”Hoppas han blir lycklig”


Skärmavbild 2017-04-12 kl. 11.21.15

Jag pratade med Jenny och David om den konstiga känslan av att plötsligt vara över någon som man inte trodde att man kunnat leva utan. Det hände mig för länge längesen, men jag minns när vi gick skilda vägar och jag på riktigt kände att marken öppnades, benen gav vika och jag ville inget  annat än att gå efter honom. Världens färger försvann utan honom.

Vi blev tillsammans igen och färgerna kom tillbaka. Jag höll i honom hårt, såg han i ögonen och sa ”Jag släpper dig aldrig”. Han trodde på mig. Jag trodde på oss. Men tiden gick och irritationen steg och attraktionen avtog. Jag kände mig som en mamma utan att ens vara i närheten av att ha eller längtan efter barn. Min kärlek kändes som min tonårsson. Jag behövde förklara banala saker som var svårt för honom. Det var så svårt för det fanns inget ont i honom, men just den egenskapen dödade attraktionen. Jag släppte honom, precis så som Boris hade släppte mig en gång i tiden – snabbt och ärligt. Det bästa sättet för att låta någon gå vidare snabbt och inte plåga sig själv med tankarna ”tänk om”. Det fanns inget att tänka till om. Jag gjorde slut och var tydlig med varför. Han gick och gick vidare fyra månader senare. Jag minns när jag fick beskedet att han hade träffat en ny, precis så som jag hade önskat högt månaderna innan. Jag blev snopen, förvånad och lite chockad. Jag sa ”Åh vad bra för det var det jag ville”. Mitt tonfall var inte övertygande, nästan frågande. Sällskapet tittade på mig och höll nästan som några tysta minuter för mig, för oss. Slutet var definitivt. De lät beskedet sjunka in. Jag var rädd. Kommer jag bli ledsen? Kan jag gå? Öppnar sig marken nu? Men jag gick, marken var stabil och sorgen kom aldrig. Det där med att önska att ens ex träffar en ny är verkligen det ultimata beviset på att man inte längre vill, att man inte är kär, men ändå har kärlek kvar för att vilja den andra väl. Känner ni igen det? Men jag lovade mig själv att aldrig bli ihop med någon igen förrän jag visste att det skulle hålla för livet. Och så blev det. Jag höll mig utanför stabila konstellationer tills jag träffade Gustav. Jag pallar inte med seperationer. Det känns så onaturligt att den man tittat så djupt i ögonen och låtit näsorna nudda varandra med orden ”Jag älskar dig” och sen ska det ta slut. Vi ses inte mer. Du lever, jag lever, men aldrig tillsammans igen. Det är inte min grej. Därför har jag haft många flyktiga relationer. Jag ville inte slå rot där man senare tvingas rycka upp. Det gör för ont.

Den här roten ska inte upp
Skärmavbild 2017-04-12 kl. 11.35.41

❤Nio år i år❤

Bloggvännerna har ordet

11 svar till “”Hoppas han blir lycklig””


  1. Madde skriver:

    Känner så väl igen mig i vad du skriver Elaine!! ❤️ Tack för bra tankar om det här med att gå vidare. Stor kram

  2. Hanna skriver:

    Träffade på mitt ex på stan i vår hemstad då båda var hemma över jul, hade inte sett honom på 3 år. Han valde att gå förbi, inte säga hej, inte ens titta mig i ögonen. Han gick med sin nya tjej, men det gjorde inte ont, det var fint, fint att han hade hittat ny. Men att han inte ens sa hej efter 4 år ihop, det gjorde ont.

  3. Maria skriver:

    Jag har inget ex och kommer förhoppningsvis aldrig få något. Är i stadigt förhållande sedan sju år tillbaka…

  4. Louise skriver:

    Ååh! Jag är 19 och känner såå igen mig, i typ exakt allt du skriver!!! Behöver inte tillägga något för du satte pricken över i.

  5. Åsa skriver:

    Har typ 4 ex. Kortare relationer, den längsta var tre år. Och typ nästan hundra engångligg fördelat på 25 år. (Gah! ??) Jag har också – till sist – hittat nån att hålla fast vid. Inte bara pga att han är bäst (även om jag tycker det) men mycket på grund av att han också hade kommit fram till punkten herre gud nu vill jag inte ha mer förändringar på den fronten i livet. Tror jag var en viktig sammanbindande faktor. ”Komma vad som komma vill men nu satsar jag och står kvar i vilka stormar som än kommer.” Ungefär. Man inser typ: Världen är föränderlig nog som den är, jag behöver (uppenbarligen?!?) sex, och jag blir inte yngre och folk kommer försvinna runt omkring mig, särskilt den äldre generationen. ? Jag behöver en partner. En att lita på, en att respektera, en att förlåta och bli förlåten av, en att fortsätta tillsammans med vad som än händer (finns såklart gränser!), hand i hand. Jag är trogen, han är trogen (för allt jag vet), och det känns verkligen som att han känner som jag och värderar vår relation utifrån samma utgångspunkter som jag. Han har bra grundläggande värderingar, jag uppskattar honom, jag tycker han är fysiskt attraktiv, han är godhjärtat, ärlig och generös, och jag är så tacksam. Länge länge resonerade jag ”jag är inte ute efter någon, jag behöver ingen annan människa för att förverkliga mig – särskilt inte en karl – jag är en enastående kvinna och stark”. Det stämmer, till viss del, tills tiden visade mig att vänner kan försvinna, och andra kan bli sjuka och dö. ((Och tills jag började räkna på antalet tillfälliga samlag (??)). . Då kände jag: jag behöver (faktiskt, eller vill på allvar ha) en ”särskild vän” att hålla hårt i, nån signigfikant person att räkna med i livets svängningar. Och man behöver sex. Vill bara säga till alla man kan leva lycklig med eller utan stabil sex/kärleks-partner men när (eller om) man på djupet insett och erkänt en vilja och behov av något äkta och långvarigt så tror jag någon finns någon där. Och kommer att visa sig ganska snabbt. Är övertygad. För alla. Handlar mycket om vilja tror jag, och att känna igen den viljan hos någon annan. En partnerrelation innebär inte ”happpily ever after” (haha, nej mycket nya utmaningar!) och – det ärdefinotivt inte allt som räknas i livet. Man jan vara lycklig och trygg utan Jag var lycklig som singel också. (De hundra var inte dåliga ??.) Men det blev ohållbart. Typ. Och lite farligt, ur hälsoskäl. Sexmässigt. Driften pushade mig alltid att söka. Orkade inte tillslut, söka ny och ny och ny. Min nuvarande relation känns som något fint och värdefullt. Och praktiskt, om jag ska vara krass. Och det måste man vara som människa. Och – jag är väldigt tacksam. Som Elaine skriver – jag vill inte släppa och kommer att kämpa för att skapa och upprätthålla denna relation. Jag vill den ska vara for life. Som familj. Om han är ”otrogen” då? Nån gång i framtiden? Jag vet inte. Kanske jag kommer vara det. Ingen vet. Jag vet bara att en relation man vill ha (med en hyfsat reko person) är värd att kämpa för. Att förlåta och låta sig förlåtas. Om båda vill. Utan att förneka sig själv och sin innersta integritet. Och respektera hans/hennes/hens. To love! ??❤️❤️❤️

  6. Mollan skriver:

    Hade en fantastisk och turbulent kärlekshistoria för många år sedan med en man som pga kultur och familj aldrig kunde bli mer än så med. Otroligt jobbigt på alla vis och fast vi visste hur det var eller skulle bli men var ändå som omöjligt hålla oss ifrån varandra. Dock visste jag han skulle giftas bort förr eller senare så tillslut tog jag steget att flytta till andra sidan Europa och börja om ett nytt liv, mer eller mindre. Hördes ibland men gjorde så otroligt ont. Åkte tillbaka efter ett par år och råkade stöta på honom av en slump – och det kändes som det gått en sekund. Knivar i bröstet av saknad osv. Märkte direkt han var annorlunda och såg han stod med armarna nästan krampaktigt stelt bakom ryggen, han ville inte visa vigselringen. Bortgift sen någon månad och han såg så otroligt sorgsen ut när han ”erkände” det. Gjorde nästan mer ont än allt annat – att han inte fått en partner som älskade honom och han henne. Fast där osv. Många år senare tog jag äntligen modet att fråga honom över nätet en v de få ggr vi hade kontakt om hm hade några barn nu? Jag hade tänkt på det många gånger men inte velat veta, men när han då berättade att han hade två barn och att han faktiskt var lycklig nu kändes det så Jävla skönt. Lite sorgligt att det blev som det blev pga saker utom vår kontroll, att vi inte fick tröttna på varann eller komma till ett eget avslut på något vis (eller fortsatt va galet kära i varann hehe) men ändå en sån enorm lättnad och våg av tacksamhet. Att han hittat sin plats och hade kärlek och barn. (Jag är också numer lyckligt gift med egna barn osv) och där och då kändes det som att vi satte punkt och förevigt Tack för allt – hejdå.
    Har inte hörts sen dess.

  7. Johanna skriver:

    Åh vad jag håller med dig. När mitt hjärta krossades vid 16 års ålder och det där ”hej dået” utan att ses mer var ett faktum så lovade jag mig själv att inte fästa mig förrän jag visste att det skulle hålla. 25 år hann jag bli innan jag hittade honom och oj vad folk hade åsikter innan och undrade varför jag inte hade pojkvän som ”alla normala”.

    11 år tillsammans med HONOM i år. Starka rötter- som inte heller ska upp ❤️

    • anna1 skriver:

      Oj, haha, det tog så länge som till 25 år!? ?? Din omgivning måste i så fall tycka att jag är värsta onaturliga freaket som var i princip singel fram till 32 (!!) då jag träffade min fantastiska man.

  8. Michaela skriver:

    Åh vad de gör ont.. Har precis brutit upp med sambon efter 5år, kärleken tog slut och vi var överrens om att gå skilda vägar för bådas bästa medans vi ännu var vänner. Men satan jävlar vad ont de gör, jag vill bli lycklig igen. Jag vill se han lycklig igen, men kommer nog aldrig våga bli kär igen med risk för ännu ett uppbrott.
    Tänk vad livet lär mig massor med saker, ser tillbaka på dessa 5åren med fantastiskt mycket glädje och kärlek, men de är min bästa vän jag gör slut med. Herregud, får lära mig andas på nytt igen..

  9. Ale skriver:

    Åh vad det gjorde ont att läsa. Jag är 24 år och hade min största kärlek när jag var 20-21/22, det tog slut pga svåra omständigheter men jag VET att han är min soulmate och det komme alltid göra ont. Vill honom väl och ber alltid för honom men han kommer för evigt ha en del i mitt hjärta som ingen kan ta eller fylla ut. När någon känns som ett hem är det svårt att sen bli hemlös och se honom med nån annan, men jag önskar honom allt det fina i livet.

Lämna en kommentar