Tröst


Vad är bättre tröst än min kanna av solsken – Marie. Så skönt att hänga med henne och Evelyn, se dem stråla ikapp. Balsam för hjärta, smek för de ömma ögonen som svullnat av all gråt.

Att le värmer extra mycket dessa dagar. Trams och skvaller blir extra menlöst dessa dagar. Vi-måste-fika-ambitioner blir noll med bekanta man ändå inte prioriterar eller prioriteras av. Däremot att se en bästa vän och ens dotter göra sånt som gör livet så vackert – se varandra på riktigt. Det är ett måste för mig dessa dagar.Det och hälsa på farmor Inger förstås.

Bloggvännerna har ordet

10 svar till “Tröst”


  1. Alexandra skriver:

    Åh! Vänner är det bästa <3

  2. Isabel skriver:

    Lyckan du fångat i bilderna är så fin!

  3. M skriver:

    Hej Elaine eller kanske alla som läser bloggen! Jag har en fråga eller undran som oroar mig något så otroligt. Jag är livrädd för att vara gravid och föda barn. Så rädd att jag inte vet vad jag ska göra. Jag vill så gärna ha två barn men är livrädd för att kroppen förstörs helt, att jag aldrig kommer se ut som jag delvis gjorde innan, att jag inte kommer gilla mig själv. Jag tänker så mycket och är livrädd. Livrädd för att hela min kropp exploderar för att trycka ut ett barn. Tänk om jag får en förlossningsdepression och allt går åt helvete? Har någon tips som också varit rädd för graviditet och förlossning? Sen hörde jag även att kvinnor som är smala och små går upp ännu mer än normalstora…

    • Maria skriver:

      Jag var också livrädd. Födde min son i januari i år. Kvällen innan när värkarna startade tänkte jag ”hoppas han dör nu så jag slipper föda för jag kommer inte klara av det”. Men sen tänkte jag att vore han död skulle han ju ändå ut så då kunde han lika gärna leva. Hemsk tanke tycker många men jag fick sån panik. Förlossningen kunde inte varit bättre. Han bara ”gled ut”. Jag hade kunnat gjort det en vecka senare igen. Jag hade haft de absolut värsta tankarna kring förlossning och det är troligtvis därför det kändes så bra. Jag hade skapat värsta scenariot i mitt huvud så det kunde bara bli bättre. Rädslan släpps när du väl är på förlossningen. Då tänker du inte på hur kroppen kommer se ut eller hur ont det gör. Du infinner dig i det.
      Jag var smal innan och har nu fått tillbaka min kropp med endast promenader och godis varje dag. Lite mjukare lår och mage men det syns inte under kläder.
      Låt inte rädslan hindra dig! Med dina tankar kan förlossningen bara bli bättre!

    • Anna skriver:

      Hej! Jag har i hela mitt liv (eller ja, så länge som tanken om att en dag bli mamma har funnits) tänkt att det kommer att bli en så häftig upplevelse, kvinnor är som gjorda att föda barn och jag kommer att fixa det galant. Sen kom det där (efterlängtade) plusset i oktober 2014. Jag hade en jobbig graviditet med extremt illamående och för varje dag som gick kände jag mer och mer att: Föda barn, det vill jag inte! När vi började i vår föräldragrupp var jag i vecka 30. Barnmorskan frågade samtliga par ”vad som låg på?” och alla svarade att de höll på med sina barnrum och bla, bla, jada, jada.. Sen blev det min (vår) tur och allt jag fick fram var: Jag kan inte förstå att jag är gravid! (Hade och ville inte köpa/ordna med något trots ”endast” 10 veckor kvar.) När vi gick ut därifrån frågade sambon hur det var och allt liksom brast. Han pushade mig att ringa barnmorskan och prata med henne samt be om ett aurorabesök. Oj så jag våndades! Ska jag verkligen göra detta? Jag tar ju bara upp vårdplats från de som verkligen behöver det? Är det verkligen så illa?
      Så ringde jag till slut barnmorskan.. Hasplade väl typ fram något om den där händelsen i föräldragruppen.. förväntade mig ingenting… Istället blev svaret: Ja, det finns egentligen inte resurser för aurorabesök som det är just nu (på det sjukhus jag skulle föda) men jag skickar en remiss! Det slutade med att jag fick besöka sjukhuset och träffa en auroraläkare vid två tillfällen samt även en aurora barnmorska vid ett av dessa vilket var fantastiskt! De tog mmic så på allvar och som att det var det mest naturliga i världen att känna så här! Summan av kardemumman och mina råd är: 1. Prata med din barnmorska. Berätta hur det känns och fråga om det finns möjlighet att få träffa en auroraläkare/barnmorska. 2. Skriv i ditt förlossningsbrev hur det känns. Det gjorde jag (+ att jag skrev vem jag hade fått träffa) samt vad jag önskade kring förlossningen utöver smärtlindring och det vanliga (jag ville tex inte att de skulle ”slänga upp” bebisen på min mage utan hålla i barnet tills jag ”var med” och fattade att ungen var ute (så här i efterhand var det uppenbart 😉 Men det visste jag ju inte innan att det skulle vara) ) Du ska se att allt kommer gå kanon! De är proffs och där för att ta hand om dig och din lilla familj <3

    • Emelie skriver:

      Har du sökt hjälp för din rädsla? Är du gravid just nu? Att förlossningar gör ont är ett faktum men det är ”bara” smärta och just den smärtan går över lika snabbt som barnet är ute. Vi, kvinnor, är starkare än vad vi många gånger tror. Tror dessutom inte att det finns en enda kvinna därute som ångrar sin graviditet pga att kroppen förändrats eller för att förlossningen gjorde ont. Din rädsla är befogad men en aning överdriven. Du exploderar inte. Vikten går du ner igen. Våga prata om din rädsla men våga vara mottaglig för andra kvinnors tips och råd. Viktigt att du inte stängt in dig med dina mörka tankar. ❤️

    • M skriver:

      Tack för alla fina ord! Är inte gravid och har inte tänkt skaffa barn på iaf 4-5 år. Men får bara panik av allt. Men antar som alla säger att när man väl är där är det så!

  4. R skriver:

    Kärleken lyser igenom bilderna <3 Superfina kort!

  5. Livet i USA skriver:

    Kärleken lyser igenom!

Lämna en kommentar