När hjärnan får bestämma och hjärtat klagar


Någon sa att det är svårt att låta hjärnan fatta beslut framför hjärtat.

Jag tänkte att jag skulle införa en ny kategori som anonymiserar föremålet för tankarna jag har. Ibland har jag ju inte ens träffat föremålet, det kan vara en kompis till en kompis som går igenom något som får mitt huvud att gå loss. Jag har inte bloggat om dessa saker, men jag tändkr att när det har gått en lång tid och det är omöjligt att klura ut vem det är så kan jag dela med mig av hur jag tänker. Ni är ju ändå inte intresserad av skvaller, mer av mina och andras tankar.

Jag har ju kommit förbi den där naiva fasen där man tror att ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Jag tror att den tar slut i småbarnsåren någonstans. Nu är man mer realist och trots att jag och Gustav är lyckliga så är jag inte naiv nog att blunda för att det säkert kommer utmaningar. Hälften av mina vänner separerar i detta nu. Japp så är det på andra sidan.

När det gäller seperationer generellt så är det många som sniffar på gräset på andra sidan och upptäcker att ”winter has come” på den egna sidan. Vissa konstaterar att det där gröna gräset på andra sidan är en illusion, så de stannar kvar i relationen. Andra går över, stannar kvar och njuter av ett grön gräs en hel livstid, medan andra som går över märker att med vardagen så kom även vintern till det en gång gröna gräset. Jag tycker synd om folk som tvingas fatta ett sånt osäkert beslut, i synnerhet när de har barn. Men jag tycker också synd om dom som fattar ett rationellt beslut, de stannar kvar i vintenr, men så klappar hjärtat för en annan.

En sån fick jag höra om. Hon hade ett barn och blev kär i en annan man. Hon tog en paus med sin make och började träffa den andre. Omständigheterna de träffades under var sagolika, mest för att det var på fritiden och utan barn. Hon såg att han inte fick ihop sin vardag, men det gör väl inget så länge hon var kär? Det var inte förrän de började dela vardag lite smått som hon tidigt märkte att hon skulle bli tvåbarnsmamma om hon hade blivit tillsammans med den andra. Tvåbarnsmamma till mannen, han klarade sig inte själv. Hon gjorde slut innan deras liv hann flätas ihop för mycket men också innan lågan släcktes. Nu tre år senare är den fortfarande kvar. Hon tänker på den där mannen och vet att känslorna skulle ha tagit slut av allt praktiskt kaps, men hon gick innan känslorna hade försvunnit. Så nu sitter hon där, separerad med en sexåring och ett hjärta som klappar för en hopplös man.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det låter jäkla sorgligt. Är det inte bättre att gå all in och se om det kommer fungera istället för att fatta rationella beslut innan hjärtat är med på besluten? Vad tänker ni? Har ni varit med om liknande?

Bloggvännerna har ordet

34 svar till “När hjärnan får bestämma och hjärtat klagar”


  1. Elin skriver:

    Åh det här berörde mig så. Jag är verkligen i valet och kvalet om jag vill leva med min man. Vi har två små barn och det är för dem jag stannar i nuläget. För mig handlar det inte så mycket om att hitta någon annan. Jag vill bara slippa vara arg och irriterad på min man och vara med mina barn. Jag längtar efter att få vara själv med dom. Jag vet att jag inte kan hitta en bättre man vad det gäller trygghet och funktion (sexigt ord), men det finns ingen gnista kvar. Inte den minsta. Vi har inte haft sex på månader. Nja nu fick jag lätta mitt hjärta ett tag. Tänker att alla inte bara försöker hitta någon ny utan bara sig själv igen? Just nu tänker jag med hjärnan. Vad är bäst för barnen?….

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Så svår fråga det vet ju bara du. Men jag tror barnen mår bäst av två lyckliga föräldrar, är det i separerat tillstånd så fixar barn det. Vet inte vad ni andra säger?

    • Chatrine skriver:

      Jag hade nog funderat mycket på varför gnistan försvann. Glömde ni er relation i småbarnsåren, lätt hänt. Viktigast av allt, kan ni tända den igen?
      Jag tycker att biten som förebild är en av de viktigaste som förälder. Er relation är den som blir era barns mall för hur en relation ser ut. Den rollen är värd att tas på allvar. Oavsett vilken väg ni väljer, lycka till ❤

    • Sofia skriver:

      Jag håller med om att barn mår bäst av lyckliga föräldrar. Mina föräldrar skilde sig för tio år sedan när jag var tjugofem. Äktenskapet var allt annat än lyckligt de sista femton åren och särskilt min mamma var bitter efter skilsmässan. I flera års tid malde hon på om att hon borde ha stuckit femton år tidigare och att hon bara stannade för min systers och min skull. I mina ögon förlorade den uppoffringen allt sitt värde i samma sekund som hon uttalade den högt. Jag brukar därför tänka att det är okej att stanna kvar för barnens skull, men då har man samtidigt ett stort ansvar för att se till att man inte blir blir bitter. Som tonåring kände jag naturligtvis av den dåliga stämningen hemma men hade en naiv förhoppning om att det kunde bli bättre. Jag kan förstås inte veta, men nu i efterhand tänker jag att det kanske hade varit bättre att dom faktiskt skilt sig redan mycket tidigare. Som det är nu är mitt förhållande till mina föräldrar mycket kyligt och jag tror att bitterheten spelar en stor roll där.

  2. Tillfälligt annat nick :) skriver:

    Njäeo… kommenterar utan att veta vad jag egentligen tycker. Har ibland svårt att skilja på hjärta och hjärna.

    I min ungdom småflirtade jag med en kille som verkligen väckte mitt intresse på många sätt. Vi hade aldrig ens en lära-känna-varann-konversation, men hängde på samma ställe och hade verkligen en connection utöver det vanliga trots att vi aldrig egentligen pratade.

    Han visste liksom i förväg då jag var på väg att dra vidare till ett annat ställe (och vart jag skulle gå!) och jag visste exakt vad han viskade till sin kompis och vad som skulle hända trots att det var nåt hyfsat oväntat.

    Jag hade flera chanser att lära känna honom men avstod. Anledningen? Jag älskade det liv jag hade och den jag var. Han var lite av en casanova och hängde med stans coolaste typer, jag var och är nördig bortom vett och sans och gillar det. Han levde livet kvällar och nätter, medan mina viktigaste timmar var och är dagtid.

    Jag valde väl mest med hjärnan, men valet var lätt då hjärtat sa att jag älskar det jag redan har och den jag är. Kanske lite krasst att utgå från att han aldrig skulle kunna anpassa sig till mig eller jag till honom och hans intressen och liv, men jag tror fortfarande att jag valde rätt och är mycket lycklig med en annan man. Både hjärtat och hjärnan var med på noterna då jag föll för min man. ?

  3. Man skriver:

    Mötte en tjej när vi var singlar, sjuk kemi, men hon hade en svår bakgrund av misshandel. Jag var beredd att ge det en chans, men så blev hon gravid med en annan hux flux.

    År senare dök hon upp igen, när vi båda var i förhållanden och det var tydligt att hon ville ha hjälp att lämna den hon blev gravid med. Jag var beredd att ge henne en chans pga det sjuka kemin som var kvar.

    Dock var hon väldigt oberäknelig och ville vi skulle vara singlar ett tag mellan nuvarande förhållanden och vårat eventuella. Gick inte med på det, hennes ambivalens, jobbiga bakgrund och alla symptomer av detta såsom kontrollbehov fick mig att backa trots kemin. Funkar liksom inte om man inte drivs av åtminstone nästan samma saker även om otrolig kemi är ett faktum.

  4. P skriver:

    Jag kanske bara är naiv men jag förstår inte hur kärlek bara kan försvinna? Absolut att livet går upp och ner och känslorna likaså, men hur kan kärleken ta slut?

  5. Charlotta skriver:

    Nja, det där låter mest som självbedrägeri. Hon vet att hon inte skulle stå ut med mannen men hon roar/plågar sig ändå med tankarna på honom och minnena av den fysiska attraktionen. Kanske för att ha något att göra, för att få känna smaken av den krydda hon saknar i livet, kanske för att hon inte litar på sitt eget omdöme om honom, eller kanske helt enkelt för att hon inte orkar släppa honom på riktigt.
    /C

  6. Malin skriver:

    Jag träffade en kille när jag var 16 år. Den allra första ljuva kärleken… Men allt rann ut i sanden och vi sågs inte mer förrän tio år senare. Känslorna fanns kvar, men jag var då sambo med en annan man. Åren gick och sen sågs vi igen efter ytterligare 15 år. Allt kom tillbaka, vi föll för varandra igen. Men nu hade vi båda sambo och barn. Försökte glömma, men efter några månader sågs vi ändå en kväll. Så mycket längtan och kärlek, men ändå så omöjligt. Vi bestämde oss för att inte ha mer kontakt utan försöka glömma och gå vidare. Inte för att vi inte ville träffas igen, utan med hänsyn till våra familjer. Nu har det gått tre år och jag tänker på honom varje dag. Känslorna för min sambo har helt försvunnit och jag känner ingen livsglädje längre. Jag ser den andre mannen ibland. Våra ögon möts och för mig blir känslorna bara starkare ju längre tiden går. ”När hjärnan får bestämma och hjärtat klagar”. Så mitt i prick!

  7. Samimma skriver:

    Hej vänner. Jag tycker man kan alltid göra något just nu. de går hitta sig själv utan att fatta en beslut.gå i terapi, ta hand om sig själv,skriv a sina känslor ,fråga sin inre och läsa böcker om ämnet du är intresserad och utvecklas.prata med din man vad är viktigt och hur tänker han .visa honom kärlek och respekt
    Ta för dig, kärlek en tar inte bara slut ,ego t tar över. Ha sex med din man för din skull. Boka semester. Be för en välsignad äktenskap och för din man o familjen. Hjälp människor som behöver stöd.gud kommer lätta dina svårigheter. Tänk på de som är bra med din man och de du blev kär i. Och förlåt varandra. Om de inte finns fysiskt och psykiskt våld stanna och lämna som en vänn om de inte går .

    Jävolen blir glad när han separerar en familje för då har han sperarerat alla människor som känner dem.i äktenskap det är vanligt man går sönder och lagar sig själv och gör sitt bästa.
    Be till Gud att han ska hjälpa er genom skilsmässan om det är nödvändigt och hålla jävolen borta . Mycket kärlek till er.

  8. Amy skriver:

    Om kärleken tar slut så var det inte kärlek från början. Folk ser sig omkring på andra allt för mycket, vill ha en mall regler för allt. Man kan t.e.x. Älska någon i en relation utan att ha sex. Liksom att man älskar någon som man inte har en relation och sex med. Sluta jämföra Er med andra. Känn bara efter djupt.

    • Petra skriver:

      ….men åren går. Säg att du var tokkär i din man för 20 år sedan, men nu är de fina egenskaperna du föll för borta? Livet ändrar människor. Och om DU vill ha sex, för att du gillar det, varför är det fel att sakna det? Varför utgår du från att sorgen att vara utan sex måste komma från en jämförelse mot andra?

  9. Maja skriver:

    Som jag ser det är det småbarnsåren som tar musten ur en. Man är konstant trött och orkar inte alltid vara sitt bästa jag i sin relation. Båda vill ha egentid och när man väl umgås utan barn är man inte alltid på topp. Så känner jag. Vi vet att småbarnstiden är speciell och tänker att vi rider igenom stormen och kommer ut tillsammans. Men det kan säkert dröja några år innan vi är i balans igen.

  10. Lou skriver:

    Kärleken är som viken känsla som helst, den ändras, och kan både växa och försvinna. Åren man har ihop och allt man går igenom, antingen växer man sig starkare eller så går det till en gräns när de där irritationerna växt sig för starka. Så är det för mig nu. Min man är fantastisk på många sätt, endel personliga problem men en grym karriär, vi är barnlösa men inte genom val. Jag har förlorat mitt hjärta till en kille på jobbet, mycket yngre o givetsvis inte samma livsstil. Pengar bryr jag mig mindre om, men det är rädslan att han en dag kommer vilja ha familj, och det kan jag inte ge honom. Jag har velat fram o tillbaka, min man är min stora trygghet i livet, skall jag byta ut det mot en 15 år yngre karlek. Men ja, efter snart ett år av flörtande på jobbet, har jag kommit till vägvalet, ja, jag är kär. Men han har ju också en flickvän. Det bästa rådet jag läste var, om du inte vet vart du är påväg sitt still och det har jag gjort. Men hjärtat har gjort sitt val nu.

    • K skriver:

      Är det en lång flirt eller kärlek för honom?

      • Lou skriver:

        Alltså känslorna finns där från bådas håll. Utan att gå in på detaljer så går han igenom något stort privat. Det får ta den tid det tar o slutar det med oss eller inte det kan jag inte svara på.

        • Heja Emma! skriver:

          Ååh vill ha fortsättning på detta och hur det blir!! Minns att Elaine hade en annan bloggvän som hade liknande scenario för något år sen som togs upp i bloggen. Har för mig att hon lämnade sin man, satsade på den nya och hade det fantastiskt men sen valde att gå skilda vägar ändå. Om det är henne jag minns så var hon väldigt lycklig oavsett efter 🙂

          Lycka till!!

  11. Hanna skriver:

    Blir helt ställd av alla kommentarer. Så himla fina allihopa, som en olycklig kärlekshistoria. Blir även chockad, chockad att det är så många som är i en relation men som egentligen vill vara i en annan. Blir orolig, kommer jag själv känna så någongång med min partner? Gör han kanske det? Flörtar han med någon på jobbet? Hoppas och tror inte det. Men det är svårt när hjärtat klagar men hjärnan får bestämma.

  12. evelina skriver:

    Jag var så kär i en kille för 6 år sedan. Vi hade en fantastisk kemi men han ville inte ha någon partner. Jag stannade i relationen med hoppet men ju längre tid det gick så visste jag att jag ändå aldrig skulle bli lycklig med honom eftersom våra visioner om livet var helt olika. Jag skulle inte bli lycklig, han skulle inte bli det men ändå är han en av de bästa träffar jag träffat. Kan sakna honom ibland.
    Samtidigt är det tack vare honom jag visste när jag träffade han jag lever med nu. För jag kände att om jag klarar av att avsluta relationen för någon annan än han – då är det riktigt bra!

    Jag avslutade och nu drygt fem år senare så lever jag med den kille som gjorde att det var värt att avsluta relationen.
    Vi har 2 små barn, nyinflyttade i ett renoveringsobjekt. Han jobbar och jag är mammaledig. Levt igenom en magsjuk jul. Ibland blir jag så trött på honom men för min del är det mest att hjärnan klagar och hjärtat vill inget annat än o vara med honom. Vi måste vara bli bättre på att faktiskt ge varandra tid. Jag behöver egentid och vi-tid. Han längtar mest efter familjetid och det förstår jag.

  13. Rebecka skriver:

    Jag tror generellt att folk ger upp idag.
    När vet man att det är över?
    När man inte pratat och bara tjafsat i två månader eller två år?

    Vi har en ettåring och en liten påväg, ännu har ”småbarnstiden” inte rubbat oss alls, kqnske kommer det nu? Eller inte alls.
    Men en sak som jag tror att vi alla kan bli bättre på är Att titta upp ur sociala medier och andras perfekta liv.
    Glöm inte varandra, tänk ofta tillbaka på i början och jobba varje dag med att ge varandra komplimanger! Närhet föder närhet.
    Nu ska jag lägga ifrån mig telefonen och ordna kvällsfika till min man.
    Ibland måste man vara den större personen och en dag lönar det sig

  14. T skriver:

    Jag tror att ibland så försöker man fatta beslut med hjärnan för att skona hjärtat. För två år sen blev jag förälskad i en kollega, och han i mig. Jag visste från början att det inte var en person jag ville vara tillsammans med, på grund av hans oberäkneliga personlighet. Vi hade, och har fortfarande, partners, som vi båda älskar och vill leva ihop med.
    Det är tufft att vara så förälskad i någon som man inte kan få. Men jag har hela tiden vetat att det inte var ett alternativ för jag hade varit hundra gånger olyckligare i ett förhållande med honom. Vi flörtade en del och det var fantastiskt att få uppleva det, men vi visste att vi fick fatta ett beslut om vad vi ville. Nu har förälskelsen tillslut gått över i något annat. Jag älskar honom och önskar honom bara gott i livet. Såklart att det finns något kvar där, men jag är så glad att jag stannade hos min sambo. Jag har lärt mig att det går att älska flera personer på samma gång, men att man måste göra ett val. Jag valde min sambo och vi har jobbat mycket på vårat förhållande det senaste året. Vi pratar mer, visar varandra mer kärlek och försöker skaffa barn (går inte jättebra). Det viktiga är nog att fatta det där beslutet. Att leva i nåt sorts limbo mellan två alternativa liv gör en bara olycklig och handlingsförlamad. Det kan vara så himla svårt. Jag insåg att jag måste göra mitt befintliga förhållande bättre och det gick men jag var tvungen att våga ta upp problemen men min sambo. Det har varit två sjukt jobbiga år, men såhär i efterhand vet jag att jag fattade rätt beslut.

  15. Amanda skriver:

    Jag är skild sedan sju år tillbaka, har två barn med honom. Vårt äktenskap var fel från början. Han var kontrollerande, kränkte mig psykiskt och nu straffar han mig genom att inte ta ansvar för barnen.
    I samband med skilsmässan träffade jag den man jag nu är djupt förälskad i. Vi träffades via jobbet och attraktionen fanns där direkt. Eftersom han var gift och jag låg i skilsmässa kunde det inte bli något då. Sju år senare träffades vi och äntligen kunde vi vara tillsammans..trodde jag som var redo för ett förhållande. Han är nyskild från sina barns mamma. Dom har haft ett kaotiskt förhållande där han har farit väldigt illa. Allt detta gör att jag inte kan vara tillsammans med honom nu. Han behöver tid att läka. Vi är båda ledsna för det men jag har kämpat mig igenom det jobbiga jag har haft så jag vill att det ska vara bra med honom.
    Det är fantastiskt att träffa någon som känns rätt även tidpunkten är dålig.
    Så ibland måste man tänka med huvudet och inte bara följa hjärtat. Jag är trots allt lugn över att vi kommer att hitta tillbaka till varandra, vi är kära och tror på vår relation.

  16. Lindus skriver:

    Ja, vem ska få bestämma?
    Hjärnan eller hjärtat?
    Har en liten hemma och till för några månader sen var allt frid och fröjd hemma..
    men så kom han, den nya, en dag på jobb… och små samtaler blev långa och djupa- och hjärtat säger: ge upp gå vidare… du vill jo ha han!
    Hjäran säger: stanna kvar, ni har det bra – och en son.
    Jag kommer från skilda föräldrar och vet att mamma fann kärleken på nytt- och är lika förälskad nu som för 20år sen. Hadde hun stannat med min pappa, hadde hun varit bitter och olycklig.
    Så här sitter jag- med mitt dilema!
    Lyssna på hjärnan eller hjärtat?

  17. Caroline skriver:

    Jag tror verkligen att barn blir lyckliga av olyckliga föräldrar. Det går ut över barnen, även om man tror att man håller samman och inte visar det. Det påverkar hela ens sätt att vara. Man vaknar ju inte direkt upp en morgon och vill separera. Det är någonting som man grubblar på en bra tid innan man yttrar sig. Det handlar inte så mycket att man nödvändigtvis tror att gräset är grönare på andra sidan, men att vissa människor passar bättre ihop. När ens olikheter passar bättre ihop liksom. Jag tror också att man måste våga satsa för att vinna, oavsett vilken sida man befinner sig på.

Lämna en kommentar