Barnuppfostran – ”brott och straff”


Man vill ju att barnen ska lära sig att klä på sig på morgonen för att det är bra att ha på sig kläder till förskolan – inte för att de får titta på tv OM de gör det. Blir lite fel fokus.

bild-2016-11-30-kl-08-42

Sen känns det illa när Matheo självmant frågar oss om potentiella hot om han till exempel inte äter upp maten ”Får jag inga julklappar då”, ”Får jag inte leka med Vincent då”. Då tittar Gustav och jag på varandra och känner oss som världens sämsta föräldrar så vi har skippat det där med hot. Vad alternativet har blivit vet jag inte, men jag vet att vår relation till Matheo har blivit mycket bättre. Vi ser inte på honom som den där trotsiga lilla killen man måste hota med tv utan vi ser honom som den där sköna lilla killen som är roliga att hänga med och leka med. Allt är mycket bättre.

Lady Dahmer hävdar att barn lär sig konsekvenstänk utan bestraffningar. Det är mitt absoluta mål. Cissi Wallin pratar om hur otroligt vidriga barn kan bli utan konsekvenstänk och det förstår jag också. Föräldrar som ursäktar sin sparkandes 5-åriga unge på flyget med stora anklagande ögon med att ”det är ju ett barn”. Dom vill man ju besvara att ”Ja helt korrekt, ett barn som sparkar på mitt säte. Och ni är idioter. Då vet vi det!”. Men däremot tycker jag att folk som blänger på föräldrar till skrikandes spädbarn är dumma i huvudet. Spädbarn skriker och man gör så gott man kan.

Hur gör ni för att lära era barn?

Bloggvännerna har ordet

24 svar till “Barnuppfostran – ”brott och straff””


  1. Sofia skriver:

    Tycker också det här ämnet är svårt.
    Vår dotter är 2år men blir nog mest att när hon t.ex frågar efter ett program på tv så kan jag säga ”då plockar vi undan först” vill hon inte så är tv:n av tills det är bortplockat.
    Men straff har vi nog inte riktigt, mer att om du skriker och tjatar så får du inte som du vill. Ber du mig lugnt och säger snälla så är det iaf troligare att du får som du vill.

  2. K skriver:

    Har inga barn själv, men jag vet att när jag förhoppningsvis får det kommer att anlägga samma metod som min mamma gör. Vet inte hur hon lyckas, men har aldrig hört henne hota något barn och kan inte heller minnas att hon gjorde det någonsin när jag var barn. När vi pratat om det har hon sagt att hon inte gör det eftersom hon vill stå för det hon säger, och även fast hon säger att hon ska gå från lekparken nu och jag får vara kvar själv om jag inte följer med är ju detta inte sant. Ingen förälder skulle ju lämna ett barn i lekparken, alla vet det (förutom barnet…). Hon har sagt att metoden av att ge barn två val som leder till samma sak fungerar bra. Exempelvis om du vill klä på dig i badrummet eller i ditt rum, eller före/efter frukost. Jag vet inte om det fungerar på alla barn, alla är ju olika, men det fingerade på mig i alla fall 🙂

  3. Liss skriver:

    Interessante spørsmål du stiller i dag. Jeg tenker at man bør unngå trusler og konsekvenser slik ladydahmer også skriver. Trusler som ”gør du ikke slik, går du ikke se på iPad i kveld”, tror jeg skaper kun en ytre motivasjon,
    Og man vil at barna skal kjenne mer på egen indre motivasjon. Jeg føler iallefall ofte at jeg gar feilet som foreldre når jeg må ty til slike trusler. Når det er sagt, synes jeg at barn kan få ytre belønning noen ganger. Slik som at dersom barnet ikke vil kle på seg på morgenen, kan barnet for eksempel få en belønning etter st de har klart det 5 ganger uten bråk. Belønningen trenger ofte ikke å være noen stor ting, men noe som markerer at barnet har mestret. Da tar mani kle noe fra barnet fordi det har gjort noe du ikke liker, men du gir det noe for mestring.

  4. M skriver:

    Vi försöker att inte skälla och aldrig hota. Barnen är 6 år och 19 månader. När jag och sambon lyckats med en bra planering som är anpassad efter barnens förmåga flyter det ofta väldigt smidigt med allt. Har vi klantat oss ska inte barnen behöva lida för det. Det svåra nu är 6-åringen som är så ojämn i sin förmåga, det är svårt att i förväg veta vilka förväntningar vi kan ha på henne. Hennes hjärna är helt klart mellan varven väldigt upptagen av annat och det måste jag och sambon kämpa för att anpassa oss till. Gällande vår 19-månaders är vi rätt nöjda om inte för mycket går sönder och hon inte bits eller slåss. Att hon ibland får för sig att sitta på golvet och äta sin middag, vill gå i pyjamasen en hel dag med omatchande klänning över, testa att röra ihop middagen med mjölken osv känns som att det inte spelar nån roll på det stora hela ?

  5. Jag kom på mig själv i samma veva som jag beklagade mig till en vän att våran dåvarande 6-7-åring hade börjat hota oss om precis allting. Då insåg jag att det var så vi pratade till henne ”om inte du blablabla så får du inte blablabla”. I början var det jättesvårt att bryta det mönstret, förklarade för henne vad jag kommit på, bad om ursäkt och så fick vi påminna varandra helt enkelt! Men, nu kommer det lilla men:et, ibland behövs det en konsekvens och den är inte alltid rimlig, här fungerar ”lekförbud ” om man beter sig riktigt illa… Men, jag känner att dom där hoten kommer väldigt sällan nu förtiden (kan bero på en mognadsfas hos henne med då hon är åtta år nu, och sköter sig som man kan förvänta sig, men hjälp vilka fighter vi hade de aex första åren !)

  6. Liv skriver:

    Jättesvårt, men tycker på det stora hela Lady Dahmers inlägg var väldigt vettigt.
    Försöker alltid hålla mig från att hota, mest för att det känns så himla kontraproduktivt och dumt. Annars har jag få punkter som jag är håller hårt på men….
    Dels att välja mina strider – dvs. Att inte bråka om eller säga nej till saker slentrianmässigt utan bara bråka om det som verkligen är viktigt för mig. Och dels att inte fråga om jag inte menar att det är en fråga. Typ att inte fråga ”ska vi gå hem nu?” om jag faktiskt inte är fine med att acceptera nej som ett svar. Utan vill jag gå hem nu så säger jag ”nu ska vi gå hem”. Händer det då att sonen bara vill göra klart nått eller dylikt så kan vi såklart ”förhandla” om det. Det är en annan femma.

    Sen försöker jag även förklara att vissa saker måste man göra även om man inte vill – typ borsta tänderna.

  7. E skriver:

    Säger åt dem när de beter sig illa och varför.

  8. Julia skriver:

    Jeg tror at man må prøve å finne de konsekvensene som er direkte knyttet til handlingen, informere, men ikke formane (med mindre man må) og la barnet ta en del valg og bære konsekvensene selv. F.eks. Om barnet vil gå ut uten jakke – informer om konsekvens, hvis barnet fortsatt vil gå ut uten jakke, la det. Det må faktisk oppleve på sin egen kropp at det blir kaldt. Konsekvensene må være ekte – ikke konstruerte for at barnet skal føle på kroppen at det har gjort en feil. For eksempel vil ”Spis mat – ellers ingen TV” ikke ha noen naturlig kobling. At barnet blir sulten derimot er en direkte kobling. Så må man jo selvfølgelig vurdere ut fra sikkerhet/risiko også. Lar ikke barna leke i vinduskarmen med åpne vinduer i fjerde etasje likevel altså.

  9. Hedvig skriver:

    Mitt barn är 2,5 och han har aldrig betett sig illa med uppsåt att bete sig illa. Jag tror stenhårt på AP eller nära föräldraskap och utgår ifrån att behandla honom med samma respekt som en vuxen. Vi kommer undan de allra flesta konflikter genom att förklara och resonera och det går oväntat bra även med ett litet barn. Sen tappar jag humöret ibland och han kan bli vansinnig för att han inte får göra precis som han vill men jag ber om förlåt om jag gör fel och kramar honom tills det går över om han är arg och besviken. Och vi sätter massor av ord på känslorna.

  10. Hedvig skriver:

    Och! Jag tror inte på konsekvenser som inte är naturliga precis dom LD. Jag blev uppfostrad auktoritärt och det enda jag lärde mig av bestraffning var en känsla av orättvisa och ilska och rädsla mot den som bestraffas. Jag kan komma ihåg straff jag fått men har inte en aning om varför jag fått dem och det är ju rätt talande.

  11. Theresia skriver:

    En flygresa är lång och det kan nog vara nästan omöjligt för en femåring, om den är lite hyperaktiv, att inte sparka på sätet framför på hela resan. Jag hade visat förståelse och verkligen inte tänkt tanken att föräldrarna är idioter. Sen hade jag säkert sagt ifrån till pojken om jag tyckte det blev jobbigt, för det fungerar säkert bättre om en främling säger ifrån i det fallet. Tror verkligen att föräldrarna och barnet gör sitt bästa även i den situationen. Och jag kan inte tänka mig att pojken menar något illa med det, utan bara håller på att gå sönder av överskottsenergin i benen.

    • Malin skriver:

      Jag tänkte också på det.. vi flyger rätt ofta med vår 19 månader gamla son och det är klart att han rycker i sätet framför, sparkar lite grann och ställer sig och stirrar på alla främlingar och kanske leker lite tittut med någon ovillig och ovänlig själ 🙂 Han är rätt stor för sin ålder så många tycker nog att jag är slapp i min barnuppfostran eller en ”idiot”. Men jag har märkt att om jag ”spar” mina nej till när det VERKLIGEN är allvarligt så lyssnar barnet mycket bättre istället för att säga nej till lite vad som helst. I flygsituationen så försöker jag få honom att bli intresserad av något annat istället men det är ju inte alltid det fungerar när dom små liven är kinkiga och trötta. Jag har ofta fått en ”utskällning” av främlingar som säger åt mig att mitt barn sparkar på deras stol men jag gör så gott jag kan, tro mig, det är klart att jag inte vill att mitt barn ska störa andra men är man superkänslig för ljud och rörelse kanske man ska flyga första klass istället för att trängas med oss boskap i ekonomiavdelningen.

      • ninaerica skriver:

        Jag tycker inte att man behöver vara känslig för ljud och rörelser för att man inte vill att någon ska sitta och sparka på ens säte hela resan. Det är fruktansvärt irriterande och där handlar det också om att barnet ska lära sig att visa hänsyn mot andra människor. Jag hoppas verkligen att det är en situation där du tycker att det är värt att slösa ett NEJ, annars har du inte gjort vad du kan.

        • anna1 skriver:

          Om ett barn gör något som gång på gång påverkar en annan människa negativt , då är ett nej (plus avledning) verkligen på sin plats!

      • Martina skriver:

        Håller helt med dig om att spara på nejet och att avleda är ofta bra… men om du ofta fått tillsägelser av andra människor (av svenskar dessutom som är så konflikträdda) så kanske det är dags att fundera över gränssättningarna.

  12. Kristina skriver:

    Jag väljer att stå på mig de gånger som innebär att jag visar honom hur man är ”en sjysst medmänniska”. T.ex. är det inte okej hemma hos oss att skrika/få ett utbrott vid matbordet (skrika får man men på sitt eget rum) att slå andra, kalla oss för fula ord. Varför? För att jag tror att barnet inte vill att jag gör så heller (ömsesidig respekt för mig). Lära dem vikten av förlåt. Vara någorlunda hövlig (hej/hejdå/tack). Bästa sättet för mig att föregå med gott exempel, jag tror att barnet lär sig mer genom observation än straff helt enkelt.

    • Kristina skriver:

      När det kommer till att behöva klä på sig innan tv t.ex. så är det enligt min mening rätt normalt i livet/arbetet/skolan att behöva göra något tråkigt innan något kul? Det är en form av belöning visserligen men där väljer jag att se mer genom fingrarna.

  13. Sara skriver:

    Hej Elaine och tack för din härliga blogg! Jag vill tipsa dig om Petra Krantz Lindgrens bok ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon sätter fokus på hur barnet kan uppleva förälderns slentranmässiga hotande, straffande och belönande (som ju egentligen är andra sidan av hot- och straffmyntet) och som ju ingen egentligen vill vara del av. Hon ger också konkreta tips på hur man kan ta sig förbi sån nedbrytande kommunikation och istället uttrycka sina behov på ett respektfullt sätt. Rekommenderas varmt!

  14. Charlie skriver:

    Hej!
    Jag har ett par gånger tagit min yngste son till förskolan i pyjamas. Det blir ju konsekvensen när man inte klär på sig. Han kom själv på att det var trevligare att komma påklädd och sedan var det ett mindre problem för oss.

    • Lena skriver:

      Det var väl en bra lösning! 🙂

      • anna1 skriver:

        Och även om barnet struntar i det och glatt går omkring hela dagen på förskolan i pyjamas så är inte det heller någon big deal. Kläder som kläder och det finns garanterat viktigare strider att ta. 🙂

  15. Hanna skriver:

    Vad roligt att du säger att ni fått en bra relation utan straff. Jag tror alternativet är just att bygga uppfostran på relationer. Man respekterar varandra, och därför lyssnar man på varandra! Slåss ett barn måste vuxna få det att sluta, men det beryder ju inte att barnet ska staffas. Barn behöver gränser, men de behöver även förstå sina tex arga känslor och lära sig hantera dom.

  16. Hanna skriver:

    Sen tycker jag det är intressant det du skriver om trotsåldern. Jag tror inte trotsåldern finns. Däremot finns det barn som gör relvolt när vuxna inte kan möta barns behov.

  17. L skriver:

    Vem är det som egentligen behöver lära sig konskvenstänk? Barnen eller föräldrarna? Det är ju förälderns ansvar att skapa förutsättningar för barnet som gör att dom klarar av att ”uppföra” sig. Trötta,hungriga barn i stressiga situationer är ju liksom dömda att balla ur tex. Jag har ”jobbiga” barn och har fått välja bort många trevliga sammanhang där dom skulle behöva ”sitta still och inte röra något ” för att det var en plåga för dom. Dom har lärt sig att sitta stilla och inte röra ändå när dom blev äldre.

Lämna en kommentar