Adhd och impulskontroll


Jag tycker vi har fått ett diagnossamhälle där man nästan hetsar föräldrar att ge sina barn diagnoser, inte bara det. Diagnoser har blivit en skylt som man gömmer sin dåliga egenskaper som inte alls har med diagnosen att göra. Som mina senaste erfarenheter med folk som säger sig ha ADHD.

Jag försöker se så snäll ut jag bara kan när jag skriver detta för jag vill inte späda på fördomar eller verka elak. Jag vill bara veta och gärna från er med ADHD. På kort tid har jag träffat olika personer som sagt sig ha Adhd som såklart vart helt olika personer, men en sak sa en av dem att de hade gemensamt som till slut fick mig att undra om inte diagnoser används för att dölja verkliga brister.

Hon: Jag saknar impulskontroll och det gör att jag säger saker utan att tänka innan.”

Jag vet inte inte om jag påverkades av det hon sa. Allt gick så snabbt för dom, eller munnen gick så snabbt och ögonen såg nästan skräckslaget på när munnen hasplade ur sig saker som varken var bra för dom eller personerna som de pratade om. Jag nästan såg hur de skämdes under tiden munnen gick i ett men att de ändå saknade impulskontrollen att vara tysta. Men så tänkte jag, det där är inte ADHD det är snackpåsar som pratar först och tänker sen.  En dialog gick ungefär till så här.

Han: Jag ska förbi min kusin och lämna viagran han hade glömt i sin väska i hallen.

Jag blir tyst en stund men säger sen: Jag tror inte din kusin vill att jag ska veta att han tar viagra.

Han: Oj! Nej det är klart, men han tar det bara ibland!

Jag: Jag vill inte veta.

Det var den första situationen. Han ursäktade sig med sin påstådda ADHD. Den andra har jag också modifierat något men det gick ungefär till så här.

Hon: Elaine, du är så stark som har skrivit Medan han lever.

Jag: Tack!

Hon: Min mamma blev våldtagen.

Jag: Oj, det visste jag inte! Är din mamma fine med att du berättar det för mig, jag känner ju till din mamma.

Hon: Oj, jag vet inte.

Även hon ursäktade sig med ADHD. Är ni med? Och samma sak häromdagen då en kvinna fullkomligt vek ut folks privatliv. Det blev på nolltid en skvallerstämning utan dess like som jag inte ville vara med på. Jag var så glad att jag inte delade med av mina tankar eller känslor alls där. Men också förundrad över att hon var den tredje i raden att skylla skvallret på ADHD, detta inom loppet av en vecka. Jag tror att de gör folk men diagnosen på riktigt en otjänst.

Alla tre säger sig ha en släng ADHD och jag tror att de indirekt stämplar folk som har det på riktigt det som skvallermänniskor. Kanske är det så att folk med ADHD faktiskt saknar impulskontroll med vissa saker, men det behöver ju inte betyda att man viker ut folks privatliv. Inga av de jag känner med riktig ADHD har haft det problemet, därför frågade jag Cissi Wallin och hon skriver sin sak om ADHD här. Nu ser jag att även hennes inlägg försvann i teknikstrulet, men hon skrev skitbra om det och ni kan läsa det så småningom. 

Bloggvännerna har ordet

67 svar till “Adhd och impulskontroll”


  1. Mia skriver:

    Vill du få Bella att må dåligt? Vad är syftet?

  2. Apolonia skriver:

    Jeg tror ikke at det drejer sig om Bella. Det er om mennesker, som ikke er i stand at styre sine impulser og kan på en eller anden måde såre andre og gør det.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Exakt, men det första inlägget var klumpigt skrivet varför jag skrev om det men det föll bort i teknikstrulet 🙁

      • Jessica skriver:

        Bättre att ta bort detta inlägg om du kan. I dina ögon kanske nyanserat. I mina ögon okänsligt, osympatiskt och något som ligger bakom att du måste ’trycka’ till nögon som säger sig ha Adhd. Förstår inte vad du vill ha ut av detta?

  3. Apolonia skriver:

    Det drejer sig ikke om Bella. Det drejer sig om mennesker ,som har svært, eller slet ikke kan styre sine impulser og kan dermed gør såre andre og gør det åbenbart.

  4. Thild skriver:

    Impulsivitet ingår som ett diagnoskriterie vid adhd, sen kan man få diagnos utan att för den sakens skull vara jättteimpulsiv eftersom det finns flera diagnoskriterier och man behöver inte uppfylla alla för att få en diagnos. Impulsiv kan man vara i tanke, tal och handling. Det innebär att en del personer med adhd kan prata mycket och råka säga mer än de egentligen vill. Så ja, visst skulle en person med adhd kunna avslöja mer än en person utan impulskontrollsvårigheter. Det betyder dock inte att alla med adhd gör så! Verkligen inte. Sen får man inte glömma att personer utan adhd också vara verbalt impulsiva. Med det sagt så skulle jag vilja säga att du med denna text snarare spär på fördomar om adhd.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Jag förstår att du tycker det, jag skrev först och tänkte sen. Skrev inte hela bilden men nu är den med. Förlåt! 🙁

  5. Jennie skriver:

    Fy vad äckligt gjort av dig. Som att du är en Gud och helt perfekt på alla sätt och vis, som varken saknar impulskontroll eller skvallrar (tyckte inte att dessa exempel var skvaller ens). Blä, du sjönk som en sten!!!

    • Apolonia skriver:

      Meget impulsivt sagt…

    • Apolonia skriver:

      Og Elaine spørger ”någon som vet” – og du Je ”synker hende som sten”…

      • Line skriver:

        Apolonia: det er ikke nøytralt ”å spørre”. Det Elaine oppmuntrer folk (altså ikke fagfolk) til er å spekulere (på bakgrunn av anekdoter) om personlighetene til folk med (ekte eller uekte) diagnoser. Det bidrar ikke til å fremme kunnskap (til det er anekdoter ikke egnet) men derimot til å plante idéer om denne gruppen (”Ja, jo det kan nok stemme”). Det stempler nok folk med (”ekte”) ADHD-diagnoser uendelig mye mer at denne fantasien spres på en stor blogg av en (for øvrig) troverdig kilde enn det kan gjøre i små, private sammenhenger. Hvis du er usikker, er det bare å kikke på kommentarene på Facebook.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Jag förstår att du tyckte det! Blogginlägget kunde absolut missförstås varför jag skrev om det, men det försvann som sagt i teknikstrulet. Hoppas man förstår vad jag menar bättre nu.

      • Line skriver:

        Kjære Elaine – så synd at alle kommentarene ble borte. Det var virkelig mange gode poeng og jeg synes du kommer med ydmyke svar. Inspirerende!

        For meg fremstår dessverre denne versjonen enda verre. Den er kanskje tydeligere men som forsker og psykolog (og leser) er jeg bekymret for at du ikke helt ser rekkevidden av at du uttaler deg på denne måten. Jeg er enig i at det er dumt å bruke en (”selvstilt”) diagnose for å forklare dårlig oppførsel. Det som er problematisk er å oppmuntre folk til å generalisere om hvorvidt man kan stole på noen med ADHD. Det er farlig (fordi det bidrar til stereotypier) og føles veldig ”out of character” for deg. Jeg innbiller meg at du hadde sett det på en annen måte om noen oppfordret til å spekulere om seksuelt utnyttede personer på bakgrunn av to interaksjoner (da snakker jeg selvsagt ikke om forskere eller psykologer som uttaler seg på en helt annen bakgrunn). Det er selvsagt sånn at folk med ulike diagnoser eller traumer kan ha noe til felles, men det er ikke spekulasjoner og anekdoter som bidrar til kunnskapsspredning omkring dem. Jeg oppfordrer deg til å ta bort dette innlegget.

        (PS: jeg hater virkelig å skrive ’kritiske’ innlegg og jeg har jo lest og likt bloggen din helt siden begynnelsen (LondonLine). Jeg føler bare et ansvar for fagfeltet mitt og dessuten vet jeg at du setter pris på (velment) feedback. Håper den lander mykt).

    • Detta att kalla varandra för äckliga? Kan vi inte sluta med det? Och ”sjönk som en sten”? Är det så lätt vi dömer ut och dömer bort varandra? Ett snedsteg and youre out? Det kan inte vara lätt att vara din vän om du ställer sådana krav på perfektion på din omgivning.

      • Jennie skriver:

        Det är inte direkt första inlägget där Elaine påpekar bristerna hos andra/framhäver sig själv på ett sådant sätt att hon framstår som bättre än alla andra (inte alla inlägg, men tillräckligt många för att jag börjat ifrågasätta och reagera). Så ja, genom att skriva detta inlägg sjönk hon som en sten i mina ögon. Nu är det tydligen ändrat och omskrivet men det jag läste går aldrig bort. Hur kan man skriva så fruktansvärt dömande och osympatiskt? ”Jag som frisk och normal skulle aaaldrig säga/skriva nåt sånt”. Ska läsa om inlägget och se om stenen höjs ett par decimeter eller om den verkligen föll hela vägen…

  6. Emma skriver:

    Nu blev jag väldigt väldigt besviken på dig.

  7. Apolonia skriver:

    Elaine ”stempler IKKE mennesker med ADHD. Hun ved ikke nok og SPØRGER:

  8. Alexandra skriver:

    Reagerar verkligen över ditt inlägg, det är väl vara att söka på ”adhd” om du undrar, (tror dock du har kunskap Om Adhd ) Varför blotta dessa människor i bloggen på det viset du gör? Även om du inte nämner namnen så känner dom igen sig i dialogen. Om du nu mötte någon du vet har Adhd som du visste i detta fall, skulle jag säga att det var du som fick dom att känna sig stressade med den respons DU gav. Jag känner inte dig men utifrån detta inlägg förstår jag faktiskt inte dig Elaine…

    • Apolonia skriver:

      Dem, som har ADHD kan da også blande sig i debatten og komme med den viden vi andre ikke har….

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Jag skrev om det så jag hoppas att det går att förstå bättre nu. Jag har gjort om dialogerna, det gör jag alltid när det är känsligt. <3

  9. Jennifer skriver:

    Det som skaver i mig är när du säger att ”vi fått ett diagnossamhälle” och att föräldrar hetsas till att ge sina barn diagnoser. Jag har själv inte ADHD men en dotter som nyligen fått diagnosen och jag kan säga att det är verkligt. Jag önskar att det var något jag hetsats till av läkare men jag ser hur hon kämpar varje dag. Särskilt tydligt blir det när jag ser hennes två syskon som inte har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

    Jag förstår din fråga, jag förstår dina känslor kring de här samtalen och ibland så är det svårt att reda ut sina funderingar kring en fråga utan att trampa någon på tårna, vilket JAG känner att du gjorde här men jag kan inte tala för de med ADHD. Bara som anhörig 🙂

    Men okej, för att svara på din fråga så ja, det kan vara ett problem med impulsivitet. Min dotter har många många gånger hasplat ur sig saker utan att tänka. Ofta med konsekvensen att någon blivit sårad. Efteråt har hon haft extrem ångest och mått otroligt dåligt. Hon säger att hon inte kan hjälpa det. Att hon inte vill säga det men hon kan inte hjälpa det. Vi tränar väldigt mycket på att stoppa och tänka först, och det är vad man med tiden får LÄRA sig, att gå emot sina impulser.
    På prima sa läkaren att ADHD:n är ingen ursäkt för hennes dåliga beteenden. Det är en förklaring.

    Jag tror inte att du behöver vara mer rädd om ditt privatliv runt människor med ADHD än med andra. Det är som med alla andra vänner. Du får känna vem som är tillräckligt pålitlig.
    ADHD:are kan ibland vara mycket att hantera (som mamma i alla fall) men de är samtidigt de mest kärleksfulla människor du någonsin kommer att träffa!

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Det var exakt sånt här jag ville höra. Jag vill inte trampa några på tårna, jag ville höra mer nyanserade inlägg från anhöriga och folk som faktiskt har adhd. Tycker inte du det är jobbigt med folk som slänger med ”adhd” utan att ha det på riktigt?

      • Cecilia skriver:

        Av oklara skäl ökar antalet/andelen personer med diagnoser likt t ex ADHD. Jag jobbar inom psykiatrin och där funderar vi mycket över ”hönan eller ägget” men om någon faktiskt har en diagnos känns det inte ok att ifrågasätta det. Brukar du ifrågasätta andra, somatiska, diagnoser, Elaine..? Vad är skillnaden i så fall? Om någon är t ex allergisk, har migrän, magkatarr, insomni eller vad som. Eller uppfattar du det som mer ”trovärdigt”..? Hmm…

        • Elaine Eksvärd skriver:

          Bra fråga. Det är bara det att jag hör folk slänga med just ADHD titt som tätt. ”Jag har en släng av adhd”, tycker det är respektlöst mot dem som har det på riktigt.

      • Jennifer skriver:

        Det är absolut problematiskt att höra att någon har ”en släng av adhd”, eller att en bråkig person i en klass ”säkert är ett adhd-barn”. Det bottnar säkert i okunskap och kanske även respektlöshet. Samtidigt är det ju inte förrän du har det nära dig som du lär dig mer om vad det verkligen innebär. Jag hade själv väldigt mycket fördomar om adhd och sa ”men ***** är ju snäll, jag tror inte hon har det”.

        Det jag håller med dig om är att jag reagerar när någon ursäktar ett dåligt beteende med en diagnos. Det är bättre att säga något i stil med ”Jag ber om ursäkt. Jag har —- och det gör tyvärr att jag kan säga saker utan att tänka. Jag försöker verkligen att jobba med det och det var inte meningen att göra dig ledsen/arg/illa till mods”.

    • Apolonia skriver:

      Interessant at læse din indlæg Jennifer.

      • Cecilia skriver:

        Nu vet jag inte vad för slags människor du träffar eller avser, Elaine, då jag aldrig hört någon hävda att de har ADHD i ”onödan”… Det borde inte vara så attraktivt att ha en neuropsykiatrisk diagnos. Men i vissa kretsar kanske detta ses som ”trendigt”. Men taskig impulskontroll är ju ibland kopplat till ett galopperande uppmärksamhetsbehov som verkar vara en farsot. Behovet att höras, synas och därmed uppmärksammas. 2000-talets riktigt stora ”diagnos”. Sociala media etc…

  10. Therese skriver:

    Jag hann tyvärr inte läsa det förra inlägget eller alla kommentarer. Som en person med adhd och ett barn med adhd tycker jag att det är tråkigt att det enbart är de negativa konsekvenserna eller symptomen som nämns gällande diagnosen. Det finns massor med positiva saker också. Vi behöver bli bättre på att lyfta det när vi gör något bra, som också är knutet till hur våra hjärnor arbetar! Jag är en kreativ problemlösare som ofta bidrar med nya perspektiv och förslag. Jag ifrågasätter personer och ställer ofta frågor när jag inte förstår. Jag är nyfiken och driven och nöjer mig sällan med svar som ”därför”. Jag är stolt! Utan min diagnos hade jag aldrig fixat mitt liv de senaste åren. Min hyperaktivitet får mig att komma ur sängen och kämpa för mig själv och mina barn. Vi är överlevare! Vi är krigare! Vi är ledare!

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Exakt, jag brukar snacka om diagnoser som superkrafter. Så viktigt det du skriver! Lyft fördelarna och ”skyll” gärna på eller tacka din diagnos så att det hela inte blir så stigmatiserat.

      • Ley skriver:

        Fast nja.. Jag tycker det blir än mer stigmatiserat om man ska känna sig tvingad att se det som en superkraft på ett käckt och peppigt vis när det faktiskt är riktiga problem som får människor att må dåligt. Lite som när man talar om människor med Downs syndrom; ” de är ju så härligt glada jämt” Om man som individ kan se det positiva i det, som Therese ovan, eller imponerande Isabella Löwengrip, och inspirera och visa hur man anpassar sin vardag, är det ju såklart toppen! Att däremot säga till någon med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning att försöka se det som en superkraft, känns lite nedlåtande. Tänk att säga till en blind person; ”se det som en superkraft, att du har så mycket bättre hörsel och känsel är ju verkligen en fördel”

      • Mic skriver:

        Jag har ADD och för mig är min diagnos är ingen superkraft. Jag är tex nästan alltid trött, har svårt att komma igång och få saker gjorda. Vill mycket men tröskeln till att verkligen genomföra något är väldigt hög. Det finns positiva aspekter, men nackdelarna överväger klart för min del. Jag har ofta hört personer med ADHD vara glada över delar av sin diagnos, men hör mycket sällan personer med ADD se något positivt med det.

      • Frida skriver:

        Så nedsättande när människor utan diagnoser ska kalla det för ”superkrafter” och annat käckt när människor mår dåligt och lider av sina diagnoser också.

  11. Desiree skriver:

    Vilket modigt ämne att ta upp! Inte många som vågar tala om det för dom tror att de kränker. Man måste kunna ifrågasätta. Jag har adhd och fick min diagnos när jag va 16 år idag är jag 22. Skulle aldrig någonsin skylla något på adhd. Kan förklara i situationer att jag har svårigheter för vissa saker som har med min diagnos men en regel har alltid varit att aldrig använda den som en ursäkt det är kränkande och helt absurt att man ska skylla något på den. Så sjukt trött på människor som självdiagnoserar sig eller använder ett kriterie som impulsivitet. Det finns svagheter men man lär sig hantera dom. Och dom som inte gör det tror jag på något sätt har något annat fel eller inte tillräckligt med uppmärksamhet som gör att dom behöver ha något att skylla på. Så ifrågasätt gärna folk som säger sådant för det får man. Om man verkligen har en diagnos så kan man då ha svar på tal och förklara mer ingående. Du är verkligen en sån klok människa stört diggar dig!

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Tack <3

    • Ley skriver:

      Fast vad är det du måste kunna ifrågasätta? Det är lite obehagligt tycker jag. Inte ifrågasätter man andra människor med diagnoser, någon med somatiska funktionsnedsättningar exempelvis? Jag förstår nog inte helt Elaines inlägg heller, är det så att du vet att dessa personer inte har en diagnos?

  12. Emma skriver:

    Men alltså vet du att dessa personer INTE har adhd? Eller misstror du dem bara? Det är det som får mig att bli lite illa till mods av detta inlägg. Också att du säger att vi fått ett ”diagnossamhälle”, när en diagnos i många fall kan vara en gudagåva som innebär rättigheter och stöd för de inblandade.

    Dessa personer kanske jobbar jättemycket med impulskontroll för att passa in och fungera i våra sociala situationer, vad kan de annat än förklara sig när de råkar göra ett felsteg?

  13. VVickan skriver:

    Hej! Jag har börjat fundera på om alla verkligen har det.. och OM dom har det, har det alltid funnits så många eller har det kommit på senaste, iom tex kosten som mamman äter eller yttre påverkan.. jag är inget snille men jag undrar..

    För 3 år sen fick ja min son och min sambos systers barn som va 8 ansågs sig ha ”rätt till” mitt barn. Även om han va en vecka så skulle hon klä honom och mata.. men ja sa nej.. sambons familj blec tokiga. Hon har adhd och tvångssyndrom. Och iom adhd så älskade hon min son MER än mig då folk med adhd känner mer än andra.. jag gick i taket o sa ifrån.. så mycket bråk det va första halvåret där jag va tvungen att sätta min son först i min familj.. så mycket energi.. 3 år senare kan ja säga att jag hatar dom vuxna som försökte trycka ner mig som nybliven mamma, att sonens kusin har diagnosen är ja inte arg på – däremot allt daltande och att en adhd person älskar o känner mer.. gör mig tokig..

    • Lin skriver:

      Hade blivit URSINNIG om någon fått för sig att min son skulle agera docka för ett annat barn! Herregud! Det är ju helt bisarrt! (Skulle inte lita på en åttaåring i de sammanhangen heller, rent generellt)! De skulle ha sig en rejäl avhyvling (de vuxna)! Jag är jävligt långsint, så jag skulle aldrig förlåta ett sådant agerande.

      Heja dig för att du litade på din egen instinkt och satte ner foten! Jag var så jäkla skör första tiden med bebis, men jag hoppas verkligen (!!!) att jag hade agerat som du!

    • R skriver:

      förlåt, men det där måste ju vara delvis av uppfostran..?! Jag har adhd, varit galen i bäbisar hela mitt liv och har fortf. svårt att acceptera att va ”chill” runt kids, liksom det där ”låt de komma till dig, omdu börjar prata och vifta så kanske de blir skrämda” för jag är ju sådär entusiastisk hehe.. men jag har blivit uppfostrad trots alla impulser att iaf fatta vissa grejer. det är föräldrarnas jobb att säga ifrån faktist. tänker mycket på när jag själv får barn i framtiden och ifall adhdn ärvs och hur jag skulle jobba runt diagnoserna liksom, för fick min diagnos väldigt sent (23 år typ) men jag var ju inte ett galet barn som tillåts göra hur jag vill för det, även fast jag också ”var så himla gullig som älskar barn och är så snäll och mysig med dom”…

  14. Amanda skriver:

    Jag 24år och fick diagnosen i våras. Har därför aldrig haft något att ”skylla på” under min uppväxt. Jag har jobbat mycket med mina brister och lärt mig vilka som är mina superkrafter på egen hand. (Precis som alla människor bör göra oavsett). Adhd är så mycket mer än bara brist på impulskontroll.. Därför blir jag väldigt provocerad av vuxna som slänger med orden ”alla har en släng av adhd” och de som diagnostiserar sig själva efter ha läst lite på internet (källkritik?). Att bara haspla ur sig säker kan såklart vara brist på impulskontroll, men jag tror snarare att skvallraren har hittat ett frikort när de viftar med adhdflaggan..

  15. H skriver:

    Bra inlägg. Samma som att det gick inflation i att ’gå in i väggen’ för några år sedan och få ryggskott på åttiotalet.

    • Cecilia skriver:

      ”Inflation i att gå in i väggen”..??? Och detta på 80-talet. Det är fler än någonsin som är sjukskrivna med diagnos relaterad till psykisk ohälsa. Så det var ingen ”trend” utan början på en våg av olika utmattningsrelaterade diagnoser. Det har väldigt mycket med samtiden att göra. Så om du/ni mår psykiskt dåligt så är ett samtal med en sociolog mer relevant än ett samtal med en psykolog…

    • Utmattningssyndrom, ryggskott och diagnoser är olika sidor av samma sak. Dom kommer av en neuropsykiatrisk funktionsvariant. När det gäller ryggskott kallas det somatisering.

  16. Maria skriver:

    Har inte själv en diagnos, men en dotter som har. Viktigt ämne, och känsligt. Lätt att trampa på ömma tår, och tunga hjärtan.
    Erfarenhetsmässigt, är det svårt att få RÄTT diagnos. Nu har nya diagnos manualer tagits fram och förhoppningsvis hamnar fler rätt, från början )och inte i en allmän pool av adhd)
    Kanske ibland även är svårt att formulera hela sin diagnos (så andra förstår) som vår tex: autismspektrum tillstånd med generalliserat ångestsyndrom och sömnstörning. Få förstår hela den diagnos men att säga: adhd som många har en bild av och kanske viss förståelse för, är lättare. Bara en tanke.
    En viktigt sak för mig, som mamma, har alltid varit att se diagnosen som ett sätt att ”leta fakta” i rätt manual. Jag behöver inte plöja hela psykologi hyllan utan kan gå direkt på just ”min” diagnos och leta där. ”Vanliga” familjer får så mycket input, överallt, bvc, förskolan, skola, omgivning, släkt vänner. Där kan det hagla tips och ideer, men för oss npf-föräldrar, får vi leta ngn annan stans. För tips om vanliga uppfostringsmetoder funkar sällan för våra barn.
    Bra att du ta upp ämnet, vore så bra om det lyftes mer. Alla värme, kärlek och respekt till alla Er andra föräldrar där ute som, liksom jag, kämpar i det som andra kallar vardag, men som för oss många gånger är ett slagfält med livet, själen och hjärtat som insats!

  17. Janna skriver:

    Modigt skrivet, bra gjort! Vi har ett barn med en autistisk diagnos. Barnet i fråga har alltså en neurologisk funktionsnedsättning som kräver mycket av oss som föräldrar. Detta innebär att vi tränar, tränar och åter tränar för att lära vårt barn sociala koder och normer. Vi vill att vårt barn ska passa in, bli rätt bemött samt ha så många möjligheter i livet som möjligt. För oss som föräldrar innebär det dels att vi måste lära vårt barn att passa in och följa sociala regler plus att vi vill lära vårt barn att utnyttja sina superkrafter så som otrolig förmåga att minnas, finna logiska lösningar och tänka matematiskt. Jag upplever dock ofta att föräldrar med barn med ADHD avfärdar sina barns svårigheter med ”hen har adhd” och att detta påstående helt plötsligt ska rättfärdiga att man som förälder frånskriver sig ansvaret från sitt barns dåliga uppförande. Vi är tvungna att arbeta hundra gånger mer än andra föräldrar för att vårt autistiska barn ska lära sig att säga hejdå eller tack. Vi är tvungna att arbeta hundra gånger mer på att lära vårt barn att vänta på sin tur, men vi GÖR det istället för att ta våra händer från problemet och gömma oss bakom argumentet ”vårt barn är autistiskt”.

  18. Varo skriver:

    Min son är 6 år gammal är autistisk och har grav ADHD och tourettes. Grav som i…har impulskontroll som en 1,5-2-åring utan medicinering. Även med medicinering så är det mycket svårt för honom att hitta stoppknappen. Av hans diagnoser så är ADHDn med hästlängder den som är svårast att hantera!
    DET SYNS INTE utanpå att han har dessa svårigheter. Han ser ut som vilken 7-åring som helst.
    De flesta tror nog att han är ouppfostrad. Andra föräldrar missar sällan tillfällen att inflika sina åsikter om hur han borde bete sig.
    Förra veckan sprang han ut i trafiken under skoltid och höll på att bli påkörd. Han säger allt han tänker. Han har inget filter från tanke till handling och tanke till ord.
    Så för att svara på din fråga (om det nu är en fråga…jag hoppas att det verkligen är det och inte ett forum att sprida fördomar) JA, en människa med ADHD kan absolut säga de saker du ger som exempel.

    Jag önskar alla de som tror att ADHD är ett påhitt kunde få uppleva en dag som förälder till min pojk, och förstå precis hur svårt det är för de personer och familjer som berörs. Folk har verkligen INGEN aning och sparkar alltför gärna på oss som redan ligger ner för att höja sig själva och framstå som bra föräldrar. De missar dock att alla inte ges samma start i livet. Och barn med dessa svårigheter blir vuxna med dessa svårigheter, som förhoppningsvis lär sig copingstrategier som fungerar längs vägen. Men det är inte säkert.

    Och ”diagnossamhälle”? Vad är alternativet i ett samhälle där alla förväntas fungera likadant? Jag hade hellre sett ett samhälle med en tolerans för att alla är olika och det inte alltid syns utanpå. Jag kämpade länge med att jag inte ville att min son skulle ha en ”stämpel”. Jag tror de allra flesta gör det. Som förälder får man kritik om man inte vill utreda sitt barn (man borde ju fatta att allt inte är som vanligt) och om man äntligen tar steget (man är bara lat och letar efter en behändig ursäkt att skylla på). Den verkliga storyn, om det nu är någon som faktiskt är intresserad av en djupare analys, är hur fullkomligt skolan sviker dessa barn och deras utbildning och hur folk inte förstår vad som menas med en *osynlig* funktionsnedsättning.

    • E skriver:

      Hej, efter en vecka på semester med en sexåring med liknande beteenden som du beskriver på din son så ökade min förståelse för föräldrar till barn med speciella behov radikalt. Han har inte fått diagnos, föräldrarna gick på knäna och kändes på gränsen till uppgivna, det kändes om de tips de fick från någon kontaktperson inte var anpassade efter speciella behov, och jag hoppas innerligt att de kommer få det stöd de behöver och att de orkar göra det arbete med sin son som just de behöver för att allt ska funka så bra som möjligt. Styrka till dig, och fortsätt kämpa för din sons skull, det är en jätteinsats du gör!

  19. Från en som har ADHD: Ja, det beteendet kan vara på grund av ADHD. Punkt slut. Fast det låter också som ett symtom på autism vilket ofta förekommer tillsammans med ADHD, till exempel hos mig.

    Men jag tycker ditt inlägg är otroligt okänsligt mot dom tre personer du pratar om. Mycket mer okänsligt än deras kommentarer. Du avslöjar deras sociala klavertramp för hela världen! Något dom gjort som dom kanske inte kan rå för! Inte nog med det så kan man inte komma ifrån att du antyder att dom kan ljuga om sin diagnos! Jag tror inte du förstår hur dålig självkänsla som kommer med sådana diagnoser som vi har. Vi ifrågasätter ständigt oss själva och trotts experter som säger att vi har ADHD så tvivlar vi. Det finns hela tiden i bakhuvudet att det i själva verket är så att vi är elaka, nonchalanta och oempatiska och inte alls har ADHD. Jag skulle tro att dom tvivlen kan finnas hos dom personer du beskrev. Så insinuerar du att dom inte har ADHD! Förstår du vad det kan göra med. en människa!? Vore jag du skulle jag genast ta bort ordväxlingen. Hitta på likvärdiga sociala misstag att illustrera med i stället. Så får vi hoppas att dom inte läst inlägget.

    Jag vill inflika här att jag avskyr folk som pratar om sina ADHD symtom när dom inte har den officiella diagnosen från vården. Alltså folk som tycker att dom minsann läst om symtomen och kan diagnosticera sig själva. Särskilt kändisar som pratar om alla positiva egenskaper dom har av sin ADHD men när man tittar närmare så är dom faktiskt självdiagnosticerade. Har man inte en diagnos eller vården sagt att dom ser starka indikatorer ska man ALDRIG prata som om man har en sådan diagnos.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Det framgick alltså inte i inlägget. Personerna hade inte adhd de slängde med uttrycket ”jag har en släng av adhd” . Ordväxlingen är redan modifierad, det var alltså inte det som exakt sas så personerna kan inte känna igen sig. Men jag kan förtydliga det i bloggen.

  20. Ok då förstår jag bättre. Är det säkert att personen inte har något fastställt funktionshinder så kan man givetvis inte låtsas att man har en släng av det för att få bete sig hur man vill. Och även om man skulle ha det får man inte bete sig hur som helst och tro att det inte får konsekvenser. Man måste inse att skadan man gör blir lika stor fast man gör det på grund av tex ADHD. Det är en förklaring men aldrig en ursäkt.

  21. jos skriver:

    Att vara skvallrig har enligt min erfarenhet inget med adhd att göra. Min kille har adhd och han skulle ALDRIG snacka om folk på det sättet, avslöja personliga saker om folk osv. Min erfarenhet är att det inte är i dialog som impulskontroll saknas utan snarare i handlingar.. Tror som du säger att de bara var skvallriga – det har inget med adhd att göra. Hej!

  22. Anna skriver:

    Hm.. ska försöka formulera mig så att jag inte sårar men det verkar vara väldigt minerad mark detta. Jag förstår att det här är känsligt och jag har inte läst originalinlägget som kanske var klumpigare i sin formulering. Men, jag upplever det väldigt märkligt att så många blir så väldigt upprörda. Elaine ger uttryck för en ”spaning” som jag till viss del delar, att säga att man upplever att många pratar om en diagnos på ett lite slarvigt sätt borde inte väcka sånt anstöt… Hon säger inte att det är sanningen eller att hon har rätt, bara att HON upplever det så.
    Jag upplever också att det pratas väldigt mycket om adhd och just det där ”en släng av”. Många som jag pratar med som säger sådant visar sig sen inte alls ha diagnosen utan känner väl mer att en del av kriterierna stämmer överens på dem. det betyder förstås inte att de INTE kan ha adhd, men det betyder heller inte att de har det – och om man försöker ursäkta sina snedsteg med ”lite adhd” utan att man faktiskt har det så tror jag nog att Elaine har rätt i att det skadar de som faktiskt har det.
    För att uttrycka mig mindre försiktigt (trots min initiala intention) så känns det lite som att det blivit ”trendigt” att påstå att man har adhd. Men man kan faktiskt ha fel och brister helt utan att det beror på något medicinskt. Själv har jag till exempel ganska stora koncentrationssvårigheter och slänger ur mig saker utan att tänka – somliga skulle kanske tycka att jag ska testas för adhd men jag tror mer att det handlar om att jag är sån och att jag till viss del behöver lära mig att fundera en sekund innan jag pratar. Jag säger inte att alla kan detta och jag säger inte att jag kommer lyckas, men det är ju mänskligt att göra fel och det måste få fortsätta vara det – om alla fel är en diagnos blir det svårt att vara människa.

    • Ankie skriver:

      Självklart kan vi med adhd såra andra och det känns för djävligt när man är verbalt impulsstyrd och har t.ex Tourettes syndrom- tendenser och munnen går medans man tänker stopstoppsoooop! Sedan har vi med adhd ett dåligt närminne och det betyder att vi glömmer helt vad vi sagt och då blir känslan kvar men det går inte att förklara eftersom man glömt nästan allt. Sen på natten, så istället för att sova,,ligger jag vaken och filmar igenom alla möten och samtal och blir urledsen att det är en sån sörja med klavertramp. Det är nog det värsta kriteriet för adhd= Dålig verbal impulskontroll och taskigt arbetsminne. Fel ord sprutar i värsta fall ur en heela tiden?
      Jag säger alltid förlåt närjag trasslat ut mig sånt som känns som att jag sårat. Men hur förklararar jag att jag just glömt vad jag sagt? Det är inte så att jag menat vad jag sagt utan om det,är så så brukar faktiskt minnet funka och det är biokemiskt att det gör det eftersom att då rinner adrenalinet till och hjälper tillfälligt att närminnet fungera.
      Om du nu kan förstå det jag skriver, med tanke på att du låter oinformerad om t.ex vad impulskontroll betyder? ( ej illa menat) så är det kemin i hjärnan som av outgrundliga orsaker klickar fel med signaler och dess mottagande i receptorerna i hjärnan som ställer till det för oss som får diagnosen. Den får man bara om man lider av symptomen nämligen.
      En släng adhd har alla. Kriterierna är många ich ska påverka individen negativt. T.o.m handikappande. Att bli osams med alla känns fruktansvärt! Ännu fruktansvärdare att inte på en gång kunna omformulera ett klumpigt sagt ord eller mening. Och att komma efteråt är ju inte heller snyggt i andras lgon. Vad gör man? Själv har jag dragit mig undan nya bekantskaper och håller mig till dem som inser att jag vill dem väl.

  23. Lina V skriver:

    Hej Elaine!

    Du vet uppenbarligen inte vad ADHD är och du bygger hela din argumentation på anekdotisk bevisföring.

    Ditt inlägg är inte det minsta nyanserat och det spär absolut på de fördomar som finns om oss med ADHD.

    Mitt förslag är att om du har åskiter om ADHD bör du fälla dina omdömen utifrån kunskap och inte godtyckligt tyckande.

    Här kommer lite länkar där du kan skaffa dig kunskaper:

    https://www.youtube.com/results?search_query=svenny+kopp

    http://attention-riks.se/

    https://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD

    http://www.praktiskmedicin.se/sjukdomar/neuropsykiatriska-funktionsstorningar-hos-vux/

  24. Cecilia skriver:

    Hej Elaine!
    Jag har själv ADD, och tycker din text är lite klantigt skriven.

    Jag fick min diagnos nyligen, och när jag i situationer konfronteras med mina impulssvårigheter får jag ofta svaret att ”du kan inte skylla på ADHD”.

    Detta ser jag, precis som din text, en del av det oförstående som omgivningen visar.

    Skillnaderna mellan ”personliga brister” och att ha en diagnos är stor. Det kanske kan vara svårt för andra att förstå att jag har ett helt läkarteam + psykolog som jobbar för att jag ska bli bättre på just impulskontroll.

    Adhd är inte en ursäkt, men en förklaring.

  25. Sofie skriver:

    Jädrar vad irriterad jag hade blivit om jag hade varit ”han” eller ”hon” i dialogerna i inlägget. Att svara ”jag vill inte veta” är odrägligt, likaså är det inte din business huruvida kvinnans mamma är fine eller inte. Upplever man att någon är ohyfsad så bemöter man det bäst genom att ignorera, man försöker inte sätta vuxna människor man möter på plats i onödan som om man vore deras förälder eller lärare. Det är nedlåtande.

    De här två ”snackpåsarna” gjorde så som så många gör när de blir lite osäkra och paffa över att bli konfronterade av en dominant person: De lade skulden på sig själva. Men det dög uppenbarligen inte heller. Så höga krav har vi på våra medmänniskor i dag, och därför får många en diagnos. Om alla hade fungerat som personer med adhd gör så hade ingen blivit diagnostiserad med adhd. Det är om man har svårigheter att fungera i samhället som man kan få en diagnos, så hur många och vilka som blir diagnosisterade beror på vilka normer och krav en individ förväntas leva upp till.

    • Ati skriver:

      Va!?
      På vilket sätt är det odrägligt att säga ifrån? Vad är det för samhälle vi ska leva i om alla ska gå runt och ignorera dåliga/klumpiga/opassande uttalanden? Vad händer då med civilkuraget? Svenskarna är redan riktigt dåliga på att bete sig trevligt/artigt/osv och så ska man också acceptera det? Elaine har mod och kurage! Om fler var som henne hade vi haft ett mkt trevligare bemötande och samhälle idag.
      Usch, trodde inte en var så på riktigt, ignorerande. Man kan absolut välja sina ord rätt, men ignorera? Precis som de som ignorerade mobbningen i skolan? Trakasserierna på arbetsplatsen? Var går gränsen för ignoransen tycker du?
      Fy. Blir mörkrädd.

      • Sofie skriver:

        Din parallell till mobbning i skolan haltar kraftigt av flera orsaker. Den kanske mest uppenbara skillnaden mellan mobbning i skolan och en olämplig kommentar av slaget ovan är intentionen. Inget tyder på att t.ex. kvinnan i dialogen som Elaine skrivit ned hade onda intentioner när hon avslöjade något privat om sin mamma. En annan uppenbar skillnad är att i Elaines exempel så förekommer varken mobbning eller trakasserier. Mobbning och trakasserier har alla ett ansvar att försöka förhindra, men ohyfs (något som f.ö. alla gör sig skyldiga till nu och då) bemöter man som sagt bäst genom att ignorera eftersom det sällan är ens sak att uppfostra eller läxa upp andra människor. Man kan visa att man är ointresserad av skvaller utan att ställa andra människor mot väggen, och då brukar skvallret upphöra utan att stämningen blir dålig och utan att ”snackpåsen” måste skämmas eller försvara sig.

  26. Cicilia skriver:

    Det är paradoxalt att du tar upp ämnet impulskontrolls och själv uppenbarligen lider av både det och har en uppmärksamhetsstörning (två starka kriterier för att uppfylla en adhd- diagnos).
    Tänker du ej efter innan du skriver? Korrekturläser du ek ens innan du lägger upp inlägg? Är du medveten om att du själv kanske har adhd och lider av bristen på impulskontroll? Du måste ju tydligen ofta radera/skriva om inlägg..

    Du påstår att vi med adhd ”skyller” våra dåliga egenskaper på just adhd.. du kanske gömmer en alldeles egen diagnos bakom en fasad av att din brist på impulskontroll skulle vara ”normal”?

  27. Filippa skriver:

    Hej, jag har adhd. Jag tycker faktiskt helt ärligt att du har tagit upp någonting extremt viktigt. Självklart är det många som reagerar starkt i kommentarsfältet men det är för att du tar upp någonting som ingen riktigt vågar prata om.
    Jag får ofta höra att alla med adhd är exakt likadana, att vi älskar att skvallra och inte kan hålla någonting hemligt. Skitjobbigt! Men sen är det ju så att hos folk med adhd så är känslocentret i hjärnan större och tar plats från amygdalan, i amygdalan sitter konsekvenstänket, absolut kan man säga saker utan att tänka. Men att ha ett släng av adhd för att du gillar att skvallra är fel.

  28. Hej
    Förstår din reaktion. Många skyller på sin diagnos vilket är lätt. Och absolut inte ok att göra hela tiden om det blir fel.

    Var med om en grej när sonen blev svårt sjuk för drygt 3 år sen. Han har autism och bla då problem med otroligt hög smärttröskel, vilket kunde kosta honom livet. Han opererades i nästan 4h, en op som de räknat med ta 2-2,5h. Efter op kom läkaren till mig i väntrummet vid uppvaket med en allvarlig blick. han förklarade varför det tog tid och säger sen, ”Man ska aldrig skylla på en diagnos, men jag måste säga jävla autism!” Då kändes det bra att ha den diagnosen, för annars hade det säkert blivit utrett varför han inte haft så ont som han borde i och med hans tillstånd.
    MEN man ska alltid vara försiktig när man skyller på en diagnos!!
    Jag har själv adhd. Och har svårt med bla impulsivitet, kanske inte när jag snackar med folk men med mkt annat.

    Adhd kan te sig på olika sätt två människor med Adhd har inta alltid samma svårigheter. Blev väldigt tydligt när jag gick adhdskola för 1,5 år sen. Jag fick lära mig att hantera mina svårigheter.

    Sen vet jag folk som slänger ur sig att de nog har adhd.
    Och jag hatar folk som säger olika uttryck när de svär eller irriterar sig på folk tex ”är du cp eller?” ”Jävla damp”
    ”jag får damp på det här”

Lämna en kommentar