Förälder allsmäktige.. 


Jag är rädd. Rädd för att göra mina barn besvikna. Jag minns den besvikelsen sjölv när jag kanske var runt åtta år och insåg att mamma och pappa kanske inte var gudar eller allvetandes. De kanske inte hade alla svaren. Det var där någonstans som jag slutade titta på dem med de stora ögon Matheo tittar på mig när han väntar på svaren på sina frågor som jag väntas ha och också försöker formulera. Jag, den allvetandes tillsammans med hans allvetandes pappa. Jag gör naiva försök att svara på ett sätt som kan förse världen med en kärleksfull och vis person. Svara på frågor som ”vad är att vara kär”, ”vad betyder gifta med varandra”, ”Lukas säger att jag är en fet ost, vad ska jag svara då”, ”Ska jag slå tillbaka?” ”Vad är köttbullar?” ”Varför får jag inte leka mot våldsamt lego med vapen” ”varför får stora barn det?”.

Jag blir alldeles svettig och rädd. Mina föräldrar hade svar på allt och hade dom inte det så svarade dom kanske ”gå och lek”. Jag märker att mina svar sjunker in i Matheo och formar hans karaktär. Jag ville verkligen att han skulle sluta med nappflaskan lite i taget. En kompis berättade att hon hade visat en bild på utstående tänder för sin dotter för att få henne att sluta med nappen. Skrämselmetoder, jag vet, men ändå en halvsanning. Så ett svagt ögonblick när Matheo hade envisats med att suga på sin jädra tomma nappflaska i kanske 1.5 timme (då har han skurit ned från hela nätter) så gjorde jag samma sak. Jag visade en bild. Tänkte att han kanske inte går på det och jag säger det lite skämtsamt. Jag utnyttjade min position som allvetare i Matheos liv. ”Matheo, suger du för länge på flaskan kan tänderna börja sticka ut.” Matheo får stora ögon och frågar ”Hur då?”. Jag hämtar andan och tänker att låt det vara, säg inget nu. Men så googlar jag fram en bild och visar Matheo. ”Så här” svarar jag och visar bilden till två stora blå ögon.


Min mamma står i bakgrunden och ser hennes dotter återvinna en gammal teknik. Hon, min gamla allvetare skakar på hudvudet och får hålla sig för skratt. Jag är i en blandning mellan skratt och förtvivlan, jag gör samma sak. Jag är hemsk. Men Matheo ser inte skärrad ut, mest fascinerad. Kanske hade det ingen effekt. Jag kanske inte är så elak ändå. Vad bra. Vi släpper det. Så börjar vi leka något och har glömt det där. Det här var en vecka sedan.

Igår kväll sitter han med sin flaska, han har precis druckit upp vällingen. Han sträcker flaskan till mig och upprepar orden: Man får inte dricka för länge i flaskan då sticker tänderna ut.” Det sjönk in, även de orden. Han sa det inte skräckslaget, inte heller ledsamt. Han sa det bara konstaterande för det var en sanning som hans allvetandes mamma berättat för honom veckan innan. Jag tog nappflaskan och håren reste sig. Allt jag säger sjunker in. Jag måste vakta mig ord för de formar honom. Tänk om jag blir det där svartvita fotot i hans hall som han skakar på huvudet åt och tänker ”hon grundlurade mig”. Usch. Eller så återvinner han mina metoder på sina barn. Usch.

Jag är rädd. Jag kanske ska sluta ge givna svar och börja med ett lite bättre ”Jag vet inte älskling”.

Bloggvännerna har ordet

15 svar till “Förälder allsmäktige.. ”


  1. J | Nooes och Amandus studietokiga mamma skriver:

    Eller fråga vad han tror själv? Svårt det där men känner igen det så väl. Att du slutade upphöja dina föräldrar när du var 8 var väl toppen. Jag fortsatte lite grann med det hela vägen upp i vuxenåren, att deras råd var några av de bästa att följa. Och visst hade de många bra råd och mkt reflektioner kring hur man kunde tänka kring saker och ting. Men de ggr det skar sig och jag inte höll med då skar det sig verkligen och med tiden har jag fått inse att de bara är människor. Spec efter deras separation föll de pladask ner, då visade de många ggr att de var inkapabla till mkt. Så alltid lär man sig nåt. Men jag håller med dig och är i samma tankebanor när det gäller mina barn. Min sambo har verkligen utstuderat snöat in våra barn på pojkigt respektive flickigt, vilket jag fram tills han gick på f-ledighet, försökt vara så neutral kring. Nu är det som att hans beteende har gett slag i sak och man liksom kan se hur föräldrar verkligen kan indoktrinera sina barn bara genom att erbjuda en viss typ av sak/produkt/liknande. Det enda min 1,5-åring snackar om är boll och bilar och det enda min 3-åring snackar om är klänningar och dans. Du kan ju gissa vem som är vem av stereotyperna. Jag fortsätter envisas med att erbjuda hela bredden, att man kan leka med dockor, verktyg, vadsomhelst, närsomhelst man känner för det och jag erbjuder det till både. Jag tänker att om jag rider ut det och visar på bredd och möjligheter så kommer det ge sig igen vad de verkligen tycker om. Jag försöker också berätta för, spec den stora, att man inte måste vara kunglig för att vara en fin människa utan att man kan vara det ändå. Kanske har det effekt, kanske har det inte. Men det gör mig ledsen att man kan prägla barn så mycket för de har ju liksom inget filter ännu och då accepterar de det på ett sätt utan att ifrågasätta och tror sedan att så är det.

    • Hi skriver:

      Låter märkligt. Varför är din sambo så konservativ?

      • J | Nooes och Amandus studietokiga mamma skriver:

        Han har inte en svensk bakgrund och där han kommer ifrån är det rätt tydligt vad som är typiskt manlig/kvinnligt och hur viktigt de anser det vara att identifiera sig med just det. Huruvida man kan spekulera om ländernas förefallna uråldriga synsätt som fortf lever kvar går ju att göra men det ger oftast ingenting. Det finns många länder i EU där detta är norm och där något annat anses extremt konstigt eller t om avvikande i samhället men det har ju också med varje lands folkhistoria också i vilken utsträckning sånt här förekommer. Stöter man inte på det som svensk själv vet man kanske inte om det utan är naiv och hoppfull och tror att alla är som de som är uppvuxna i Sverige med sånt här tänk/fokus men så ser ju verkligheten och Europa inte ut rätt igenom, spektrat är faktiskt ganska enormt beroende på i vilken region du befinner dig geografiskt sett.

        Han fattar poängerna jag gör när det gäller genustänk men iom f-ledigheten, som han inledde i sitt hemland, så har han tydligen inte kunnat låta bli eftersom jag i övrigt varit så himla neutral när det gäller kläder, samtalsämnen, aktiviteter till barnen osv. Han utryckte en önskan när första barnet föddes att han ville klä henne i rosa och krumelurer, tingel tangel och hela paketet men jag vägrade, jag resonerar helt annorlunda än honom kring ex kläder och därför vek han sig rätt snabbt. Men när han nu fick möjligheten och jag inte var där så har han successivt fört in saker som han erbjudit barnen utifrån det kön de har vilket jag starkt ogillat. Sjukt irriterande men man kan inte tro att man kan förändra världen i en handvändning och att människor skulle utvecklas över en natt. För oss som är uppvuxna med detta är det en självklarhet men för dem som kommer till Sverige från ett annat land där kvinnligt/manligt är norm och det enda av betydelse att identifiera sig med så går det inte direkt att slänga om det i en handvändning. Mina barn får mycket positivt av två olika kulturer men det är alltid en oerhört fin balans mellan saker och ting om man vill kunna öppna upp för alla de möjligheter flera kulturer kan innebära för barn. Därmed kommer också utmaningarna med begränsningarna som finns i bägge.

      • J skriver:

        Och tilläggas bör väl att man egentligen behöver ha utländsk påbrå för att det ska förekomma. Det räcker att man går två eller t om en generation upp i sitt eget led och så finns det där. Så anledningarna för att det konservativa leder vidare kan ju vara både många och komplexa.

      • J skriver:

        Inte menade jag! Gosh för att skriva på mobil alltså. Jaja, you probably get the point!

  2. Kerstin skriver:

    Elaine, mitt råd är: slappna av och lita på att ditt hjärta gör det den kann. Kärleken som finns i rummet, den känslan att vara älskad är minst lika viktigt. Ska du otryggt gå runt och väga allt du säger?! Omänskligt. Sedan vet vi faktiskt inte just vilken mening som fastnar i våra barnens hjärna. Kan vara ngt en annan vuxen säger. Vilka krav växer i barnenom föräldrarna har svar på allt?! Livet är inte så enkelt. Våga visa att man inte är allvetande. Så lär vi barnen att de inte måste veta allt. Våga glra fel.

  3. Diana skriver:

    Alltså såhär tänker jag:
    Kan man svaren, varför inte säga de såklart?
    Kan man inte svaren, våga visa att man inte kan och visa istället hur man kan ta reda på det.
    Skrämselmetoder? Nej det är väl inte det bästa men för mig är det inte skrämsel det handlar om, jag vill att de ska skonas från utåtstående tänder och visar samt berättar i ett mer fakta/informativt syfte så att de vet vad konsekvensen är. Nu är mina barn lite lite äldre, 5 år och 6 år, det är absolut dags att släppa taget om tummen, men det har inte gått så bra. Har inte velat tvinga fram något men jag berättar absolut att de kommer få fula tänder, med problem som kan uppstå iom detta, men inte för att skrämmas (varför vill jag skrämma mina barn??) mer i fakta syfte, så här blir det punkt.

    Jag är livrädd jag med att göra mina barn besvikna men jag är mer rädd att visa en falsk fasad som inte är, jag är deras mamma, jag vill bara vara jag. Det räcker med falskhet ute bland bloggar, instagramkonton och andra socialamedier. Hemma är det bara äkta. En mamma som kanske inte kan allt alla gångerna men som ger en jädrans bra trygghet och säkerhet och en massa oändlig kärlek med mys. Det räcker. (för mig och mina barn i alla fall)

  4. Annica skriver:

    Vet jag inte svaret på en fråga så säger jag alltid att jag vet faktiskt inte. ”Varför inte” frågar min son då mig varje gång (numera med ett leende för han vet ju vad jag kommer att svar).

    Jag skrattar alltid lite och säger, visst vore det bra om jag visste allt, men det gör ingen. Men jag ska försöka ta reda på svaret på din fråga, påminn mig!

  5. Havrefras skriver:

    Åh superintressant ämne! Tänker också i dom banorna – vad ska man säga och inte säga? Men samtidigt så tänker jag jättemycket på att de ska fundera och klura ut saker och ting själva. Speciellt psykiska händelser, frågor osv. Konkreta frågor som ”varför har vi en måne?” eller ”hur kom tv:n till?” får jag googla på, men heller inget jag hymlar med, haha! Men de där tunga bitarna. Det psykiska. Mycket har kommit av sig självt då de lever med en förälder som har en personlighetsstörning. De har fått tampas med så mycket psykiskt som till en början var ett otroligt sorgligt uppvaknande. Sorgen över att ens stora förebild, inte visade sig vara den man trodde. Brutna löften. Uppenbara lögner, osv. Då försökte (försöker) jag vara den stabila, trygga föräldern. Ett par år senare, och jag får skörda. De är starka, trygga i sig själva. Så just det där med att tänka sig för innan man säger viktiga saker, som man vet sjunker in, fastnar, är… Tungt. Men jag har följt mitt hjärta. Sunt förnuft. Det har gått bra. Så… Att dra en halvsanning för dennes bästa, är inte hela världen. Det är ju så, ibland kan man bara inte resonera med barn. Ju äldre de blir, desto mer förstår de, men ibland så tar begäret över och det är som att resonera med en tegelvägg 🙂 Och DÅ ryker den där vita lögnen in. Nöden har ingen lag.

  6. hb skriver:

    Jeg sier ofte at jeg ikke vet, men at vi kan prøve å finne det ut. Og at mammaer og pappaer ikke heller vet alt 🙂

  7. Tissel skriver:

    Jag krisar nu som 23-åring nunär jag börjar inse att jag precis som mina föräldrar är vuxen. Jag har ju länge vetat att dom inte vet allt men kanske fram till nu levt i trygghet att dom iaf vet bättre än jag. Men börjar ju inse att så är det inte heller. Det känns otryggt och läskigt. Vem har svaren då?
    Växtvärk!

  8. Denise skriver:

    Som nybliven vuxen (jag är 20) tycker jag det är bättre att ge honom svar än att säga ”jag vet inte”. Var det något jag hade svårt för så var det när mina föräldrar svarade så. Kanske var det för att jag ville och trodde att de skulle veta allt? Bättre att försöka svara på en svår/jobbig fråga eller kanske säga ”jag vet inte men jag ska ta reda på det för dig” – då lär nog hans ögon tindra 😉

  9. Matilda skriver:

    Herregud ja, och tänk på förskolelärare! Jag jobbar ibland på en förskola och som alltid pratar barnen vid matbordet, en dag pratade dom om lite Ditten och datten och plötsligt har samtalet tagit en konstig vändning (barnen var mellan 4 och 6 år) när en säger ”när en tjej och en kille sover tillsammans blir det barn” jag sa ”ja, fast inte alltid.” ”Varför då?” Frågar ett barn. Och jag vet att det här är ett känsligt ämne, varför avstyrde jag det inte tidigare? Men jag hör mig själv säga ”man måste kramas lite också” varpå flera flämtar och säger med en mun ”blir det barn när man kramas???” Och jag blir smått förtvivlad, hur ska jag snyggt slingra mig ur det här? I min värld gör det väl ingenting om små brn vet ungefär hur det går till men det finns föräldrqr som inte håller med mig och jag har ingen rätt att köra över dom. Jag säger ”altså en speciell typ av vuxenkram” men barnen ger sig inte och vill veta exakt hur man gör barn. Jag ger upp försöket att kunna slingra mig undan snyggt och säger ”jag har redan sagt för mycket. Hur man gör barn är en mammaochpappahemlighet och era mammor kommer bli jättearga på mig om jag berättar den för er. Så jag kan inte säga mer. Okej?” Och dom köpte det och började prata om annat istället.

  10. Emma skriver:

    Jag kan varmt rekommendera ”jag vet inte, älskling”! Vi har försökt det med vår lilla tjej på 4,5 år och det börjar ge resultat. Häromveckan kom hon med världens härligaste svar ”men mamma, ska vi ta reda på det då?”!! Då kändes det bra i mammahjärtat! 🙂 Lycka till!

  11. Kikki skriver:

    Hej fina Elaine!
    Nu har jag gått och funderat på detta sedan igår. Jag känner igen mej jättemycket, jag har en 6- och en 3-åring. När barnen (framför allt 6-åringen) var mindre försökte jag ha svar på ”allt” men efter ett tag så tyckte jag som du; att det blev ihåligt och att jag inte kunde stå för det och började fundera. Har vi svar på allt – nej. Vill jag uppfattas som ”allsmäktig” och som att jag kan allt – nej, NEJ. Nej jag vill inte uppfattas som allsmäktig för det är att vara omänsklig och den bilden kan jag inte leva upp till, jag vill inte heller att mina barn ska behöva känna att de alltid ska kunna allt, vad händer då när man misslyckas? Man gör så gott man kan! Flera andra i kommentarsfältet har varit inne på det. Idag svarar jag att jag inte vet, jag frågar istället barnen vad tror du? och så småpratar vi litet om det. Ibland är det precis vad de behöver (precis som vi vuxna) att bara filosofera litet, hitta en gemenskap i frågan och en stund tillsammans. Ibland så vill vi veta mer och då kan vi googla eller gå till biblioteket och låna en bok om ämnet. Då blir den där frågan något större och vi får lära oss något mer. Det finurliga är att de på en och samma gång får insikt i att man behöver inte kunna allt, hur man kan hitta mer information på olika sätt, att diskutera och argumentera och att ibland finns det inte alltid ett svar och det är okej. Bra kunskaper för livet 🙂 Såna fina samtal och stunder vi har fått tillsammans sedan vi började göra så här. Jag ”fasar inte” för de där jobbiga frågorna och så mycket vi har lärt oss: om hajar, döden, tåg, polisbilar, u-båtar, kroppen you name it. 🙂

    Tack för att du bjuder in oss i ditt liv, det är väldigt betydelsefullt och får mej att reflektera. Kram! PS: vi har inte heller plockat fram något julpynt!

Lämna en kommentar