Dåliga och bra tider


Det här låter kanske konstigt men jag undrar om det kan vara så att man är en bättre förälder i vissa åldrar. Matheo och jag var tajta de tre första åren, sen de senaste 1.5 åren, egentligen sedan Evelyn föddes, så är det pappa som gäller. Han vill bara sova med pappa, skriker efter pappa pm han drömmer mardrömar och så vidare. Vi har en bra relation men jag känner mig lite som den där tönten som Matheo inte vill leka med. Känns trist. Blir rädd att det kommer vara samma sak med Evelyn. Hoppas att det kommer åldrar då mamma blir nummer ett igen. Annars är jag bara det fram tills tre år.

Alla relationer har väl sina upp och nedgångar. Eller hur? Det är väl normalt. Nån erfaren mamma/pappa som kan lugna mig?

Bloggvännerna har ordet

17 svar till “Dåliga och bra tider”


  1. Louise dtenberg skriver:

    Var precis samma i vår familj. När lillasyster föddes blev pappa nr 1 för storebror som då var 2 år, men nu är han 5 år och nu är både mamma och pappa nr 1, vilket är underbart för mig! Har varit lite tufft ibland att bli nobbad av sitt eget barn. Men som sagt, det finns verkligen hopp att det förändras?

  2. Johanna skriver:

    Har hört att det är bra när det blir så att pappan blir anknytningsperson 1 när syskon kommer, för då blir det mindre svartsjuka mot syskonet. Kanske kan vara glädjande <3 Tror alltså inte det har med åldern att göra. Däremot tror jag helt klart det kan ändras i perioder beroende på omständigheter 🙂

    Fyy, har så svårt att föreställa mig att gå igenom det med min bebis…men vi vill ju ha syskon. Åh. Mammas plutt!

    Tack för att du delar med dig av familjelivstankar. Gillar de inläggen.

    Kram och ha en fin dag

  3. lillajag skriver:

    Med första barnet var det precis sådär som med dig och Matheo. I samma veva som lillasyster kom ungefär så blev det pappa för hela slanten. Innan dess var det mest mamma. Jag sörjde det där lite grann, oroade mig för att jag inte räckte till. Stora tjejen ville inte ha så mycket kramar då och var mest intresserad av att hänga med pappa. Lilla tjejen har haft sin pappa som mamma hela tiden, skulle man kunna säga (fastän jag var föräldraledig) :p Nu är de större båda två och båda barnen kommer till mig när det är något de vill prata om, ventilera, funderar kring. De kommer för gos, kramar, skratt och bus. Till pappa kommer de kanske mest för bus och lek, men också för kramar och gos. Vi fyller olika funktioner där, jag och min man. Jag ska ta ett exempel: för några dagar sedan när vi lämnade av barnen så möttes stora tjejen av sin ”pojkvän”. De sprang mot varandra och han pussade henne på munnen. Min man utbrister, med ett smil från öra till öra ”åh men va härligt!” och jag kommer på mig själv med att vakta på mitt barn. Jag ler såklart, men alla sinnen vrids upp inuti mig. Jag läser henne med millimeterprecision, för att tolka situationen. Efteråt reflekterar jag kring att jag önskat att jag reagerat mer sådär som man ”ska”, så som min man reagerade. Men sen inser jag att vi helt enkelt kompletterar varandra där. Direkt efter pussen sa dottern till mig och min man att hon inte egentligen gillar när han pussar henne på munnen, eftersom det är kladdigt. Hon tycker bättre om puss på kinden och vi informerar henne om att hon bestämmer helt och hållet själv, om, hur, när och med vem hon vill eller inte vill pussas. Impulsiv innovatör och reflekterande analytiker – det är den sammansättningen man strävar efter i företag, jag antar att vi har samma koalition på hemmafronten :p

  4. Svanholmen skriver:

    Båda mina tjejer är ”pappas flicka”. Framför allt den lilla som är sex år. För hennes del eskalerade det också i treårs åldern. Jag blev då sjuk i bröstcancer och orken tröt. Orkade inte vara en så närvarande mamma alla dagar. Kanske lite som när man får ett syskon som mamma måste fokusera på? Kanske är man extra känslig för förändringar i familjedynamiken i treårs åldern? Inte så tröstande kanske men ville bara att du skulle veta att du inte är ensam om att vara ”andrahandsföräldern”. Kramar

    • Olivia skriver:

      Hoppas du mår bättre nu!! Kan inte föreställa mig alla de tankar och känslor som ni gått igenom som familj! Kramar

  5. Diana skriver:

    Jag har faktiskt inte den erfarenheten, jag har bara mammiga ungar. Min äldsta har varit lite mer pappa men bara på morgonen, det är faktiskt ganska komiskt, att de kan tycka att pappa är mer mysig på morgonen att vara med och allt efter det är det bara mamma.
    Men ibland undrar jag också om den äldsta tex har mer tendens mot pappa för att hon på något sätt vet att lillasyster oftast kräver mer av mig som mamma, så stora tjejen på något sätt ”ger upp” och ”låter lillan få mamma, så tar jag pappa då..” typ en sån grej kan det kännas som ibland, lite trist så jag försöker vända det hela ..

    Det kommer garanterat vända, det kommer inte att vara för alltid. 😀

  6. Vickan skriver:

    Det där kommer säkert och går. Jag har haft två fantastiska föräldrar men deras personligheter är olika och de ”passade att vara föräldrar i olika åldrar”. Min mamma passade mycket bättre att vara mamma till en 15 åring än till en 3 åring, även om hon var fantastisk hela vägen. Svårt att beskriva men personlighet och händelser omkring påverkar ju relationerna som ändras hela tiden. ?

  7. sofia skriver:

    min äldsta som nu är 4,5 år blev pappig när hans lillebror föddes. Men nu är den yngsta på 3 år pappig och min stora kille väljer mig i första hand, och skulle typ vilja flytta tillbaka in i livmodern igen 😉 hehe. så mammigheten kan komma tillbaka 🙂

  8. M skriver:

    Var stolt och glad över att ni är två primärföräldrar och att barnen kan pendla mellan er! Det skapar trygghet och balans. Om man tittar lite djupare brukar man kunna se att barnet inte väljer/ väljer bort den ena föräldern utan man fyller helt enkelt bara olika funktion i olika stadier av livet.

  9. Jenny skriver:

    Min erfarenhet är att de är mammiga/pappiga mot den som tillbringar mest tid med och som ger mest uppmärksamhet åt dem. Min sambo tillbringar mer tid med vår lille på två år och jag blir i princip utmobbad av lillkillen när jag kommer. Det är pappa som ska göra allting och jag blir bokstavligen bortknuffad. När pappan åker bort och jag tillbringar mer tid med lillen blirjag accepterad igen. När han var liten och ammade var det alltid jag som bäst lugnade honom. Stora tjejen som har en annan pappahar alltid varit mammig, men så har jag tillbringat mest tid med henne.

  10. Anna...sexbarnsmamma skriver:

    Jag har haft barn i 15 år, 6 stycken, och jag tycker det går i perioder. Inte alltid så att de blir pappiga/mammiga vid en viss ålder, utan mer i perioder som sagt.
    Sen tror jag att mamma är alltid mamma, på gott o ont☺️

  11. Diana skriver:

    Min son heter med Mateo. Annan stavning. Han är 2 år och 9 månader. Lillasyster är 1 år och 1 månad. Sedan lillasyster föddes är det bara pappa som gäller. Men när pappa inte är här så är det Mamma. Ibland vill jag inte att deras pappa ska vara här för sonen är mer mammig då och lugnare. Men lättare att vara 2 vuxna med 2 små.

  12. Helena skriver:

    Känner igen mig! Och det gör ont i mammahjärtat. Just då känner man sej så bortvald… Lillasyster kom när min son var fem år. Då var det bara pappa som gällde. Nu ett år senare har det svängt 🙂 våra barn pendlar lite mellan att vara mammiga/pappors i perioder. Det är som om de måste tanka oss i omgångar. När tanken är full svänger det tillbaka till den andre. Är man så tajta med dem när de är små så kommer det tillbaka sen, promise!

  13. Anna skriver:

    det blir ofta så när man får 2:an. lillan blir mammig, det stora barnet mer pappig – iaf för oss. Just nu är 9 åringen tight med oss båda skulle jag säga, medans 6 åringen går mig på nerverna (mest! – lilla tonåren = helvetet…) och pappa kanske en aaaaaning bättre på att hantera 6 åringens känslostormar/trots/surhet/ilska. Jag är seriöst orolig för att hon ska bli värsting….? hon slåss, svär och ljuger. Men så klart också bedårande . iaf stundtals. Prövningarna i föräldraskapet tar aldrig slut, så är det bara. Jag försöker aaaaandaaaaas….

  14. Karin skriver:

    Jag har två barn också 2,5år och 3 mån och jag uppfattar det mest som att det inte har med ålder att göra utan just som några skrivit att den som ägnar mest tid är favoriten.
    Min uppfattning (kan vara felaktig) är at du ägnade väldigt mycket tid med Evelyn från början, dels att du ammade och dels vad jag sett på bilderna så har det ofta varit du som haft henne i knät eller hos dig och kanske tog då Gustav ett större ansvar för Matheo eller att han vände sig till pappa istället och så blev det som det blev. Jag kan ha tolkat det helt fel och säger inte att det iaf skulle vara något dåligt eller fel uta det är bara en reflektion.
    Båda mina är väldigt mammiga och det tror jag är för att jag är med dom all deras vakna tid typ och pappan bara ett par timmar om dagen och så har det alltid varit. Men jag kanske får äta upp min tes framöver, vem vet 🙂

  15. Mamma till 3 skriver:

    Alltså det där är så intressant för Louise Hallin pratar ofta om barns utvecklingsfaser i podcasten ”pampers barnvagnspromenader” och ”kära barn” hon menar på att pappa ofta är bäst och den som gäller för de flesta barn efter 2,5 år. Jag tycker det är häftigt att tänka på människan som en biologisk varelse som har inbyggda beteenden och behov även om det såklart är mer komplicerat än så. Här hemma är jag nummer 1 för bebis på 6 månader, mellantjejen på snart 3 avgudar pappa och tyr sig till honom, detta trots eller kanske pga att det är jag som är hemma med barnen mest. Storebror på 5 år söker oss båda precis lika mycket.

Lämna en kommentar