Jag är så kär i Gustav


Foto15 (kopia)

Foto by Hannah Hedin. Vi visste inte om det när fotot togs men Benny fanns i magen då. Allt har ju inte alltid varit som på bilden. Gud vilka kriser man går igenom. Jag tror nog inga undkommer det och en kris är inte ett mått på hur bra eller dåligt ett förhållande är, det är hur man hanterar kriserna. Jag tror att mina trauman gjorde att våra kriser blev något större än kanske genomsnittet, men Gustav var klok och kunde se att mitt tillfälliga hat till manssläktet (honom inkluderat) egentligen var hat till min pappa som läckte. Klart Gustav blev ledsen, men han hade läst på så mycket om effekterna av sexuellt utnyttjade personer så han kunde se bilden klart. Jag är så tacksam för att han hade tro och stannade trots att jag bad honom att fara och flyga emellanåt. Särskilt under rättegången mot min pappa. Då var det som ett stort svart hat inom mig som blev okontrollerat. Tre års terapi och fortfarande pågående hjälper mig och oss enormt. Nu frågar psykologen om jag verkligen behöver komma tillbaka, men jag känner att jag inte vågar ropa hej. Tills Benny kommer vill jag verkligen vara fri från symptom från min barndom.

Har ni haft kriser i era relationer och tagit er igenom dem? Hur gjorde ni?

Bloggvännerna har ordet

10 svar till “Jag är så kär i Gustav”


  1. Karin skriver:

    Känns som att få barn och överleva alla vakna nätter, trotsutbrott och sjukdomar är en enda stor kris, men på ett fantastiskt sätt såklart. Vi har fått 3 barn på två år och vi bråkar (oftast om skitsaker) för att vi är trötta (läs utmattade). Men mitt i allt det här vardagskaoset så finns det ändå så mycket kärlek, barnen är det finaste vi har och det är bara med min man jag kan dela den glädjen och kärleken. Så även om vi bråkar ibland brukar jag tänka att det blir bättre när barnen blir lite större och vi kan fokusera mer på oss igen. Och skulle man vara lite nere nån dag så går det oftast över när det kommer någon som ropar maaaammmma och vill kramas eller berätta om något. Språkutveckling kan vara något av det häftigaste jag upplevt. Helt plötsligt bara bubblar det ut en hel mening eller nya ord och man blir så förvånad och stolt.
    Härligt att ni hittat tillbaka till varandra igen, det är mysigt att känna sig kär även efter många år tillsammans.
    Måste bara säga att din blogg är så rolig att läsa just nu. 🙂

  2. Isabel skriver:

    Vi har varit tillsammans i 8 år i år och än har vi inte haft någon kris. Där emot är vi inne i en period just nu då den mesta fysiska intimiteten är borta. Kan bero på att jag är höggravid med nr 3 och att våra andra barn är väldigt små. Men min lust har dött ut totalt. Skulle väl inte säga att det direkt påverkar vårt äktenskap men jag vet att maken saknar det, vilket jag kan förstå även om jag inte känner samma.

    Jag vet att det var rätt mycket torka på närheten i slutet av mina andra graviditeter så vi båda känner väl igen mönstret men jag önskar att inte min lust dött ut helt. Vill ju gärna vara komplett på alla plan så att säga.

    Men en go kram eller puss tar jag gärna emot från min älskade 🙂

  3. Sofie skriver:

    Så fint du skriver om Gustav. Han ska verkligen ha en eloge för att han lyckades se orsaken bakom, men du är också värd en eloge för att du ser och förstår gustavs ansträngning i det. Ni är bra!

  4. sara skriver:

    Jag och mina sambo har varit tillsammans i 10 år, vi är 28 och 30 år gamla. Bor i hus med vovlo och hund och älskar verkligen varandra!
    Har egentligen aldrig gått igenom några kriser/stora bråk eller konflikter, bara det vanliga smågnabbet då och då. Men vi har det bra, väldigt bra. Skratar ihop, har roligt och trivs tillsammans med allt.
    Men nu, efter såhär lång tid ihop så är det som att man tappat gnistan och spänningen lite. Vi ligger men det är inte sådär passionert och ofta som förr. Hur ska man hitta tillbaka till lusten och nyfikenheten igen?
    Känns som om vårt liv och vår relation går som ett hjul, bara rullar på i samma bana och samma tempo. Inget nytt, inget spännande, inga nyheter direkt. Måste vi skaffa barn för att få ett mer innehållsrikt liv? Vill ju inte ha barn…men vill inte att vår fina relation ska dö ut.

  5. Karin skriver:

    Har en väldigt tuff period just nu. Min depression/utbrändhet sliter på relationen. Jag kämpar mot hjärnspöken, matmonster o självförakt samtidigt som jag ska bolla med heltidsjobb, 2 småbarn, vara hemmets projektledate samt vara solig o härlig jämt. Brottas ständigt med dåligt samvete för allt jag gör, det det jag inte gör osv Min sambo försöker förstå men nog är det tufft. Han tror nog att jag bara kan rycka upp mig en dag o ”bli frisk”. Vi har gått till familjerådgivning en gång men svårt att komma dit när sambon inte vill prioritera det. Jag själv har psykologhjälp men måste verkligen ta en dag i sänder. Tvivlar på oss. Men får inte ta några beslut kring att göra slut när jag mår som jag gör…

  6. Hanna skriver:

    Jag och maken hade en riktig svacka 2015 då vi funderade över om vi över huvudet taget skulle fortsätta tillsammans. För vår del vände det när vi började göra mer saker tillsammans och satsa mer på vår relation.

  7. Andi skriver:

    Jag och min man har varit ihop i snart 20 år. Vi är 36 och 39 idag. Jag kan verkligen känna igen mig i det du skriver om hatet mot det motsatta könet. Min barndom var präglad av misshandel och könslomässig missär. Jag lovade mig dock när jag var 13 år gammal att det här som jag kallar ”patologiska arvet” kommer sluta med min generation. Trots detta har det varit tufft att bryta och komma ifrån allt som har format en. Läka sina sår som aldrig känns att de någonsin kommer läka, samtidigt som att bygga ihop ett nytt liv med någon – har visat sig vara väldigt utmanade. Fram för allt för min man.
    Jag och min man har lyckats trots många kriser (det senaste att skaffa barn, genomgår IVF – har ännu inte lyckats) genom att hela tiden komma tillbaka till det som en gång förenade oss. Vänskap.
    Vi träffades tidigt och vi bestämde oss väldigt snabbt att det var vi. Men då lovade vi varandra att vi ska alltid stötta varandra även om vår romantiska relation tar slut. Vi lovade att aldrig begränsa varandra i våra ambitioner och alltid vara vänner. Vi lovade varandra att vara förebilder för våra familjer för att bryta detta arv som jag hade med mig i vår relation.
    Vi båda kommer från brutna hem, båda vet inte hur vi ska lyckas som familj, men vi vet att vi tillsammans kommer att komma på det, genom att sätta den andra i fokus och att alltid vara en vän.

  8. S. skriver:

    Har varit tillsammans i 11 år sedan 18 resp. 21 års ålder. En kris efter typ två år som var lite vägskäl för hur relationen skulle fortsätta – växa ihop och kvävas eller växa tillsammans sida vid sida och utvecklas. Det blev tack o lov det senare och idag har vi två barn och är lyckliga ihop. Det handlar om att inte ta något för givet, ha tillit till varandra och att låta den andra utvecklas och leva sitt liv parallellt med sitt eget. Men att alltid försöka ha en samsyn, särskilt när det gäller barnen och familjelivet. Skitsvårt men också tjusningen tycker jag!

  9. Isabella skriver:

    Jag och min sambo har vart tillsammans i 5 år, han är snart 25 och jag 23. Vi gick igenom en kris när hans mamma tog livet av sig för 2 år sen. Han hade så mycket ilska och frustation inom sig så jag blev hans papperskorg. Det var inte alls kul att han ständigt tog ut allt på mig och det var flera gånger som jag funderade på om jag orkade men jag bestämde mig för att rida ut stormen och för cirka ett år sen hade han bearbetat det mesta av hans tankar kring den händelsen vilket förändrade han till en helt ny kille. Världens lungnaste, snällaste klokaste kille. Dömer ingen och håller alltid ett öppet sinne gentemot människor.

    Ibland är det svårt att leva med en introvert person som behöver bearbeta saker för sig själv och kanske inte alltid genom att uttrycka sig själv som den extroverta personen jag är men samtidigt är det så mycket jag lär mig om den här vackra människan. Just nu är vi nog i en ganska bra period även om mycket passion också har försvunnit för oss efter hans mamma dog men det är något vi försöker jobba på.

Lämna en kommentar