Farväl


Jag har inte greppat det, att det var sista gången jag höll hennes hand. Vi pratade, kramades, grät en skvätt och skrattade. Inger har så lena kinder och jag sa det.

Jag skriker i Ingers öra så hon ska höra: Farmor, vad äter du för nåt?

Hon får stora ögon tycker förmodligen det är en urdum fråga eftersom matlusten inte är på topp ens sista tid i livet: Ingenting.

Jag: Joooo, nåt äter du.

Inger tänker så det knakar och svarar: Dropp, fast det går via armen.

Jag: tar du några krämer?

Inger frågande: Näe inte vad jag vet.

Jag pussar henne på kinden och skriker: Dina kinder är lena som bebiskinder. Du får berätta hemligheten innan du kolavippen!

Inger börjar skratta och ger mig världens kram och såligger vi där kind mot kind.

Varje gång våra blickar möttes var i total närvaro eftersom båda visste att just den blicken kunde vara sista gången. När hon sov tittade jag på hennes haka och var impad över de få små hårstrån hon hade där. Jag har fler om jag låter de växa. Jag kommer förmodligen ha ett pipskägg innan jag dör. Hon var så vacker där hon låg, vår lilla Inger.

Jag: Hälsar du farfar från mig?

Inger: Såklart.

Jag satt där i ett gäng timmar. Hon svövade mellan medveten, sömn och smärta. Det var så likte dagarna innan farfar dog. Även om varken Inger eller farfar är rädda för att dö så verkar vägen dit vara högst ångestfull. Jag tror att man känner kroppens ångest innan kroppen släpper själen sekunden den dör. Vad tror ni om döden och den sista vägen dit? Ingen verkar ha det särskilt rofyllt innan de dör, i alla fall inte om det är sjukdom inblandat. Jag la min hand på farmor och bad att hon skulle få dö smärtfritt när hon sov. Hon vill ju inte mer. 

Nu har jag tagit farväl. Det känns rogivande på något sätt. Jag sa att jag älskade Inger massor med gånger och innan jag gick så tog hon i av alla sina krafter, log och sa: Och jag älskar dig Elaine, hundramiljoner gånger och krama nu alla från mig. Matheo, mamma, Evelyn och Gustav. Säg till Matheo att det var kul att leka kurragömma alla gånger vi gjorde det.” Jag pussade hennes kind länge, memorerade hur hennes kram kändes – svag men full av kärlek. ”Inger du var en ängel för barnen hela ditt liv, jag tänker vara samma sak resten av mitt.” Sa jag och fick en menande blick, sen gick jag.

Farmor Ingers och mitt sista ögonblick ihop var kärlek, skratt och en kamp för barnen där ute. Det är inte alla som får ett sånt sista ögonblick med dom som de älskar. Tack!

Bloggvännerna har ordet

36 svar till “Farväl”


  1. Jannice skriver:

    Usch, jag blir alldeles tårögd! Att faktiskt få chansen att ses en sista gång betyder oerhört mycket ♥
    Min farmor blev plötsligt väldigt sjuk för några år sedan och jag är så himla tacksam för att jag fick träffa henne en sista gång och tala om för henne hur mycket hon betydde för mig. Hon somnade in 2 dagar efter att jag hade varit där 🙁

    Skickar en massa varma kramar till dig och Inger! ♥

  2. Carin skriver:

    Alldeles tårögd, kunde knappt se texten. Massa kramar!

  3. Ingrid skriver:

    Det låter som ett väldigt fint avsked ni fått. Bevara det i ditt hjärta. Kram

  4. Caisa skriver:

    ❤️

  5. Lone skriver:

    Det er bra du er der. Det er vondt nå, men jeg er sikker på at du blir å være takknemlig etterpå. Føler med deg. Styrkeklem!

  6. Anna skriver:

    Jag jobbade på Näl idag och tänkte på dig, att du också var där och vad du går igenom. Stor Kram!

  7. Maria skriver:

    Fy vad jobbigt med farväl. När min morfar var döende hälsade jag inte på honom. Jag klarade inte av det.

  8. Susanne skriver:

    Vad gripande och fint! Det är inte alltid man har möjlighet att vara där, just då. Förstår att du är tacksam för det.

  9. havrefras skriver:

    Vad vackert att få hinna ta farväl. När vet man att det är dags att gå? Känns som om jag aldrig skulle vilja gå. Kram!

  10. Linn skriver:

    Vad vackert. Sorgligt men hoppfullt. Kram från en läsare!

  11. Ruffie-Lina skriver:

    Usch. Förstår att det måste kännas helt fruktansvärt och onaturligt att säga hej då och veta att det är sista gången man får träffas… men vad fint du beskrev det. Stor stor kram <3

  12. Karin skriver:

    Här sprutar tårarna. Önskar så att jag fått den stunden med min pappa innan han dog. Han hade varit sjuk i ett år och sista tiden orkade jag inte riktigt vara där. Jag var 19 år gammal och trodde väl egentligen inte att han skulle försvinna fast jag innerst inne visste. men som jag ångar det nu, att jag inte sa hej då. Men han skulle ju inte dö, det hade han bestämt sig för. Imorgon är det en vecka tills jag gifter mig och som han fattas mig. Han fattas varenda sekund, han skulle ju varit där och se sin dotter gifta sig!

    • Meri skriver:

      Varm kram till dig! Är säker att din pappa är med om en vecka.

    • Angie skriver:

      Du kommer nog se tecken att din pappa är med dig på din stora dag, eller känna hans närvaro. Massa lyckönskningar till er!

  13. lillajag skriver:

    Åh vad fint ändå, mitt i sorgen. Nu gråter jag. <3 Kärlek och alla känslor i sin renaste, nakna form. Kram!

  14. Cecilia skriver:

    Elaine, kramar till dig! Jag har inte kunnat hålla tillbaka gråten medan jag läst något av inläggen om Inger eller din farfar. Själv är jag för ung för att ännu ha befunnit mig i en liknande situation, men kan gott och väl tänka mig in i det. Eftersom både min farmor och min mormor kämpar mot sjukdom och hinder att leva lika fritt och enkelt som tidigare, när de var kapabla och friska, vet jag hur hopplöst men samtidigt hoppfullt, sorgligt men samtidigt med ljusglimtar, man kan känna det när träffar och tänker på sina äldre familjemedlemmar. Jag vet att de måste lämna oss någon gång, men må de stanna ett tag till. Och ett tag till. Ingen dag är självklar, men det är självklart att de ska finnas där.

    Jag vet inte vad du tycker om musikgenren Country, men detta är i alla fall en låt som försöker hitta något fint med döden trots dess mörker (hur jag uppfattar texten): https://www.youtube.com/watch?v=vTnWFT3DvVA

  15. Jessika skriver:

    Stor varm kram till dig <3 Tänk att när någon går bort så stannar ändå mycket kvar hos dig. Alla minnen är sparade i ditt hjärta <3

  16. Maria skriver:

    Det här fick mig att gråta. Det låter som ett fint sista möte, mitt i allt det ogripbara och onaturliga i det att man aldrig mer får se varandra. I alla fall inte i detta livet. Jag fick aldrig tagit farväl av min älskade mormor, så hon fick aldrig höra att jag älskade henne. Jag bodde för långt bort. Men jag hoppas att hon visste det ändå. Ingen familjemedlem var hos henne, hon dog lite oväntat på sjukhuset. Men resten av familjen såg henne när hon var död och personalen hade gjort iordning henne. Fick höra sedan av min pappa att det var ingen trevlig syn, då munnen var väldigt öppen (det går tydligen inte att stänga munnen) och hon var väldigt blek. Jag hade så önskat att jag hade kunnat hålla henne i handen, krama henne och prata med henne. Som du. Att hon inte skulle dö helt ensam med bara andra patienter och personal omkring sig. När jag fick det hemska telefonsamtalet från min pappa visste jag vad han skulle säga Innan han sade det. Det var sent på kvällen och resten av natten bara grät jag och bad för att hennes övergång skulle få vara så lätt och smärtfri som möjligt. Att hon skulle få återförenas med morfar och sina föräldrar. När jag visste att kyrkklockorna skulle ringa för henne låg jag i min säng och helt plötsligt kom det en duva som satte sig på fönsterbläcket. Har aldrig hänt förr. Den satt där under hela ringningen och tittade på mig. Sedan har jag stort sett varje dag haft besök av duvor vid mina fönster. (Bor i innerstan). En del kanske tycker det är fånigt. Men jag tror att det är hon som får duvorna att komma till mig. Min mamma hade en liknande upplevelse vid ringningen…det kom en liten fågel som satte sig nära henne och bara tittade på henne. Har hört om många som upplever sånt här med just fåglar. Kom på att även Lillbabs gör det. Dagen efter skulle Sofia och Carl-Philip gifta sig. Jag visste att hon hade gillat att se det, så jag satte på tvn för henne och gjorde symboliskt en kopp kaffe till henne och satte den bredvid min egen. Jag har sedan tidiga tonåren varit intresserad av reinkarnation och nära-döden-upplevelser. Det kanske inte är läge för dig att har ork till att se sådant nu, mitt i allt detta, men jag tycker personligen att det kan ge en viss tröst, att höra folk berätta om dessa upplevelser. Dels att ev smärta försvinner, det känns tryggt och väldigt kärleksfullt och en del får möta avlidna anhöriga osv. Om man är väldigt skeptisk till att sådant här är på riktigt, så kan jag tipsa om några läkare (som skeptiker ofta upplever som mer trovärdiga än andra), som berättar om deras upplevelser, bla Göran Grip, och på youtube finns flera läkare som berättar om det, bla Eben Alexander, som är neurokirurg.

  17. Väldigt fint skrivet!

  18. Emma skriver:

    Så otroligt fint och så mycket kärlek! <3

  19. Maria- walking dead entusiast och mami skriver:

    Sorgligt men vackert avslut! ❤️

  20. Alexandra skriver:

    Men åh! Vad sorgligt ❤️ Stor kram till dig!

  21. Mimmi skriver:

    Så fint skrivet. Jag minns så väl vad jag misstänkte skulle bli mitt sista möte med min älskade mormor. Jag åkte upp över dagen från jobb o vardag för att sitta mer henne, prata om allt möjligt annat, måla hennes naglar som hon alltid gjort ofta då hon var pigg och bara vara hos henne. För mig och för henne också tror jag, var det för tungt att ta tag i frågorna och tankarna kring det uppenbara slutet som var på väg trots att vi stod varann väldigt nära. Jag tyckte det var för svårt att hantera när hon blev sämre och vid hördes inte av lika ofta då som tidigare. Hon var min första nära släkting som gått bort när jag varit vuxen och idag 3,5 år senare jag tänker fortfarande på henne minst några gånger i veckan. Jag ångrar att jag aldrig sa ”jag älskar dig” till henne och sa hejdå mer tillsammans med henne, så som du beskriver att du och din farmor Inger gjort så fint nu. Även om döden och saknaden efteråt är förjävlig så kommer du alltid bära med dig de fina glimtarna av erat gemensamma hejdå. Vad starkt av dig att ta det.

  22. E skriver:

    Du skriver så otroligt rörande! Fick många tårar i ögonen när jag läste! Förlorade nyligen min farmor och kan relatera till känslan. Kram

  23. Marie-Louise skriver:

  24. Hope skriver:

    ❤️

  25. Sandra skriver:

    Det verkar som att ni fick till ett fint avslut ❤

  26. Heidi skriver:

    Vilket fint avsked❤️ massor med kärlek till dig Elaine❤️

  27. Emmiss skriver:

    kram till dig

  28. s skriver:

    Så fint men endo så sorgligt ❤ stor styrkekram

  29. Klara skriver:

    ❤️ Skickar värme till er båda

  30. Emma skriver:

    Pappa har fått hjärtsvikt. Jag har ingen relation till min mamma och hans död kommer att krossa mig. Jag är 20 år gammal och har en lillebror som är 18. Jag önskar vi kan få ett lika fint farväl men jag tvivlar på det då jag bor långt bort och går sönder av bara tanken på det.

  31. HelenaL skriver:

    Tårarna strömmar nerför kinderna. Vilken härlig människa! Kram

  32. Molly skriver:

    Kom in på din blogg först nu, men herre vad tårarna rinner. Känner igen mig i det du skriver så mycket, då ungefär samma sak hände mig för någon månad sen. Styrkekramar ♥

  33. Hanna skriver:

    Tårarna rinner längs med mina kinder. Så gripande vackert skrivet. Samtidigt som det smärtar i bröstet och ångesten över att förlora någon närstående gör sig påmind. Men fint att det ändå finns vackra farväl, även om känslan för dig/er är fruktansvärd ändå. Många kramar ❤️️

  34. Fru Minimalist skriver:

    Det finns tillfällen i livet då arbete, fritid och prylar plötsligt känns väldigt ointressant och oprioriterat. När vi skulle byta ut vilken pryl som helst i hemmet för att kunna vrida tillbaka klockan. Då fokus och prioriteringar flyttas från omgivningens och ens egna jobb- och prestationsrelaterade krav till en i nuet mer närvarande sinnesstämning kombinerat med en grundläggande önskan om att få ha hälsan, må bra, vara glad och spendera tid med nära och kära. Nämligen när du själv eller en nära anhörig blir allvarligt sjuk, skadad eller av någon anledning är på väg att gå bort.
    http://minimalisterna.se/nar-det-mesta-plotsligt-blir-oviktigt/

Lämna en kommentar