförbannad” så hade jag gjort vad jag kunde för att bekräfta din känsla och kanske ställa följdfrågor.

      • Jenny skriver:

        Jag förstår att mitt svar inte kanske direkt öppnar för vidare kommentarer men att mötas av total tystnad eller ett oj känns ändå märkligt. Och mina känslor i detta är inte det viktiga, för min del får han gärna hålla sig borta. En människa som överger sitt barn totalt står inte högt i kurs hos mig. MEN min dotters känslor som kommer komma utifrån detta, det känns värt att kommentera. Får väl välja att lägga till något i stil med: vilket ju är väldigt tråkigt för dottern.

  7. Vera skriver:

    När min stora syster tog livet av sig, så va det många som låtsades som ingenting och någon sa ja de gör inget världen går snart under endå .

  8. Erika82 skriver:

    Värst tycker jag är folk som försöker ta ändras sorg och göra till sin egen:

    1. När min kompis pappa dog började en annan kompis prata om när hennes lätt sött några år tidigare och hur ledsen hon då var.

    2. När en bekant la upp bilder på sin sambos avlidna bror och skrev om hur ledsen hon var osv. Sen samma sak varje år på årsdagen. Ge dig! Det är inte DIN bror. Jag tror inte ens hon kände honom så väl innan han avled.

  9. Nina skriver:

    Hej! När jag var 17år dog min pappa, oväntat och helt utan förvarning. Chocken var total och sorgen var becksvart och så djup. Idag är jag 38år men minns och framförallt känner jag fortfarande hopplösheten, vanmakten och den fruktansvärda känslan av att livet, världen aldrig skulle bli sig lik igen… Förutom smärta minns jag vuxna som tittade, viskade, tittade bort men inte sa något. Mitt liv skulle aldrig bli sig likt och ”dom” sa inget!? Helt obegripligt än idag. Inga speciella ord el handlingar behövs, men visa att du vet och att du bryr dig, även om de är lite. Det bär jag med mig, lärt mig den hårda vägen. Jag kommer aldrig sluta visa att jag bryr mig, stort som litet!

  10. Anni skriver:

    När jag blev våldtagen så fick jag kommentarer som ”är du säker?” Och när jag inte sörjde som män skulle så så samma människor ”hur klarar du av att va med en kille?” Förutom de närmsta som försökte finnas så gott de kunde fick jag aldrig en kram eller ord från någon som kunde vara stöttande

  11. Jennifer skriver:

    Blev våldtagen i tonåren och efter ganska lång tid tog jag mod till mig och berättade det för min, då, bästa vän. Hon reagerade knappt och sa ”det händer ju så många så jag blir inte ens förvånad.” Sedan var det slutpratat om det och hon återgick till att prata om sin senaste crush undertiden jag satt med gråten i halsen och en klump i bröstet. Efter det umgicks vi inte mer, vilket är tråkigt på ett sätt men också väldigt skönt.

  12. Maria skriver:

    När vi fick ett sk missed abortion ( fostret slutat utvecklas och grav stannat av, även om kroppen inte fattat det) personer uttryckte ”det var ju inte så stort, det hade varit värre om det hade gått ännu längre” onödig och korkad kommentar. Just då var det min första grav. och jag väntade ett barn, kommentaren minskade inte sorgen på något sätt.

    Personer som envisas med ”tänk positivt” vid tunga besked. Det gör mig matt.

  13. Isabel skriver:

    När jag var 22 år dog vårt första barn i min mage. Självklart svår sits för andra att veta hur jag ville bli bemött men en kommentar som jag fick ofta som gjorde mig så otroligt ledsen var ”men vilken tur att du är så ung. Du kommer hinna skaffa fler barn”.

    Så osmakligt och vidrigt sagt, precis som om min dotters död inte var så hemskt för jag ändå hade tid att skaffa fler barn. I det läget hade faktiskt tystnaden varit bättre.

    • Sandra skriver:

      Beklagar verkligen sorgen ❤
      Mina föräldrar fick samma känslokalla kommentar när min storebror dog. Han var 11 år och dog i bussolycka. Det sista mina föräldrar tänkte på var att ersätta honom med ett annat barn. Jag kan tänka mig att ni också kände nåt liknande.

      Din dotter räknas i allra högsta grad.

  14. Trebarnsmamma skriver:

    För 2,5 år sedan fick vi veta att vår son (som då var 2,5 år) har DN mycket allvarlig och obotlig muskelsjukdom. Vi var i chock länge och bär för alltid med oss en stor sorg. Förvånansvärd många har bemött detta på ett jättefint och respektfullt sätt, och gör det fortfarande. Värst var helt klart när vissa (i all välmening) ville försöka visa förståelse genom att ta upp/jämföra med egna upplevelser eller något de hört/läst om. Många gånger inte alls i paritet med den allvarlighetsgrad den här sjukdomen innebär. Jag var heller inte mottaglig för några andras sorger under en lång tid. Jag minns också tydligt att folk runtomkring ganska snabbt kom in i hälsningsfrasen ”hej, hur är det?”, eller ännu värre ”hej, är det bra med dig?”, hälsningsfraser som gjorde mig tokig. Helst ville jag bara springa därifrån eller skrika ”det är åt helvete, vet du inte det?!?!”. Jag uppskattar verkligen de personer som vågar fråga på ett respektfullt sätt, som vågar stå kvar och lyssna, utan att egentligen säga så mycket. Det finns liksom inga ord. Det går inte att trösta, men det stöttar om folk försöker förstå lite mer.

  15. Livsnjutaren skriver:

    När min pappa dog,släktingar ringde och sa till mig hur jag skulle vara tacksam för han inte ledd,han var ju så sjuk ,vilken lycka familjen slapp.i åratal som denna person. Fy fan .helt plötsligt alla vill prata med mig och säga detta,annars ingen ringde.de tävlande typ. Kultur grej .Sverige folk undvik ,för såg så ledsen vilket jag aldrig visade förut, till och med min man efter tre månader sa de räcker sluta deppa var tacksam.jag sa till.honom när din mamma får huvudvärk du får panik o ledsen i veckor kan du sluta med detta.han blev tyst.När hon dör vill jag du tänker på sluta deppa efter tre månader.han blev tyst hur kan jag säga detta?folk berätta de om hur deras pappa dog mm.
    Bäst a de folk gav mig kram och sa jag finns här och att jag skulle tillåta sorgas.
    Mina barn gav mig kramar varje dag och sa jag fick kalla de pappa för min dog.ena byggde pappa med en planka för min pappa var smal och kudde ska vara mamma. Lill killen 3 år påminnde vara glad visade så glad mamma ,inte ledsen ont i magen.hehe
    Han gjorde så mycket bus den tiden för hålla mig borta från sorg hörnen.jag planera de sorgen,grät och ältade med en syster när barnen var på dagis.
    Allt de masken kämpande gjorde efter ett år min kropp kollapsade,nu tar jag framåt med sunt värderingar och rätt förväntningar.

  16. Ylva skriver:

    En av mina tvillingflickor dog 12 dagar gammal. Kondoleanser strömmade in via mejl, Facebook och blombud. Några vänner kom förbi, och familjen såklart. Men omgivningen, de där bekanta och allt löst folk, låtsades som ingenting. Träffade en gammal lärare som jag älskat under skoltiden som, när hon hörde att min döda dotter hade varit svårt sjuk, så ”men då var det skönt att hon fick dö, visst?”. Jag visste inte vad jag skulle säga. Samma sak hände bara några dagar senare med en fd. kollega.
    Och sen fortsatte det. Folk kunde inte hejda sig! ”Var glad över att du har en kvar, tänk om båda dött?” och så vidare.
    Vidrigt.

  17. Anna skriver:

    Jag har precis som du varit utsatt för övergrepp, både fysiske, psykiska och sexuella, men dock av min styvfar. När jag tog tag i det och kontaktade en kurator för att få prata om allt som hänt och bearbeta det bestämde jag mig också för att berätta för min familj och vänner. Kuratorn och jag pratade mycket om hur de jag berättade för skulle kunna reagera. Det gav mig en slags trygghet att vi hade pratat om det. En sak som hon sa var att jag skulle vara förberedd på allt; tystnad, förnekelse, förtvivlan ja allt, men hon sa också att de som jag berättade för också bar på sin ryggsäck – de hade kanske också hade blivit utsatta – vilket kunde leda till att de i mina ögon betedde sig konstigt. Jag tycker att man inte alltid ska döma den personen direkt – vi vet aldrig vad det vi berättar väcker för känslor och mer eller mindre medvetna minnen. Kram

  18. Erica skriver:

    När vår son föddes med Prader Willis syndrom så var det inte många som visste vad de skulle säga… Det blev en krock då en bebis vanligtvis är någonting man gratulerar och plötsligt ville folk beklaga. Vi var ju själva ledsna över att han hade det här syndromet men samtidigt var vi jätteglada att han äntligen var hos oss <3 Det var helt enkelt svårt för folk att veta hur de skulle bemöta oss…

    En pappa på min dotters förskola sa någonting bra: -" Hej! Jag hörde om hans ovanliga sjukdom men fan shit! Grattis ändå!!" Och så gav han mig världens kram med ett stort leende (väldigt stor skillnad mot att få en kram av någon som lägger huvudet på sned…)

  19. helen skriver:

    Jag haller med, men jag reagerade lite anda 🙂 Jag tanker pa att ibland att man kanske måste visa lite förstående till att den andra personen man berättar for blir lite blaze, kanske for att hen helt enkelt gar igenom något den också, som gor att hen i fråga helt enkelt inte orkar ta emot det du berättat eller helt enkelt blockar ut det. Det handlar ibland inte bara om personen som berättar utan även om personen som tar emot det man har sagt. Hen kanske har ett trauma som den bar pa själv och blir liksom stum och lite nollställd?? Forstar du vad jag forsoker saga?

Lämna en kommentar