Låg tolerans för tveksamheter


Det senaste två åren har min tolerans för saker jag förr kunnat diskutera sjunkit till  noll. Därför har en del relationer tagit slut. Min förståelse för familj som ville tysta det min pappa gjorde mot mig, sjönk till noll. Vänner som gnällde på skitsaker när jag kämpade med att skriva boken Medan han lever och tackla Evelyns diagnos, de slutade jag ringa. Jag orkade inte höra en halvtimmes gnäll om dieter, skvaller på jobb eller en väska som var för dyr. Eller klagan på saker de aldrig gjorde något åt. Nästan som att gnäll var en identitet. De blev som små svarta hål som sög dyrbar energi jag verkligen behövde. Ni förstår, jag är projektledartypen i livet. Kanske en dålig lyssnare på så vis att när någon har problem så frågar jag nästan alltid ”hur ska du ordna det” snarare än ”hur mår du”. Mest för att jag vill att personer så snabbt som möjligt ska må bra. Vänner som hade svårt att hålla ett förtroende slutade jag också höra av mig till. Med två stora saker som behövde hållas lågt en längre tid – Min bok och Evelyns diagnos – så hade jag inte råd med kompisar som läckte. Inte ens de jag egentligen tyckte om i grund i botten. Ni har säkert sådana ni med, folk som inte menar illa men gång på gång råkar läcka folks privatliv. En drös av personer försvann jag ifrån och det var skönt. Ska man kämpa för en dotter med funktionsvarianter och dessutom kämpa för Sveriges sexuellt utnyttjade barn, då har man inte råd med tjafset i sin närhet. Man orkar inte med dramtik för detta är dramatiskt nog. Jag tänker att alla de som är nära mig kommer nära Evelyn. Och det är inte många jag låter komma nära henne.

Jag älskar livet som det är nu. Älskar människorna jag har omkring mig nu. Saknar inte farbröder eller fastrar det minsta.  Jag kan ibland sakna vissa vänner som trillat bort men när man väl har tid så är det ju en nära vän man litar på som prioriteras. De som förstår till 100 och är en ljusglimt i ens vardag.

De som förstår att man inte kan vara en superduper kompis. Jag ringer inte alltid upp då jag kanske sitter på aktuen med Evelyn eller lyckas sova de där timmarna man missar i vårt läge. Familjen går verkligen först och mer än någonsin nu.

Sen är det ju roliga saker som faller bort också som ”förutsättningslösa luncher” och en del event. Den tid som finns över måste jag… eller det finns ingen tid över.

Har ni också kommit till lägen i livet där ni tvingats rensa lite i relationerna? Där det som fick plats förut plötsligt inte får det av logiska skäl.

Bloggvännerna har ordet

43 svar till “Låg tolerans för tveksamheter”


  1. Iiinas skriver:

    Ja! Verkligen, men kanske inte pga så ”starka” skäl som dina. Jag har diskuterat mycket med maken den senaste tiden att jag inte vill/orkar umgås med folk som jag har det ”okej” med när tiden är dyrbar och jag försakar vänner jag skulle haft supertrevligt med ist för bara ”okej”.

    Det gnäll du pratar om kan jag förstå att du inte orkar lyssna på. Samtidigt så blir jag nyfiken om du då valt bort pga, som respekt mot dig och den otroligt tuffa tid du/ni haft borde de människorna veta bättre än att gnälla om småsaker. Eller är det för att du inte orkar lyssna på gnäll om petitesser när dina fajter är så mycket större?
    På något sätt kommer det ju hur man än vänder och vrider på det vara jobbigt med vissa mindre saker även om andra har bekymmer som är så mycket större.
    Vart går gränsen? Tror jag har stort tålamod med att andra gnäller för små saker när jag har det tuffare ( i perioder). Bör man säga något eller hålla tyst?

    Detta inlägget träffade rätt just nu, har tänkt massor på detta senaste tiden.
    Ha en fin söndag ( trots lite sömn!)

  2. Cissi skriver:

    Mycket klokt!

  3. Bess skriver:

    Nja inte riktigt. Jag har aldrig omgivit mig med så mycket ”vänner” som du har. Har ett fåtal vänner som följt med lääänge sen har en o en annan vän tillkommit genom arbete föräldrargrupper o så. Men när livet varit jobbigt o blir jobbigt så drar jag mig bara undan ett tag o sen när kraft o energi finns så kommer jag tillbaka. men behöver sällan rensa de jag inte ”gillar” håller jag på avstånd från början o då är de lätt o bara ”skita” i dom.

  4. Matilda skriver:

    Mycket klokt tänkt av dig!
    Och jag vill bara säga att jag respekterar dig verkligen för det arbete du driver för utsatta barn. Vilken kämpe du är. Heja dig!
    Styrka till dig o dina viktiga roller som både mamma och kämpe!

  5. Maria skriver:

    Jo, det har hänt att jag brutit med vänner och familj. Fast då för att de har sårat så djupt och själva inte tagit något ansvar för att vi ska kunna ”läka”.
    Dock upplever jag av det du skriver att jag (om jag var din vän) hade tvingats vakta mina ord runt dig, att behöva tassa på tå för att inte bli bortstött. Och så ska det väl inte vara?

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Nja tassa på tå behöver man inte göra. Men gnällmarathon och skvallra om mitt och andras liv kan man undvika.

  6. Lena skriver:

    Bort med negativ energi, det beslutet tog jag för drygt 2 år sedan. Jag var så trött på att trippa på tå och försöka vara till lags men inte få något tillbaka, bröt med en del vänner och några släktingar som tog min energi. Mina verkliga vänner ställde upp när hela livet brakade ihop och de vännerna vårdar jag ömt, de och jag bryr oss genuint om varandra. Dessutom har det tillkommit nya vänner som jag har berättat min historia för och fått höra deras, dessa personer ger mig massor av energi.

    Jag har inte råd att ha de negativ och energisugande personerna i mitt liv. Din situation är klart tuff då du dessutom är en offentlig person, men jag gillar verkligen att du så tydligt sätter ner foten när saker inte är ok. Fortsätt med det men se till att fortsätta ta bort negativ energi och lyssna på din kropp när den försöker säga något.

    En stor och varm kram till dig och de dina.

  7. Helena skriver:

    Vi har valt att ha ett fåtal nära vänner istället för ett större socialt umgänge. Vänner som, liksom vi, hellre umgås över en god middag och ett roligt brädspel än festar.

    Vi har bara ett visst antal timmar på jorden och då vill jag inte kompromissa med saker jag inte det någon poäng med.

  8. A skriver:

    Utan att ha en bråkdel av dina järn i elden har jag ändå prioriterat precis som du. Mina tre barn går före allt och alla, all tid jag kan ge går till dem. (Jag svarar typ aldrig i telefonen när familjen är samlad…) Och jag tycker att du är helt fantastisk för både allt du gör för alla barn och för att du verkar vara en magiskt bra mamma till dina egna barn. Tack för allt du gör och all lycka till dig och din superfina familj!

  9. Apolonia skriver:

    Kæreste Elaine, de mennesker, som du ikke mere vil har kontakt med var ikke dine venner. De var blot nogle bekendte, som svigtede dig. Venner svigter aldrig. Det ved du godt, fordi du har venner. De er måske ikke mange, men jeg ved, at man ikke kan have mange venner. Hvis man har en eller to, så er man rig. Jeg har snart levet 70 når i denne verden. uden at påstå, at jeg er altvidende. Mennesker kommer og mennesker går. Dem, som bliver antager jeg som mine/vores venner. Og det du skriver om familiens betydning er sandt ! Lykkelige er de, som har familien. Lykkelige er de, som har et par venner. Du er en stærk kvinde Elaine, som er i stand til at finde den rigtige vej. Evelyn og Matheo er heldige. Gustav og du virker, som et solid par. Tænker på dig tit. Pudsigt – jeg kender dig ikke så godt, men godt nok for at kunne støtte dig på alle områder.Hilser dig og din familie mange gange Tant Apolonia.

  10. Tina skriver:

    Förstår precis! Gjort exakt likadant!

  11. Frökerfräken skriver:

    Det här tucker jag är så så svårt! Jag har ju Komplex PTSD efter att ha växt upp med en pappa som våldtog mig och misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Jag har ”lyckats” få en utbildning, man och tre barn. Jag har ett ganska stort socialt nätverk. Så på utsidan ser allt bra ut i mitt liv. Men på insidan utspelar sig ett fullt utvecklat krig. Jag mår så otroligt dåligt och jag önskar inget hellre än att finnas där för mina vänner och min familj som behöver mig. Men jag orkar inte. Jag orkar inte finnas för andra just nu och detta gör mig så rädd. Jag är så livrädd att jag ska bli den där personen som du skriver om att man inte orkar med. Kag kan inte ge allt av mig själv nu, för mitt krig tar upp så mycket uppmärksamhet och jag vet liksom inte hur jag ska överleva dagen många gånger.
    Så, därför tycker jag att det här är så svårt. Jag har inte förmåga att släppa in NÅGON alls förutom min psykolog (som precis börjat öppna dörren till mitt allra innersta svarta) i det där som gör så ont. Jag vågar egentligen inte dela något alls som rör mig själv med någon annan än henne just nu. Detta gör ju att jag kanske kan Sean som en ”energitjuv”, för att jag inte kan vara riktigt närvarandes i relationerna. Men jag älskar mina vänner och det skulle vara en sån enorm sorg att förlora dem. Jag behöver ju dem och önskar att jag den dag jag klarar att fela livet med dem igen så vill jag så gärna att de ska vara kvar..
    förstår du hur vart jag vill komma? Man vet kanske inte alltid den exakta anledningen till att en vän beter sig på ett visst sätt, men det kanske är viktigare än någonsin att vännerna klarar att stanna kvar..

    • Malin skriver:

      Var inte orolig. Jag hoppas att det kommer fortsätta gå framåt med dina känslor och den bra kontakten med psykologen. Jag har efter att själv ha gått igenom en svår period märkt att mina vänner delades in i två grupper – de som kritiserade mig för att jag var frånvarande och inte lika delaktig som tidigare. Och de som lugnt stöttade mig och lät mig ta den tid jag behövde utan att orka ses eller höras lika ofta. Jag kan efteråt känna at jag har väldigt svårt för att bevara vänskapen med de vänner som ägnade så mycket energi åt att påtala allt jag misslyckades med i vårt vänskapsförhållande – när jag kämpade för att överleva dagen. Det jag menar är. De vänner som inte ser dig för DIG och inte förstår vad du går igenom, är inga bra vänner. Och när du mår bättre kommer utrymme för nya, ”friskare” relationer frigöras. Fortsätt kämpa och kom ihåg att vara din egen bästa vän först och främst!

  12. Sanna Evaldsson skriver:

    Du vackra kvinna! Vad jag har fått upp ögonen för dig. Du har det engagemang, hjärtat och driv som jag önskar till mig själv. Vilken otroligt underbar mamma och medmänniska du är! Jag blev överöst av känslor när jag läste din text och såg din vackra bild. Jag kan relatera till mycket av det du skriver om dina tankar om moderskapet och jag blir inspirerad av din kämparglöd. Du är en förebild!

    • Mari skriver:

      Jag ville skriva en kommentar men så läste jag denna och vill mest bara instämma i alla ord!
      Du är verkligen en förebild och påverkar i alla fall mig till att kämpa för ” rätt” saker, vara tacksam för det jag har och den jag är. Samt varken lyssna på gnäll eller gnälla själv.
      Jag är också mån om min dyrbara tid. Vill lägga den på att umgås med de nära som är just nära och har valt bort ett stort och ytligt umgänge för att kunna bygga djupare relationer med några färre vänner. Och familjen framförallt. Min fyra döttrar. För dem vill jsg vara stark, närvarande och en fin förebild. All tid jag skulle lagt på relationer som inte ger något vill jag hellre ge dem <3

  13. Anna i stugan skriver:

    Nja. Bortprioriterar vänner för familjen gör jag helt klart pga tid, men annars har jag aldrig ”rensat” i bekantskapskretsen. Har aldrig heller känt behovet, men klart att många vänskaper har runnit ut i sanden, främst pga att jag eller andra flyttat och avståndet blir för långt för spontanhäng.

  14. Charlotta skriver:

    Personer vars främsta kommunikationsinriktning är gnäll, skvaller och drama skulle jag nog inte ha plats för oavsett hur mycket tid eller ork jag hade. Jag förstår helt enkelt inte att någon människa vill lägga energi på sådana saker alls, när det finns så många andra bättre och mer värdefulla saker man kan göra och prata om.

  15. Anki skriver:

    Vi miste vår äldste grabb i cancer för 20 år sedan. Han fick inte ens bli sju år.
    Allt sedan dess har jag svårt att lyssna på ”vardagsgnäll” som folk ids kläcka ur sig. Jag har helt enkelt slutat lyssna på klagolåten över petitesser.

  16. Susanne skriver:

    Tack för det här inlägget! PRECIS så är det! Du sätter ord på varenda tanke och känsla jag själv har gällande relationer och livet.
    Jag har valt att göra exakt som du. Valt bort människor i min närhet som bara tar energi och dränerar mig. Det handlar både om släkt som under barndomen skadat mig och som jag som vuxen väljer bort…jag vägrar vara rädd längre. Jag vägrar släppa in dem i mina egna barns liv. Jag har förlåtit för att rädda mig själv, men jag kommer aldrig att ha dem i mitt liv igen, och jag har försonats med mig själv i det här efter många många år.
    Jag har på senare år även gjort precis som du vad gäller vissa vänner, några har jag haft sedan barndomen andra har tillkommit på vägen. Det dom har gemensamt är att jag agerar precis som du skriver, när det bara ältas ytliga skitsaker som det i MIN värld inte finns utrymme för. Man ger och ger och ger för att man vill vara en god vän. Men tillslut, när man befinner sig i ett läge när man gång på gång suttit i timmar och lyssnat på såväl problem (som i min värld är alldeles världsliga problem) man lyssnar på deras ytligheter, deras världsbild som inte ens är i närheten av sin egen, utan att ens få frågan: ”vad händer i ditt liv, hur har du det?”
    Jag har suttit mellan två gamla vänner och fascinerat lyssnat på dem i timmar medan de oavbrutet pratar i munnen på varandra och utan att ens reflektera över det, och jag har undrat om de överhuvudtaget märker det.
    Jag har inte tiden orken eller energin till sånt längre. Den lilla ork som blir över under dagen både vill och behöver jag använda till min familj och även till mig själv. Finns det ork därutöver så måste den gå till dem som jag får en ömsesidig kontakt med. Det finns inget utrymme till något annat.
    Jag har förstått att det här gör mig till en egoistisk människa, en dålig vän, en dån som inte hör av dig osv osv osv. Det får vara så. Jag orkar inte längre försöka förklara när vissa saknar all form av självinsikt och inte vill höra. Jag kan ta skulden om de vill ge mig den. Det är ok. Men jag har gjort mitt val att resten av mitt liv ska så långt det går, tillbringas med människor där det finns ömsesidig kärlek, respekt och förståelse. Jag är värd det!
    Kram till dig Elaine

  17. Eva skriver:

    Fått rensa ganska friskt då man inte längre kan vara med på middagar mm pga tonårig son sim inte vill leva längre…”Vännerna” vet inte riktigt hur de ska bete sig så de har slutat höra av sig….orkar helt ärligt inte bry mig utan jag har en nära vän o henne håller jag stenhårt i. Min prio är att han ska ta sig igenom detta o vilja leva igen ❤ Styrkekram från mig.

  18. Lena skriver:

    Som mamma till en nu 14 årig tjej med DS så förstår jag helt vad du menar.

  19. Ellinorwo skriver:

    När jag blev funkis för 7 år sedan hände samma sak för mig. Man måste välja för att orka leva ett liv. Det blir tydligare vad som är viktigt. Vad som ger och får och vad som tar. Man blir på ett sätt mycket mer försiktigare men samtidigt mycket modigare och även vågar säga ifrån på ett annat sätt. Kram och lycka till
    ❤️

  20. Linda skriver:

    Så bra Elaine. Inga andra ord behövs. Så. Bra.

  21. Desiree skriver:

    Fina kloka Elaine! Ditt inlägg kom verkligen i rätt ögonblick för mig. Har länge känt mig som världens sämsta kompis eftersom jag inte orkar höra av mig eller träffa någon. Jag har en kompis som alltid finns där, vi är i samma tidpunkt i livet (2 barn på 6&3) och vet vart vi har varandra. Nu tänker jag släppa det dåliga samvetet och njuta av att jag har henne istället för att sakna de andra ”ytliga” vänskaperna. Tack för allt du gör för våra barn ❤ du är en sann inspiration för mig

  22. Utmattade mamman skriver:

    Känner igen mig så väl i dina ord! Jag har dock sörjt, o sörjer nog fortfarande, en del relationer som jag fått släppa. Jag var en social person, tyckte om att bjuda hem o dra ihop folk. Nu trivs jag bäst när jag är själv eller lugna, mysiga stunder med barnen. Det enorma ansvar som lades på mig o min man under vår sons första år har förstört mig lite. Måste ha stunder utan ansvar emellanåt för att hålla mig på banan. All styrka till dig, Evelyn, maken o fina storebror. Var rädda om er o glöm inte bort dig själv. Återhämtning mellan varven är A o O. ❤

  23. Julianna skriver:

    Fint och bra skrivet! Min familj har hamnat i samma situation med ett barn med funktionshinder och svår astma samt ett annat barn med epilepsi. Det är så tufft att orka att vara den bästa mamman och människor som tar energi från en kan man helt enkelt inte ge sin tid till. Jag har brottats med såna skuldkänslor över detta, men du sätter verkligen huvudet på spiken. Jag bli så trött när andra klagar över barnens förkylningar eller att de fått vänta länge på akuten när barnet ”bara” stukat foten eller haft lite feber. Älskar din blogg och finner styrka i att du delar med dig av dina tankar. Tack!

  24. Charlotta skriver:

    Jag beundrar dig för ditt mod och din energi och tänker att du verkligen gör allt för din familj och det du brinner för ! Livet har dock lärt mig att vara försiktig med att låsa relationsdörrar helt, utom då det är nödvändigt. De flesta relationer går att förbättra och människor mognar. Så jag låter de flesta dörrar stå på glänt även om jag inte använder dom. Det får mig i längden att må bättre.

  25. Linda skriver:

    Så träffande så jag nästan blrjar gråta. Fick en tumördiagnos för en tid sedan, då rensades gamla energidränerande relationer ut och nya fantastiska och äkta relationer tog plats. Många oväntade åt båda håll. Men herre Gud vilket ärligare liv jag lever nu, framförallt mot mig själv. Det har varit en sorg på många sätt så jag aldrig trodde jag skulle uppleva sådana situationer med vuxna relationer men återigen SÅ värt det när man är på andra sidan. All styrka till dig, du är en superkvinna!

  26. Alva skriver:

    Så mycket det du just beskriver särskilt det om gnället över skitsaker… många ser min dotter enbart som sin diagnos också och inte som ett barn med personlighet och intressen tankar och önskemål och det stör mig något oerhört. Hon ska jämföras med barn som hon inte har något gemensamt med i sin personlighet enbart för att de har just samma diagnos. Vidrigt och det gör mig jätteledsen varje gång. Hon är någon samhället tycker synd om och hon är för många inte längre en person utan en diagnos enbart.

  27. Anna Backlin skriver:

    Jag känner igen mig så mkt och jag tycker verkligen om hur du skriver och din klokhet. Känns märkligt att läsa när du beskriver mitt liv samtidigt, om ej i detalj. Lycka till med allt! Din bok ”Vardagsmakt”ska jag ge min dotter när hon tar studenten. Bra verktyg när man ska ut i livet.

  28. Ida skriver:

    Helt rätt prioritering! Så söt hon är er lilla tjej❤

  29. En förälder som du skriver:

    Kära människa, sitter här och är rörd i hjärtat, sett dig i morgonsoffan prata om de jobbiga under din uppväxt, o kollade in smått under din graviditet, är själv mamma till en lilltjej… du prioriterar helt rätt, det är nog så tufft o va mamma som de är, du är en underbar mamma, och du har helt rätt i att man ofta gnäller på skitsaker. Ska ta till mig det och se de ljusa och gnälla mindre i min vardag. Vänskap handlar inte om att kräva utan att ge, och dessutom att ge en kraft och ny styrka, inte ge en tyngd eller dåligt samvete. En vän är en vän oavsett hur länge sen man hörde av sig eller träffades så känns det som man träffades nyss när man ses, som att man tar vid precis där de slutade,som på automatik. Så är de i de vänskapen som ja tycker varat längst, resten har kommit och gått, ett tag sörjde jag det, men nu så accepterar jag det och ger min energi åt de som jag vet uppskattar den, och återgäldar den. Styrkekramar från en annan småbarnsmamma, håll ut.

  30. Hmm skriver:

    Jag har verkligen rensat. Ordentligt. Men det var för länge sedan.

    Nuförtiden så är jag väldigt selektiv med vem jag släpper in i mitt liv. Livet är för kort för att slösas bort.

    Om du tar upp det här igen så ska jag kanske utveckla hur jag tänker kring detta.

    Kärlek till dig och din familj.

  31. Emelie skriver:

    Så bra skrivet, precis så är det att vara funkismorsa. Tack för att du sätter ord på det som många människor med normalstörda barn behöver höra för att förstå oss funiksmammor bättre! ?

  32. Johanna skriver:

    Vad kloka beslut du tar. Du ger mig verkligen mycket att tänka över och jag diskuterar ofta sådant du bloggar om.

    Vilken fin mamma du är och så fin familj ni är med två så fina barn <3

    Tack för att ni delar med er.

    Åh, men jag är en sådan som oroar mig och gnäller mycket. Jag önskar jag tog lättare på saker och ting. Jag är inte projektledartypen, snarare den som arbetar med detaljerna i projektet. Detaljer som är små men som kan spela stor roll.

    Blogga gärna om du har tips på hur man kan oroa sig mindre och gnälla mindre. Gnäller alltså inte alltid öppet, men inför två personer jag litar på.

    Kram

  33. Hej Elaine! Jag var en av dem som stod upp för ditt budskap, har läst alla dina böcker och trodde vi delade samma vision.

    Jag bjöd in dig till en sådan ”förutsättningslös” lunch och ett event, Brave Womens Day på Internationella Kvinnodagen med 100 fantastiska kvinnor som jag ville skulle gå hem med ditt budskap.

    Mot 10 min av din tid på Internationella Kvinnodagen bjöd jag dig på vår filmteam, då vi är en varumärkesbyrå för kvinnliga ledare.

    Att inte svara mig personligen och istället göra det till ett offentligt blogginlägg gjorde mig väldigt förvånad.

    Jag hade så höga, hoppfulla och inspirerande tankar om dig.

    Tack för detta. När jag når en sån offentlig position som du har, vet jag en sak.

    Jag kommer aldrig se till att inte ha tid för andra ”systrar” som vill föra mänskligheten framåt. Jag kommer att ta mig tiden att träffa dem innan jag gör deras förfrågan obefintliga.

    Det som du gör för våra barns integritet gör jag för kvinnors integritet.

    Så som du vill se fler barn trygga i vårt samhälle, vill jag se fler kvinnor stötta varandra i vårt samhälle.

    Precis som du är jag ingen observatör. Jag ser till att saker händer.

    Även om jag hade velat ha ett mindre offentligt svar från dig om du kunde delta på Brave Womens Day och ta en lunch med mig för att se hur jag i första hand med mina resurser kunde stötta dig i din häftiga mission.

    För min mission är att stötta kvinnliga budskapsbärare med det jag är bäst på. Filmer som väcker rätt känsla.

    Precis som du blev proffs på makt för att någon annan en gång gjorde dig maktlös blev jag proffs på samhörighet efter att ha blivit övergiven, lämnad, misshandlad och sexuellt utnyttjad som barn och ungdom. Därför brinner jag också för ungdomar och har pratat med vår utbildningsminister om detta precis som du har gjort.

    Jag ser i ditt blogginlägg att du inte har tid och respekterar det.

    Jag är själv småbarnsmamma, har adhd, driver en efterfrågad varumärkesbyrå för kvinnor, samt är helt besatt av att skapa ett systerskap bland oss kvinnor så vi kan pusha mänskligheten framåt i snabbare takt känner oftare att min ambition och engagemang är en förbannelse snarare än en tillgång.

    Jag förstår att tiden som är kvar efter all ”missionstid” är dyr och kommer inte störa dig mer. Avslutningsvis vill jag bara säga.

    Tack för alla fantastiska böcker, tack för ditt mod att blotta dig själv för att ingen annan därute ska behöva skämmas eller känna sig ensam för att de varit med om kränkning och manipulation.

    Tack för att du för mänskligheten framåt. Tack för att du fick vara den som behövt ta dig igenom mycket skit för att komma ut på andra sidan och göra den skiten till guld.

    Jag kommer aldrig sluta heja på dig, ditt mod och din anamma att vända upp och ner på vårt system. Go girl!

    Kram Benjamas Plumarpurn

    • Låt en kvinna få leva skriver:

      Om du driver en ”efterfrågad varumärkesbyrå” så behöver du väl inte jaga potentiella klienter med blåslampa klockan halv två på natten?

      Jag tänker så här; man ska nog inte tilltvinga sig samarbeten under devisen ”systerskap” och framförallt inte skuldbelägga sina medsystrar för att dom inte har tid eller ambition att vara med och föra din kamp.

      Lita på att Elaine kan föra sina missions med de verktyg hon behöver. Hon vet sina behov bäst, inte du.
      Och inse att du kan föra dina idéer framåt utan Elaine som backar dig. Omge dig med folk som vill vara med på ditt tåg, du har ju säkert ett stort kontaktnät på din efterfrågade varumärkesbyrå?!

      Bara för att man är offentlig kvinna som kämpar öppet för att bilda opinion i sina hjärtefrågor så måste man inte delta i alla goda initiativ under systerskapets paroll. Man måste inte ens svara på mail. Jag tror också på systerskap och däri tror jag att man inte ska ställa skyhöga förväntningar och krav på sina medsystrar. Vi vet aldrig vad en medmänniska dealar med i sin tillvaro. Alla gör sitt bästa.

      Sedan känner jag spontant att en ”förutsättningslös lunch” med villkoret: svarkrav, inte är så förutsättningslös som vill påskina.

  34. Annapanna skriver:

    Du har fattat enligt mig helt rätt beslut!

    Det jag tycker kan vara svårt är att hitta ett bra förhållningssätt till ingifta personer som tar för mycket energi, men som är viktiga för ens partner.

    Hoppas att du fortsätter att blogga länge till.

  35. Annelie skriver:

    Jag har ett barn med autism och själv har jag ahdh. Jag orkar helt enkelt inte med folk som inte fattar.
    De som tror mitt barn är ouppfostrad, de som tror att lite regler kommer göra allt bättre, de som inte förstår att vi är helt slut efter en helg med kalas. De så kallade vännerna kan dra.
    Skulle det visa sig att någon av de jag känner är antivaxxers pga rädsla för autism kan de dra snabbare än jag hinner blinka. Det föraktet kan jag vara utan.

  36. Paulina Gunnardo skriver:

    Så har det varit, och är fortfarande återkommande i perioder. Men det är inte alltid alla har förstått och inte alltid lätt att förklara.

  37. Alma skriver:

    Blondinbella var ju en av dem som rök. Bra beslu!!

  38. Marina skriver:

    Vi får inte glömma att var och en är sig själv närmast. Alltså att det som är jobbigt för mig inte är jobbigt för någon annan osv. Känns som man behöver förståelse för detta också. De har inte upplevt det du upplevt. Det innebär inte att deras upplevelser är mindre värda eller jobbiga. Bara för att vi har fått ett annat perspektiv… Jobbar som sjuksköterska och har ibland svårt för patienter som jag tycker gnäller pustar och stånkar. Men sedan inser jag att det är deras upplevelse och deras känslor. Det måste man ta på allvar. Inte deras fel att mitt barn föddes sjukt och levde ett år.
    Ibland kan det vara skönt att umgås med ytliga bekantskaper som inte vet så mkt för då i stunden kan jag också koppla bort mitt jobbiga. Kanske inte behöver säga upp bekantskaper utan istället sätta på vänt?

  39. M skriver:

    Det är verkligen bra klokt skrivet! Tack för att du delar med dig så bra sagt och du beskriver situationer som blir så självklara.
    Livet är ibland komplicerat och jag förstår mkt väl att man inte orkar med ytliga (betydelselösa) saker i en situation där livet, människan, tid energi och kraft går till så viktiga saker.
    Och det är många som inte förstår el visar respekt för det, ibland måste man prioritera. Flera som har skrivit kommentarer här har sagt många bra saker i lägen situationer som man bara kan hålla med om.
    Ibland ändras rensar sig bekantskapskretsen, vänner faktiskt av sig självt. Men de riktiga vännerna finns alltid kvar där någonstans i livet.
    Kom ihåg att trots allt är hälsan och familjen viktigast.

    Lycka till Elaine, m allt ditt fina engagemang!

Lämna en kommentar