Styvmammor som är häxor…


Här är texten som jag skrev 2015. Värd att återpublicera tycker jag:

Jag ska berätta en sak av många som min pappa har gjort mot mig. Varför jag tar upp det är för att jag har hört så många idag vuxna som varit med om liknande situationer med sina pappor. Men också bekanta, oftast kvinnor, som inte är helt schyssta mot barnen till sitt respektive.

Fenomenet: Pappan blir tillsammans med en ny kvinna som är svartsjuk på dig och dina syskon – barnen från den tidigare relationen. Den nya kvinnan är en riktigt häxa. Hon gör allt i sin makt för att frysa ut dig, tvingar din pappa att välja mellan sina barn och henne. När och om hon får nya barn med pappan gör hon en ny inre cirkel i familjen där ”de gamla” barnen från det tidigare äktenskapet inte får vara med. På olika sätt exkluderar hon hans tidigare barn. Och pappan, den ryggradslöse idioten gör som häxan vill. Sviker sina barn gång på gång. Kommer med bortförklaringar som ”Ja men min nya fru är ju lite speciell”. Han tillåter häxan vara ”speciell” och sätter sin relation till barnen på spel. Och syskonen – halvsyskonen – hamnar i ett ofrivilligt rivalskap trots att de har blodsband. Allt på grund av en ryggradslös pappa som inte står upp för sina barn och en häxa som har mage att vara svartsjuk på dessa barn – unga som vuxna.

Jag var sexton år när jag fick bo tillfälligt hos min pappa och hans nya fru för att mamma och jag bråkade för mycket. Jag märkte att hans fru inte tyckte om min närvaro, kände mig som en främling i mitt eget hem. Pappa och hon hade varit tillsammans i två år. Jag hade haft det där rummet i tio år. Jag höll ytterst låg profil och stannade inne på mitt rum så fort jag var hemma, men försökte hålla mig ute så länge jag kunde. Men så kom dagen då jag skulle öppna mitt rum och dörren var låst. Häxan höll i nyckeln och min pappa satt med krökt rygg och förklarade att jag inte var välkommen till dom längre för att min närvaro gjorde häxan ”stressad” och hon fick migränattacker.

Min mamma hade aldrig valt en man framför sina barn. Och den man hon sen träffade som redan hade två barn – dom behandlade hon som sina egna. Det finns med andra ord bra bonusmammor och bonuspappor.

Häxor: Hur kan ni vara så svartsjuka att ni aktivt får er respektive att förskjuta sina egna barn? Sök hjälp för din svartsjuka. Se inte barnens exit som en lösning på din migrän. Ta en tablett istället.

Ryggradslösa pappor(och mammor): Gör slut med häxan, det skulle du gjort så fort du såg tendenser till svartsjuka mot dina barn. Du satte barnen till denna värld, de ska komma först tills den dag du väljer att lämna världen. Att behöva berätta en sån sak känns märklig. Har du barn med häxan så säg att antingen söker hon hjälp för sin svartsjuka eller så är det slut. På så sätt kan du rädda relationen till dina barn och syskonen till varandra.

Det märkliga är att folk trippar på tå kring dessa häxor. Man pratar inte om dem. Man stoppar heller inte pappan från att överge sina barn. Man lägger sig inte i. Men jag tycker fenomenet borde tas upp och pratas om mer. Min förhoppning är att ett gäng ryggradslösa föräldrar och deras sjukligt svartsjuka respektive ska läsa detta, känna igen sig, tänka om och göra något annat.

Jag tror samtidigt att många har svårt att dela en sån här text för att undvika att väcka häxan som sover. Tyvärr. Dela texten, skicka den till din ryggradslöse förälder och häxan – låt texten bränna dem och håll tummarna för att de vaknar. För min del är det för sent, jag har ingen kontakt med min pappa. För andra kanske relationen kan räddas bara problemet lyfts.

Bloggvännerna har ordet

12 svar till “Styvmammor som är häxor…”


  1. Anna skriver:

    Så här har det varit i mitt liv sedan mina föräldrar skilde sig. En svartsjuk, galen ny fru. En väldigt feg pappa. Droppen var ett stort svek mot mig i vuxen ålder. Då bestämde jag mig för att de aldrig mer ska få göra mig ledsen. Jag håller dem numer på avstånd och låter henne aldrig mer komma åt mig. Ju äldre jag blir, och nu när jag själv har barn, kan jag tycka så väldigt synd om mitt yngre jag som fick gå igenom detta. Aldrig ska jag svika mina barn på det här sättet.

  2. Sofia skriver:

    Känner så igen mig. Jag var pappa flicka hela min uppväxt, även om han aldrig var någon perfekt pappa (framförallt inte make till min mamma). Vid 16 års ålder skiljde dom sig pga min pappa varit otrogen. Kvinnan han haft vid sidan om blev hans nya fru. En riktig svartsjuk hemsk häxa. Idag är jag 28 år och har ingen pappa kvar. Extra ångestfyllt såhär inför jul. Har även tre barn som knappt vet vad deras morfar heter. Dom få gånger vi träffas vågar han inte ha trevligt med oss pga henne. Fyfan. Jävla häxa och jävla ryggradslösa idiot! Tur pappan till mina barn är världens bästa <3

  3. Becca skriver:

    Wow vad jag känner igen allting, är 20 år och har en styvmamma som har varit sådär igenom hela mitt liv (hon träffade min pappa när jag var 3).. När jag var yngre så var jag hos dem varannan vecka, och mådde alltid dåligt när häxan var hemma och inte min pappa, snacka om att man har blivit mobbad och utfryst igenom åren. Fick alltid byta kläder så fort jag kom hem till dem, skulle alltid ha håret kort för annars var man inte fin enligt henne, jag fick inte blöta, råka ta sönder eller smutsa ner mig för då var det eld i helvetet kan jag säga. ( alltså aldrig fysiskt, men mentalt och psykiskt helt klart)
    Hon kunde inte få barn på över 9 år vilket gjorde att hon antagligen var otroligt svartsjuk för att pappa hade mig. Men ju mer åren gick desto sämre relation fick jag med min pappa då häxan gjorde allt i sin makt för att jag inte skulle få ensam tid med honom.
    och när min lillasyster kom till världen så blev det inte ett dugg bättre (även om jag älskar min syster överallt annat). Som tex, häxan har skyltar, tavlor osv.. där det står familj och under det står det hennes namn, pappas namn, och systers namn, men inte mitt såklart, då jag inte ingår i familjen enligt henne, dem åker utomlands flera gånger per år och jag har aldrig någonsin fått följa med, dem frågar inte ens, bara för att min pappa är så feg att säga ifrån vad han tycker, häxan har förändrat min pappa helt och hållet, och det tycker vi alla i släkten så det är inte bara jag som tycker såhär, när vi är ute någonstans så brukar hon presentera alla i familjen och till och med hunden, men mitt namn nämner hon såklart inte, om någon frågar så brukar hon bara svara att jag är från ett annat förhållande.. När dem ska ha främmande hos dem så vill hon helst att jag inte ska vara där, hon säger det ju aldrig rakt ut, men frågar alltid om jag inte kan åka hem till mamma eller en kompis istället.
    Usch blir ledsen bara jag tänker på allt det här.
    och igenom alla åren så har jag ju aldrig vågat sagt ifrån då jag är väldigt osäker och blyg av mig, men nu dem senaste 2 åren har jag sagt ifrån vare gång, men det är bara för att nu fattar hon ju att jag äntligen är gammal nog för att kunna säga ifrån. och det värsta just nu är ju att hon har börjat bli likadan mot min syster, att hon inte ska få leka och ha sig som alla barn gör i hennes ålder, utan hon ska alltid vara ”perfekt” på alla sätt..
    Håller bara tummarna att det ska ta slut någon gång mellan häxan och min pappa, men antagligen blir det ju inte så..

    Finns det några här som har några råd vad man skulle kunna göra för att försöka förändra det här?

    Hjälp vad mycket jag skrev nu, men det här är faktiskt första gången jag har skrivit ner allt vad jag känner gällande det här, väldigt nyttigt för mig faktiskt tror jag.
    Så tack Elaine för det här inlägget

    Kram

    • Stina skriver:

      Fy, vad hemskt du har haft det. Kan du visa Elaines inlägg och din kommentar för din pappa. Vad tror du skulle hända då? Kram

    • Sara skriver:

      Hej! Jag har under större del av min barndom och framförallt tonår växt upp med en psykiskt sjuk styvmamma och en medberoende ryggradslös pappa. Det låter i mina ögon som att din styvmamma har allvarliga psykiska problem. Hon kom alltid först och gör väl egentligen fortfarande det. Trodde det skulle förändras nu när jag fått barn (varför jag trodde det vet jag inte) men det är fortfarande hon och hennes barnbarn som är nummer ett. Hur som helst, det jag vill ge dig som råd är att fokusera bort från dig själv. Det finns inget du kan göra, det är inte ditt fel. Jag hoppas du kan finna en fin relation med din syster, styvmamman till trots. Men det är ingen idé att försöka hoppas på förändring hos henne.

      Om det är möjligt försök att ha en relation med bara din pappa. Det är svårt, men jag sa till slut till min pappa när jag flyttade hemifrån att han fick välja mellan att ha en relation med mig utan henne eller ingen relation alls. Det har funkat helt ok. Vi ses ibland (min styvmamma och jag) vid högtider och så, men jag kommer aldrig hem till dem. Hon har kommit hem till oss nu, men jag är 33 år nu och senaste 13 åren har hon inte varit välkommen till mig. Jag har träffat min pappa själv, ute på luncher och fikat. Han har kommit och hälsat på mig. Vi har idag en bra relation, min pappa och jag, om man bortser från henne. Ibland försöker hon ställa till det, men jag har blivit duktig på att avskärma mig och att prata med min pappa och få honom att förstå när det händer. Min favoritreplik har blivit ”jag vill inte vara del av ert drama, du är gift med henne, du får ta det. Jag behöver inte det”

      Hoppas detta var till nån hjälp, jag vet iaf att jag blev väldigt mycket lyckligare när jag fokuserade på enbart relationen till pappa och förstod att jag som vuxen inte måste ha en relation med henne bara för att han har det.

      Kram, Sara

  4. Jenny skriver:

    Jag har inte läst din bok (klarar det inte) men undrar om din pappa fortsatte övergreppen även under denna tid då du flyttade till dom? Om han gjorde det, kan det inte då ha varit det som gav henne ångest, eller att hon kände att något var fel på din pappas sätt att se på dig och hon inte visste hur hon skulle agera? Bara funderingar.. Kram

  5. En annan Anna skriver:

    Tack för att du får mig att börja tänka. Min så kallade pappa har inte mycket till ryggrad men det har alltid tystats ner, slätats över, liksom ”försök få det att fungera”, han är ju ändå din pappa bla bla bla… skulle kunna skriva mycket men jag måste åka till jobbet strax.

  6. Linda skriver:

    Känner igen mig väl,, fick dock komma dit men skulle respektera henne och bete mig efter husets regler. Pappa blev manipulerad av henne och anklagade mig för god knows what. Min storebror som bodde där på heltid var den som röt ifrån när hon gick för långt. Han var 13 år.
    Pappa har idag varit gift med häxan i över 10 år, jag har insett vad för feg människa han är och valt att acceptera det insett att han alltid kommer vara sådan, inte förvänta mig något och aldrig igen känna ett behov att bevisa mig värdig hans tycke.
    Tack och lov har jag haft stark mamma med ryggrad nog för alla ryggradslösa. Hon har stöttat mig och min bror (som inte ville flytta till henne pga skola) fullt ut trots sjukdom som gör att hon inte kan jobba.

  7. Weronica skriver:

    Är så glad över mitt ex, vi har bråkat och behandlat varandra illa men vår relation är i dag, tio år efter skilsmässan bra. Mycket bra skulle jag säga. Han träffade en ny kvinna som är jättebra. Hon får stå ut med mycket då vår son har flera npf-diagnoser och hon blir den som får ta emot väldigt mycket. Hon har vuxna barn och barnbarn som är ngt äldre än vår 12-åring så hon har koll på puberteten och även npf då både barn och barnbarn tydligen har diagnoser. Hon har aldrig klampar in i vår relation utan har snarare hjälpt oss komma närmare då hon klart och tydligt sagt :det är du och Weronica som är föräldrarna, ni sköter detta. Jag står bakom dig(till exet) och Weronica har sin man, men NI har ett gemensamt ansvar.
    Även min man har hållt låg profil och alltid stått åt sidan om situationen kräver det.

  8. Camilla Sand skriver:

    Min pappa valde sin fru framför mig och övergav mig när jag var ett barn. Inte en sekund tänkte han på mig eller mitt välbefinnande. Hon är en häxa utan dess like kan jag säga. Hur kan man ställa ett ultimatum, mig eller ditt barn. En ryggradslösman väljer då givetvis kvinnan tyvärr.

  9. Jonas L skriver:

    Jättebra att lyfta detta. Jag är en ensamstående far till 2 döttrar på 2 och 4 år och de är mitt allt. För snart ett år sedan så separerade jag och barnens mor. Barnens mor försöker få kvarsittningsrätt på lägenheten och har hon dragit in barnen i en vårdnadstvist om ensam vårdnad. Grunden till detta skulle vara att vi har samarbetssvårigheter vilket vi har (pga henne) då hon vägrar att kommunicera på något sätt gällande barnen. Vi har gemensam vårdnad och jag är en fantastisk far som verkligen gör allt för mina barn. Det är fruktansvärt med föräldrar som inte står upp för sina barn men det är ännu värre med föräldrar som använder sig av sina barn som vapen för att skada den andra föräldern eller bara för att försöka förstöra för barnens andra förälder. Hur kan en människa hata någon mer än de älskar sina barn och hur kan man utsätta sina barn för en vuxen konflikt utan att skämmas. Jag har kvarsittningsrätten och fortfarande delad vårdnad då det inte finns några skäl till att hon skulle få ensam vårdnad. Där emot så har hon tillfälligt fått bli boendeförälder och mitt umgänge med barnen har bestämts till en dag ojämn vecka och fem dagar jämn vecka. Detta har tingsrätten fastslagit helt utan grunder och jag känner att det är diskriminering från tingsrätten. Jag saknar mina barn så det värker i hjärtat var dag jag är ifrån dem och de saknar mig lika mycket. Min fyra åring hittar på saker som att hon har ont i magen eller att hon måste byta kläder precis när jag ska lämna och börjar gråta och vägrar att gå för att slippa bli lämnad eller hämtad av mamman när de skall vara hos henne. Att tillägga är att ingen av barnen någonsin har några som helst utbrott eller tjurar någon annan dag än den de ska till mamman. Mamman säger att utbrotten hos henne beror mig och skyller avvikande beteenden på att de är så när de kommer från mig så det måste vara mitt fel. När jag hämtar barnen på dagis så springer de och hoppar upp i famnen på mig och skyndar sig att ta på sig för att få komma hem. När mamman hämtar så bråkar de och vägrar klä på sig. Det känns som att jag är den enda pappan som kämpar mig blodig för mina barn men får inte det gehör jag och barnen förtjänar pga att jag varit resonlig och inte hittat på lögner?. Ovärdigt att göra så som förälder och oförsvarligt att inte stå upp för sina barn. Tack för en bra artikel och ursäkta att jag blev så långdragen med min och barnens situation. Mvh/ Kämpande, kärleksfull tvåbarnsfar

  10. Andreas skriver:

    Det alltid så generellt när det kommer till ”förövare” alla ska trippa runt och komma med undanflykter för personens beteende och skydda dem till varje pris oavsett vad som skett/sker. Har mobbats och kränkts sen jag var 3år gammal(är nu 31), började hos första dagmamman & har fortsatt genom alla nivåer av skola upp till universitetet, på flertalet arbetsplatser m.m. Visst har det varit några få undantag men inte tillräckligt. Har fått nog nu. Vem vet vad som kan hända då.

Lämna en kommentar