Min vikt…


Jag mår precis som jag ser ut. Jag är tyngre än jag brukar och starkare än någonsin. Jag gjorde fem chins och David kallade mig stark.

Jag: Men jag gjorde 8 chins 2015.

David: Du vägde mindre då.

Jag blir tyst och vet inte hur jag ska värdera det han säger. Vikt är ju inte laddat för mig längre och har inte varit på flera år. Men plötsligt känner jag ett litet sting som David noterar.

David: Alltså, du är mycket starkare nu för du hade aldrig klarat fem chins med den vikt du har nu.

Jag ler: Jag fattar, kul att höra.

David: Vad väger du?

Jag: Ingen aning, men jag blev nyfiken nu. Jag ska väga mig när jag kommer hem så jag vet vilket vikt jag kan dra upp fem gånger.

David ler: Gör så, du är stark!

Så då ska jag ställa mig på vågen, men inte för att vikten ska berätta hur bra eller dålig jag är, utan hur stark jag är. Fifan vad bra.

Är din kroppsvikt laddad för dig?

Bloggvännerna har ordet

31 svar till “Min vikt…”


  1. Elin skriver:

    Du ser frisk och glad ut, sånna som är friska och glada är absolut snyggast tycker jag!

  2. Fia skriver:

    Jag mår väldigt bra! Äter gott och tränar bra. Men, jag får ofta höra att jag ser för smal ut. Jag har en ganska smal överkropp och lite stabbigare ben och rumpa så det kanske är därför jag ser smal ut fast jag är helt normal – och det visar vågen också.

    Jäkligt tröttsamt är det i alla fall att lyssna på. Kan man inte säga du ser glad ut eller vad som helst annat som är trevligt

  3. Malin skriver:

    Tyvärr JA. Bryr mig om siffran. Avskyr siffran. Tänker på siffran. Tränar en hel del. Varje träningspass tänker jag bara på hur tjock jag är. Varje morgon börjar jag med att hata min vikt. Den är mitt misslyckande. Bantat sen mitt andra barn kom och lyckas uppenbarligen inte.

    Siffran ockuperar min tanke dygnet runt. Vaknar jag till på natten är jag tvungen att nypa mig själv i magen och hata mig själv lite. Är 174 lång och väger 80. Livet vore en fest om jag vägde 12 kilo mindre.

    • EnAnnanAnna skriver:

      Jag är 174, väger numera ca 12 kg mindre än du men vet du… Livet är ingen fest för det! Jag vill inte säga att jag är mer olycklig än när jag vägde som mest (78 kg) (ogravid alltså, gravidvikt räknar jag inte in) men inte heller mindre. Vikten är helt enkelt irrelevant! Det är allt annat som är viktigt! Familjen, vännerna, att orka med sina intressen… Träna måttligt för att bli pigg, försök få in vardagsmotion och frisk luft i ditt liv och strunta sen i vikt och utseende! Pepp Pepp!

      • Malin skriver:

        Tack vad gullig du är!

        Det tråkiga är bara att jag trots allt är en vettig person. Jag är tacksam för så mycket annat i livet. Men under tacksamheten så finns självföraktet. Har ju vägt mindre tidigare i mitt liv och vet att komplex etc fanns då med. Så vet såklart att allt inte skulle bli bättre. Men att kunna ha kläder som man tycker är fina och inte då köpa enbart sånt som passar ens storlek. Jag känner inte personen jag ser i spegeln..

  4. Maria skriver:

    Nej vikt är inte ett dugg laddat längre!!
    Det tog dock många år att komma till det läget 🙂
    Tror faktiskt att instagram (beroende på vilka man följer) och tränings-trenden har hjälpt mycket.
    Har absolut inga problem att väga mig, och berätta för precis alla att jag ligger kring 80 pannor 🙂
    Tränar för att bli stark och tar gärna ökad vikt/storlek på köpet.
    När mina vänner går upp i vikt och med panik berättar att de börjar närma sig, brukar jag välkomna dom till den fantastiska 80 + klubben med tjo och tjim vilket tar udden av allvaret lite 🙂

  5. Frida skriver:

    Grymt!! Har som mål att klara EN chin tills i sommar. Har du tips på hur du har lärt dig? Stor kram

    • Hanna skriver:

      Är inte Elaine, men jag lärde mig chins genom att köra latsdrag så tungt jag orkade och även göra negativa chins, det vill säga att hoppa upp så att hakan kommer ovanför stången och sedan sänka sig ner så långsamt man kan. Om du inte gjort det förut kan det kännas svårt att hålla emot på nervägen, men det kommer gå lättare och lättare! Lycka till! Du kommer känna dig som en superhjälte när du klarar en chin första gången 🙂

  6. Elsie skriver:

    Inte alls för mig, men för andra. Eller snarare verkar det vara laddat just att jag inte bryr mig trots att jag har vad vissa ser som några kilon för mkt (vilket är absurt, jag är inte i närheten av överviktig). Jag vill inte träna, jag äter vad jag vill. Och är sjukt nöjd med livet ?

  7. Charlotta skriver:

    Du ser verkligen stark och välmående ut. Och snygg! 🙂 Min vikt är inte alls laddad för mig och numera väger jag mig nästan aldrig, men så har jag också vägt ungefär lika mycket de senaste 30 åren, så jag är så välbekant med hur kroppen känns att vikten blir ointressant. Några perioder i mitt liv har jag vägt väsentligt mindre eller väsentligt mer, och det har varit när jag först varit sjuk (gått ner i vikt) och sedan mått bättre igen (gått upp i vikt) och kroppen tagit lite tid att hitta tillbaka till balansen. Det knepigaste var när jag slutade styrketräna för då blev plötsligt alla bh alldeles för stora. Jag hade inte insett hur mycket rygg- och bröstmuskler jag hade byggt, men när de försvann märktes det tydligt. 😉

  8. Semmelmamman skriver:

    Heja dig. Vikt är oviktigt. Kram?

  9. Johanna skriver:

    Heja starka, fina Elaine!

    Jag väger 68kg, men det säger inget för jag har gjort det nu som rund, nybliven mamma och som smal, bättre tränad. Har vägt samma som idag, men varit två storlekar mindre.

    Skulle vilja bli stark och fin igen, men jag känner mig fin nu också, bara inte stark. Och på kort tycker jag att jag ser stor ut, men inte annars och jag slösar inte tid på att tänka på det.

    Förutom när jag var smal och mådde väldigt dåligt över min kropp så har jag annars haft en bra syn på mig själv…det tackar jag mamma för – som alltid sagt hur värdefull jag är. Synd att hon inte ser sig själv så. Hoppas jag kan bli en bra förebild för min lilla dotter.

  10. Elin skriver:

    Kul att chansen gör comeback på bloggen!

  11. Elin skriver:

    Kul att chinsen gör comeback på bloggen!

  12. Emma skriver:

    Nja vikt är inte speciellt laddat för mig men det här att istället vara stark är laddat till viss del.jag upplever nog stark vara det nya som gäller kring träning.det kan tyckas vara bättre än smal, slank, etc men jag håller nog inte med.allt som har med kroppen att göra och är kopplat till hur normerna ser ut och hur man bör se ut är illa oavsett.för oss som inte får till träningen på det sättet vi önskar spelar det ju ingen roll (ok jag får tala för mig själv). Nej kravet att vara stark är inte bättre än som det tidigare var -att vara smal.

    • Lina skriver:

      Kan hålla med dig där! Känns som att många har tagit tillfället i akt att ”skryta” om sig själv eller sin träning/mat med argumentet att man gör det för att bli stark och inte smal eller snygg(are). Vet inte om jag tycker det är bättre det.. det är som du säger just själva grejen med hela kropps-kommenteringen i alla dess former jag såå inte gillar. Men, bara på grund av min egna dåliga självkänsla som grundades i min mammas sätt att se på sin själv och säga det högt samt min pappas uttryckliga åsikter om utseende och prestationer bara kopplat till kroppen… Så jävla ledsamt. Och känns tyvärr hela jävla omöjligt att ändra på, trots nu långt upp i vuxen ålder och flertalet försök att koppla bort såna tankar. Usch.

  13. E skriver:

    nej jag bryr mig inte ett jota om det som står på vågen, har iofs inte vägt mig på flera år så har ingen aning om vad som skulle stå haha. jag går efter hur jag känner mig i kroppen o hur träningen går. när jag är stark och smidig vet jag att kroppen mår bra. jag mår nästan bättre av att äta lite mer och vara lite tyngre, för jag märker direkt om jag varit nyttigare nån vecka o tappat vikt att jag orkar inte maxa träningspassen lika bra och jag tappar i styrka också. när jag ligger som jag ska kan jag göra 32 frivändningar på raken med tung vikt, om jag är smalare o tappat lite kan jag göra typ 24, det är fel utveckling, vill bli ännu starkare o kunna göra ännu fler!! idag ska jag träna första passet på fem dagar pga sjukdom, läbbigt, vill inte ha blivit svagare 🙁

  14. Diana skriver:

    ja alltså ja det är det nog, det är jobbigt att ha en vikt man inte känner igen sig i, det är tufft att inte komma in i sina egna kläder från innan graviditeterna. Så ja det är något störigt, inte jätteladdat men en punkt som ofta stör mig och som jag tänker en hel del på.

  15. Nathalie skriver:

    Oh ja, de är den. Har varit sjuk i anorexi och bulimi i flera år och avskyr min kropp. Jag tycker absolut inte att jag är tjock utan ser mycket väl att jag är alldeles för mager, men trots det är jag rädd för att gå upp i vikt igen. För något år sen släppte jag ätstörningen i stort sett helt och gick upp över 20 kilo!!! Helt sjukt.. Hamnade efter ett tag i någon dum situation som stressade upp mig och gjorde att jag återigen började kontrollera maten så nu är jag alldeles för mager igen.
    Avskyr när folk kommenterar ens kropp! Det är något av det värsta som finns! INGEN har rätt att slänga ur sig såna kommentarer.

    Kram <3

  16. Sara skriver:

    Har både vägt över 80 pannor och även under 60 pannor. Nu är jag höggravid och bryr mig inte särskilt mycket om vikten. (Bebis känns såklart viktigast). 😀 Men innan graviditeten så vägde jag under 60 kg och tränade massor och åt väldigt lite och kontrollerat! Känner att jag trivdes SÅ bra när jag vägde kring 80 kg, var RIKTIGT vältränad och orkade mycket men responsen från omgivningen påverkar så sjukt mycket vilket gör mig SÅ arg. Fick sällan kommentarer om att jag var vältränad och stark när jag vägde kring 80 kg, förutom att tränare och andra kunde säga att jag var stabil och liknande Men när jag vägde under 60 kg så fick jag hela tiden kommentarer som ”Åh, men jag ser ju att du tränar, du är ju så vältränad.. Ja, men man ser ju att du bryr dig om din kropp… Du är ju så naturligt tunn och smal…Men gud vad fin och vältränad kropp du har…” och liknande, och dessa kommentarer sätter ju griller i ens huvud! USCH OCH FY måste jag säga! Sen på tal om vikten så måste jag bara säga att jag inte heller förstår att vissa människor tror att de har rätten att ens kommentera om ens kropp ÖVERHUVUDTAGET, att på något sätt recensera mig som person beroende på mitt utseende, fy! och speciellt nu när man är gravid! Har både fått höra att jag ser ut att bära tvillingar, och att jag har fått ett fylligt ansikte och att det syns att jag gått upp i vikt!

  17. Emma skriver:

    Ja, jag har aldrig trivts med min vikt och alltid försökt gå ner några kilon. Nu är jag gravid och har gått upp 15-20 kg i vecka 30. Det känns inte roligt, men samtidigt inser jag att jag ju faktiskt har tur som mått superbra genom hela graviditeten hittills. Jag känner mig stark och pigg och känner mig faktiskt inte så tung.

    Plötsligt inser jag också att jag ju faktiskt var SMAL innan när jag var helt besatt över att gå ner i vikt. Tänk så dum jag var som tyckte att jag var tjock när jag kunde ha storlek 36 i byxor och vägde 62-63 kg. Nu drömmer jag om att komma tillbaka dig efter graviditeten!

  18. Binki skriver:

    Sååå sjukt kul att det visades reklam för SMÖR i just det här inlägget ?

  19. Ramona skriver:

    Tidigare vägde jag mig varje dag och var väldigt fixerad, men för 2 månader sedan flyttade vi och vågen åkte till återvinningen och vi köpte aldrig en ny. Och jag har inte tänkt på min vikt sedan dess! Jag äter vad jag vill och tränar vad/när jag vill och bryr mig inte alls om vad jag väger. Jag lägger istället mer energi på nytt jobb, ny stad och nytt hus!

  20. Anna skriver:

    tyvärr ja. Det blev en issue efter 2 graviditeter och ålder = ca 5-10 kg mer än före barn. Har gått på dieter (hyfsat sunda men ändå..) och tränat mkt i perioder. Pga hormonsjukdom också problem med att reglera vikten. Jobbigt. Men vill väl ändå älska mig själv, och gör det oftast. Men skulle helst väga samma som förut (vid 30 års ålder typ, 58 kg 169 cm). Idag är jag dock mkt starkare vilket iofs känns bra – tack vare den underbara styrketräningen

  21. Hanna skriver:

    Nej, inte särskilt. Men då är jag rätt smal och pendlar inte i vikt utan har legat hyfsat stabilt sedan gymnasietiden; bara ett par kilon fram och tillbaka även om jag ändrat muskel- och fettprocenten en del. Däremot tänker jag ju hela tiden på hur mycket jag äter så att jag inte ska få i mig för lite mat och tappa i styrka, men inte heller för mycket så att jag lägger på mig onödigt fett. Så jag har inte ett helt sorglöst förhållande till mat och vikt.

    För övrigt satte jag tio chins för första gången häromveckan, det kändes grymt roligt! Nästan lika roligt som när jag gjorde min första 🙂 Lycka till med träningen!

  22. Helen skriver:

    Nä snarare oviktigt… Därför brukar jag inte väga mig. – Fast när jag tänker efter…… nu var det så länge sen att jag inte vet om jag ”vågar”? Se siffran alltså. Knasigt. Själva kroppen är ju helt ok.

  23. Annika skriver:

    Jag önskar jag kunde säga att det inte är laddat men fortfarande så är det det. Att i större delen av mitt vuxna liv ha hållt på och jagat vikten har gjort mig ätstörd såtillvida att jag dagligen har resonemang i mitt huvud om att jag borde ta tag i det här med min övervikt på något sätt. Men jag har gjort det flera gånger men jag klarar inte att hålla den nya vikten över tid. Och så blir allt bara en negativ kurva i mitt huvud. Det är så sjukt. Jag önskar att jag kunde hitta en balans. Och jag önskar också att storlekarna på kvinnors kläder inte var så förbannat små. Vad tror vi kvinnor egentligen om kläder med size 0, kläder som inte ens min 11åriga son kan ha. Är det rimligt? Eller finns den för att fat-shama kvinnor. Och en herr Large är ett stort plagg. En kvinno-large är inte ett särskilt stort plagg. Jag blir liksom förbannad över att man inte kan få gå omkring och va lite tjock och förbannad över att jag inte ens själv kan tycka det är okej att jag får vara som jag är. Jag menar, alla människor är ju så mkt mer än sin vikt.

  24. Maja skriver:

    För mig har det varit svårt att prata vikt då jag verkar ha en benstomme som väger mer än andra tjejers eftersom jag alltid vägt mer även om jag inte på något sätt är tjock. Det har gjort att det varit ointressant med vikten, vilket jag som tur var förstod redan när jag var yngre och började träna. Som du skriver kan vikten vara intressant i träning där man bär sin egen kroppsvikt. Det kan också vara intressant att tänka på hur ens kropp är proportionsmässigt. Har man tex stora bröst/lång överkropp kan det bli tungt att bära sin kroppsvikt i en armhävning eller planka. Det går därför inte att jämföra sig med andra i dessa övningar då vi har olika förutsättningar.

  25. Ewa skriver:

    Jag är späd, jag skulle inte vilja se bullig eller kompakt ut. Varför det är så kan man fundera på, men det skulle inte stämma överens med min självbild.

  26. Annafia skriver:

    Jag önskar att jag kunde säga att min vikt var oviktig men…. Sedan jag började träna med PT och gå på kostprogram har jag varit SUPER-tydlig med att jag absolut inte vill veta vad jag väger. Jag vill å ena sidan inte styras av vad som står på vågen, och jag håller mig borta från den för det kan bli ännu ett verktyg för mig att använda för att slå ner på mig själv… När jag väl av misstag fick se min vikt så blev det just den reaktionen. Fy fan och i helvete. Hur stor är jag egentligen? Hur stor har jag varit? Som tur är påpekade min PT detsamma, att jag egentligen är GRYMT stark som klarar alla övningar med den vikten jag har.

  27. Hasse skriver:

    Fan så bra tänkt! Många skulle må bra av att fatta det där!

Lämna en kommentar