”Är barnet ditt?”


En rätt jobbig och bra sak hände igår. Bra för att händelsen visar att folk har civilkurage och håller ögonen öppna för barnen. Jobbig för att jag var föremålet för misstanken. Det var en kvinna som stirrade på mig och Evelyn så mycket när vi stod i hissen tillsammans och plötsligt så sa hon det.

Hon: Sorry for looking so much!

Jag ler förstående: Its okay, she’s a cute kid.

Hon ler inte tillbaka: She’s beautiful..

Jag osäkert: yes…

Hon: Is she yours?

Jag: Yes.

Hon skeptiskt: I dont understand, she is so white and you are so black. 

Jag får ont i magen. Inser att kvinnan tror att jag har kidnappat Evelyn. Jag försöker förklara mig. Säger snabbt att jag är svensk. Kvinnan ser ännu mer skeptisk ut och säger att hon är dansk och utmanar mig att prata svenska så jag gör det i min desperation, inte bara det, jag ger henne en lektion i genetik.

Hon: Barnet kan inte vara ditt för brunt är domimant, då hade barnen varit bruna.

Jag: Jag är halvvit så då är det inte dominant om jag har en vit man, det är 50% chans att få bruna barn då eftersom genetiskt är barnen 75% vita. Mina barn fick mina vita gener.

Hon skeptiskt: Jaha…

Jag: Ja!

Sen orkar jag inte mer, jag tar min ”kidnappade” tjej och går därifrån och kvinnan följer mig med blicken. Jag är glad att det finns sånna som hon samtidigt som det gjorde ont att misstänkas vara något annat än mamma till mina barn.

Det är nyansskillnad på oss helt klart. Evelyn och Matheo är vita, jag är i princip svart på sommaren.Jag vet inte vad jag ska säga mer. Kluvna känslor till detta. Folk borde få bättre undervisning i gentitik. Vi är många mulatter som har vita och bruna barn, många barn som har syskon som har en helt annan färg. Min kusin Wendys dotter är chokladbrun som sin mamma, men hennes bror Francis är vit son vanilj med blå ögon. Det är så det är. 

Bloggvännerna har ordet

90 svar till “”Är barnet ditt?””


  1. Annika skriver:

    Oj. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kändes att behöva försvara sig i det läget. Hade du varit vit med mörka barn då hade hon nog inte frågat utan kanske förutsatt att du antingen adopterat eller har en mörk man. Och då blir ju hela grejen rätt märklig att ifrågasätta det omvända…även om avsikten nånstans verkade vara god (mån om att barnet inte var kidnappat).

    • Eva skriver:

      Jodå det hände mig på Amsterdams flygplats. Jag kom med två av mina stora barn med ett efternamn, mitt yngsta som är 25% asiat. De tittade på barnen och undrade om namnen. Berättade att de äldre barnens pappa var hemma och den lillas pappa var i andra kön. De började prata om födelseattest och vi var tvungna att följa med till ett rum så ringde de till de stora barnens pappa i Sverige och den lilla var ok när pappan hittade oss och de såg att han var mörkhyad

      • Eva skriver:

        Glömde skriva att de stora barnen hade sin pappas efternamn, jag ett och den lilla sin pappas

      • Majken skriver:

        De har blivit noggrannare med att kolla när barnen har ett annat efternamn och/eller åker med bara en förälder p g a kidnappning av förälder och trafficking. En bekant missade ett flyg till Sydafrika med dottern p g a att hon inte hade intyg från pappan(vars namn flickan har) på att hon fick ta med henne dit De har åkt dit många gånger förr, men nu blev det totalstopp. Ingen av föräldrarna kommer från Sydafrika, de är infödda svenskar båda två. En annan bekant är belgisk medborgare, hennes sambo, vars efternamn dottern har, är tysk och flickan är född i ett tredje land men tysk medborgare, fick inte lämna Belgien och åka hem till USA, där de då bodde ( men ingen av dem har medborgarskap i), p g a de olika efternamnen och födelseländerna. Pappan fick faxa födelseattest till belgiska passmyndigheten.

  2. Jolu skriver:

    Gah! Folk behöver verkligen bli mer upplysta om genetik. Jag är adopterad från Indien. Är ganska så mörk. Har 2 barn. Min dotter fick ingen färg från mig utan är ljus. Så att mörkt bara skulle vara dominant stämmer inte. Mycket mer komplicerat än så. Detsamma gäller med ögonfärg. Trots att både jag och min man har bruna ögon har hon fått blå. Samtidigt är det jobbigt åt andra hållet när jag är med mina föräldrar eller mina syskon (som inte är adopterade ) så tror ingen att vi hör ihop på nåt sätt. Även om såklart ingen kan veta så är det jobbigt att behöva förklara hela tiden och bli ifrågasatt.

  3. Theresia skriver:

    Men usch vad jobbigt det måste kännas, samtidigt hade ju personen en uppriktig oro för Evelyn så det var väl bra att hon frågade. Men hemskt för dig! Kram! <3

  4. Du har helt rätt i att folk behöver undervisas mer i genetik. Inom genetiken (jag har läst biologi på unversitetet) så pratar man om fenotyp=det som syns på utsidan och genotyp=det som finns i generna. Hudfärg hos människa styrs av 3-4 olika gener så det mer mångfasetterat än man vill tro. Om en mkt ljus (tänk rödhårig) person och en mkt mörk person skaffar barn ihop, har det 16 olika olika hudfärger. Med andra ord så låter dina kusinbarn helt rimliga.
    Du råkade med andra ord ut för en kvinna med missriktat civilkurage, så jag förstår att du blev ledsen och desperat.

    Kan ju också nämna att vi fick rådet att inte använda blå och bruna ögon som exempel på hur saker nedärvs om vi skulle undervisa i framtiden, eftersom det inte heller stämmer och kan ge upphov till skilsmässor och upprörda känslor.

    • Charlotte skriver:

      Fast fenotyp handlar väl bara om beteende eller? Jag kanske helt missuppfattat men jag har fattat det som att fenotypen är gener i relation till miljö och då kan väl inte fenotypen påverka hudfärgen?
      Förklara gärna för jag skriver en examination om gen- och fenotyper och jag kanske helt skrivit fel 🙂

      • Ulrika skriver:

        Fenotyp är genotyp med miljö. Om man förenklar det till en kort mening. Noter att miljö inte behöver betyda det vardagliga användandet av miljö.
        Jag är inte insatt i hur hudfärg påverkas så jag kan inte uttala mig om det. Men om du skriver ett arbete om det så är jag säker på att du har gått igenom ett antal böcker och artiklar för att bilda dig en uppfattning om hur det fungerar. Och då menar jag inte svenska wikipedia.
        Här kan du få en enkel uppfattning om feno- och genotyper: http://genteknik.nu/genotyp-och-fenotyp_2/

      • Jag kan i välmeningen ha sagt fel. Jag ber om ursäkt och rekommenderar att kolla upp det. Det var några år sedan jag läste. Skäms som en hund nu.

      • ab skriver:

        Fenotyp är det som syns (= går att observera). Väldigt förenklat, om man har en egenskap som bestäms av en gen ger genotyperna AA och Aa både fenotypen A medan genotypen aa ger fenotypen a.

        Miljön kan påverka fenotypen så att man inte uppnår genotypens fulla potential (t.ex. att man slutar växa pga malnutrition) och avseende vilka gener uttrycks (slås på eller av).

    • Ulrika skriver:

      Just det där med blå och bruna ögon har jag råkat ut för att bli ifrågasatt på grund av ett antal gånger. Mina barns pappa har gröna ögon och jag har gråblå. Vårt äldsta barn har bruna ögon. När äldsta barnet var bebis att vi på tunnelbanan alla tre, och en man stirrade på oss längre. Plötsligt sa han med adress till min sambo: ”Du vet att du inte kan vara pappan, va? Bebisen har ju bruna ögon.” Sedan gick mannen av.
      Även min svärmor sa ett flertal gånger (!) i början insinuerande att det var ju väldigt märkligt att barnet har bruna ögon. Jag blev så irriterad och sa åt henne att det där med bruna och blå ögon som alla får lära sig i skolan inte stämmer och att hon skulle läsa på. Vet inte om hon gjorde det, men hon slutade att prata om det efter ett tag i alla fall…

  5. Cecilia skriver:

    Men oj vad konstig situation. Det är ungefär som att en viss typ av färg ska söka sig till samma färg och sen föröka sig..heltokigt. Det finns ju 6 miljarder människor (drygt) och att alla skulle vara kopior av den ena föräldern är i mina ögon bara väldigt märkligt. Bra å andra sidan att uppmärksamma om ett barn blir kidnappat, men i min värld är den tanken nog rätt långt borta om jag skulle stöta på någon i en hiss (föreställer mig skrik och panik och en inte så tillmötesgående vuxen i det fallet). Elaine, du har en finfin hudton och Evelyn med. Tänker ett steg till och undrar om jag kommer få samma fråga någon dag..jag är blond och har rakt hår, min tös är rödtott och superkrulligt hår. Alltså bara så himla märklig fråga! Blir inte riktigt klok på det..är det okej att fråga? (Är du föräldern?) Om svaret då är ”ja”, ska man verkligen fortsätta en egen utredning om att en kanske inte är föräldern? Hmm..tyckte du svarade bra. Jag hade nog inte ens kommit på ett svar.

  6. Att bli misstrodd när man har 100% rent mjöl i påsen eller när man kanske ansträngt sig för att göra det allra bästa och ändå bli ifrågasatt, det är bland det svåraste jag vet. Jag kan låta mycket rinna av mig, men just det sårar så och upprör så in i baljan att jag kan bryta ihop på studs. Här fick du det på sätt och vis i dubbel dos i och med att det dessutom rörde ditt eget barn, jag kan verkligen förstå att det bubblade inombords.
    Charlotta

    • Julia skriver:

      Måste bara hålla med om det. Har blivit falskt anklagad en gång i mitt liv och jag tänker fortfarande tillbaka på det med ångest, trots att det inte fick några seriösa konsekvenser utöver förlusten av en ”vän”. Det är en fruktansvärd känsla, att tala sanning men ingen tror en och man inte kan bevisa sin oskuld 100%.

  7. Kirstine skriver:

    Jeghar været i samme situation, dog med modsat fortegn. Jeg er hvid og mine børns far er mulat. Min ældste datter er lys med blå øjne og min mellemste er lige så brun som sin far og med brune, mørke øjne. Går jeg ensom med min mellemste, er der ingen som tror hun er min. Jeg er blevet spurgt mange gange: ”hvor er hun fra” (underforstået: Hun er adopteret). Afhængig af mit humør og overskud på dagen, oplever jeg det som frygteligt irriteret og uvidende eller som en god mulighed for at åbne folks øjne omkring genetik. Men på trods af, at det er godt at folk er opmærksomme og vil beskytte børn, tror jeg altid at man som mor vil få et stik i hjertet og dårlig fornemmelse i maven, når man skal ”bevise” eller forklare at ens eget barn virkelig er ens eget.
    Det som forundrer mig, er at folk er så opmærksomme på farver. Kigger man på mig og min mellemste datter ligner vi hinanden helt utroligt meget, bare ikke på farverne. Det undrer mig at folk ikke ser der, når de står og studerer os så nøje, som de gør.

  8. Wow…. Jag känner nog lite att beroende på plats och situation så borde man kunna avgöra lite mer innan man slänger ur sig en sån hänsynslös fråga. Hade hon inte kunnat småprata normalt för att kunna inse att hennes misstankar var obefogade??

  9. Hanna skriver:

    Oj vad märklig grej! Kan inte ens föreställa mig att kunna tänka såna tankar om jag hade sett en mörkhyad kvinna och ett ljust barn, så konstigt. Jag hade antagit att det var mamman, nära anhörig eller liknande. Och definitivt ställt frågan på ett annat sätt som jag hade tänkt varit mindre sårande.
    Tyckte du gav ett bra svar men förstår att det måste kännas jobbigt ändå. Tycker faktiskt det är rätt häftigt att barn och föräldrar kan få så olika färger.

  10. Susanna skriver:

    Skumt när vi vet vad du arbetar med. Men bra att det finns vaket folk därute. Vem vet, hon kanske jobbar för samma kamp där hon kommer ifrån!

  11. K skriver:

    Folk frågar mig konstant om min ljushåriga, blåögda son. Jag är också 50% ”svensk” och min man är inte heller ljus i färgerna. Jag trodde aldrig att det var möjligt för mig att få ett ljust barn så jag förstår ju på sätt och vis folks reaktion. Förstår bara inte hur fan man kan uttrycka sig så som den kvinnan gjorde. Himla tröttsamt att liksom tålmodigt besvara sånt hela tiden. Ja, jag vet att han är ljus. Nej, jag vet att han inte är lik mig. Jo, jag vet att jag känns väldigt mörk. Nej, jag fick inte med mig fel barn hem. Ja, jag lovar att brevbäraren inte är pappa.

    Om hon ville försäkra sig om att det inte var kidnappning på gång kunde hon väl frågat mer om detaljer istället. Typ, när föddes hon, var har du köpt den söta tröjan, bor ni i närheten, har du fler gullungar osv. Typ som kontrollfrågor. Inte förklara för dig att det omöjligt kan vara ditt barn? Usch vad ledsen jag blir.

  12. Anna skriver:

    Min barn är också väldigt ljusa med bruna ögon och typ mörkblondt hår! Jag är adopterad från Etiopien. Utseendemässigt är mina barn mer lik sin pappa i färgerna. De är så fina, men ibland kan jag tycka att det är lite jobbigt av just den anledningen som beskrivs här att de inte är mer lik mig. Som adopterad måste jag erkänna att jag drömt lite om att få vara lik någon annan. Att få känna utseendemässig tillhörighet med någon annan. Kanske en lite ytlig önskan, då jag egentligen är så tacksam över mina barn!

  13. Lotta skriver:

    Känner igen känslan. Jag är själv adopterad från Srilanka och min man är svensk (ljushårig och blåögd). Vår son har samma ljusa hy som sin pappa, blåögon och mellanrum hår

  14. Lotta skriver:

    Haha menar mellanbrunt hår

  15. Thilda skriver:

    Fast nu tycker jag nog att du var lite för snäll mot henne. Civilkurage i all ära men att misstänka folk för att ha kidnappat barn för att de inte är lika den vuxne är ju sjukt. Självklart kan man fatta misstanke om barnet verkar tex. oroligt/otryggt men det här är ju något helt annat. Jag ser barn varje dag tillsammans med vuxna de inte liknar, har aldrig tänkt tanken på eventuell kidnappning. Herregud!

    • Jessica skriver:

      Håller helt med! Vad grundade hon denna misstanke på? Att i hennes värld så kunde det orimligt va så att en mörk kvinna hade barn med en vit man då eller? Jag hade krävat lite mer än en mörk kvinna och ett ljust barn tillsammans i en hiss innan jag började tänka kidnappning?! Usch kan verkligen föreställa mig paniken du måste fått och känna att du måste förklara dig. Nej här var det hon som gjorde fel.

    • Angie skriver:

      Bra sagt thilda, håller fullständigt med!

  16. CarolineEiLondon skriver:

    Hant mig ocksa, fast pa ett annat satt. Jag ar vit min sons pappa svart. Min son ar ganska sa mork for att vara mixed race. Nar han sprang runt i en affar sa sade jag till honom pa skarpen att skarpa sig varav expediten himlade med ogonen och sade ”yes, you wished his mother would tell time” jag svarade ”she just did, I am his mother. Hon stirrade ett tag till sedan sade hon ”but he is so black” och jag sade ”you think?” Varpa hon (puckot svarade ”but you look soooo middle class”

    Som om inte ”middle class” ”valbergade” vita manniskor kan ha svarta barn?!

    Jag blev helt stalld, hade helklart behovt retorisk expertis i detta lage for jag bara sade ”and you are clearly an idiot, an ignorant, uneducated idiot”

  17. Linnea skriver:

    Tack för att du Elaine och mina medläserskor delar med er av era upplevelser till mig med ”Svensson-utseende” och två kopior av mig till barn. Såna här berättelser ur verkliga livet gör mig visare och eftertänksam. De berikar mig och gör mig till en bättre människa när jag får inblick i hur andra har det.
    Läser bara tre bloggar på regelbunden basis varav din Elaine är en och den ger mig ofta något tillbaka som jag går å tänker på och förmedlar vidare till t.ex. min man, inte minst jättegrejen du gör för barnen men också saker som detta med hudfärgen.

  18. Hanna skriver:

    Oj vad jobbigt. Jag hade också blivit väldigt ledsen om en sådan sak hände mig.

  19. Neteh skriver:

    Samma sak hände mig en gång när jag åkte bussen. En äldre man med finsk dialekt kollade på min dotter som är halv vit och sen kollade han på mig och frågade om hon va min. Jag är hel svart och min man är svensk. Vår dotter har väldigt ljus hud och hade då ganska rakt hår. Nu är hennes hår som din Evelyns. Jag sa ja hon är min, då kollade han på henne igen o sen på mig och sa, men du är ju svart. Jag skrattade bara och gick av bussen.

  20. lillajag skriver:

    Förstår dina dubbla känslor. Bra med uppmärksamma människor som vågar ifrågasätta, men hm…ja…det där var ju ändå mindre kul. Min man har israelisk påbrå och är således mörkhårig med bruna ögon. Våra flickor är blonda och blåögda. Många gånger har jag fått förklara hur det kommer sig att barnen har blå ögon när deras pappa har brunt (har hört exakt samma ”brunt är dominant!”). Barnens farmor är blond med blå ögon och således har min man ett blått och ett brunt anlag. Jag själv är blond och blåögd så jag har två blå anlag. Min man har även blivit ifrågasatt när han burit iväg skrikande trotsonge och någon trott att han kidnappat ungen 😮 Den är heller inte så kul…även om man kan tycka att det är bra att folk reagerar.

    • Ulrika skriver:

      Jag är ledsen men du har fått fel utbildning om hur ögonfärg ärvs ned. Du kan googla men det handlar alltså om att det är fler än två gener som avgör, så när du säger att du har tex två blå anlag och din man ett blått och ett brunt så är det helt fel, och det är något som bidrar till dessa missförstånd som Elaine pratar om.

      Två blåögda föräldrar med endast blåögda släktingar (mor/far föräldrar) kan få barn med bruna ögon. Det är inte ens ovanligt. Googla så kan du få en bra förklaring!

      • lillajag skriver:

        Tack Ulrika, jag är väl insatt i hur det fungerar men jag tänkte att jag kunde skippa invecklade resonemang kring genvarianter av kromosom 15 och 19 i ett kommentarsfält på en blogg. Det jag skriver är en förenklad version som inte är osann, om än otillräcklig som enda förklaringsmodell. Nu var ju inte min poäng att förklara biologin bakom, utan att vara ett medmänskligt stöd och visa på att jag förstår problematiken och känslorna däromkring.

  21. Mia skriver:

    Det här handlar inte enbart om bristande kunskap i genetik, men hyfs och ett tankesätt präglat av stereotyper. Det kunde ju t ex varit så att din dotter var adopterad? I fallet där en vit förälder bär runt på ett mörkare barn skulle den frågan sällan ställas, men när det är ombytta roller – ja, då höjs misstänksamheten. Så ofräscht och trist! Bra att du läxade upp henne, men det ska du varken behöva göra eller känna att du behöver.

  22. Diana skriver:

    Oj jag håller med dig PRECIS i detta. Kluven med andra ord. Jättebra att man är vaken tycker jag, världen är ju fasen upp å ner, så det är ju jättebra att man hålla ögonen öppna och allt. Men såå sårande och jobbigt att man själv ska behöva förklara sig så mycket för något som faktiskt är ens egna barn..
    Men jag står nog mer på att det ändå känns bra att kvinnan vågat gå fram, vågat fråga för nästa gång kanske det är en kvinna som faktiskt HAR kidnappat en annans unge. Det händer väl en del i Spanien eller?

    • Elisa skriver:

      Diana jag håller inte med dig att man ska ska agera som denna kvinna gjorde mot Elaine. Tänk vad jobbigt det måste vara för de kvinnor och män som har barn med annan hudfärg, som alltid blir misstänkta för kidnappning!
      Kidnapparen behöver inte ha annan hudfärg än barnet. Tänk om barnet är blond och blåögd som kidnapparen, ska man då utgå ifrån att barnet inte är kidnappat?
      Jag tycker att det är fel att ha fördomar och alltid misstänka att en mörkhyad är kidnappare när barnet han/hon har med sig är ljust.
      Agera efter den vuxna personens beteende och hur barnet ser ut att må och beter sig i sällskapet.

  23. Perlina skriver:

    I am sorry to hear that. But unfortunately it’s not the last time you will hear that. My brother, who left us now, had this kind of comment. His children were too white to be his children…Ignorant people !!!

  24. J skriver:

    tyvärr tror många människor att familj ser likadana ut, vi är många familjer som inte delar utseende av olika saker. Jag är mamma till en pojke född i Asien, han liknar varken mig eller maken till utseendet. Det blir också misstag och fel ibland, då folk inte förstår att vi hör ihop. Jag blir själv förvånad när det händer för att för mig är det så självklart att vi gör just det. Tycker folk får skärpa sig lite och inse att familjer faktiskt är olika. Och visst kunde din dotter vara adopterad, även ljusa barn adopteras.

    Men jag delar din oro, vi har t ex till motsatts från våra vänner vars barn liknar dem valt att skaffa pass till sonen för Danmarksresan, trots att det inte krävs. Men jag vågar inte chansa på att det ska bli problem på hemresan och ngn tro att jag kidnappat honom 🙁

    • Åsa skriver:

      Du har rätt i att det inte krävs pass för att komma in i Danmark. Däremot måste alla i familjen ha giltig legitimation/pass på väg tillbaka till Sverige pga den tillfälliga passkontrollen som råder sedan ett tag tillbaka.
      Om barnen inte har det kommer ni in ändå, men det blir krångligt och tar längre tid pga av frågor och kontrollfrågor.

      • J skriver:

        Nej små barn behöver inte pass eller id-kort för att komma tillbakas till Sverige. Men då sonen har ett annat ursprung än mig, vi har samma efternamn dock, vågar jag inte chansa. Min poäng är att man kan va familj trots att man inte är lika eller delar ursprung, många verkar inte fatta det 🙁

  25. Anna den håriga skriver:

    Usch, det låter inte som en bra upplevelse. Vad som slår mig här är att alla som har upplevt liknande saker har det på grund av hudfärg. Det är ingen som skriver att någon har sagt nåt om det är så att ens barn skriker och inte vill följa med och det är ju egentligen en mycket mer relevant situation med tanke på kidnappning än en vuxen som går lugnt och med god kontakt med ett barn. Så min fundering är väl egentligen, är inte det här bara ett uttryck för mistänkliggörande av familjer med olika hudfärg?

    • Susanna skriver:

      +1

      Det är nog det första jag skulle gå på. Barnet är lugnt i personens famn. Jag vet exempelvis att min son skulle göra ganska mycket motstånd i fel famn.

  26. Hope skriver:

    Jag tänkte egentligen inte skriva något men jag är fullt övertygad om att det där handlade om någonting helt annat!
    Bor kvinnan under en sten kanske, skulle inte tro det va…

  27. Mia skriver:

    Inte kul att bli ifrågasatt om sitt egna barn. Själv blev jag ifrågasatt när jag som mullig mamma handlade jeans till min dotter som var väldigt smal som liten. Expediten informerade mig: du vet att du tagit extra smala ben i jeansen…som att jag inte skulle kunna ha ett smalt barn.

  28. Elin skriver:

    Min man är mulatt. Jag är kritvit och mera rödlätt. Vår dotter är brunhårig, olikfärgad hy och blå ögon. Vår son är lika mörk som pappa, bruna ögon och lockigt mörkt hår. MEN dom ser likadana ut. Det finns två människor. De som frågar om de är tvillingar och de som frågar om det det är olika pappor….. Folk är dumma i huvet….

  29. Elin skriver:

    Men, nu säger du ju emot dig själv litegrann. Du har ju hela tiden sagt att det inte spelar någon roll ifall den vuxna blir kränkt, att det inte är där fokus ska vara, utan på barnet. Att barnets säkerhet går före den vuxnas heder, att skolpersonal osv därför får finna sig i att bli misstänkta, för om dom inte har något att dölja så spelar det ändå ingen roll. Ändå ägnar du ett helt inlägg åt hur jobbigt det kändes för dig att nu vara den misstänkta?

    • Elin skriver:

      Men hon skriver ju att hon känner dubbla känslor kring detta? Att hon tycker det är bra att kvinnan visade civilkurage? Ska hon helt dämpa sina känslor bara för att hon förespråkar att vi alla ska tänka mera på barnen? Jösses. Ibland känns det som att människor letar fel hos den som skriver blogginlägget. Jag tycker att Elaine varit väldigt tydlig hela tiden, och är fortfarande, kring var hennes hjärta ligger i såna här frågor – hos barnen.

      • Elin skriver:

        Jag letar inte fel hos elaine, detär ho själv som sagt att det inte spelar någon som helst roll ifall den vuxna blir kränkt. Så ja, som svar på din fråga, hon ska helt dämpa sina känslor angående detta iom att det är precis det hon begär av alla andra.

      • Elin skriver:

        Och för att vidare svara på din kommentar, tror du inte att ALLA människor känner dubbla känslor i ett sådant läge? Det är väl inte bara elaine som gör det?

        Sjukt btw att tre Elin kommenterar efter varandra….

      • Elin skriver:

        Jo, jag tror att alla känner dubbla känslor så jag förstår inte varför Elaine ska vara något slags helgon och vara ”perfekt” i en sådan situation – dvs inte känna något utan istället enbart vara tacksam att hon blev ifrågasatt av en främling? Och VARFÖR? Hon är knappast ensam om att tycka vi ska visa civilkurage oftare. Men får INGEN som tycker det, samtidigt tycka det känns olustigt när de själva blir ifrågasatta? När en främling som träffat på en i vadå, två minuter, börjar ställa frågor? Det är ju som att dra slutsatser av en stillbild utan att se en hel film.

      • Elin skriver:

        Ah okej det jag menar verkar inte gå fram till dig. Läs det Elaine tidigare sagt angående att peka ut skolpersonal etc som ev pedofiler och hur hon tycker att dom ska förhålla sig till det, och läs sedan detta inlägg igen så ser du varför Elaine är hycklare.

  30. Kristina skriver:

    Fasst hallå allihopa?! Tar vi inte ett steg tillbaka här nu? Kör vi på detta så tycker jag vi gör det stenhårt och spikrakt. Alltså SKITSAMMA om det skadar den vuxnas känslor lite..(eller heder som du också säger Elaine) finns de ens en gnutta misstanke så är deg bättre att snoka lite. Allt för barnen. Denna kvinna menade väll i alla dagar inget illa de fattar väll vem som helst. Hon blev ju bara orolig för barnet?? Så bra tycker jag.

    • CarolineEiLondon skriver:

      Sa kan man saklart se det, klok tanke

    • Ley skriver:

      Fast i just detta fall håller nog inte jag med. Frågan är ju egentligen om det verkligen fanns någon anledning att misstänka något? Och utifrån blogginlägget så verkar ju svaret på det vara nej. Som flera tidigare skrivit också så är det ju flera gånger barn är med människor de inte liknar, ska alla gå runt och misstänkas? Samt finns ju lite smidigare sätt att få reda på mer om man ändå är misstänksam.

  31. Kan förstå att man blir lite perplex visserligen, och obehagligt samtidigt att bli oskyldigt anklagad.
    Tycker ändå det är bra att folk har ögonen öppna. Komplex situation och diskussionen kan dras nästan hur långt som helst.

  32. Linnea skriver:

    Helt klart över gränsen att säga en sån sak enligt min mening! Det är väl inte så jäkla ovanligt att ett barn och en förälder inte är jättelika varandra?! Jag skulle snarare reagera på om det verkar vara nåt underligt i kontakten mellan en vuxen och ett barn. Att de inte verkar höra samman. Men inte fasen säger man som hon gjorde!!

  33. Jeanette skriver:

    Det är samma för min sambo. Han är adopterad från Indien och jag är svensk (vit). Min son har bruna ögon men väldigt ljus hy. Folk ifrågasätter hela tiden hans hudfärg och undrar när ”han ska få rätt färg”…

  34. Elin Maria skriver:

    Så avslöjande om vår världsbild när man läser kommentarerna och tar del av två olika berättelser – helt beroende på hudfärg. Vita berättar om att andra trott att deras mörka barn varit ADOPTERADE, medan mörka berättar att andra tror att de STULIT ett ljust barn! Shit vad sjukt!

    En annan grej: jag är nyfiken på hur du tänker kring ordet ”mulatt”. Jag använder inte ordet då jag själv är vit och vill undvika att använda ett potentiellt nedsättande ord. Vet att dess ursprungliga betydelse härstammar från ”mula”, dvs mulåsna och har använts på ett nervärderande sätt. Men ord förändras ju och du kanske inte känner att det finns något negativt med ordet. Hur tänker du kring detta? Tack för en bra blogg!

  35. Ida skriver:

    Min dotter är mixed och jag har fått frågan en gång om hon är min. Det sved. Hennes pappa är svart och jag är vit. Hon är väldigt lik sin pappa i ansiktet så det gör väl mer att folk undrar… Har en kompis som har varit med om massvis av liknande situationer som den du var med om nu. Hon är också mixed och hennes kille är vit och barnet med.

    Tänkte bara säga att mulatt inte är ett bra ord att säga för det kommer ifrån slaveriet då man syftade till att den vita var hästen och den svarta var åsnan. Det är bättre att säga mixed eller färgad. Ifall du inte hade hört det.

    Bra inlägg!

  36. Em skriver:

    Skit i henne. Skit i energitjuvar. Danskar är rätt rasistiska vad jag förstår. Inte alla såklart.

  37. Clara skriver:

    Men alltså. På vilket sätt hjälper frågan i någon situation? OM det varit en situation där ett barn blivit kidnappat, hade kidnapparen ifråga bara snällt svarat ärligt på en sådan fråga?

  38. Ruffie-Lina skriver:

    Bra reflektioner i kommentarerna, men en sak undrar jag över och det är om ingen ens tänker tanken om att det kanske inte ens ÄR ens egna barn man står med i hissen? Man kanske är barnvakt, har följt med en väns/familjemedlems barn på toaletten eller vad som helst? Jag skulle själv ha exreeeeemt långt till tanken att någon skulle ha kidnappat ett barn bara för att dom inte ser uppenbart lika varandra ut (utan att något annat situationen känns fel..) väldigt olustig upplevelse för dig måste det i alla fall ha varit… Usch 🙁

  39. Clara skriver:

    Jag kan med mitt mixade ursprung relatera väldigt mycket till situationen och tankarna. Jag vill därför tipsa om en artikel som min syster nyligen skrivit för webbtidningen Afrope, som tar upp ämnet ”mellanförskap” och som bland annat relaterar till liknande situationer som den du skriver om här.

    http://www.afrope.se/2016/07/15/manniska-i-mellanforskap/

  40. S skriver:

    Till er som använder ordet m***** för att beskriva er själva eller andra som är mixed – låt mig kort undervisa er. Det ordet är ett skällsord likt n-ordet. M-ordet är beskrivningen av en hybrid, en korsning mellan en häst och en åsna. Under slaveriet hörde det till att sexuellt ofreda och våldta sina slavar och resultatet blev barn som man gav termen m-ordet. Hästen stod för den vita föräldern medan åsnan stod för den svarta delen. Desto färre andelar svart desto renare och bättre.

    Mitt meddelande är främst till dig Elaine iom att du driver en såpass stor plattform och ändå kallar dig själv detta ord.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Jag tycker jag är en snygg mula i sånna fall. Av alla mulatter som jag känner och träffar så är det ingen som blivit kallad det som ett skälsord, tvärtom är det något vackert. Ett ords ursprungsbetydelse är en sak, men med tiden ändrar det mening och innebörd. Mulatt har inte alla samma laddning som n-ordet. Det är på senare år som folk som inte är mulatter, berättar hur fult detta ord som många av oss mulatter burit med stolthet. Jag kan förstå att vissa ursprungsord ska användas aktsamt för att folk kan ta illa upp som att slänga med ord som ”mongo” ”cp” osv. Att dessutom använda dessa senare två som skällsord är hemskt eftersom personer med Downs och Cerebral pares inte på något sätt platsar under titeln dåligt. Så jag tycker diskussioner som dessa är bra. Jag har aldrig hört en mulatt säga att hon eller han tar illa upp av ordet, jag har mest hört det från vita eller svarta personer. Det är aldrig en mulatt som läxat upp mig, vi blir uppläxade av andra kring detta ord som vi burit med stolthet och fortfarande gör. Ursprungsbetydelse.. Skit kommer av avföring, det ör ursprungsbetydelsen. Kanske dags att läxa upp folk som säger skitbra? Jag vill inte raljera men jag vill att ni ska veta att jag kallar mig själv mulatt för jag är stolt över att vara svart och vit, att det härstammar från nån tokstolle som menade på att vi var en blandning mellan en häst och en åsna skiter jag i. Jag känner jag att fan vad bra det blev! Äger man ordet med stolthet så blir det inget skälsord längre, precis som gay, bög osv. Jag tycker gay community har gjort det där bra, många säger stolt ”jag är en fjolla”. Jag skulle dock aldrig kalla någon fjolla men blir glad när folk med stolthet bär upp orden folk ojar sig över. Det dödar hatet när man äger deras skällsord med kärlek.

      • CarolineEiLondon skriver:

        Intressant! Har i UK sa ar det en krankande terminology sa det kanske kan vara bra att tanka pa om man ar har. Min man hade blivit oerhort arg och sarad om ngn hade kallat var son mulatt, samma som ”half caste”.

        Intressant att hora att det kan skilja sig sa. For mig innebar ordet en krankande beskrivning och jag har svart att se forbi ”ursprunget” for ordet.

      • Det där är ett så coolt fenomen tycker jag, att inte acceptera en negativ tolkning av ett ord utan själv ladda det med psotivit innehåll. Är man ensam är det naturligtvis svårt, men som grupp kan det vara ett framgångsrikt koncept. Jag har alltid bara hört mulatt användas i positiva sammanhang, ofta för att beskriva ovanligt vackra människor. När jag var liten användes ordet ganska mycket och jag trodde länge att det betydde ”vacker kvinna”. 🙂
        Charlotta

    • Hope skriver:

      Jag använder ordet mulatt i Sverige men aldrig i USA eller UK.

  41. Susanne Palm skriver:

    Elaine
    Jag förstår att det var en jobbig situation för dig och jag vet att jag inte kan förstår HUR jobbig den var.
    Samtidigt får du tänka… att den kvinnan gjorde det som var rätt. Hon vågade agera utifrån sin känsla att något kanske var fel.
    Något som skrivs väldigt lite om är kvinnliga pedofiler… men ca 10% av sexuella övergrepp på barn utförs av kvinnor. Och det är oftast ingen som ens tänker tanken att det skulle kunna hända.
    Så jag förstår att du blev sårad… Men vänd på det… Den här kvinnan ville beskydda ditt barn… det var det viktiga för henne Hon vågade ifrågasätta… vågade sätta ord på tankarna… Tänk om alla vågade det…
    Vänliga hälsningar Susie

  42. Lorraine skriver:

    Liknande sak har hänt mig. Det är många som har svårt att tro att jag och pappa är släkt, vilket är mycket jobbigt i bland.

  43. Sara skriver:

    Bara jag som tycker det låter långsökt med kidnappning? Det var inte det första jag tänkte på utan snarare att hon var nyfiken hur man som mörk kunde få ett ljust barn. Tänkte vilken otrevlig typ som utrycker sig så klumpigt.

  44. Zara skriver:

    Jag hade blivit VANSINNIG!! Klart som fn att ungarna inte ärver hundfärg/hårfärg/ögonfärg till 100% likt sin mor. Min mamma och pappa (helsvenska) var väldigt mörka i håret som unga, när de fick min syrra så hade hon platinablondt hår och isblå ögon. Klart som fn att mixed kids då kan dra till det mörkare eller ljusare hållet än sin förälder!

  45. […] En kvinna misstänker Elaine för att ha kidnappat sin dotter och som hon själv skriver – det är bra att människor har ögonen med sig men det är nog en väldigt jobbig situation att hamna i. Anledningen är för att Elaine är mycket mörkare än sin dotter. Konstigt nog tror jag inte frågan ställs till adoptivföräldrar där barnet är mörkare och föräldern vit. Men nog måste känslan vara riktigt jobbig… Speciellt för Elaine tänker jag eftersom hon är lite av en självutnämnd räddare av utsatta barn i Sverige så det känns nog lite extra mycket just det där.. Jag förväntade mig nästan att hon skulle langa fram sin bok som någon slags bevis på sin ärlighet och omtanke för barn. Jag menar, vad gör man? […]

  46. J | Noees studietokiga mamma skriver:

    Förlåt mig men jag tycker inte det är okej nånstans faktiskt och inte heller ett tecken på civilkurage. Ett utseende på ett barn och en förälder säger ingenting om släktbanden och i det här fallet tycker jag att det är inlindad rasism i sitt fulaste format. Kidnappad? Då borde samspelet er sinsemellan vara extremt suspekt. Varför reagerar inte andra vuxna när föräldrar står och skriker på sina barn så att fradgan sprutar och de är hårdhänta mot dem på ex shoppingcenter, oavsett vit eller svart? Varför tittar människor åt andra hållet då för? Min sambo är svarthårig med brun hud och mörka ögon och han har fått otaliga fula blickar efter sig iom våra barns ljusa hud. Det är inte ok nånstans. Att vita med mörka adopterade inte ifrågasätts men mörka med ljusa barn gör visar bara hur fördomsfulla människor är och hur långt vi har kvar i utvecklingen. Att du fick en extremt dålig känsla i magen och kände dig tvungen att bevisa något är inte alla konstigt, jag skulle också bli vettskrämd om nån främling tror sig ha en anledning att ta mitt barn ifrån pga såna lösa grunder. Nej usch vad obehagligt!

    • Hmm skriver:

      Nu kan jag tycka att du har en poäng i stort då att barnet är kidnappat skulle ligga rätt långt ned på min förklaringslista över varför föräldern, om det ens kulle vara en förälder och inte en, vän släkting, nanny eller what not, men…

      ”Att vita med mörka adopterade inte ifrågasätts men mörka med ljusa barn gör visar bara hur fördomsfulla människor är och hur långt vi har kvar i utvecklingen….”
      …Stämmer ju inte. Har läste flera vittnesmål både här och hos bloggkommentatoerna att det inte spelar någon roll om vem som är ljusare eller mörkare, barn eller vuxen, alla ifrågasätts om de verkligen är släkt md varandra.

      • Hmm skriver:

        *..nanny eller what not, INTE LIKNAR VARANDRA, men…

      • J skriver:

        Statistiskt sett kan jag ha fel (precis som du)
        eftersom vi drar slutsatser kring upplevelserna runtom oss. Jag kan egentligen bara uttala mig med all säkerhet utifrån min sambos upplevelser men har ändå haft ett antal stycken i min omgivning (BVC-gruppen, Svenska kyrkan, öppna förskolan) där personer i samma sits (mörk förälder, ljust barn) upplevt samma sak. När det har varit uppe på tapeten har inga av de (måhända få) individerna med de motsatta färgerna berättat liknande och då upplever jag ändå att många områden i Malmö är extremt mångkulturella och att toleransen individer emellan är väldigt hög jämfört med andra delar av Sverige där jag bott. Jag tror inte att det är tillfälligheter men skulle inte heller försöka tvinga andra till att tro nåt annat om de inte vill, så som du väljer att argumentera för det du väljer att tro. Men jag kan inte heller blunda för eller förminska vad min sambo råkar ut för och jag kan faktiskt inte se att det bara är ”tillfälligheter” eller uttryck av oro när ex frågorna är så märkliga som Elaine beskriver. ”Du kan inte vara förälder till det barnet för det är vitt och du mörkt”?! Biologin på grundskolenivå går igenom sånt här och då blir det skamligt att uttrycka sig så som i ovanstående exempel, för mig är det ett uttryck på rasism – förtryck/nedvärderin (o detta fall visad misstro) av någon med hudfärg annan än vit.

  47. Mo skriver:

    Obegåvat att ens kommentera det,och skulle det vara en som kidnappat ett barn,räcker det då med att fråga ”är det ditt barn” hon var nog bara nyfiken och oförskämd tycker jag.

  48. Elisa skriver:

    Väldigt konstigt att kvinnan reagera så. För att det finns väl mulatter med ljusa barn i danmark med? Ett grannland som Danmark borde väl inte vara så olikt Sverige?
    Du är inte bara mulatter och mörkhydade som får utstå sådana här misstankar. Båda mina föräldrar är vita men med bruna ögon och brunt hår, men min syster är blond och blåögd. Människor runt omkring har ofta ställt frågan om min syster är adopterad. Kvinnans reaktion beror på okunskap och genom att hon träffat på dig och Evelyn så kanske hennes reaktion blir annorlunda nästa gång hon träffar en mulatt med ett ljust barn.
    Jag måste erkänna att jag fick vetskap för en kort period sen att cirka 50% av invånarna i salomonsöarna har blonda gener. Jag googlade om det av nyfikenhet och fick ny kunskap.

    Kvinnan i hissen bemötte dig på ett dåligt sätt. Hennes reaktion var överdriven och nedvärderande. Men tyvärr så vet inte alla hur man ska uppföra sig mot sina medmänniskor.

  49. Blossom skriver:

    När jag var barn och upp till 25 (ja innan ja blev sjuk, min hud har ändrats massor av min sjukdom) så hade jag mörkare hud än vita. Jag har oxå mycket mörkt hår. Mittemellan en spanjor och en indier i hudton tror jag. Det frågades ofta av min mamma om hon var ensam med mej eller tillsammans med mina ljusare syskon att Vems flicka är hon osv? I skolan frågade många Varifrån är du osv? Min pappa och mormor hade mörkt hår innan de blev gråhårig men annars är nog dom rötter vi vet om här från norden. Folk förundrade sej ofta över mitt utseende vilket gjorde mej osäker och gjorde att jag kände mej utanför i min familj ibland. Nu är jag blek året om och saknar min mörkare hud men folk har slutat fråga varifrån jag kommer och ingen frågar vems flicka jag är när jag är tillsammans med min familj.

  50. emelie skriver:

    tycker det låter extremt långsökt att misstänka någon för kidnappning som första tanke. hur ofta kidnappas ens barn? om barnet var kidnappat, hade det inte då betett sig annorlunda än i famnen på sin mamma? tycker mer det låter som en blandning av fördomar och ohövlighet från kvinnans sida. ska bli intressant det där om man får egna barn en dag eftersom jag är asiat och högst troligt kommer att få barn med en europeisk man.. halvasiater kan ju verkligen se väldigt olika ut, med pyttelite asiatiska drag eller väldigt mkt beroende på.

    skulle vara intressant om det finns fler asiater här som har halvasiatiska barn – hur ni och era killar upplever det? jag kan uppleva som asiat och adopterad, att jag kommer mkt lindrigare undan rasism än mörkhyade personer. det är många som inte räknar en som utlänning för att man är adopterad, har svenskt namn, svenska föräldrar och fick svenskt medborgarskap direkt. finns också de som inte anser att man är utländsk för man asiatisk påbrå och ljus hy. så jävla märkligt allting

  51. Åsa skriver:

    Jag var kvinnan i en liknande situation igår. Gick i kista galleria och ser en ensam pojke på ca 2 år stå ensam. Jag passerar men stannar och tittar mig omkring, inga föräldrar i sikte. Så jag går fram till pojken och börjar fråga honom lite saker men han pratar knappt. Det går någon minut men inga föräldrar. Så jag plockar upp honomi famnen och går in i närmsta affären och ber dom ringa en vakt. Jag ställer mig utanför affären med pojken i famnen och han kommunicerar lite men säger mest mamma och pekar åt ett håll. Efter ca 5 min efter att jag har hittar pojken kommer en kille och är uppenbarligen lättad och säger något i stil med ” men åh där är du ju x ( pojkens nam) du får inte springa iväg sådär! ” jag lämnar över pojken men det som händer nu har fått tankarna att snurra. Pojken såg lika tveksam ut till mannen som han var med mig. Ingen känslomässig reaktion överhuvudtaget. Det kändes så konstig så jag sa bara rakt ut ” han reagerar inte”. Det som händer de nästkommande 30 sekunderna är att killen (pappan) försöker få en reaktion ur pojken. Men pojken tittar mer på mig än på killen. Tillslut blir killen frustrerade och mår säkert väldigt dåligt av hela situationen. Han säger tack och går snabbt därifrån. Han har äntligen hittat sitt barn men då blir han inte trodd. Men det kändes så fel. Det var 2 ur personalen från affären som stod med oss och det var lika konfunderade dom. Det var en otroligt bissarr situation. Jag stog kvar någon minut med personalen och dividerade huruvida det var pappan eller ej. Känslan att något var fel var som en klump i magen och i stunden tänker man reagerar jag inte nu så är det ju försent… Svårt dilemma

Lämna en kommentar