Änglamammor och ”besvärlig” sorg


Ni som följer mig på insta såg mig kanske skriva om att jag gick förbi en liten liten gravsten igår och hur det fick mig att tänka på alla som överlevt det mest onarturliga och orättvisa – sina barns död. Jag kunde dock inte ana att jag hade så många änglamammor i mitt flöde?❤️. Det får mig att tänka på hur lite vi hör om och från dom i vardagen. Varför? Jag tror det är precis som med sexuellt utnyttjade barn – det är alldeles för besvärligt för folk att höra om det. Så vi pratar inte om det för att inte ”förstöra stämningen”. Tänk er hur det då är att prata om döda barn. Det blir olidligt för människor att höra om så jag antar att änglamammorna sitter där i tystnad med en skrikande sorg inom sig. Smärtan för oss som lyssnar kan inte mätas med den sorg som änglaföräldrarna har. Vi måste låta dom prata och vi måste lyssna. Jag tänker att om vi tystar dessa föräldrar så är det som att vi dödar minnet av ett barn som inte längre är kvar, det blir ju dubbel bestraffning, dubbel sorg. Vemod och glädje, minnet av den bortlidne väcker både glädje och sorg. Glädje över att du fanns lille vän, sorg över att du försvann för tidigt. Alldeles för tidigt. Det var inte så det skulle vara, men så blev det..

Jag googlade runt bland bloggar och läste om den där extremt tunga sorgen de bär på. Verkar som att änglamammorna ändå hittat och förstår varandra. Vi andra kan ju inte förstå fullt ut… 

Men en sak kan jag förstå och det är det där med folk som inte vill att man besvärar dem med sina tunga erfarenheter. Vissa försvinner för de vet inte vad de ska säga. Jag tvingar mig själv att lyssna. Läser varenda bokstav, tittar på bilder som den visar av sina barn.  Jag inbillar mig att det gör mig till en bättre mamma till Matheo och Evelyn, mer närvarande. För som en änglamamma sa om sina levande barn ”de lever och de andas”. Bara det är ett mirakel och en gåva. Varför sitta i sin mobil eller bråka om skitsaker när man välsignats med barn vars hjärtan slår.

Mina tankar går till er änglamammor och jag önskar er ett fortsatt liv där sorgen blir lättare med tiden. Att be den att försvinna är att begära för mycket. Och till er som kan önskar jag få bli gravida och få friska barn. Men inte bara det, jag önskar er fina vänner och familj som orkar och hjälper er med sorgen på det sätt ni behöver. Här kan ni stötta änglamammor på facebook

Bloggvännerna har ordet

16 svar till “Änglamammor och ”besvärlig” sorg”


  1. Änglamamma skriver:

    Tack snälla Elaine för att du belyser detta så viktiga och sorgliga. Tycker du beskriver väl den känslan som jag och många av oss känner. Jag är så himla avis på vänner som har sina fina barn och så ledsen att min dotter inte finns i livet.
    Ta hand om dig! Kram en trogen läsare.

  2. Mirella skriver:

    Åh vad denna inlägg träffade rakt in i hjärtat. Som änglamamma så har jag försökt förstå varför vissa inte vill lyssna och varför det pratas så lite om det och jag tror att eftersom vi människor så naturligt ”försöker sätta oss in i situationen” att bara själva tanken (speciellt om man har barn) blir för mycket och det blir ett stopp. Det går inte, man kan inte. Det märkliga är att det vi änglamammor och änglapappor behöver är att få prata ut – för vi har ett enormt starkt driv om att få berätta om vårt barn, precis som vilken förälder som helst. Jag säger inte att alla inte kan/vill lyssna men för de flesta är det för tungt och för djupt att sätta sig in in i men för de som gör det, tack för er. Ni gör vår tunga sorg en aningens lättare. ❤️

  3. Annelie skriver:

    Åh detta träffade mig och mitt hjärta❤

    Tack för att du sätter ord på tankar, funderingar och känslor kring detta känsliga, hemska och fruktansvärt orättvisa vissa av oss måste uppleva och bära. 3 år har gått sedan vi förlorade vår dotter. 3 år av sorg, saknad, tårar och frågor utan svar..

  4. Sandra skriver:

    Min mamma är en änglamamma. Min storebror dog i en bussolycka när han var 10 år. Mina föräldrars närmaste vänner slutade höra av sig efter begravning, dom ville inte prata om min bror medans mina föräldrar ville göra det.
    Min pappas ena bror, min storebrors gudfar, räknar jag inte som familjemedlem längre efter han sa till min mamma att ”tona ner det där nu” när hon ville ha en minnesstund på ettårsdagen efter olyckan.

    Jag är inte mamma till en ängel men är syster till en och folk har jättesvårt att bemöta mig när jag nämner det som hänt. Vi i familjen pratar om min bror jätteofta med både glädje och sorg. Vi vill ju minnas honom och den han var.
    Det är ju det enda vi har kvar nu – våra minnen.

  5. Linda skriver:

    Min syster förlorade sin 5-åriga son för snart 2 månader sen. Hon skriver helt hjärtskärande ärligt om hans sjukdomsperiod och om sorgen efter honom här: http://www.superherohampus.com
    Även om jag också sörjer honom något så oerhört så tror jag inte jag kan sätta mig in helt och fullt i hur hon känner det.

  6. Catten skriver:

    Hej! Tack för ditt inlägg! Precis så här är det, ingen vill prata om våra barn, ingen vågar höra av sig för dom är rädda att störa! Bär man äntligen orkar sig ut ur bubblan och kan börja träffa folk igen så är dom flesta borta. Vi förlorade vår ena tvilling, låg månader på sjukhus med den andra! Ett år gick innan vi kunde träffa så många av rädsla för sjukdomar med hans dåliga immunförsvar! Då fanns inte många kvar lan jag lova! När man sörjer orkar man inte driva vänskapen.

    Jag sörjer lite extra varje gång min överlevare går igenom något jobbigt ensam, han skulle ju haft sin bror där jämt

  7. Charlotta skriver:

    Att förlora ett barn är nog unikt när det gäller sorg och smärta, men upplevelsen att omgivningen inte vill eller orkar lyssna på svåra saker är tyvärr mer generell. Det är som att det är okej att må dåligt, att vara sjuk eller sörja om det bara pågår under en kort period och allt sedan kan återgå till det normala och bli som vanligt igen. När det är kortvariga svårigheter med en tydlig startpunkt och slutpunkt så blir människor engagerade och deltagande, men om det svåra pågår under för lång tid så drar sig människor undan och försvinner så småningom. Jag har funderat mycket på det här och tror att det handlar om en rädsla för mörka känslor och en svårighet att hantera dem. Jag tror att många är rädda för att släppa det svåra för nära eftersom de inte vill komma i kontakt med den delen av sig själv, och inte behöva möta sitt eget mörker. Om det bara är för en kort tid kan man hantera det som ett projekt utan att engagera sig på djupet, men pågår det länge är det svårt att undvika att bli påverkad såvida man inte distanserar sig. Så jag har börjat att se mer med medlidande än besvikelse på dem som inte orkar finnas där, på dem som drar sig undan och inte vill prata om det som är betydelsefullt på riktigt. Man kan inte kräva att en människa ska möte en på ett djupare plan än vad de är beredda att möta sig själv.

  8. Matilda skriver:

    Jag kan bli så rädd att jag ska ”påminna” dem om sorgen att jag nog undviker ämnet kan jag erkänna, men det är inget illa menat! Det handlar om att jag inte vill bidra till att någon blir ledsen. Och det är särskilt svårt när det gäller människor man inte är så nära.

    • Charlotta skriver:

      Det är omöjligt att påminna någon om en sorg. Den som sörjer har sorgen närvarande varje sekund av sin vakna tid och ofta även i drömmarna, så du nämner bara något som personen redan tänker på.

      • Joanna skriver:

        PS. En bekant kom fram till mig på krogen hösten efter att min bror dött. För mig var det så fint att hon gjorde det. Det var ”fel” plats, ”fel” tid och ingen jag stod nära. Jag ville egentligen bara försöka glömma. Ändå minns jag hennes gest med värme.
        Fint förresten att du delade med dig av din rädsla att påminna och såra. Det är genom att fråga vi lär oss att göra annorlunda nästa gång.

    • Joanna skriver:

      Hej! Håller med Charlotte. Vi som förlorat ett barn (i mitt fall en lillebror) lever med detta och dess känslor dygnet runt. Även nu tio år senare. Du kan aldrig störa mig med en fråga, behöver aldrig vara rädd för det. För mig är det istället positivt att få frågan, att tankar på honom finns utanför den närmsta familjen. Så har det varit från den värsta chocken till idag.

  9. Mom4 skriver:

    Min bror dog son vuxen overlevde till Han blev 26 men min mamma ar anda en angla mamma och stor sorg har. I haft I nu 15 ar

  10. Chatrine skriver:

    Om 10 dagar är det 8 år sen min dotter hamnade under en lastbil och smärtan sitter benhårt i hjärtat varje dag. Gråten lurar konstant precis under utan.
    Jag jobbar stenhårt på att få vågen att väga jämt så att inte smärtan ska ta över. Jag fyller på med mängder av kärlek, skratt, upplevelser varje dag. Jag njuter också av att jag fick gåvan att dela min underbara dotters liv i 21 år. Att jag varje dag i 21 år fick säga att jag älskar henne. Att jag fick se henne gå från barn till ung vuxen. Att jag hann bli hennes bästa vän, inte ’bara’ mamma.
    Som du skriver – vi som gått igenom (eller är mitt i) trauman måste få prata, dela vår historia, våra känslor och tankar – annars tar sorgen över. Det är en väldigt viktig pysventil.
    Undrar om du ens förstår hur fantastisk du är. Att mitt i din egen sorg och bearbetningsprocess kunna förstå och lyfta andras sorg är starkt och väldigt vackert gjort. Tack för din empati och omtanke ❤️

  11. J | Noees och Amandus studietokiga mamma skriver:

    Fint skrivet! Tror tyvärr överlag att död är tabu. När min lillebror dog var det knappt någon som vågade fråga hur man mådde, än mindre om hur sista tiden var med honom. Man gick från ena dagen att ha honom i livet till att människor runtom en låtsades som att han aldrig funnits med sin konstanta tystnad/undvikande. Kanske var det för att jag bara var 10 som de jämnåriga inte visste hur de skulle bete sig. Men jag tyckte att vuxna och föräldrar undvek att nämna honom eller det som varit precis lika mycket. Det var nog det värsta med tiden efter, att ingen vågade fråga en om sorgen/förlusten utan att de bara låtsades som han aldrig existerat eller gjort avtryck. Det gjorde nog faktiskt ondast i hjärtat, tystnaden, för för mig blev liksom likställt med att han inte betytt nåt för någon när jag var så liten. Jag vet inte hur det ser ut idag med hjälp men vi som familj hade verkligen behövt stödet genom prof samtal, men också med andra anhöriga som visste om vår situation. Det är svårt att överleva utan det. Men som sagt, pratar man inte om döden så finns den inte. Och ändå är den mitt framför näsan på oss, avståndet är bara olika ändå. Men det känns verkligen som ytterligare ett av vår tids stora negativa samhällsfenomen – att ingen vill, vågar eller kan prata om döden. Speciellt när det rör våra allra närmsta. Tack för att du tar upp det till ytan iaf!

  12. Änglasyster skriver:

    Tack för att du tar upp detta fina du! Min mamma förlorade tvillingar i magen precis innan födsel, trots att jag som lillasyster aldrig fick träffa dom är dom en jättestor del av mitt liv. Man ser hur tex ens mamma mått dålig de senaste 20 åren för att hon inte fick tillräckligt med stöd när detta inträffade och det gör så himla ont allting. På senare år har flera i min närhet förlorat även sina barn sent i graviditeten och det gör mig så rädd för dagen då man själv ska skaffa barn. Så tack för att du tar upp detta<3 änglabarn är precis lika mycket värda som alla andra och det är många gånger folk påpekar det motsatta, så otroligt fel de har.

  13. Natasha Green skriver:

    Hej elaine och tack för en jättefin text. Det gör mig varm i hela kroppen att läsa hur du ser på saken. Säg din kommentar i min blogg någon dag sen på min son Milton som inte längre finns med oss. Och fick höra av flera idag att du skrivit i gruppen som jag startade ”en gala för spädbarnsdöd” tack tack tack och återigen tack att du delar. Det är så viktigt ♥️♥️♥️

Lämna en kommentar