”Jag kan inte vara den vännen”


Jag satt och pratade med Lisa Ekström efter att ha lyssnat på hennes föreläsning idag. Jädrar vad nyttig den var, inte minst ur ett ledarskapsperspektiv. Efter föreläsningen tog vi en fika och pratade om vänskapsrelationer.

Lisa: När en kompis till mig separerade så berättade jag klart och tydligt vilken kompis jag var.

Jag skrattar: Hur gör man det?

Lisa: Jo men Elaine, är du bra på att lyssna på folk som ältar?

Jag funderar: Det beror på, jag kan vara det.

Lisa ler: Det kan inte jag. Men jag är tydlig med de förväntningar som mina vänner kan ha på mig. Så jag sa det till min vän att ”vill du älta – ring nån annan. Vill du gå vidare – ring mig!”

Jag: Gud vad bra och tydligt!

Lisa: Ja, eller taskigt tycker vissa för de har sin definition på vad vänner ska vara. Men jag är projektledartypen jag vill att saker ska hända.

Jag himlar med ögonen: Men åh nej, det är jag också! Berättar någon att hen har ett problem så tar jag inte simtag i deras nuvarande känslor utan jag frågar hur de ska ta sig upp ur bassängen.

Lisa skrattar: Ja, men man kanske kunde doppa tårna i bassängen åtminstone och sen fråga om de vill ha en projektledare till kompis.

Jag: Ja. Jag kan stå ut med ältande ett tag, men flera år samma sak blir ju som en gammal skiva som hakat upp sig. Då kanske man ska ringa sin projektledare till kompis.

Lisa: Exakt!

Här har ni två projektledarkompisar!


Vad är ni för typ av vänner till era vänner? Lyssnare eller projektledare eller kanske både och?

Bloggvännerna har ordet

30 svar till “”Jag kan inte vara den vännen””


  1. Hmm skriver:

    Både och men jag lackar till om det ältas i flera år utan att jag ser antydan till att försöka göra en förändring. Då är jag inte den vännen längre. Antingen så tar du tag i det, och då kan jag lyssna hur länge som helst, eller så gillar du läget och håller tyst om det eller hittar ngn annan som inte går upp i limningen över att problemet är konstaterat men ingen handlingsplan görs (ifall det nu är en sådan som kan göras. Är du kroniskt sjuk så blir det ju mestadels att bara gilla läget och det kan lätta på trycket att få älta en stund då och då bara man inte fastnar i den sinnesstämningen).

  2. Emma skriver:

    Fast att vara kompis innebär väl att vara där för personen inte bara när det passar en själv? Kunna lyssna när någon behöver älta något och bara säga ”fan va jobbigt, det suger” och kunna hjälpa, stötta och pusha när kompisen behöver det? Sen går det ju alltid en balansgång, det blir ju jobbigt när någon vill älta i oändlighet, men ändå, känns lite taskigt att säga till någon som nyss separerat att ”du får bara hänga med mig när du är glad och motiverad”. Tycker det låter mer det låter som en försvarsmekanism och en ursäkt för att inte behöva ta i allt det där jobbiga, som det faktiskt innebär att vara en vän. Så som svar på din fråga, ja jag är väl, eller försöker iaf, vara båda, beroende på vad min vän behöver.

    • Hmm skriver:

      ”men ändå, känns lite taskigt att säga till någon som nyss separerat att ”du får bara hänga med mig när du är glad och motiverad”.”

      Men det är det väl ingen i Elaines inlägg som har sagt heller. Hon har bara sagt att hon inte har förmågan att tyst lyssna utan att föröka fixa problemet. Rätt stor skillnad eller hur? (Hon verkar dessutom klandra sig själv lite för det också)

      Jag kan då i så fall tycka att det är en lika dålig vän åt andra hållet att ”kräva” något från en vän som den inte kan ge.

      • Emma skriver:

        Nej det är ingen som sagt det, men tycker personligen det är lite andemeningen i ”vill du gå vidare, ring mig”. Det är väl jättebra om man har en insikt i hur man är som vän och person, men då kanske man också får jobba lite på de lite ”sämre” sidorna. Jobba på att lägga band på sig när kompisen behöver älta, och sen kunna blomma ut och hjälpa och fixa när det passar.

        Håller med dig om att det är en two-way street, man ska inte kräva att en vän är något den inte är, men man bör ju kanske också anstränga sig lite för den andre i en vänskapsrelation.

        • Hmm skriver:

          Då ser vi det annorlunda.

          Bara för att när man är färdig med att leva i det förgångna och se framåt och lösa det som är fel behöver inte innebära att man är glad och pepp när man gör det. Man kan vara ledsen och arg men ändå ha ett mind sett att gå vidare.

          Så tänker jag. 🙂

          • Emma (en annan) skriver:

            Alltså jag håller SÅ med dig. Va är man för vän om man inte kan lyssna? Utan bara gör det man själv känner för. Känns ju mer som en ytlig vän. En riktig vän lyssnar.

  3. Sanna M skriver:

    Tusen tack för föreläsningen i Sundsvall idag!! Vad roligt det var att se dig live efter att ha följt dig i bloggen och på tv. Jag tyckte du gav många tankeställare och skratt. Apropå blogginlägget så måste jag erkänna att jag är något av en ältare. När jag beklagar mig för min man börjar han genast ge mig goda råd, då blir jag galen. Jag vill bara att han lyssnar. Men ibland funkar ju hans råd så det får jag ta till mig. Må så gott och tack igen!!

  4. Theresia skriver:

    Både och i olika situationer. Det är också nödvändigt att inse att man inte kan hjälpa i alla situationer. Ibland kan man bara lyssna och visa kärlek och förstås försöka uppmuntra på något sätt. Men om jag känner att jag kan hjälpa på något mer konkret sätt vill jag verkligen göra det.

  5. Apolonia skriver:

    For mig er det vigtigt at älta så længe jeg har brug for det, så længe jeg sidder i skidtet og ikke kan forstå hvorfor. Kan gå til en psykolog for at få hjælp og älta mere konstruktiv. Når det er så overstået kan jeg sagtens gå videre alene, bedre vidende og med selvforståelse. Ältning er altså en vigtig proces for mig.

  6. Madeleine skriver:

    Jag är projektledarkompisen då. Har svårigheter som gör att jag har brist på empati (saknar inte det fullständigt men har mindre än den ”normala” personen har) så jag är noga med att berätta detta för mina kompisar. Bättre att om de vill att någon ska lyssna på deras ältande eller bli tröstade att de får det med någon som faktiskt vill och kan det. Vill de däremot ha en logisk syn på saken och försöka lösa problemet utan att det ska bli så känslosamt så är jag rätt person. En del tycker jag är sämre vän för detta men jag är åtminstone öppen med det så de inte märker mitt ”falska” medkännande.

  7. Linnea skriver:

    Jag är en lyssnare. Personer som orkar att bära ens tunga berättelser är de personer som jag är mest rädd om. Så eftersom jag själv behöver människor som orkar stå kvar när jag är en ältande och tråkig vän, är jag det med mina.

  8. emma skriver:

    Jag tycker att det är viktigt att man erkänner den andres problem, lyssnar och inte alltid försöka komma med lösningar. Ibland tror jag människor bara behöver prata av sig.

  9. Anna i stugan skriver:

    Det beror väl lite på kompisen, men främst är jag en lyssnare. Har en kompis som haft tunga problem det senaste året, och hon är ältartypen, kan inte bara ”ta sig i kragen och komma vidare”. Alla kan liksom inte det. Att säga ”vill du komma vidare – ring mig” hade i princip varit samma som att säga upp bekantskapen. Jag kan och vill inte avgöra när folk är redo att gå vidare, ofta krävs det ju en viss sorge-ältningstid innan man liksom kan släppa det man förlorat.

  10. Hi skriver:

    Typiskt kvinnor att vilja älta utan att lösa.

  11. Prodesc skriver:

    Projektledare. Men, är inte lika rak, men försöker komma på andra konversationsbanor när vännen vill älta 4ever and ever ever. Svår balansgång.

  12. Mia skriver:

    Jag är allergisk mot ältare. Människor som förväntar sig att jag ska lyssna på deras ältande i timmar och timmar. Dvs inte berätta vad som hänt och varför man är ledsen och trösta. Utan som pratar på i timmar om detaljer om saker de redan sagt. De mår jag bäst utan. Och skulle aldrig förvänta mig det av någon.

  13. Anna skriver:

    Är ju svintråkigt att lyssna på eltande men klart jag ställer upp om en nära vän mår dåligt!! Att elta är ju en del i sorgeprocessen (för många, inte alla). Helt naturligt. Sen finns det gränser såklart. Orkar inte lyssna på bekantas eltande och förväntar mig inte att de ska lyssna på mig heller.

  14. Lena skriver:

    Älta är visserligen en del i processen. Men till en gräns. Tyvärr tror jag inte någon annan kan påverka det. Jag har varit både den som ältar och den som lyssnar.

  15. Anni skriver:

    Oj vad svårt nu när jag tänker efter. Tycker det beror på sammanhang och vad personen i fråga ältar om, personligen tycker jag en separation är jättestort och jobbigt och inte samma som att älta nåt mindre jobbigt typ att jag inte fick löneförhöjningen jag ville ha trots att jag inte gör något åt det….om ni fattar. Jag gillar inte heller ältare egentligen men jag är tydlig med att visa att jag lyssnar men att jag finns här när hen är redo att ge sig på hästen igen, skulle aldrig säga att jag inte är den vännen för det kan vara ett avgörande ögonblick för vännen i sorg/nöd och hen kanske inte skulle våga ringa någon annan och älta, en människa i sorg är ju oftast inte sitt vanliga jag och jag hade nog varit mer försiktig med mina ord till en början….själv är jag extremt känslig och behöver älta, prata ur mig och hade känt mig värdelös om jag inte fick göra det eller om min vän var så rak i det ögonblicket, jag hade inte känt mig värdig….på nåt sätt blir det som att jag bara skulle duga när jag är redo att ta tag i mitt liv även om inte det är vad min vän säger så hade jag fått den känslan…nu blev det flummigt men i stort är jag bägge för för mig är det vad vänskap är, det goda med det onda och är jag glad o lycklig men min vän inte är det så tycker jag gott man kan ställa upp för den i sorg.

  16. Ennet skriver:

    Vad menas med att älta?Hur länge får man vara ledsen och bearbeta något förrän det klassas som ältande av någon annan? Alla har sina kamper, vissa tar man sig igenom bättre än andra. Vissa processer och upplevelser tar mer tid än andra. Och sällan kan en annan person lösa dina problem,men en annan person kan vara ett stöd och till hjälp då man är i en process. Man går ju inte vidare förrän man är klar med det man processerar. Tycker er diskussion låter ganska hård och märklig.

    • Hmm skriver:

      ”Tycker er diskussion låter ganska hård och märklig.”

      Berätta gärna tydligare varför du tycker det?

      • Anna skriver:

        Tycker också det låter hårt och konstigt. Man får tillbaka vad man själv ger. Vill du inte lyssna på en vän som behöver älta i svåra tider så vänta dig inte att den vännen ska finnas där när du behöver det en dag. Att ältandet sen måste ha gränser är en annan femma.

      • Emma (en annan) skriver:

        Håller så med om att det låter hårt. Måste allt vara KUL och utifrån ens eget perspektiv. Snarare en ytlig vän som bara vill hitta på saker. Kommer Man in på djupet i en relation om man inte lyssnar?

  17. Fia skriver:

    Hade en nära vän till mig separerat så hade jag helt klart satt hennes behov framför mina. Vill hon älta allt in och ut 1000 gånger om så varsågod, jag finns där även om jag själv är personen som ältar saker så lite som möjligt samt tycker det kan va jobbigt att lyssna till andras ältande. Däremot hade jag självklart försökt att få henne/honom att gå vidare, men då för hennes skull så klart.

    Nära vänner finns jag alltid där för – i vått och torrt. Och jag hoppas att de finns där för mig med, även om jag har nån egenhet som deras personlighet har lite svårt för ?

  18. Cissi skriver:

    Alltså jag har inte ens tänkt sådär. Jag har känt mig som en dålig vän som inte orkar lyssna och vill att något ska hända. Men man borde nog vara tydlig och förklara vad man är för typ av kompis. Man kan ju inte fylla i alla kriterier, det är ju omöjligt. Men ändå känns det som att om man gör det så är man ju den bästa vännen. Men vem försöker man lura egentligen?
    Otroligt bra skrivet! Tack för tankeställaren.

  19. Denise skriver:

    Jag är verkligen en blandning! Jag gillar att lyssna och vrida och vända på både känslor och problem, för jag är en riktig projektledare som försöker hitta lösningar. Det är många gånger som jag blivit frustrerad för att vännerna inte lyssnar på mina råd (som jag upplever att de har bett om) och sen kommer tillbaka utan att ha löst eller försökt lösa problemet. Men jag har insett att alla inte vill ha ”lösningspaket” utan ibland är det enda de behöver höra ”åh vad tråkigt/jobbigt/segt/sårigt”. Svårt att veta i stunden men man får öva!

Lämna en kommentar