Sista rycket och avundsjuka


Ytterligare en vecka, men också den sista som jag är ute på vift. Östersund idag, sen tåget till Sundsvall där jag stannar över för föreläsningen imorgon. Jag tappade ju rösten på föreläsningen i torsdags som ni ser på bilderna. Ja, ni ser inte rösten men mig. 🙂

Just i torsdag var det speciellt, då hade jag bara kvinnor i publiken och då tänkte jag på er vänner på bloggen. Ni som kliver fram när det är svårt och är så stöttande. Så mitt i retorikföreläsningen började jag prata om systerskapet och hur viktigt det är.

Jag berättade om svartsjuka, hur det har drabbat mig men ändå valt att agera som jag önskat hade fallit sig naturligt. Som att ge den där vältränade kvinnan en komplimang istället för en missunnsam tanke. Jag gjorde det och sen kom den där fina känslan ikapp och så blev det inte svårt att fortsätta ge komplimanger i fortsättningen.

Jag är nominerad till Årets talare tillsammans med fem andra kvinnor. Klart jag vill vinna, men jag kan (tro det eller ej) redan nu känna glädjen för de andra. Särskilt de jag känner som är nominerade: Annika R Malmberg, Elisabet Kyulenstierna, Christina Stielli.” Det är skönt att äntligen kunna glädjas åt andra särskilt när man vet hur mycket de faktiskt kämpat för att komma dit. Det syns ju inte alltid, hur mycket fok kämpat. När de står där och lyfter vikter eller gör chins så tänker man något missunnsamt som ”lätt för dig din gås”. Men så ser dom inte när man hängde där som en 80 kilos och inte lyckades lyfta sig själv en millimeter. De flesta har haft en väg dit de är, det försöker jag tänka när avundsjukans nål hittar till ens hjärta. Ibland lyckas det, ibland inte. 

Hur är der för er? Är ni avundsjuka ibland och har nåt sätt att tackla det? Som när alla får barn och man själv försöker. När alla är nykära och man själv är ensam. När allas karriärer går som tåget och man själv bara ser stängda dörrar. Det här med avundsjuka är mänskligt, men jag tror man mår bättre om man kan skilja på den egna lyckan och andras olycka. 

Bloggvännerna har ordet

19 svar till “Sista rycket och avundsjuka”


  1. Hanna skriver:

    Just nu har jag svårt att glädjas åt andra. Mår riktigt jävla skit idag. Fick underkänt på min första tenta, medan alla mina kompisar fick VG. Den är kul. UNDERKÄNT. Nej då är det svårt för mig att glädjas åt andra. Fast jag gjorde det för en killkompis som fick VG, han trodde verkligen inte det och har gått emellan att hoppa av utbildningen eller stanna kvar. Det VG:t fick han att stanna. Och för det blev jag glad. Så kanske kan jag glädjas åt andra ändå?

  2. Charlotta skriver:

    Ja jösses vad jag har fått många möjligheter att träna på att inte känna avundsjuka i det här livet! 😉 Det var svårt under en period när jag var som allra sjukast och smärtsamt ensam i alla avseenden, då var det lätt att se vad alla andra hade och jag saknade, vad alla andra fick och jag längtade efter, vad alla andra lyckades med och jag utan resultat stångade mig blodig för. Sedan insåg jag att den bitterheten inte hjälpte mig ett dugg, tvärtom så sänkte den mig ännu mer, så jag anammade ett nytt synsätt: Eftersom jag har fått så mycket motgångar så måste jag vara en sjusärdeles kapabel människa som har ett mycket större syfte i det här livet än vad jag ännu vet om. 🙂 Utan alla motgångarna hade jag inte kunnat utvecklas på det sätt som jag har gjort och fortfarande gör och en dag kommer jag att förstå hela resan och vara oändligt tacksam, så jag kan lika gärna börja vara tacksam redan nu. Så nu är ett av mina motton: ”Life doesn’t happen to me, it happens for me.” och ett annat är att livet är inte ett nollsummespel, det är expansivt, om du får betyder inte det att jag blir utan, det finns så det räcker till alla, även till mig.

  3. A skriver:

    Jag är avundsjuk på alla mammor och gravida på stan. Ibland kan jag hantera det bra och le mot dem. Ibland gör det för ont. Kan också bli avundsjuk på folk som arbetar med sin passion. Även om den är plågsam försöker jag tänka att avundsjukan är bra eftersom den kan berätta för mig vad det är jag innerst inne vill ha. Jag är ju aldrig avundsjuk på människor som har framgång inom ett område jag inte själv är intresserad av, liksom jag heller aldrig är avundsjuk när jag känner att jag är där jag vill vara i livet.

    • Apolonia skriver:

      Du er inte avundsjuk kære A. Du vil bare så gerne være gravid og have et barn. inderst inde er du jo glad for disse kvinders gravide maver. Du smiler jo til dem. Du kan lide dem, du beundrer dem. Synes jeg. Ønsker dig en dejlig fremtid med barn/børn

  4. Apolonia skriver:

    Har aldrig været avundsjuk. Er det natur eller sygdom…? Altid glad for andres vegne. Det er nok fordi jeg aldrig har kunnet føle mig som mindre værd end andre. Jeg er hverken bedre eller værre end andre. Anderledes måske, lige som vi alle er anderledes. That`s it. Be and let be – not questioned.

    • Charlotta skriver:

      Fast det handlar inte om att vara mindre värd utan om att vilja ha något som man inte har eller att inte vara nöjd med att stanna kvar där man är.

      • Apolonia skriver:

        Min pointe er, at man behøver ikke at stræbe efter at være hvor andre er eller have noget man ikke har og andre måske har. Man behøver ikke ligne andre. Hvis man ønsker og forfølger andres kunnen og formåen, ja da man først blive avundsjuk. Når jeg observer lykkelige mennesker og deres glæde, bliver jeg til de observerende, men kun når jeg kan se ud over mig selv. Ikke alle kan. Dem, som ikke er tilfredse eller ikke er i stand til at acceptere eget ståsted kan blive avundsjuka.

        • Mollan skriver:

          Men jag säger precis som apolina här – jag tror nog aldrig jag varit avundsjuk. Det leder ju inte till något vettigt tänker jag, helt meningslöst. Jag får ju inte bättre lön/partner/jobb osv bara för att andra inte heller får det. Att vänner köpt hus eller skaffat familj eller nått andra mål i livet påverkar ju inte MIN resa. Den blir varken gjord eller ogjord oavsett vad som händer andra. Alltså är jag glad för andras skull å förlåtande och hoppfull för egen del. När det gått riktigt fint för någon tänker jag ibland: åh fan, det önskar jag för mej också! Och så kämpar jag för det. Eller inser det inte är värt vad det skulle ta i uppoffring. För det är ju en annan sak: ALLT kostar. Den som fick högre betyg kanske pluggat mer/effektivare eller har mer fallenhet för just det men är sämre på ngt annat en själv har, en som klättrat i karriären eller fått ett glassigt jobb har ju ändå kämpat dit och lagt X antal slit och svett på det, en relation kräver ju så sjukt mycket av båda parter osvosvosv. Nej, avund förstår jag faktiskt inte. Inspiration och sådär, ja! Men mer lycka åt andra, det tror jag.

        • Charlotta skriver:

          Det verkar som om det råder delade meningar om definitionen på avundsjuka. Jag menar inte att jag missunnar någon annan det de har bara att jag själv önskar att jag hade motsvarande för egen del.

          • Hmm skriver:

            Ok jag skriver också en rad då.

            Jag är som aplonia och Mollan. Jag känner ingen avundsjuka och jag tror inte någon blandar ihop det med att inte vara glad för någon, för så här…

            För varje grej som någon kanske har som jag saknar, så har de minst en grej och oftast flera som jag inte vill ha. Jag kan inte vad det verkar som skilja åt på de sakerna. Jag ser hela deras liv, inte bara delar av det.

            Så, jag kan vilja ha saker i mitt liv men inte för att jag hittat dem och förknippar dem med andra. Jag ser aldrig med avund, vilja ha på någon annan. möjligen en önskan om att se till att bli, skaffa mig det som de har som jag gillar, men aldrig att det gnager till.

            Lite OT men ändå lite samma. Varje gång som frågan ställs vem du skulle vilja vara ifall u inte är du (underförstått någon kändis) så har jag aldrig några förslag. Jag vill inte vara dem. Jg vill verkligen inte leva deras liv.

            Nu kanske ni tänker, ja ha lätt för henne hon har säkert ett liv på rosor. Och ja, jag har ett bra liv. Nu. Men jag har som alla de flesta också haft och lidit stora förluster och det är nog däääär som jag blir bitter och gråter. Över det som tagits bort från mig som jag aldrig kan få tillbak. Men det är mina grejer. Aldrig att jag ser mina grejer som något någon annan har (även om de faktiskt har just det som jag har förlorat. Det som en gång var mitt.) Men jag gråter inte för saker som jag aldrig haft. Jag är inte ens avundsjuk på dem som har det.
            Kanske så är det för att om jag aldrig haft det så vet jag inte hur det är att ha det och då kan jag inte heller sakna det och vill knappt ens ha det….?

        • Apolonia skriver:

          Jeg mente OBSERVEREDE og ikke observerende. Sorry.

  5. Hen skriver:

    Komiskt det där att om man inte håller med om något eller kritiserar så är man enligt pöbeln avundsjuk. 🙂

  6. Pia skriver:

    Läste din bok i sträck ikväll på flyget❤️ Hittar inga ord. Bamse kram ❤️

  7. Hmm skriver:

    Apropå sjuka. Elaine, ta det nu lite lugnt så att du kan bli frisk igen.

    Krya på dig!

  8. J | Noees och Amandus studietokiga mamma skriver:

    Jag har kanske reflekterat sönder min hjärna under de senaste årens kombination av lång föräldraledighet, jobb och studier men nej, i dagsläget kan jag inte säga att jag är avundsjuk eller har varit på ett tag. Att ha nåt innebär också att där finns ett pris med i bilden. Med allt vad jag varit med om hittills i mitt snart 30-åriga liv så skulle jag inte vilja byta plats med någon, aldrig någonsin. Att bli förälder var en av de bästa sakerna som kunde hända mig även om klarsyntheten känns skrämmande nära emellanåt. Allt har ett pris, det vet jag och många ggr undrar jag om människor förstår vad det innebär och vilka effekter det i sin tur får på det egna livet. Det skrämmer mig att människor jagar när allt som är här och nu är precis lika fint och bra bara man öppnar ögonen och verkligen väljer att se och uppskatta det. Avundsjuka känns bara som en emotionell respons på en djävulsk illusion som aldrig är sådär bra som hjärnan lurar en till att tro att det är. Att gå på den ju äldre man blir känns ytterst tveksamt men det beror väl också på vad lan har med sig i bagaget sen tidigare.

  9. Louise skriver:

    För min egen del tänker jag att vara avundsjuk är en oerhörd mängd slösande av energi. Jag tillåter, precis som någon ovan nämnde, mig att inspireras av andra men att bli avundsjuk är bara, i mina ögon, destruktivt.

    Visst har jag varit avundsjuk som yngre, men vill påstå att den känslan var det länge sedan jag kände.

  10. Pernilla skriver:

    Du min vän, måste få säga att jag ÄLSKAR dig. Vi kan inte göra allt men vi kan alla göra lite, framför allt, vi kan ta ställning!!! Det gör du vackra, fina du???

  11. anonym skriver:

    Jag kan känna mig avundsjuk ibland. När jag är med vänner som har allt. Dom har bostadsrätter köpta med sin pojkvän, dom har fått barn och dom har fasta jobb där dom trivs. Jag har INGET av det.
    Jag är snart 30, arbetslös, bostadslös (bor med föräldrar) singel och har inga barn. Behlver jag säga att jag är fet också. Behöver jag säga att jag vill ta livet av mig ibland…. Jag avundas dom, men jag är inte missundsam..? Stavas det så? Det är bra att dom har det bra. Jag blir bara så ledsen av att ibland när jag tex är på deras barns födelsedagar, med en massa andra par/föräldrar som också har allt, så sitter jag där… Ensam ocj misslyckad… Och skäms…. Därför vill jag inte längre gå på det. Det är hemskt.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Fan vad jag vill krama om dig! Du måste ta bort det där självhatet min vän. Världen är orättvis och att du inte haft lika förutsättningar som alla andra är inte ditt fel. ❤️ gör det bästa av det du har och där du är. Självhat tar dig inte till nån bra plats, däremot att du gör och säger saker som du mår bra av. Kram stor kram

Lämna en kommentar