Västkusten


Godmorgon finingar. Hoppas ni mår bra. Vi kom till Björkö efter lunch och barnen stormtrivdes. Tystnaden, lugnet, skärgården och så familjen förstås. Matheo och Evelyn kände sig hemma direkt. Evelyn valde ut Axel direkt, Karins son – min syssling som är 18 år. Vi ska fira Bosse som fyller 60 år nu i helgen. Det känns så fint att vara här.

Tack för fina kommentarer till Josefin. Det är helt obegripligt och onaturligt för oss att ha folk i vår ålder som dör. Allt blir så skört, får perspektiv och man tänker en massa. Jag har drömt mardrömmar både sedan Amis död och dådet på Drottninggatan. Har drömt att läkaren gett mig cancerbesked, att mitt ryggont berodde på det. ”Du kommer högst att leva en vecka efter barnets födsel så vi får nog snitta i veck 37.” Det var en sån hemsk känsla och jag minns hur jag sitter med nära och kära och berättar detta i lugn och ro för dem. Tar ansvar, trots att det är jag som ska dö i drömmen. Hemskt. Det var svårt att skaka av sig den. Sen drömde jag att terroristerna slog till på en Beyonce konsert. Hon gick på alla fyra längs en catwalk scen och hade en illasittande body som inte lämnade mycket att dölja. Mitt i allt så sprängdes något och alla vi föll likt dominobrickor ner i nåt svart brinnande hål. Obehaget.

Har ni också drömt jobbigt sedan folk i er närhet gått bort och efter dådet? Jag försöker förtränga det nu och bara njuta av vår tid här.

Jag vill inte vara i mitt huvud när jag har allt det här fina framför mig.

Jag tyckte det var jobbigt att vara liten, att inte få svar på den tidens bekymmer som vuxna – de allvetandes – saknade svar på. Jag tycker det är jobbigt att vara vuxen och inte kunna ge vettiga förklaringar på världen, på dådet, för barnen. Vad säger jag till Matheo? Gustav sa sanningen. Jag blev lite ställd av det för så gjorde man inte i min familj, de vuxna sa bara ”ingenting” när man frågade. Hur gör ni? 

Bloggvännerna har ordet

8 svar till “Västkusten”


  1. F skriver:

    Min dotter är 8 år och jag berättade sanningen för henne med, lillebror 6 år fick en variant av sanningen. Berättade även för den stora att jag ”varit med om detta förut” (bomberna i Londons tunnelbana 2005 när jag bodde där) och att världen och livet går vidare lixom.

    Den stora tyckte att det var hemskt och blev inte trygg förrän pappa kom hem (han blev fast på sitt jobb i hötorgsskraporna till kl 19.30 på kvällen). Lillebror verkar dock fortfarande tänka på det; vi har pratat om att flytta från vår närförort ut till Ekerö (villa!) och då sa han ”ja, Ekerö är ju bra för där kör ingen in med lastbil på människor”. Vi försöker prata om det men jag antar att barn ”processar” saker i sin tid/på sitt sätt med.

  2. Helena skriver:

    Min son är ganska liten fortfarande (2år) men funderar mycket och han frågade varför jag grät och om jag var ledsen ❤
    Jag tog en förenklad version och berättade att en dumming hade kört på en massa människor med en lastbil och att jag var ledsen för att jag tyckte synd om alla som hade fått ont.

    Sedan diskuterade vi att man ska vara snäll mot varandra och kramades. ❤

    Jag tycker det är svårare när han undrar saker jag själv inte vet som tex var mossa kommer ifrån och varför.

  3. Jenny skriver:

    Vi pratar öppet om det med våra som är 8 och 6. Vi hade precis kommit hem från en semester i London när dådet på bron inträffade och nu när samma sak hände i Stockholm blev det ganska nära (vi bor i stan). Jag säger som det är – det ÄR läskigt och det finns jättedumma människor som vill förstöra för oss andra men att det är sjuka människor som gör sånt och att nästan alla i världen faktiskt är snälla. Vi säger också att vi gärna pratar om det och att de får fråga precis vad de vill. Världen ska inte få bli en läskig plats!

  4. Emma skriver:

    Jag tror att man alltid ska berätta sanningen, anpassat efter barnets ålder såklart och efter hur barnets personlighet är. Men att dölja saker är ofta värre än att säga (delar av) sanningen, för då blir barnet ensamt med sina egna tankar/fantasier och det blir oftast så mkt värre.

    Kolla in Bris hemsida, de har jättefina tips etc på hur man pratar med både små och stora barn om sånt här.

  5. Johanna skriver:

    Jag var med i en allvarlig bilolycka för fem år sedan, som jag mirakulöst överlevde. Men sen dess har jag levt med svår dödsångest som blir värre när hemska saker händer. Drömmer ofta mardrömmar att jag dör eller att mitt barn blir alllvarligt sjuk. Och är något som jag tänker på ofta, är livrädd för att något ska hända. Är fruktansvärt jobbigt och påverkar mig mycket!

  6. Majaisadora skriver:

    Hej Elaine. Har aldrig kommenterat här förut, men var tvungen då du är på Björkö. Jag är därifrån men numera bosatt i Jönköping sedan några år. Njut av min vackra ö, bästa platsen!

    Havet har alltid gett mig frid och vila i tunga stunder. Tack för att du är öppen och delar med dig av jobbiga delar av livet. Och du har en fantastiskt söt dotter!!

    Kram Maja Bahlmann

  7. Anna skriver:

    På Björkö! Bor i närheten på fastlandet och Björkö har en av de finaste badvikarna – Klarvik. Inte alls långtifrån där ni är. Be värdarna visa er och kom tillbaka en sensommardag. Magiskt!

  8. Lina skriver:

    Döden skrämmer mig mycket. Men sedan jag fick barn har jag mindre tid att tänka på hur mycket den skrämmer mig. Det hjälper lite. Att inte hinna måla upp döden vid varje bilresa/övergångsställe/nattsömn/flygresa/bröstsmärta längre utan kanske bara var 10:e. Men. Ibland stannar jag upp och undrar vad i helvete jag gör med mitt liv. Jag har ju bara ett. Är det så här jag vill leva det? Sådant kan också skrämma mig. Att jag kommer ångra mina val. Och då lever jag med en man jag älskar, har två friska, glada barn, ordnad ekonomi och ett jobb jag tycker är helt okej (till och med riktigt bra vissa dagar). Vi bor i ett lugnt område på lagom pendlingsavstånd från Göteborg, jag har släkt jag tycker om och i mitt hus får jag odla precis vad jag vill. Ändå frågar jag mig om det är tillräckligt. Samtidigt som jag inte känner att det är speciellt viktigt att bli ihågkommen av eftervärlden.
    Så jag har nog inte bra att komma med. Kanske bara lite tröst om att andra oroar sig också.

Lämna en kommentar