Ultraljud är aldrig kul min sits


Jag sitter i väntrummet och är så nervös att jag kan kräkas.

Skärmavbild 2017-03-28 kl. 12.38.56

Är det nån annan funkismamma som känner igen sig?

Bloggvännerna har ordet

38 svar till “Ultraljud är aldrig kul min sits”


  1. Nathalie skriver:

    Jag! Så orolig så jag inte vågar få en nummer två?
    Håller tummar att allt ser ok ut❤
    Kram

    • F skriver:

      Så kan jag oxå känna. Mitt andra barn har speciella behov och även om jag gärna vill ha en till så orkar jag inte om det blir ”en till av mitt andra barn”. Båda mina barn är toppen, älskar dom mest av allt, men ja.. :/

  2. Cecilia skriver:

    Elaine, tack så hjärtans mycket för att du orkar dela med dig av ert liv och fantastiska Evelyns diagnos, med svårigheter och superkrafter! Jag är också en funkismamma, med tre fantastiska pojkar, varav min mellersta har autism. Jag vet inte egentligen varför det känns så viktigt med en offentlig person som delar med sig av att funktionsvariationer finns, men kanske är det ändå att du har makten att nå ut till så många fler och visa att det inte är så konstigt att vi alla är olika. Det har redan gett mig mer ork att dela med mig av våra känslor kring min killes svårigheter och superkrafter, även om vi redan tidigare varit väldigt öppna med det.

    Hur som helst, det var ju inte egentligen det du frågade om… Eftersom vi också gick in i en tredje graviditet med vetskap om att det finns en massa saker som kan bli annorlunda så känner jag väldigt väl igen mig i paniken som infunnit sig vid ultraljud. Det är tufft, jag grät som bara den vid rutinultraljudet för vår trea. Jag hoppas allt har gått bra idag och det enda rådet jag kan ge dig är att härda ut. Inte förrän du har ditt barn i din famn och vet att allt är bra så småningom kommer du kunna slappna av helt, om du är som jag var.

    Jag känner igen mig i så mycket av de du skriver, allt från att inte få barnbarn från min mellankille till oro för hur han ska klara sig när jag blir gammal och dör. Men också i den intensiva glädjen och kärleken han ger mig, min man, sina syskon och resten av familjen.

    Vi ser det verkligen också som att det är viktigt att visa att alla är olika och det är väl inte så konstigt!

  3. Cecilia skriver:

    Jag känner med dig! <3 Efter 4 missfall och en druvbörd var min önskan bara "jag hoppas hen lever/finns där". Könet var helt oväsentligt! Håller tummar och tår för att du får fina besked

  4. Lu skriver:

    Jag är inte ”funkismamma” men har jobbat med kvinnosjuksvård och sett allt som kan gå snett på nära håll så när jag väntade min dotter och skulle på RUL så var jag allt annat än glad och förväntansfull uran snarare stel som en pinne och så orolig…hafe försökt förbereda mig mentalt på att behöva göra abort i vecka 20 om barnet skulle vara mkt sjukt (tex barn som inte klarar sig utanför magen, saknar organ m.m.) Allt gick dock bra ❤ Håller tummarna för er

  5. Corro skriver:

    Lycka till. Du är i goda händer. Jag gjorde alla tre ultraljud (ett tidigt p.g.a. lång ofrivillig barnlöshet, KUB och RUL) hos Ultraljudsbarnmorskorna i Liljeholmen. De är så fina!

  6. Sofia skriver:

    Ja, jag är också funkismamma och känner absolut igen mig. Satt tyst hela vägen till sjukhuset, som på nålar under hela undersökningen och analyserade varje ord som sas…Blev lite mindre nojjig efteråt men skrev sedan bara tre saker i mitt förlossningsbrev: storebrors infantila spasm, vår oro, ta mig på allvar och undersök/prata ordentligt efter förlossning. Var inget annat som var så viktigt precis som du säger.

    Hoppas allt gick bra idag ❤

    • Elin skriver:

      Min son har också infantil spasm… eller ja, han är 2,5 år nu och då kallas det för ”epileptiska spasmer”. Samma anfall dock, bara kraftigare 🙁 Hur gammal är din pojke? Och hur är det med honom? <3

  7. Jessica skriver:

    Jag är övertygad om att det kommer att bli bra, ni två kommer att fixa det oavsett vad som sägs.

    Jag tittade precis på ditt senaste klipp hos TV4 morgon och vill bara säga att jag tycker du är en fantastisk människa och att jag många gånger önskar att jag hade dig vid min sida som kunde viska i mitt öra vad jag ska säga.

    Du är grym på att öka en persons självkänsla och jag är så tacksam att du delar med dig av dina kunskaper och ditt liv.

    Tack Elaine ❤️

    Kram Jessica

  8. Lise skriver:

    Jag tror knappast den känslan är unik för de som har barn med funktionsvariation, den hör ihop med medvetenhet om allt som kan gå fel. Efter svårigheter att bli gravid och flera missfall var den dominerande känslan för mig vid ultraljud rädsla. För mig var aldrig ultraljud något kul för att titta på bebisen och få reda på kön, jag ville veta om hon fortfarande var vid liv. Jag kunde nästan bli provocerad av de som helt naivt såg ultraljudet som någon slags kul grej för att få bilder att lägga på facebook och inte vad det är, dvs fosterdiagnostik.

  9. Malin skriver:

    Jag förstår precis vad du menar. Är också funkismamma och väntar nr 3. Har tid för RUL om 2 veckor är väldigt nervöst. Håller tummarna för dig ❤

  10. Elin skriver:

    Igenkänningen är stor, men jag kände mig något lugnare efter ultraljudet med vår trea väl var gjort eftersom allt såg så bra ut. Under senare delen av tredje graviditeten kunde jag landa i en lugnare grundkänsla eftersom den var mycket mer lik graviditeten med ettan än den med tvåan (som har en hjärnskada).
    Däremot tog det ett tag efter trean var född innan jag kände mig helt trygg med att allt var ok trots att hon med all önskvärd tydlighet visade det genom att utvecklas i en rasande takt. När hon var runt fyra månader åkte jag till och med in till barnakuten mitt i natten eftersom jag oroade mig över att hon, precis som storebror, hade fått epilepsi. Det hade hon ju inte, men jag blev fantastiskt bemött av alla efter att ha förklarat min oro med storebrors hjärnskada.
    Har man fått ett funkisbarn och väntar ett nytt barn så är oron stor och måste få vara det, men jag kände mig hjälpt av allt extra stöd man fick.
    Hoppas allt såg bra ut och att du kan känna lite mer lugn efter hand som graviditeten fortskrider!

  11. M skriver:

    Jag var på VUL idag. Fick inte se nått barn, utan d konstaterade vårt 4:E missfall.
    Jag förstår att du är orolig, det var jag med. Vi längtar efter ett barn.

    • Emelie skriver:

      Så sorgligt att höra! Håller tummarna för er inför framtiden ❤

    • Veronika skriver:

      Fyyy vad ledsamt! Vet precis hur det känns, fyra missfall här med. Men jag fick barn tillslut min femte graviditet resulterade i en ljuvlig liten flicka 2013, o hör o häpna min sjätte graviditet resulterade i en till flicka 2015. Så ge inte upp! Kram till dig! ??

  12. F skriver:

    https://www.facebook.com/Upworthy/videos/1707351759305675/

    Sett denna om ”special needs”, riktigt bra!

  13. Ehlin skriver:

    Åh vad jag känner igen det du skriver.
    När vi väntade vårat tredje barn gjorde jag säkert 5 ultraljud, kom upp i högkostnadsskyddet… en fruktansvärd oro led jag av i början den avtog något men inte alls samma lung som med första (andra va ja orolig men inte på samma sätt som med trean). Hoppas allt gått bra för er!
    Allt gott! /Ehlin

  14. Sofia skriver:

    Känner igen mig PRECIS! UL var plötsligt plågsamma. Hon var vårt fjärde barn som kom till mot alla odds (trots spiral). Vi hade aldrig vågat ta beslutet att skaffa fler efter två friska och ett tredje med en neurologisk skada: livet tog istället beslutet åt oss. Jag var bitvis livrädd under graviditeten och hoppades innerligt få ett ”tidigt” barn så jag slapp oroa mig. Men så kom hon. Och direkt visste jag att hon var ”frisk”. Känslan var tydlig, precis som jag visste att det var nåt som inte stämde med storasyster. Jag hade ändå stenkoll på varje milstolpe och när en bebis förväntas göra vad. Men jag var aldrig riktigt orolig och, precis som jag hoppades, fick jag ett ”tidigt” barn som låg före milstolparna. Men varje koll hos BM var onekligen plågsam…

  15. Sussi skriver:

    Jag känner så igen mig. När vi skulle göra KUB-test så brakade jag samman så fort jag kom in i rummet för ultraljud. Jag grät, hulkade och skakade. Barnmorskan hade svårt att utföra undersökningen då jag skakade hysteriskt mycket som inte gick att stoppa. Om jag skulle bli gravid igen så tror jag att jag inte kommer vara lugnare tyvärr.

  16. Alva skriver:

    Klart man vill ha ett barn som är friskt… det finns väl inte en människa som inte vill det… jag ville aldrig ha specifikt kön- enbart ett friskt barn. Jag oroade mig för diagnoser redan i vecka 20, och så blev det :/ trots fostervattenprov. Men min dotter duger och är vacker som hon är. Klart man inte orkar gå igenom samma oro en gång till (jag oroar mig mycket för hennes framtid- tyvärr varje dag). Men hon duger som hon är och jag älskar henne och skulle aldrig vilja vara utan henne. Utan hennes diagnos? (Jag drömmer dagligen den bara ska försvinna, men vet det inte går så) -men hon är fortfarande min dotter och mitt hjärta, och jag älskar henne lika mycket nu som dagen hon föddes och låg i mina armar som nyfödd bebis.

  17. Josefin skriver:

    Jag hoppas allt såg bra ut på ultraljudet. Jag liksom de andra förstår verkligen din oro. Jag har en son med WS o jag går och funderar på nr 3 och om jag skulle våga. Precis som du skriver, den där klyschan, bara det är ett friskt barn, har fått en innerlighet man nog bara förstår om man redan har erfarenhet av motsatsen.

    Jag vill också bara tillägga ett stort tack för att du delar med dig av ditt liv. Det hjälper mig att hantera mitt!❤

  18. Funkissyster skriver:

    Som funkissyster som sett hur samhället bemött syskonet både barn och vuxen tog det lång tid innan jag var redo för barn alls… Helt naturligt och rimligt med funkis-erfarenhet att tänka mer på riskerna, det ligger oss närmare

  19. Beatrice skriver:

    Hoppas allt såg bra ut! Min igenkänning syftar på rummet. Satt där i väntan på vårt RUL för två veckor sedan. Barn två på ingång i augusti.

  20. J skriver:

    Ja, jag känner igen mig så mycket. Gjorde RUL för barn nr 3 igår och kunde knappt andas. Vår 2:a har också en funktionsvariation.
    När läkaren hade kollat allt sa hon att hon hade inte kollat vilket kön det var, vi tyckte det var oväsentligt då vi bara ville veta att allt såg bra ut.

  21. Emelie skriver:

    Jag har fött två friska barn, men inför båda gångerna (och nu inför tredje) så har RUL varit läskiga. Ingen ”åh vad roligt att få se bebisen”-känsla. Har mer känt (liksom den här gången) ”gode Gud låt mitt barn vara friskt, låt allt vara som det ska”. Ingen nöjesaktivitet alls!

  22. Trebarnsmamma skriver:

    Jag känner tyvärr igen mig. Vår andra son har den mycket allvarliga och obotliga muskelsjukdomen Duchennes muskeldystrofi, vilket innebär att hela hans kropp successivt bryts ner. Det är en fruktansvärd sjukdom, men vi måste göra det bästa vi kan här och nu. Mitt mantra nu är ”bara han får vara glad”, och vi ska göra allt vi kan för att ge honom det bästa liv han kan få, trots större utmaningar än de flesta andra. Vi var livrädda när vi skaffade vårt tredje barn, trots moderkaksprov i vecka 11, som visade att barnet inte skulle bära på samma genmutation. Förlossningen var också otroligt känslosam, och den första tiden är också tuff. Man tar inte längre något för givet. Jag minns en natt när vår lille var kanske tre månader, och min oro vällde över mig så att jag nästan kräktes. Samtidigt var jag väldigt lugn stora delar av graviditeten och även senare, eftersom det inte fanns utrymme eller ork till någon ”onödig” oro.

    Hoppas Ul gick bra, och att du kan slå undan oron!

    Kram

  23. Trebarnsmamma skriver:

    …vill skiva en till sak också. Med ett mycket svårt sjukt barn kände jag samma djupa innerlighet till att ”bara barnet blir friskt”. Men det finns också något annat i det uttrycket, som ju antyder att man inte vill ha barn som avviker från det normala. Självklart vill vi ha friska barn, men många slänger sig med frasen ”bara barnet blir friskt” utan egentlig känsloladdning eller relation till hur det faktiskt är att få ett svårt sjukt barn. Om inte barnet är friskt eller om det visar sig ha någon funktionsvariation, vad händer då? Hur är det för alla med funktionsvariationer att höra? Eller oss föräldrar till barn med större utmaningar än de flesta andra? Jag skulle såklart göra vad som helst för att min son ska få bli frisk, men jag hoppas att samhället bemöter honom och andra med olika funktionsvariationer med ”olika är bra” eller ”inte så konstigt”. Kärleken, omsorgen och stoltheten till det här barnet blir om möjligt än större. Vet inte om det jag försöker säga blir ”förståeligt” eller kommer uppfattas rätt…? ?❤

    • Alva skriver:

      Håller helt med dig i det du skriver ovan. Man borde tänka mer på hur det känns för de individer som faktiskt lever med sina svårigheter, och att de inte ska känna sig mindervärdiga av att höra bla frasen ”bara man får ett friskt barn”. Man kan se just den frasen på så många olika sätt, men från deras perspektiv (om de får/ har friska syskon och får höra saker som detta), så är det värt och tänka på hur de mår/ känner av det. De måste få känna att de duger och är älskade.

  24. Elin skriver:

    Känner verkligen igen mig… min pojke på 2,5 år har svårbehandlad epilepsi, utvecklingsförsening och autistiska drag. Har precis genomgått graviditet nr 2, lillasyster föddes i januari. Det var en tuff graviditet, MYCKET oro och ångest. Många besök hos psykolog och sammanlagt 5(!) ultraljud, mest för att stilla min oro. Nu är lillasyster knappa 3 månader och en del av oron har släppt, men det kommer att dröja innan den släpper helt. Jag är så glad för #intesåkonstigt, stort tack! <3

  25. Sofia skriver:

    Förstår precis. Min son fick diagnosen autism förra året o har sedan dess fått upp ögonen för allt som kan gå fel. Han har en lillebror utan diagnos men oroar mig även för honom då symtomen kan komma senare, barn kan backa i utveckligen etc som min son gjorde. Vågar nog inte ens skaffa en 3:a pga mina rädslor! Så förstār precis.

  26. Kristina skriver:

    Vi genomförde ett NIPT-test på Vasamamma. Det kändes både säkert och förberedande, jag kunde slappna av mer efter resultatet.

    Det kostar lite men för oss var det värt. Är det något du kan tänka dig att göra Elaine?

  27. Nene skriver:

    All kärlek och styrka till er. Vi fick ett besked med vårt tredje barn som skulle innebära ett liv fyllt av hjälp och stöd med allt. Han var i ett sämre läge än vårt första barn, som har ett multihandikapp. Det är det svåraste läge jag befunnit mig i. Vem är jag att avgöra hur mitt barn ska få vara. Han bestämde själv i magen att han inte ville. Det är fortfarande en sorg efter så många år, men det har också givit mig en styrka. Tack vare honom. Det är jag så tacksam för.

  28. Alva skriver:

    Sedan är vi ju alla olika i våra värderingar. Jag personligen kommer aldrig någonsin kalla mig funkismamma. Det känns så fel för mig. Min dotter är speciell, sin egen (diagnosen enbart ett mått för hennes eventuella svårigheter). Jag avskyr när folk jämför henne med andra barn hon inte ens är släkt med enbart för diagnosen. Hon är speciell jag (utan diagnos) är speciell, varenda människa är speciell och sin alldeles egna unika personlighet.

  29. Karin skriver:

    Absolut! Har en snart 3 åring och en snart 1 åring. De har en storebror i himlen. Han skulle vara 3,5 år. Jag avbröt i vecka 21 pga trisomi 13 efter fvp.Mådde fruktansvärt dåligt efter det. Blev gravid och tyckte att det var psykiskt jobbigt, rul var sjukt jobbigt. Hade gjort mkp och visste att bebisen inte hade något av de vanligaste kromosomfelet, men det kan ju finnas andra fel. Han föddes 8 veckor förtidigt men fullt frisk. När jag blev gravid igen så var ju oron för ett sjukt barn såklart där och rädslan att föda förtidigt ständigt närvarande. Vi gjorde NIPT med Amanda och det såg bra ut, men ändå jobbigt att gå på rul. Låg inne i vecka 27 då jag hade flera hundra sammandragningar per dag och funneling inifrån. Fick börja gå på massa mediciner för att hålla henne kvar inne och beordrad vila, jag mådde psykiskt dåligt. Amanda kom på beräknad dag fullt frisk. Vill gärna ha ett till barn men vi har så mycket i bagaget som måste redas ut först. Lycka till med din graviditet Elaine ♥️

  30. Malin skriver:

    När jag fött mitt mellanbarn fick begreppet ”bara barnet är friskt” en annan mening. Efter allvarliga komplikationer vid förlossningen kunde jag bara tänka ”bara barnet överlever” då det till en början var osäkert. Många utredningar senare så får vår dotter diagnosen CP-skada vilket förstås var en besvärlig tid, men hon lever och har ett rikt liv trots sina utmaningar.

  31. Malin skriver:

    Jag brukar diskutera och tänka, vad betyder friskt egentligen? För mig betyder det ett barn som föds utan några livshotande sjukdom eller en sjukdom som leder till döden. Vem säger att ett barn med t.ex. downs syndrom är sjukt? Diagnosen i sig är inte ”sjukt” om man tittar på alla kroppsfunktioner osv, men däremot ökad risk för t.ex hjärtproblem, magproblem osv. Är ett barn med hörselnedsättning sjukt? Är ett barn med synnedsättning sjukt? Det är det jag tycker att det blir lite skevt med vad som är ”friskt”. Jag känner att det ofta hänger ihop med hur normen är i samhället och ens egna värderingar. Funkisförälder, njae jag är lite tveksam till begreppet, men självklart behöver vi föräldrar varandra för att kunna prata med varandra om de utmaningar vi har gentemot samhällets normer och att barnen ska få lika villkor utifrån sina egna förutsättningar.

Lämna en kommentar