Frågor man inte vågar ställa


Jag väntade med att ställa dom, mamma avskyr att tänka på den mamma för då måste hon ju tänka på hur gärna hon skulle vilja knäcka nacken på karln. Jag förstår henne. Så jag satt snällt och väntade på att ställa frågan, först skulle vi ha lite trevligt.

Sen poppade jag den, frågan: Mamma. De två åren du och pappa var ihop när jag var född.

Mamma avbryter: Men Elaine, kan vi inte bara ha trevligt?

Jag: Förlåt, men jag bara måste veta. Var pappa snäll mot mig som bebis eller sket han lite i mig? Var ärlig, jag kan hantera svaret.

Mamma tog tid på sig innan hon svarade och jag kände hur hjärtat dunkade. Jag vet inte varför det spelar roll, men av min puls att döma så gjorde svaret det.

Mamma: Jo, han var kärleksfull.

Jag: Han älskade mig..

Mamma sakligt: Ja, men han gjorde saker man inte gör mot folk man älskar, mot sina barn.

Jag lågmält: Jag vet. Han är en sjuk människa som visade kärlek på ett sjukt sätt, men ibland kunde han vara sund.

Mamma: Ja, ibland. Men inte tillräckligt ofta därför skilde jag mig.

Så jag poppade frågan och fick svar. Jag tror barnet i mig blev glad och det kan jag såklart ge henne. Men jag kommer alltid att skydda henne från hennes ”pappa”, alltid.

Har ni frågor ni skulle vilja ställa till personer ni känner? Frågor som ni är lite rädda för svaret på. Det kan ju vara saker som ”har du varit ottrogen” eller kanske ”älskar du mig fortfarande?”. Gud, får ont i magen av att bara tänka frågorna.

Bloggvännerna har ordet

32 svar till “Frågor man inte vågar ställa”


  1. Elin skriver:

    Jag har sådana frågor till min man. Vet egentligen svaren men orkar inte att hantera dom nu. Någon gång kommer jag orka. Då kommer jag ställa dom. Usch vad jobbigt.

  2. Mollan skriver:

    Lyssande på Medan han lever och (förutom ett fett tack för den boken samt en enorm kram till barnet Elaine som aldrig skulle ha behövt ha dessa minnen) men kom på mig själv med att tänka din mammas svar med samma röst och accent som du ger hennes repliker i boken <3 känns intimt och fint.

  3. S skriver:

    Har rätt många frågor jag vill ställa till min pojkvän (snart tre år tillsammans). Har haft en magkänsla att han inte varit ärlig mot mig och under hösten har det inte varit tipp topp mellan oss då vi båda har fullt upp osv. Men nu visar det sig att han träffat en tjej en gång en kväll när han sa att han skulle jobba och innan sin träning. Han har sagt att han inte träffat henne mer och det får jag ju lita på (även om det är sanslöst svårt). Så nu har han väl kommit på att han inte riktigt vet om sina känslor för mig, alltså om han fortfarande är kär. Till det kluriga är att han håller inne mycket och motsatsen till mig som gärna pratar, reder ut saker och ska lösa det här och nu. Så något tips hur man fortsätter hantera detta?
    Jag vet att jag älskar honom men när han börjar snacka om kär, framtiden så blir man ju själv lite som ett frågetecken. Någon med erfarenhet av detta? Är 23 och inte hunnit med mer än ett förhållande innan detta.
    Kram och gott nytt år! 🙂

    • Mollan skriver:

      Men fy så jobbigt.. alltså det är så orättvist när ena partnern bestämmer sig för att typ på egen hand reda ut sina känslor/tankar/förhållandet utan att göra den andra delaktig – så om den kommer på att den vill ur så har den redan bearbetat och funderat en lång period medan den andra investerat/undrat/odlat förhållandet och sina känslor. Fan va fegt att göra så – typ för att inte riskera något han inte är säker på han inte vill ha, för tänk om DU börjar analysera dina känslor som han gör nu så kanske DU inser du har massor att vinna utan honom medan HAN kanske inser han inte vill va utan dig,

      Tipsar om samma länk jag skrev ovanför, den är verkligen sevärd,

      Plus: har haft ett par väldigt seriösa förhållanden innan (inkl sambo osv) och det är vidrigt att tänka tanken att man nånsin skulle kunna va lycklig utan den personen eller ännu galnare att Någon Annan skulle få en att känna likadant.. men vet du. Så är det. Troligtvis tillåmed mycket bättre än nu pga då vet du mer vad du vill ha och kan njuta av ditt liv och inte lägga massa energi på någon som eventuellt vill fundera i enskildhet om er tvåsamhet.

  4. Isabella skriver:

    Jag vill så gärna fråga frun till mannen som hade ett sexuellt förhållande med mig när jag var 16-17 år om 1.varför valde hon att stanna kvar hos honom trots att han erkände? 2. Skrämmer det inte henne att de två har jobbat mot trafficking och han gör sådana handlingar? Hur kan hon välja att stanna kvart hos denna mannen där de båda har jobbat åt Ecpat? Vad tror hon Ecpat skulle säga om de visste vilken människa som de tidigare haft inom deras arbete. Det skrämmer mig men jag vill så gärna veta HUR hon tänker. Det är sådant svek.

    • Maja skriver:

      Lägg skulden där den hör hemma. Han låter som en äcklig idiot och hon är väl likväl ett offer för hans manipulationer som du är?

      • I skriver:

        Man kan inte skylla allt på manipulering.

      • Isabella skriver:

        Maja, enligt mitt tycke så är hon ett offer för hans otrohet, svek & allt vad man kan kalla det MEN hon har klart och tydligt gjort klart att hon väljer att stanna hos honom och klippa med mig och där tycker jag att hon aktivt gör ett val att skydda ett svin även om hon hade haft kontakt med mig. Väljer man att stanna och skydda en man som gör sådana gärningar så ser jag inte henne som ett offer. Tyvärr jag må va hård men alla som varit utsatta för något sådant vet att det finns inget mellanting. Antingen så väljer man att visa civilkurage för alla de utsatta i samhället genom att markera eller så väljer man att aktivt skydda pedofiler som honom!

        • X skriver:

          Riktigt dåligt gjort av henne, men det värsta är vad han har gjort. Du borde anmäla båda två. Honom för det han gjort och henne för att hon håller honom om ryggen. Dom två utsätter säkert många fler tjejer för Samma som de gjorde mot dig.

          • Isabella skriver:

            Jag anmälde. Han erkände men trots det starkaste vittnet; han själv så kunde inte åklagaren gå vidare med fallet då det föll mellan två lagar. Så mannen gick fri och fick fortsätta undervisa, inte änns skolinspektionen kunde göra något för han sköter ju sig på jobbet! Så sjukt & glest är vårat lagsystem, gärningsmän kan med vetskap göra sådana grejer och veta att de kommer undan med det…..

  5. Semlan skriver:

    Min mamma valde att ta sitt liv för ett par år sedan. Hon räddades, som tur var och överlevde.
    Vi har under alla dessa år inte pratat om det alls. Alla dessa frågor jag velat ställa, men inte vågat.
    När hon besökte mig nu i höstas tog jag upp frågorna och herregud vad svårt. Men befriande!

  6. Lina skriver:

    Jag har också frågor till min pappa.. varför älskar du inte mig? Jag har alltid genuint älskat, hyllat och sett upp till honom.. och så träffade han en ny, la sitt gamla liv bakom sig. Jag var en del av det gamla. Måste ju betyda att han inte älskar mig, inte tillräckligt för att bry sig om det iaf. Om mina barn inte hade kontakt med mig skulle jag gå sönder, varendaste evigaste dag. Men han kunde liksom bara… försvinna? Säga tack och adjö. Jag vill fråga om jag någonsin gjorde honom något. Jag vill fråga om det gör lika ont i hans hjärta som i mitt. Men förmodligen är han störd, och upplever inte på samma sätt som jag. Det kommer nog alltid göra ont att veta att man inte räckte till, inte genuint och villkorslöst iallafall. Men å andra sidan, idag skulle inte svaren spela någon roll. Kanske långt inne i hjärteroten, men inte i det praktiska. Och sen är jag kanske rädd, för tänk så bekräftar han det? Därför låter jag bli att fråga.

    • Cilia skriver:

      Jag är/har varit i precis samma situation. Mamma gick bort för två år sedan och pappa har nu träffat en ny iår och ser liksom förbi oss syskon helt och hållet. Jag vågade ta upp diskussionen med honom i oktober och sa vad jag kände. Han satte upp en vägg mot mig och ville inte riktigt diskutera. Men det var skönt att få det jag ville ha sagt, sen bekräftade det bara mina farhågor att hon går före. Men nu kan iaf jag gå vidare med mitt, vi har lite kontakt ibland, men det är allt. Nu är det trots allt hans val, inte mitt. Jag tycker du ska prata med honom. Utgå från vad DU tycker och anklaga honom inte för något för då blir det fel! All lycka till!!!

  7. Wirre skriver:

    Jag frågade min man – har varit tillsammans i 15 år, gifta 3 år – har ett barn på 2 år – varför han inte vill leka med sin dotter o svaret va för att han inte tycker det är roligt.. att han gillar inte små barn o vill ha set som det va innan.. han älskar henne men vill ibte engagera sig..

    Jag frågade och fick svar… men jag har en fråga till mig själv… om varför skiljer vi oss inte o bor isär så jag har dottern på heltid… det svaret är nog skrämmande för mig personligen o därför vill jag inte fråga mig själv det på riktigt heller.. usch..

  8. RR skriver:

    Har så många frågor.
    Till min mamma:
    Hur kunde du lämna mig hos honom, min far, efter allt han gjort mot dig? Hur kunde du låta rätten dela på mig och min syster, och sen inte ta mig till dig när jag bönade och bad om hjälp efter att han slog mig?
    Till min fars nya fru:
    vem fan tror du att du är? Hur kan du med att driva isär din nya man och dennes barn med så mycket lögner bara för att få ha honom för dig själv? Är du nöjd nu?
    Till min far:
    hur kan du leva med dig själv? Hur kan du ge upp på dina barn, bara för att du inte orkar?
    Till min moster:
    du visste vad han gjort mot din syster, du visste vad han var kapabel till, varför skickade du tillbaka mig som 14-åring när jag rymt till det som var mitt sista hopp om tillit till dom vuxna när jag bad om hjälp?
    Till min sambo:
    kommer du någonsin förstå hur mycket jag älskar dig och hur tacksam jag är för att du alltid finns där och ställer upp för mig?
    Till mina barn:
    undrar om ni någonsin kommer att förstå hur långt er mor kommer att gå för att ni aldrig någonsin ska behöva känna er så glömda, bortkastade, åsidosatta, utnyttjade, tillintetgjorda, små och fjuttiga så som jag en gång gjorde?
    Till mig själv:
    hur kan du fortfarande lägga skulden på dig själv?

    Men allra mest skulle jag vilja ge svar på den största frågan som snurrade i mitt huvud i många, många år: det blir bättre. Du kommer att överleva. Och det kommer att, sjukt nog, vara värt allt en vacker dag.

    Tack för att du kämpar och pratar högt för alla dom som inte kan eller orkar Elaine. Du är guld värd för så många, sluta aldrig kämpa!

  9. Destruktiv & ältande Jungfrun ♍ skriver:

    Jag har ställt frågan, fått svar. Får lita på det. Men den där jäkla magkänslan finns där. Någonting är det. Kommer oftast upp vid pms i tankarna. Ältar lite fortfarande. Oskyligt dömd till motsatsen är bevisad. Tills dess tänker jag njuta av mitt liv. Möjligtvis är all tankeverksamhet onödig energi.

  10. Ida skriver:

    Jag frågade en fråga igår där jag var rädd för svaret. Lång tids ofrivillig barnlöshet, den enorma längtan och upprepade besvikelserna och så nu när vi fått veta att vi inte kan få barn på naturligt sätt – det har tärt på relationen. Jag önskar att vi hade sökt styrka i varandra, men vi har stängt in oss själva med vår sorg på olika håll. Igår frågade jag ”Varför vill du ha barn – egentligen?” Hjärtat dunkade hårdare än vad jag hade tänkt mig att det skulle göra. Var så rädd för att få höra…. typ, ”vet inte” eller ”har glömt” eller ”det är naturligt”. Men fick ett väldigt bra svar som jag kan relatera till till 100%.

  11. Frökenfräken skriver:

    Åh, vilket jättefint och sjukt jobbigt inlägg att läsa. Jag har ju liknande historia som dig, om du minns mig? Jag jobbar så mycket med skuldfrågan med min terapeut just nu. Jag känner ju så starkt att det som hände var mitt fel. Om jag inte gjort SI eller bara varit mer så-då hade han kanske slutat.
    Min så kallade pappa har alltid önskat livet ur mig, sagt att han och hans killar ska döda mig. Han har misshandlat mig fysiskt och psykiskt i 25 år och begått sexuella övergrepp i minst (är inte helt säker på när det började) 9 år. Jag undrar så hur man kan hata sitt ena barn så mycket? Kunde jag gjort något annorlunda för att slippa allt detta? Har han någonsin tyckt om mig-ens litegrann? Och mamma, varför levde vi kvar där i alla år, varför tog du mig inte därifrån? Och, visste du vad som pågick? Vet du vad jag har gjort?
    Jag kommer aldrig få svar på detta, men jag kommer nig aldrig sluta undra.

    • Lin skriver:

      Vissa människor kan inte älska. När det ser ut som att de ”älskar” så är det egentligen bara ett strategiskt handlande för att kunna uppnå det de är ute efter. Bara så du vet att det inte handlar om dig; den punkten! En del människor är sjuka; istället för ett hjärta finns bara ett svart hål.

    • Lina skriver:

      Du kunde INTE ha gjort någonting annorlunda! Skulden är INTE din att bära! Även om du skulle ha ”förfört” honom är det inte din skuld att bära. Han var vuxen, du var ett barn. Det var hans sak att lära dig gränser, inte sudda ut dem. DET. VAR. INTE. DITT. FEL ❤️ /jag var oxå där (och det var som om du beskrev min historia)

  12. Anonym skriver:

    Till min mamma:
    Varför sa du till mig i tre år att jag var tjock och ful utan smink?

    Till min pappa:
    Varför manipulerade du mig efter att du var otrogen mot mamma och menade att hon var ute efter ditt företag när hon inte alls var det?

    Till en kompis:
    Hade du verkligen slutat göra det du gjorde om du hade hört min protest?

    Vissa frågor är man nästan rädd för svaret :/

  13. Carro skriver:

    Till min pappa:
    Vad var det jag gjorde som fick dig att slå mig, sparka på mig som bebis? Varför kunde du inte älska mig? Inte ens bara tycka om mig lite? Varför dög ingenting jag gjorde för dig?

    Till min mamma:
    Varför tog du inte mina ”rop på hjälp” på allvar? Varför såg du inte att jag mådde dåligt?

    Till mig själv:
    Ska jag någonsin kunna lita på någon på riktigt? Kommer jag någonsin komma ur det här? 30 år sen nu.

  14. Liza skriver:

    Till sambo sedan 3 år: Älskar du verkligen mig lika mycket som jag älskar dig? Vill du dela ditt liv med mig? Ser du en framtid mellan oss? Vill du starta en familj ihop? – Dessa frågor är jag rädd för att ställa för jag VET att svaren inte är lika säkra från hans sida som de är från min sida.

    Till min pappa: Känner du aldrig att du vill gottgöra att du förstörde min barndom pga. dina missbruk? Känner du inte en uns av skuldkänslor att du har förstört ditt barns psyke, förlitningsförmåga, syn på auktoritära män, etc. Älskar inte du mig? Varför har du aldrig bett om ursäkt? Varför skyller du på att du har haft en sjukdom, men ändå aldrig sett hur dåligt jag mår?

    Till min mamma: Hur skyddar jag mina framtida barn från allt ont? Hur gör jag att mina barn växer upp till att bli självsäkra och omtänksamma medmänniskor?

Lämna en kommentar