Blivit dumpad eller dumpat på sistone?


Inboxa gärna mig på elaine@snackasnyggt.se och skriv ”Dumpa” eller ”Dumpad” beroende på om det var du som blev utsatt för det eller var den som dumpade. Hojta till om du vill gå under annat namn eller vill vara anonym. Tanken är att jag ska kunna använda din story i boken.

Bild 2017-02-27 kl. 12.40

Själv bjussar jag på en ”Dumpad” story i boken. Jag tycker att han dumpade mig rätt snyggt trots att det gjorde ont. Berätta gärna vad du tycker om dumpningen du gjorde eller var utsatt för, var det bra eller dålig? Kanske kommer din story finnas i en bokskhop till hösten. Ser fram emot att höra från er! Ni får också skriva storyn i kommentarsfältet här. 🙂

Bloggvännerna har ordet

22 svar till “Blivit dumpad eller dumpat på sistone?”


  1. M skriver:

    Min historia är inte speciell för att platsa i en bok men jag blev dumpad över msn ?

  2. Monchhichi skriver:

    Kanske en situation som inte är så jätterelevant för kapitlet, men jag har blivit dumpad på jobbet (av jobbet?). Inte för att jag var inkompetent, gjorde ett dåligt jobb och liknande, utan bara för att jag var jag. Jag gick verkligen inte ihop med chefen och när denne gav beskedet om att provanställningen avbryts väldigt mycket i förtid var det inte direkt med några ledsna miner. Det var mer med ett grinchen smile och personen vägrade förklara på vilka grunder beslutet hade tagits på. Det var ett riktigt vidrigt sätt att bli dumpad på, slog alla gånger man blivit hjärtekrossad.

    • tp skriver:

      Åh fy det har jag också blivit! Fy fan det svider verkligen. Jag fick sagt till mig ” du gör ett grymt jobb men vi tycker du är lite konstig och vi tycker inte du platsar här”. Hetsåt två kilo choklad den kvällen och grät floder haha.
      All styrka till dig!

  3. Lisa skriver:

    Hmm, tror kanske mitt exempel kan funka som ett skräckexempel men: en kille jag dejtade hade träffat en ny och var påväg bort men vägrade göra slut (asså typ ett år) och tillslut dök han bara upp mitt i natten eftersom ”han behövde sex” och den nya bodde långt bort. Därför var jag säker på att det skulle gå lätt och smidigt när jag tillslut tog mig själv i kragen och sa att ”det här funkar inte” jag bad om att få tillbaka min extranyckel och han var väl inte direkt glad men gick och jag låste dörren och gick och la mig. Tio minuter senare hade jag tjugo missade samtal om att han låg döende på gatan. Jag frågade vänligen men bestämt om han ville att jag skulle ringa en ambulans eller hans kompis. Han svarade att jag tog livet av honom… ca 2 veckor senare, 100 missade samtal per kväll och ett antal knepiga bilder på honom när han satt och grät utanför min dörr mitt i natten ifrågasatte en vän varför jag inte bara sa att det var över…. min lösning blev att tydligt visa honom att jag gått vidare, alltså sluta hälsa på honom på stan, vända om vi stötte på varandra osv då jag upplever att kroppsspråk är mer effektivt än att prata ibland.

    Tänker att det också vore intressant att läsa om hur man lyssnar och tar in saker som är svåra att säga. Alltså vad svarar man när någon dumpar en? (På ett snyggt sätt alltså inte som ”min” idiot)

  4. Elin skriver:

    Jag blev dumpad av en av mina närmsta vänner för något år sedan. En kväll när jag och en, min pojkvän och en vän höll på att snickra tillsammans i hallen som renoverades, får jag ett samtal av en annan vän. Jag sken upp, eftersom det var längesedan vi hördes, eller snarare det var länge sedan hen hörde av sig. Mina förhoppningar sköt iväg, eftersom jag trodde att hen ville prata som ”vanligt”, som vi brukade göra, så jag svarade med ett leende varpå min dåvarande vän säger ”hej, jag vill beställa en mq feast” varpå jag hör höga skratt i bakgrunden och jag svarar allvarligt men ledset att vi får prata en annan dag, lägger på och känner mig så förnedrad och uppgiven över att det är ett fyllesamtal där min dåvarande kompis får för sig att det är helt okej att ringa mig, efter flera månaders tystnad, med högtalartelefon för att skämta på min bekostnad. Det kändes så osmakligt. Personen skrev ett sms till mig efteråt och förklarade situationen ”det var en busringning” (som att jag inte fattade det?) och att hen skulle ringa den som var på plats nummer 13, eller vad det nu var, och då föll ”slumpen” på mig. Jag svarade på smset och förklarade så konstruktivt jag kunde att det inte var uppskattat, och att jag blev ledsen över att det var det sättet hen valde att höra av sig på när hen uteslutit mig under en längre tid, vilket fått mig att känna att hen tagit särskilt stort ansvar för vår relation den senaste tiden. Kanske var mitt svar skuldbeläggande, eller så uppfattade vi situationen olika, men jag fick aldrig något svar på det smset, och personen har undvikit min närvaro när vi befunnit oss på offentliga platser samtidigt. Idag gör det inte lika ont att det var just hen som försvann ur mitt liv. Det som gör ont är när, vad man tror är nära vänner, hellre ger upp en vänskap än att säga förlåt. För problemet i situationen var inte själva händelsen i sig, utan hur hen hanterade kritiken och mina känslor. Man behöver inte alltid hålla med, eller förstå varför någon känner som den gör – det viktigaste är att ploppa ut orden f.ö.r.l.å.t. och sen försöka förstå och agera annorlunda.

  5. D skriver:

    Dumpad på ett sms med förklaringen att han inte har tid pga träning och att han har valt att inte släppa in mig helt. För mig kom detta som en blixt från klar himmel efter 2 månads dejtande där man blivit presenterad för familj och vänner samt firat jul och nyår ihop.

    Så nej, att sms dumpa någon är inte okej samt att komma med lama ursäker. Sanningen är bäst när det kommer till att göra slut med någon.

  6. Jenny skriver:

    Min föredetta reste sig bara upp och gick en söndagskväll över tekoppen och framför söndagsfilmen. Sen vägrade han i princip att prata med mig i två månader. Vi hade bott ihop i 6 år och var förlovade. De få gånger vi pratade fick jag i princip inte nämna vårt förhållande för att jag skulle ge honom utrymme. Efter 2 månader övertalade min vän mig att jag måste säga orden till honom, att jag måste göra slut, för jag kan liksom inte vara ihop med någon som inte vill träffa eller prata med mig. Jag ringde upp honom och sa att jag tror att jag vill göra slut. Då svarade han att han inte hade tid att prata och att han skulle ringa sen. Jag fick alltså inte göra slut. Han tillät mig inte. En vecka senare ringde han och sa att han tror att vi måste prata (Nähä?!). Vi träffades och han sa att han tror han vill göra slut. Så plötsligt var det jag som vart dumpad igen. Men han avslutade med de klassiska orden: ” Men man vet inte vad som händer i framtiden, jag tror det blir du och jag igen”. Det måste vara det värsta man kan säga. Jag som fortfarande älskade honom hölls liksom kvar i något slags mellanting mellan förhållande och singel kändes det som. Det tog mig låååång tid att komma över honom. Jag fick liksom intala mig det själv det han borde sagt och till slut började jag tänka ”Vill han inte vara med mig, vill han inte ha mig” istället för ”Han har inte sagt att han inte vill ha mig”. När vi skulle dela upp vårt gemensamma hem klarade han bara tio minuter. Han klarade inte mer redan när vi kom till lakanen. Det slutade med att JAG delade upp allt rättvist och JAG packade ihop allt. Vi skulle både flytta men jag hade kvar lägenheten i nuläget. När det blev dags för mig att flytta (och alltså låta någon annan ta vår lägenhet) försökte jag bestämma när han skulle hämta sina grejer. Det gick inte. Till slut fick jag säga ”Jag flyttar på lördag, har du inte hämtat dina saker hamnar de på gatan utanför, för lägenheten är liksom inte min längre”. Då vart jag världens hemskaste människa sm sa så. Han tyckte i princip att jag skulle flyttat med hans saker med till min nya lägenhet tills han hade bättre tid att hämta dem. Så egentligen kändes det som jag genomgick en separation alldeles själv. Jag mådde fruktansvärt dåligt, men idag är jag evigt tacksam att han stack. Idag är jag både lycklig fru och mamma.

  7. Cecilia skriver:

    Jag vet inte alls om det är något såhär krångligt du har tänkt dig, men jag har ”gjort slut” med min pappa. Eller om han ”gjorde slut” med mig? Allt är lite oklart, men han har aldrig varit en bra pappa, han har aldrig varit snäll med mig och mina syskon. Jag har alltid varit den av mina syskon som har varit svagast när det kommer till pappa, den som har tyckt synd om honom som är så ensam. Så jag har brutit med honom många gånger men mjuknat och tagit tillbaka honom i mitt liv, ända tills jag fick egna barn. Jag gav pappa en chans att vara morfar trots allt han gjort mot mig och var tydlig med att med mitt barn skulle han bara få en enda chans för att jag vill inte utsätta mitt barn för samma sak som jag upplevt, trots detta så blev det samma visa igen och där och då bröt vi. Idag är sonen sex hela år och har fått en lillasyster, de har ingen morfar och kommer tyvärr heller aldrig ha någon.

  8. Nillan skriver:

    Gjort många försök att lämna ett destruktivt förhållande. Vår emotionella berg och dahlbana blev som en drog. Inga kunde bråka och sedan försonas och älska som vi två.. Adrenalinet som uppstod vid ett hetsigt bråk, krafsa ihop det viktigaste och sedan slänga igen dörren hårt efter mig och lämna honom. Ilskan tog mig olika långt varje gång. Oftast så sprang han efter mig och gav mig falska löften om bättring och jag som desperat ville tro honom förlät och hoppades.
    Han är min drog och kommer alltid att vara det, den passionen har ätit upp mig inifrån. Trots att jag lämnat honom så kommer jag alltid längta efter det starka och äkta känslorna som han gav mig. Men idag vet jag att det skadar så mycket att jag gör allt för att undvika att hamna där igen.

  9. KL skriver:

    (Ursäkta att det blev så långt)

    Jag och min kille gjorde nyligen slut efter fyra års förhållande. För två år sen fick han ett bra jobb och flyttade 30 mil bort för att testa det, medan jag bodde kvar och inte vågade flytta med eftersom han inte var säker på hur han skulle trivas. Efter hans flytt träffades vi bara varannan helg och på semestern vilket naturligtvis gjorde att vi gled isär, men optimisten i mig sa att det bara var en temporär fas och snart skulle vi bo närmare varandra igen. Jag förstod inte att det var självdestruktivt att tänka att vi nog tillslut skulle ”leva lyckliga i alla våra dagar”. Tiden gick och han kände att han inte valt rätt yrke och att staden var fel, men när jag försökte peppa honom att söka annat blev han bara stressad och fick mig att känna mig tjatig. I efterhand inser jag att jag varit alldeles för förstående med att bli bortprioriterad, för blåögd för att fatta att det inte ska vara så i ett förhållande, blundat för att han var så motvillig till gemensamma semesterplaner osv. Fastän jag i min dumsnällhet stod ut med hans velande angående framtiden, och väntade på att han skulle komma på vad han ville göra i sitt yrkesliv, så var det han som tog initiativet till att göra slut. Själva dumpningen lade han upp som en diskussion, men det var ju egentligen inget att diskutera – han kände inte som förut för mig, han kunde inte säga när han skulle hitta en lösning angående sitt yrkesval, och var inte säker på att något skulle bli bättre om vi flyttade ihop igen. Grejen är den att det här egentligen var min drömkille: snygg, ärlig, gentleman, rolig, social, trygg, omtänksam och gillar att prata känslor osv… Anledningen till att han inte tog upp problemen tidigare var att ”du blir så ledsen då”. Det gör mig oerhört frustrerad att inte ha fått någon chans att reda ut det, det var redan kört… Jag fick helt enkelt acceptera det oundvikliga, det fanns tydligen ingen annan utväg än att gå isär. Dumpningen kändes nog ”skonsam” ändå, men jag har en känsla av att vi båda inte velat ta tjuren vid hornen förrän det var för sent. Vi var väldigt ledsna båda två och han poängterade att han inte ville vara ovänner och jag höll med. Det känns som att under de här två åren så led vi och kämpade i onödan, varför gjorde vi inte slut redan innan istället när det inte ledde till nånting bättre? Jag blir snart 30 (han är ett par år yngre) och mot min vilja känner jag ju av den biologiska klockan. Jag känner mig både övergiven och lättad, skönt att slippa anpassa mig till hans obeslutsamhet men känner mig så korkad och naiv som hoppats förgäves att detta skulle lösa sig. Lätt att vara efterklok… Vem är jag nu liksom och vad vill jag med livet?

  10. Frida skriver:

    Hej! Vet inte riktigt vad det är du tänkt dig, om det ska ha gått bra eller dåligt i ”dumpandet”. Men jag gjorde slut med mina föräldrar för ett par år sedan. Det var över telefon med min pappa och jag sa bara klart och tydligt att jag vill inte vara en del av erat liv förren ni ändrat ert beteende. Det är inget jag kan ställa krav på för ni är vuxna människor men jag är faktiskt också vuxen och då väljer jag att inte ha er i mitt liv för det mår jag inte bra av just nu. Det togs emot sådär men att vara tydlig och att ”ta på sig ansvar” för sina känslor tycker jag funkar bra när man gör slut med någon oavsett situation.
    Förresten Elaine du är en stor inspiration för mig!! Älskar din blogg och ditt driv!

  11. sanna skriver:

    Jag gjorde slut med en vän för några år sedan. Hon var ständigt negativ och bitter och kunde inte hantera att våra liv såg olika ut. Jag berättade i förtroende för henne att jag behövde resa bort ensam till thailand efter en hemsk händelse, varpå det enda hon sa var ” ja, jag och min familj kommer ju aldrig ha råd med en sån resa. köp med dig sprit hem tack ” – det jag då hade sagt var att jag blivit våldtagen och verkligen behövde komma bort. att hon då på en gång började prata om sin ekonomi/vad hon ville ha, gjorde mig så ledsen. Hon kunde komma till min lägenhet och gnälla över att jag inte köpt rätt mjölk ( den billigaste ) att ALLA KILLAR VAR SVIN bara för att en dejt inte gick bra, att den och den var idioter bla bla bla. till slut så sa jag bara när hon ringde ” DU XXXXX , jag orkar inte mer. du tar så mycket energi men ger ingenting tillbaka. så fort jag ser ditt nummer på min display så får jag ångest för jag vet att OAVSETT hur jag mådde innan så kommer jag må sämre efteråt för det är så du fungerar. du dränerar en på energi och jag klarar inte av det mer, så jag måste avsluta våran vänskap nu ” . Hon blev så arg, det var försäkringskassans fel att hon inte hade jobb och att det var det som gjorde allt så hemskt och jag var en stor idiot som snart skulle inse mitt misstag och att hon hade tusen andra vänner som hon hellre var med * varpå jag svarade :gött, häng med dom då. sen gick det något år, vi stötte ihop på stan och jag blev helt iskall när jag såg henne för jag tänkte att jag skulle få världens utskällning, men hon kom fram med ett leende, gav mig en kram och viskade TACK. och sen berättade hon att EFTER att jag hade gjort slut så hade fler och fler människor i hennes omgivning givit sig till känna om att de känt precis så som jag gjort., att hon var för bitter och fast i sin negativa spiral, och tack vare det, så hade hon sökt hjälp och efter det så hade hennes liv blivit så mkt bättre. så vi kramades – men bytte inte nummer – och min känsla av elakhet försvann och ersattes av ett leende,att allt trots allt – blivit bra i slutändan <3

  12. Emma skriver:

    I somras blev min pappa svårt sjuk och var nära att dö. Jag satt vid hans sjukhussäng i hemstaden en vecka, och åkte hem när det var hyfsat stabilt. Samma kväll jag kommer hem, trött, ledsen, helt utmattad och slutkörd, berättar min sambo och pappan till våra två små barn att han inte vill mer. Dagen efter flyttar han hem till en kompis och lämnar mig med barnen, oro för pappa och ett krossat hjärta.

  13. Love skriver:

    Jag blev dumpad av min fästman efter 4 år tillsammans. Får se om jag får hat över detta nu, hehe.

    Jag läste en väldigt religiös blogg en kväll där bloggaren skrev hur självklart det är att älska Jesus mer än sin partner och sina barn. Jag läste upp det för min dåvarande fästman och vi skrattade åt hur löjligt det lät. Då sa jag, i stundens hetta, att jag inte heller håller med föräldrar som älskar sina barn mer än sin partner. Oj, oj, oj. Mitt ex slutade skratta och tittade på mig som om jag vore död. Och sen började skriken:

    ”Hur fan kan du säga något så hemskt”

    ”En mamma ska alltid älska sina barn mest av allting”

    ”Du är ett monster”

    Skitkul. Jag förlorade 4 år och en fästman på grund av en individ som inte ens var född. Jag vill att killen jag gifter mig med alltid ska sätta mig först, inte ett barn. Exet ska rakt ut att han alltid skulle välja att rädda vårt barn istället för mig om det gällde död. Tack.
    Jag vet att jag upprör många med den tanken (har postat om detta på reddit och oh my så mycket hat MEN mycket mer stöd) men varför skulle jag inte älska min andra hälft/själsfrände mest av allting? Det är ju han som kommer ge mig ett barn. Det är en annan typ av kärlek. Barnet må vara vårt största ansvar, men inte min största kärlek. OM jag nu vill ha ett barn överhuvudtaget.

    Men I should’ve seen it coming. Han vägrade skaffa en hund eftersom han aldrig ville bli en hundägare som älskar hunden som sitt eget barn. Gissa vem som har en 15 år gammal vovve som jag ser som mitt barn? Ne, fyfan. Usch.
    Ser fram emot kommande ”men har du fått barn?” Fuck you, säger jag bara.

    • Jenny skriver:

      Du väntar på ”men har du fått barn” vilket tyder på att det är vad du brukar få höra och det finns nog en anledning till det. Nämnligen att vi är konstruerade att känna störst kärlek för våra barn just för att det handlar om att skydda våra gener och föra dem vidare. Vi är inte annat än däggdjur och vår reproduktion handlar om artens överlevnad. Händer det något med våra barn misslyckas vi med vår arts uppgift, att föra generna vidare. Det är därför vi knyter ann så pass mycket till vår avkomma att den går före allt annat. Men jag förstår det kan vara svårt att sätta sig in i om man aldrig upplevt det. Sen finns givetvis undantag till det, men då handlar det oftast om någonting som stört anknytningen som tex. Förlossningsdepression. Så oavsett vad du vill eller inte, eller tycker nu, är det troligt att även du får ge vika för din biologi en dag. Men vill du inte ha barn är det ju en annan sak, och då har du ju inte heller problemet. Sen har du rätt i att det är två olika kärlekar till man och barn. Och jag ser faktiskt därför inte varför de måste jämföras eller rangordnas. Kan de inte bara få existera båda två?

  14. Sabina skriver:

    Jag har dumpat min mamma. Hon har psykiskt misshandlat mig under merparten av min uppväxt. Hon är alkoholist, men vill inte inse det och bryr sig bara om sig själv, även i nyktert tillstånd. Trots att jag är 28 år idag har hon ett grepp om mig som är så hårt att hon kan bryta ner mig totalt genom ett simpelt telefonsamtal. Som hon gjorde dagen före julafton 2016. Så nu har jag dumpat henne. jag mår bättre utan hennes negativa inflytande i mitt liv.

  15. Linnea skriver:

    Vi låg i hans säng.
    Jag sa till honom att ”Jag är så rädd att förlora dig, det känns som att du alltid är påväg härifrån”
    Då stenade han till och viskade fram ”Jag tror att du och jag inte är så bra förvarann”.

    Jag sprang in i badrummet, kunde inte hålla ihop mig själv. Satt med huvudet tryckt mot väggen och tankarna bara rusade. En stund senare kom jag ut. ^
    Då var det slut. Han var inte kär i mig. Hade aldrig varit det. Vi hade det haft trevligt? Umgåtts dygnet runt. Jag hade gjort mitt bästa, men det räckte inte när kärleken från hans sida inte fanns där.
    Sex månader gick upp ur rök.
    Vi bestämde oss för att ha en paus. Nu var det november, kanske skulle vi kunna dejta lite grann när det blev vår. Han skulle börja gå hos psykolog, reda ut allting. Men den 14 februari la hans kompis upp en bild på ”Yaaaay! Singelkväll med -mitt ex- och -en annan nära tjejkompis till mig- Fan vad kul!.

    Några månader senare lämnade han alla mina grejer i min bästa kompis hall. Tog en evighet innan jag kunde hämta dem. Så nu är mitt hjärta stängt. Jag jagar iväg dem som försöker ragga på mig, jag är otrevlig, jag skriker och jag inte ens prata med dem. ”Allt de vill ha är mitt utseende”. Jag förstör innan de ens har börjat. Jag tror att det sista jag hade av tillit fanns där. Jag skålar med mitt ex på fester och ser honom i ögonen (vi har samma kompiskrets). Men jag hatar honom så mycket. Han krossade mitt hjärta.

  16. Lina skriver:

    Min kompis blev nyligen dumpad genom att han bara försvann. Han bor i en annan stad, hon hade biljett för att hälsa på honom för första gången sen han flyttade. Sista gången hon hörde från honom var ungefär 3 veckor innan hon skulle åka till honom och då sa han ”vi hörs imorgon”. Hon försökte höra av sig flera gånger men han svarade aldrig. Så hon åkte aldrig till honom och det här var för 2 månader sen. Han uppdaterar på sociala medier, har inte raderat henne någonstans utan hör bara inte av sig. Helt sjukt!

  17. Ess skriver:

    Hej, tacksam för att du är här på din blogg<3Jag har blivit dumpad av min pappa som slutade prata med mig. Och ibland av min mamma som "sa upp kontakten" med mig, när jag var över 18. Och av min pojkes pappa som bara inte svarade när jag ringde, och på en fest sa att jag skulle gå och vara med en annan man på andra sidan rummet. Och av mina två flickors pappa som svarade "jag vet inte om det är så" när jag sa "jag vet att du gillar mig och att jag är funky och gillar funk", och sedan bara frågade om jag hade kondom med mig när jag ville träffas. Om jag inte hade det valde han bort mig. Han valde porrfilmer och andra kvinnor före mig. Och jag har blivit bortvald av fem chefer på ett och ett halvt år – inte för att jag gjort något fel, för att jag enligt dom är "fel". Jag har ett vikariat nu som skolkurator och ber att jag inte blir bortvald igen, om kuratorn som nu är tjänstledig väljer annat jobb efter sommaren. Och jag har blivit dumpad av min vän, som varit som min syster, när jag sa att hon inte får bjuda min son på något som han inte mår bra av. Jag ber innan jag väljer man, vän och jobb nu<3<3<3

  18. Lina skriver:

    Jag var gravid i v 38 när jag blev dumpad under ett telefonsamtal. Han var full och sa: Det är slut, sug k*k.
    Då var det det absolut vidrigaste som kunde hända men idag (15 år senare) är jag så glad att det blev som det blev. Vårt förhållande var destruktivt och jag mådde skit. Dock kan man ju tycka att det finns bättre sätt att göra slut på..

  19. lisaowen skriver:

    Mitt namn är LISA och är från USA. Jag vill använda den här möjligheten att tacka min stora Agadaga som verkligen gjorde mitt liv till en trevlig dag. Den här underbara mannen Dr Agadaga tog min underbara make tillbaka till mig, jag hade två underbara barn från min make för ungefär fyra år sedan har jag och min man varit i ett skel eller det andra tills han äntligen lämnade mig för en ung kvinna. Jag kände att mitt liv var slut och mina barn trodde att de aldrig skulle se sin pappa igen. Jag försökte vara stark bara för barnen men jag kunde inte kontrollera de smärtor som plågar mitt hjärta, mitt hjärta var fyllt av sorger och smärtor eftersom jag var verkligen kär i min man. Varje dag och natt tänker jag på honom och vill alltid att han skulle komma tillbaka till mig, tills jag en dag träffade en bra kompis som också var i en situation som jag men hennes problem var hennes förälskare som hon hade en oönskade graviditet för och han vägrade ta ansvar och dumpade henne. Hon sa till mig att min var ett litet fall och att jag inte skulle oroa mig alls, så jag frågade henne vad som var lösningen på mitt problem och hon gav mig den här stora mannen. e-postadress. Jag tvivlade på om den här mannen var lösningen, jag kontaktade den här stora mannen och han berättade vad jag ska göra och jag gjorde dem alla, han berättade för mig att vänta på bara 72 timmar och att min man kommer att krypa på knäna bara för förlåtelse så gjorde jag troget vad denna stora man bad mig göra och säkert efter 72 timmar var han tillbaka till mig igen kontakta Dr Agadaga för hjälp idag på agadagaspiritualhome@gmail.com

Lämna en kommentar