Att ta farväl


Håret är lockat, sommarklänningen är på och sminket skippade jag för mitt sista möte med farmor Inger. Hon åkte in på sjukhuset igår kväll och det är dit jag ska i Trollhättan. 
Jag vet inte hur man gör sånt här. Men jag vet att jag vill vara fin när jag träffar Inger. Försöka hålla humöret uppe. Hon hade gärna träffat barnen. Jag har filmat dom och Gustav åt henne. Matheo frågade om vi skulle hälsa på Inger, han tror att hon och vovo bor ihop eftersom de är grannar. Jag berättade att hon var på sjukhus. ”Har hon gjort sig illa” frågar Matheo. Jag orkar inte ge en utförlig förklaring. Han har ännu inte förlorat någon han älskar. Det är en traumatisk upplevelse. 

Jag kommer ihåg när jag gjorde det för första gången. Jag var sju år och det var min älskade farmorsfar Nisse Paulsson som dog. Han blev 94 år och jag älskade honom så. Jag grät på ett sätt jag inte visste var möjligt på den begravningen. Pappas kusin Björn som jag hade träffat ett fåtal gånger såg på min pappa som tittade hålögt framåt och sen på mig som grät. Han flyttade fram några rader i kyrkan och tröstade mig, fina Björn. Pappas kusin var mer pappa där än vad min någonsin har varit. Jag var ledsen länge efter det, så pass att mamma blev orolig. ”Ta det försiktigt med Elaine, hon är väldigt känslig.” hörde jag henne diskret varna andra flera gånger efter Nisses död.

Så. Shadsen är på och jag kan ha diskret gråtkalas på väg dit. Jag ska hålla humöret uppe där tänker jag.

Dom säger att döden är naturlig, men att ta farväl för alltid känns väldigt onaturligt och fel. Vill alltid kunna säga ”Vi ses igen”. 

Bloggvännerna har ordet

22 svar till “Att ta farväl”


  1. lillajag skriver:

    Åh, kram! <3
    När min mormor var sjuk pratade jag med en sjukhuspräst som sa "prata med henne om döden". Men jag vågade aldrig. När jag träffade henne ville jag istället försöka få henne att tänka på annat. Vara sådär som vi alltid var tillsammans, så att hon åtminstone skulle få ha kvar det. Men det är svårt. Väldigt svårt.
    När det blev dags att vaka så var jag hos mormor hela tiden. En vän till mig som förlorat sin morfar hade sagt att det hon saknar mest är känslan av att fysiskt kunna ta på honom, minnena av honom bär hon ju alltid med sig. Jag mindes det, så jag höll mormors hand, memorerade hur det kändes. Med min fingertopp ritade jag hjärtan på hennes arm. När jag gjorde det hörde jag hennes andning förändras. Senare sa sjukhusprästen att sådan beröring är den sista kommunikation som kan ta sig fram, när en människa är medvetslös. Jag är så glad att det var vad jag gjorde. Nu när jag skriver om det så känner jag på insidan av min hand, min mormors hand.
    Jag är med dig i tanke hela dagen idag Elaine <3

  2. Alexandra skriver:

    Åh kram på dig!! Trots att vi inte känner varandra!

  3. Annica skriver:

    Pappa drog sitt sista andetag då mamma sa att hon älskade honom och gav han en kram. Min lillasyster satt på andra sidan och smekte hans hand samtidigt. Jag tror det hjälpte honom. Jag tror det fick honom lugn. Men samtidigt. Att jag inte hann dit. Att jag inte hann träffa pappa och krama honom. Det tär i mig och jag kommer aldrig förlåta mig själv.

    • Linda skriver:

      Du måste förlåta dig själv. Den känsliga delen av hjärnan tar lätt över den rationella, men om du lyssnar på den rationella hjärnan så finns det inget att förlåta – du gjorde allt du kunde för att hinna dit, och det räcker. Vi är bara människor. Självklart är det sorligt att det blev som det blev och det får man vara ledsen över, men skyll inte på dig själv, för det kommer att suga en enorm mängd energi ur dig – helt i onödan. Det är inte lätt, har upplevt något liknande, men det går.

  4. Malin skriver:

    Ni passar i långklänning. Det klär dig mycket bra!
    Jag köpte en långklänning ifrån ILSE JACOBSEN förra veckan. ☺ Mycket nöjd med köpet!
    Långklänning är både bekvämt och skönt att ha på sig. Passar både till vardag och fest.

  5. Malin skriver:

    Kramar! ❤

  6. Susanne skriver:

    Stor Kram!

  7. Caroline skriver:

    ❤️❤️❤️❤️❤️

  8. Nillea skriver:

    Kanske finns det en plats i din tro (vilken den är nu) för att ni på något sätt kommer att ses igen, för att kunna känna att vi ses igen. Hjälper nog inte idag men kanske längre fram.

    Jag hann inte säga farväl till min farmor den hösten. Men det blev ett sorts förväl på sommaren när hon hade ett av sina klara ögonblick, vi pratade om hennes liv och hon förkunnade att hon var väldigt nöjd med sitt liv och nog levt klart för nu var hon mest trött. Det är mitt mål, att när jag blir gammal, att känna mig nöjd med det liv jag levt även om det innehållit stora sorger.
    Det innebär dock inte att jag inte saknar henne trots att det gått 10år, men jag minns allt det bra och ler.

  9. Magda skriver:

    Styrkekramar ❤️

  10. M skriver:

    Jag var tio år när min pappa gick bort. Nu var det inte i ålder utan i cancer, men det gör ingen skillnad, för som du skriver – att ta farväl för alltid känns väldigt onaturligt och fel. Jag var inte med ögonblicket då han gick bort, jag och min sjuåriga lillasyster sov hos våra grannar (kusiner). Mamma och pappa hade åkt in till sjukhuset den natten. Vi hade alla vetat länge att han skulle gå bort. Jag minns när mamma kom på uppfarten till våra kusiners hus och berättade att han inte fanns mer, att vi inte har någon pappa längre. Usch, jag ryser när jag tänker på det. Minns även därefter när vi åkte in och skulle se honom en sista gång. Det du skriver om beröring, det minns jag. Jag tog hans hand och den var iskall. Men jag tror att han är i himlen och tittar ner på oss och väntar på oss, en vacker dag ses vi igen.

  11. L skriver:

    Styrkekramar! Min mormor som var min klippa under uppväxten gick bort för 12 år sedan i år, när jag pluggade utomlands och inte hade möjlighet att ta mig hem i tid.. Men hon ringde mig och sa farväl, även om hon pep fram orden. Har nu en liten dotter som har fått sitt namn efter min mormor, vilket får mig att tänka på alla goda minnen ofta ❤️

  12. Anonym skriver:

    Stor klem..

  13. Det känns som att en död borde märkas mer, att världen borde uppmärksamma att någon man älskar och som betyder så mycket slutar att andas. Döden borde lämna ett märke efter sig i livet, ett hål, en buckla, eller ett gupp längs tidens axel så att alla vet att något viktigt har hänt, att livet aldrig mer kommer att bli detsamma eftersom en person alltid kommer att saknas. Ena stunden finns personen här och i nästa andetag slår hjärtat för sista gången. Jag minns hur förvånad jag var att livet bara gick vidare när Mamma och Pappa dog, hur alla grannar bara fortsatte med sitt precis som om ingenting hade hänt. Vår lilla stad uppvisade inga tecken på förändring trots att den förlorat två så innerligt älskade och genuint betydelsefulla personer. Inget hål i livet, ingen buckla i världen, inget gupp i tiden, bara den svarta avgrunden i mitt hjärta. Vi gör vårt bästa för att döden ska märkas, att vikten av förlusten ska bli synlig för alla och inte bara för de sörjande. Dödsannons, minnesruna, begravning, blommor, gravsten och mer blommor. Men allt det där är bara scenografi i ett ytligt skådespel, det är inte tillräckligt för att markera förlustens storlek och sorgens djup. Inte på långa vägar tillräckligt, döden borde märkas mer. Så obemärkt, så odramatiskt, och med sådan lätthet upphör livet att existera och övergår i intet. Livet glider långsamt och listigt över i döden tills det inte längre finns någon återvändo. Det borde märkas mer, när effekterna för dem som finns kvar är så gigantiska så borde döden märkas mer. Såvida vi inte har missuppfattat döden, såvida inte den märks så lite för att den egentligen inte är vad vi tror den är. Ingen gör någon stor sak av vi varje kväll somnar eftersom vi vet att vi kommer att vakna igen morgonen efter. Kanske är döden själens vila och inget att göra en stor sak av för att själen vet att den kommer att vakna till en ny morgon om bara ett litet tag, en förändring i medvetande men inget slut. Hade döden varit slutgiltig så borde den märkas mer.
    Charlotta

  14. Tove H skriver:

    Kram! Usch, nej det är inte naturligt att säga hejdå för alltid. Ett hejdå för något man inte känner till. Döden. Många kramar till dig Elaine! Ta hand om dig och låt andra ta hand om dig ❤️

  15. Jacqueline skriver:

    Stor kram ❤

  16. Jeanette skriver:

    Jag instämmer, när jag suttit och vakat har jag upplevt att beröring och att bara finnas till i stunden varit hjälpsamt. Jag är glad i efter hand att jag var fysisk och höll handen och höll om.

  17. Fanny skriver:

    Va fint att du fick säga adjö, tänk va rogivande de måste varit både för henne och för dig Jag fick tyvärr aldrig säga hejdå till min bästa kompis…han dog i en bilolycka när vi var 17 år. Skulle träffa honom på eb festival i Halmstad men hann inte dit i tid innan han åkte med ett gäng för att handla godis..de kom aldrig tbx…fast det är 8 år sen så kan ja ibland få panikattacker o gråta för ja får flashbacks på allt o som 17 åring är man inte mogen nog att kunna ta sig igenom den sorgen o de frågor man får…gjorde mkt dumma saker den sommaren i ren sorg o ilska..kan bli så arg över allt han inte kommer få uppleva..förlåt nu babblade ja på..ja ber för din farmor att hon har det fint där hon är nu o att hon e med nära o kära

Lämna en kommentar