När man gjort kompisslut men ångrar sig


Vi pratar sällan om kompisrelationer som tar slut. Jag minns när jag blev dumpad av Helena. Vi gick båda i högstadiet och tillhörde ett litet tjejgäng. Hennes ex berättade något för mig på fyllan om henne som då 14-åriga Elaine berättade för Helena. Hon blev vansinnig på exet och konfronterade honom. Han blånekade och hon valde att tro på honom. Jag blev dumpad helt enkelt.

Oj vad frustrerad jag var över att han inte berättade som det var. Och jag försökte prata med henne i kanske ett år, men hon totalvägrade. Jag fick helt enkelt se till att komma över det, jag var dumpad. Orättvist, men dumpad lik förbannat. Så jag gick vidare. Efter två år så ville Helena prata med mig men det ville inte jag. Jag kommer ihåg hur hon gick efter mig i korridoren i 9:an och försökte prata, men jag ville verkligen inte. Jag sa bara ”nej, nej jag vill inte höra” och så gick jag därifrån. Jag hade ju bearbetat och gått vidare, då kan ju inte hon komma efter och vilja riva upp saker igen.

Det här är en händelse som är 20 år gammal. Men den får mig att tänka på hur jag resonerade då och att man får vara öppen för att andra reagerar likadant. Jag har nog aldrig ”tagit tillbaka” en kompis jag gjort slut med, det är inte många som jag gjort det med. Men om man skulle få för sig att plocka upp tråden med nån av dem så tror jag mycket väl att reaktionen hade varit ”tack men nej tack, jag har gått vidare. Ta hand om dig!”. Det är med andra ord inte helt olikt en kärleksrelation. Därför ska man vara riktigt säker när man gör slut. 

Har ni liknande erfarenheter? 

Bloggvännerna har ordet

15 svar till “När man gjort kompisslut men ångrar sig”


  1. Ida skriver:

    Jag gjorde slut med en tjejkompis när hon låg med min pojkvän. Jag gjorde förstås slut med pojkvännen också. Vi hade dejtat i mindre än ett år, men vännen hade varit min närmsta i mer än 10 år. När jag själv hade bearbetat och sörjt färdigt så försökte vi ta upp kontakten, hon blev glad över att bli förlåten… Men jag märkte efter bara några veckor att det skavde i mig än. Det gjorde fortfarande ont. Så jag gjorde slut en andra gång och har inte sett mig över axeln sen dess. Vår långa vänskap var värd mycket för mig, men den kunde inte sudda ut det sveket.

    Din vän svek dig när hon trodde på killen. Kanske förståeligt att hon ville tro på sin käresta, men hon svek fortfarande dig.

  2. Namm skriver:

    Det krävdes mycket förut innan jag gjorde slut med en kompis och när jag gjorde det berodde det på att bägarn runnit över. Jag hade obegränsat med tålamod för det var ju ens nära vänner som man växt upp med, så lite fick man väl tåla från sina kära kompisar trodde jag. Idag vet jag bättre så istället för att göra en stor grej av det hela och bli helt förstörd av situationen som tidigare tackar jag för mig och går vidare. Många bekanta som inte känner igen mig idag då jag inte har samma tålamod. Jag har även lärt mig att folk tyvärr behandlar en såsom man tillåter dem att göra. Man måste vara tydlig med vad man tål och det som inte är okej för en.

    Väldigt imponerande att du hade en sån insikt och självrespekt i tidig ålder och förmåga att göra slut med en kompis som svikit dig och stå för ditt beslut, redan i högstadiet. Det hade jag aldrig fixat då utan det var bara att bita ihop. Först efter 25-årsåldern började jag rensa bland gräset…

  3. Sofia skriver:

    Jag har en kompis som dumpade mig för snart 5år sedan och fick frågan nyligen vad jag skulle göra om hon ringde, ville prata eller ses.
    Jag kände bara en klump i magen, vill inte alls se henne, hon gjorde mig så illa! Det var också för en kille men det var så mycket andra lögner om mig och vad jag trodde vår vänskap stod för.
    Så nej, ingen jag tar tillbaka i mitt liv igen!

  4. Namm skriver:

    Det krävdes mycket förut innan jag gjorde slut med en kompis och när jag gjorde det berodde det på att bägarn runnit över. Jag hade obegränsat med tålamod för det var ju ens nära vänner som man växt upp med, så lite fick man väl tåla från sina kära kompisar trodde jag. Idag vet jag bättre så istället för att göra en stor grej av det hela och bli helt förstörd av situationen som tidigare tackar jag för mig och går vidare. Många bekanta som inte känner igen mig idag då jag inte har samma tålamod. Jag har även lärt mig att folk tyvärr behandlar en såsom man tillåter dem att göra. Man måste vara tydlig med vad man tål och det som inte är okej för en.

    Väldigt imponerande att du hade en sån insikt och självrespekt i tidig ålder och förmåga att göra slut med en kompis som svikit dig och stå för ditt beslut, redan i högstadiet. Det hade jag aldrig fixat då utan det var bara att bita ihop. Först efter 25-årsåldern började jag rensa bland gräset…

  5. Lou skriver:

    Mina båda bästisar – 2 olika incidenter fick bägaren att rinna över på båda hållen. De gjorde väl slut med mig, men jag å ena sidan tycker deras respektive behandlade mig som skit och tjejjerna stod inte upp för mig. Min man hade aldrig gjort så mot dem. Så det tog slut. Ledsamt ja, men sånt är livet. Det får vara bra så, jag har andra vänner som aldrig skulle komma på tanken att göra som dem. Livet går vidare och jag kommer aldrig ta upp dem igen.

  6. EP skriver:

    Jag hade en vän som var bossig och när jag fått en ny bästis lät jag den första rinna ut i sanden. Den första vännen undrade säkert vad som hänt men jag gled bara undan. Då var jag 14 år så det är nästan 20 år sen. Jag ångrar att jag inte var mer ärlig.

  7. Ewa skriver:

    Vad, det är väl ingenting som man gör och sedan ångrar? Man man inte leka med känslor i något förhållande alls, vet man inte vad man vill så får man stå för sina beslut. Jag skulle aldrig, aldrig ta tillbaka någon, men så har jag minne som en elefant också, Minns dåliga handlingar men främst och glömmer aldrig de goda och underbara saker vänner och älskade har gjort för mig.

  8. Sanna skriver:

    Jag är just nu i en ganska knivig situation. Min bästa vän S sedan 20 år tillbaka har mer eller mindre valt att avsluta relationen med mig. Det känns otroligt tråkigt med tanke på att varken hon eller jag egentligen har haft något direkt gräl, utan det hela grundar sig egentligen i att hon mer eller mindre valt bort mig. Det är inte heller bara mig hon valt bort utan även vår gemensamma bästa vän J.

    Det senaste tre åren har S hunnit med att träffa en kille från ett annat land, flyttat ihop med honom då han flyttade hit till Sverige, skaffat hund, fått barn, gjort sig av med hunden, köpt hus, förlovat sig, skaffat katt och nu väntar bröllop sommaren 2017.

    Både jag och J har reagerat ganska stort över hur fort fram hon har gått. Det är nämligen något som inte alls är likt henne, som alltid har varit lite försiktig av sig, och alltid varit ganska bestämd med att ha utbildning/jobb etc. klart innan barn och giftemål. Samtidigt har hon dessutom valt att hålla både mig och J utanför. Ingen av oss blir längre inbjuden på kalas, middagsbjudningar eller liknade eller också blir vi det varann gång. Den enda av oss får en inbjudan, medan den andra får någon dum ursäkt som ”att det bara är för familjen den här gången”.

    I början förstod inte varken jag eller J hur situationen faktiskt var. Men allt eftersom insåg vi att det inte bara var till mig hon hittade på dumma ursäkter, utan till slut fick även J dessa på sig och insåg att hon allt mer och mer hamnade utanför hon också. När dopet för dottern var blev ingen av oss tillfrågade att vara faddrar, trots att hon själv till och med är det till J:s barn och att jag många gånger påpekat att jag ska välja henne inför nästa. Vi fick heller ingen inbjudan. Nu när bröllopet kom på tal blev varken jag eller J tillfrågade heller, varken till att vara brudtärnor eller till att fixa möhippan. Utan i stället har hon valt två nyare vänner som sina nya ”bästa vänner”, och det är dessa personer som har fått agera både faddrar till hennes dotter och nu fått äran att vara brudtärnor.

    När både jag och J har försökt prata med henne hur vi har känt, så har hon bara snäst åt saken och brytit kontakten. Nu för drygt en månad sedan valde jag att ifrågasätta hennes beetende och försvarade J, då vi gemensamt kom fram till att hon åter på nytt ljugit och sagt till J att ”enbart familjen” skulle komma, men ändå skickat en inbjudan till mig. Det hela slutade med att hon påstod att jag bara skapade drama och att hon var trött på mig.

    Nu har vi inte haft kontakt på drygt en månad, och i ärlighetens namn börjar jag känna mer och mer att det är lika bra. Det känns fortfarande tråkigt och jag tror att hon en dag kommer komma tillbaka, men jag tror inte jag längre kommer vara villig då. För då kommer det liksom vara för sent för mig.

    Kram Sanna

    • Mollan skriver:

      Till Sanna:

      Låter jättetrist för er alla och jag förstår din och Js frustration osv. MEN får jag komma med en oönskad eventuell förklaring av S beteende?

      KAN det vara så att hon – med rätta eller inte – känner att ni dömmer henne och/eller hur hon valt leva det senaste? Är ju rätt vanligt att även den mest försiktiga/lugna typen går all in om de träffar den Stora Kärleken. Om ni varit negativa eller kritiska till att killen flyttat hit och alla drastiska steg (vilket det låter som i din text) så hade i varje fall JAG inte velat dela varken det bra eller om det är något jobbigare med den vännen, för att bli mer dömd eller få höra något negativt om något man själv är lycklig över är aldrig kul.. hon kanske känner att ni, när ni är båda, gaddat ihop på mot henne (du berättar att ni båda tycker det enda och andra) och därför tar med en i taget? Sen ändras ju livet väldigt när man får barn, kanske det blev ”droppen” till att inte orka odla en relation där vänner vill ha tillbaka den gamla kompisen och inte uppskattar den man utvecklats till?

      Kanske har jag helt fel men kanske kan ni ta och titta på er egen roll i denna distans och kanske kan ni alla hitta tillbaka till varann, för hennes version kommer hur som vara helt olik din och Js och avsett vem som EGENTLIGEN har ”rätt” är alla versioner lika sanna för er allihop..

      • Sanna skriver:

        Till Mollan: Tack för dina tankar och dina tips!

        Absolut, det finns en risk att det kan ligga något i det du säger. Har själv tänkt i dessa banor också, men sanningen är faktiskt att jag är den som bitit ihop och faktiskt inte pratat så öppet om hur jag ser på hennes relation och allt som skett det senaste åren. Har egentligen bara nämt att jag är lite rädd för att hon går för fort fram, och att det inte riktigt är likt den person S varit förut. Själv har det nog framförallt med mina egna dåliga erfarenheter utav att gå fort fram att göra, och att jag är rädd att S hamnar i en situation där hon blir ensamstående och lämnad precis som jag själv blev/är.

        Men allt detta har jag egentligen aldrig sagt personligen till S, utan enbart nämt för J när vi diskuterat saken. Sen vet jag visserligen inte om J har gått bakom ryggen på mig och talat om det för S, och att det är orsaken till att hon är arg och puttar bort mig? För min avsikt var ju aldrig att prata illa på något vis om S, även om jag nu i efterhand inser att det kanske låter lite illa.

        J har däremot varit väldigt öppen till S inför hur hon känner inför hennes nya förhållande och det faktum att hon går så fort fram. J är även den som presenterade S nya partner för henne, och det har blivit en väldigt komplicerad situation där då J och S pojkvänner är gamla barndomsvänner. Det innebär att nu när S och J inte pratar med varann så mycket längre, så ställer det även till problem för killarna som inte heller direkt umgås längre.

        Jag själv känner inte S nya partner alls, och har egentligen bara träffat honom 3 gånger. Han pratar inte så mycket svenska, och jag gillar inte att prata så mycket engelska, så vi pratar sällan med varandra. Han drar sig dessutom undan väldigt mycket eller är inte med alls när jag träffar S vilket har gjort att vi inte hunnit bilda någon form av relation ännu.

        Just nu vet jag faktiskt inte hur vi ska lösa situationen, eller om vi någonsin kommer göra det alls. Utan sist vi pratade var det hon som avslutade hela konversationen med att jag skapar drama, och att vi kanske borde säga upp vänskapen. Sedan dess har vi inte haft mycket kontakt alls, utan lite ytligt kontakt via Facebook bara, där jag skickat tips på bröllopstävlingar för henne att eventuellt delta i, och där hon tackat. För drygt två veckor sedan valde jag att ta bort henne som vän på Facebook, då jag kände att jag inte orkade med att se hennes statusrader om all planering inför bröllopet etc. då det får mig att bli ännu mer ledsen över hela situationen. Hon har inte reagerat alls och verkar inte ens veta om att jag tagit bort henne, och det känns mer och mer som att vi har avslutat vår vänskap för gott nu. Det känns otroligt ledsamt och tråkigt speciellt med tanke på att vi har en vänskap på 18 år att se tillbaka på, men samtidigt börjar jag inse mer och mer att det kanske är lika bra.

        Kram Sanna

    • Maria skriver:

      Mollans teori är en rimlig teori helt klart. En annan kan vara att vännen Ss sambo inte tillåter att hon träffar de gamla väninnorna, av en eller annan anledning.

      • Sanna skriver:

        Till Maria: Den teorin har vi också funderat över, framförallt J har tänkt mycket på denna. Men vi förstår och vet inte riktigt orsaken till varför han i så fall skulle hindra S från att vara med oss? 🙁

        Kram Sanna

        • Maria skriver:

          Jobbig situation, hoppas att det löser sig.

        • e skriver:

          Jag skulle hålla ett öga på förhållandet. Ibland ser man själv inte varningssignalerna för en kontrollerande man. Om hon glider undan så kan det bero på honom. Självklart andra saker också. Men håll ett öga, döm inte! och ta upp det med henne för bövelen. inget man ångrar så mycket som samtal man aldrig haft.

Lämna en kommentar