Död eller skilsmässa


Jag vet inte vad som är värst? Att bli dumpad eller att någon dör. En död är oftast inte självvald, personen lämnar dig ofrivilligt. Men att bli lämnad av den du älskar… Det är att personen lämnar ditt liv och väljer att leva vidare – utan dig. Det är många i min omgivning som separerar nu och det gör mig både lättad och ledsen för deras skull. Men vid svaga ögonblick vill jag ta dom tillbaka till de ögonblick då deras respeltives nacke var paradiset på jorden. Då de borrade in sina näsor där och aldrig ville vara på nån annan plats på jorden. De dagarna har tagit slut för många. Vissa har hittat en annan nacke, andra har blivit bittra och cyniska ”kärlek är för idioter” medan andra vill göra ”helikoptern” på stan och skrika ”come and get my penis”. Så många seperationer av så många olika skäl. Oavsett så är det sorgligt att bli lämnad av den man älskar, sorgligare än en död vid tillfällen. Vad tycker ni?

Bloggvännerna har ordet

48 svar till “Död eller skilsmässa”


  1. G skriver:

    Hemskt.. Jag minns när jag och min pojkvön gick isär. Vid samma tidpunkt gick min kusin och hans flickvän isär och vi pratade mycket. Vid ett tillfälle kom vi in på detta och jag sa till honom att jag gråtit mer vid separationen än när min mormor gick bort. I samma stund ville jag ta tillbaka det jag sa tills han öppnade sig och sa samma sak. Att smärtan av att hans flickvän lämnade honom gjorde så ont, han ville vara med henne och hon stack utan anledning. Min kusin gick bort för ett halvår sedan och nu undrar jag hur jag ens kunde säga något sådant. Smärtan av att drabbas av döden, så plötsligt, är det absolut värsta. Samtidigt som det gör ont med separation så vet man att motparten lever, existerar.. Men vetskapen av att någon du älskar är död hugger till i hjärtat hela tiden.

  2. Hope skriver:

    Förstår vad du menar men jag blir hellre dumpad alla gånger!

  3. Kajsa skriver:

    Om den jag älskade dog skulle det kännas värre en om den jag älskade lämnade mig. En törn i självkänslan är inte jämförbart med den sorg som döden ger tänker jag.

  4. Maja skriver:

    Jag förstår verkligen hur du menar, men det var KÄRLEKEN som fick mig att stanna i en dålig relation i många år. Jag ÄLSKADE ju honom och gjorde ALLT för honom i många år. Jag ville inte ge upp. Men insikten om att HAN inte brydde sig om mig alls, inte respekterade mig och inte heller älskade MIG gjorde att jag till slut var tvungen att lämna för att överleva. Blir på sätt och vis förvånad över att du som öppet berättat att du själv lämnat dåliga relationer moraliserar i ditt inre över varför andra par gör slut. Sanningen är ju att du inte vet eller aldrig heller kommer veta varför andra par gör slut, så att strö salt i såren på dom som ofrivilligt varit tvungna att lämna en relation hjälper ju ingen?

  5. Susanna skriver:

    Hellre dumpad! Lämnar han mig så finns han i alla fall kvar på jorden. Önskar honom inte döden bara för att han slutar att älska mig. Jag skulle bli förkrossad av båda alternativen men så känner jag.

    Ha en fortsatt trevlig kväll!

  6. Hope skriver:

    Och så börjar jag tänka på att min stackars lilla svärmor ska behöva gå igenom sorgen över att ha förlorat sin älskade son 🙁
    Nä dumpa mig, jag klarar mig ALLTID!

  7. Så tänkte jag också innan jag hade upplevt död på riktigt nära håll, nu har jag ändrat uppfattning. Fördelen med att bli dumpad, om man kan kalla det en fördel, är inte bara att den man älskar fortfarande finns i livet utan också att det är mycket lättare att kunna bli arg på personen som lämnat en, och ilska är så mycket lättare att gå vidare ifrån än ren sorg.
    Charlotta

  8. Fröken M skriver:

    Detta låter säkerligen märkligt, men jag skulle rent spontant känna att ett dödsfall vore bättre (d.v.s. lättare för mig) än en skilsmässa.
    Om min man skulle gå bort hade det inte betytt att han avsiktligt valt att lämna mig, som vid en skilsmässa. Å andra sidan önskar jag givetvis inte livet ur min man, så frågan är allt annat än lätt. Vid en skilsmässa har vi ju båda möjligheten till framtida lyckliga liv. Om än utan varandra.

    Det är väl som att välja mellan pest eller kolera, antar jag.

  9. Iinas skriver:

    Jag som tror att allt har en mening, tror också att alla relationer lär dig något, hur bra eller dåliga de än må vara. Om man blir lämnad (har varit där) så går det att gå vidare, man sörjer och blir sedan förbannad. Men man går vidare och med största sannolikhet hittar man någon ny. Någon man är menad att vara med. Och allt det där kan jag se en mening med.
    Men död? Nej,någon riktig mening med att människor dör ser jag inte ( jag förstår att man gör det när man blir gammal men jag menar annars).
    Så tänker jag.

  10. Apolonia skriver:

    Jeg fatter ikke; man kan jo selv vælge hvad man vil tænke og forestille sig… Hvorfor så bruge triste hændelser? Når de kommer, så kommer de. Nu kan du bare glæde dig over nuet: kærlighed, pragtfulde unger, dejlig job, søde venner etc.
    Hav en god aften Elaine. Jeg ved du har meget fantasi…

  11. Alexandra skriver:

    Jag vet inte… men jag vet att jag hatar luddighet… när man går och väntar på någonting, eller hoppas. När det inte är konkret. Så därför hatar jag mest av allt odefinitiva slut.. Död… ja det är ju väldigt definitivt men tror att det är FÖR definitivt för mig. Usch, jag orkar inte ens tänka tanken. Puss

  12. CarolineEiLondon skriver:

    Det har inlagger och kommentarerna gjorde mig innerligt ledsen. Nar en ung manniska plotsligt rycks ifran en, det ar en sorg utan dess like. En panikangest, ett svart hal som man undrar, pa riktigt, om man nagonsin kommer kunna kliva ur. En person som jag alskade sa innerligt dog for 3 ar sedan. Han skulle inte do, han hade mer an halva sitt liv kvar. Hade jag inte haft min son hade jag nog gatt under sjalv. Jag sorjer varje dag fortfarande. Ibland gor det precis sadar enormt ont som det gjorde iborjan, sa ont sa man tror att man skall spricka.

    Lamna mig snalla, men for fan do inte

    • Hope skriver:

      ❤️

    • E skriver:

      Jag tycker vanligtvis att Elaine skriver väldigt genomtänkta och bra inlägg, men jag blev också väldigt ledsen av att läsa det här. Jag, liksom du, har också fått den jag älskar bortryckt ifrån mig och det går inte att jämföra med en förlust i form av att bli lämnad. Jag har blivit lämnad flera gånger i mitt liv, och senast efter en nästan 10-årig relation, men ”sorgen” över det som inte blev och smärtan av att bli lämnad är något som alltid går över. Men att den man älskar dör är en obeskrivlig och bottenlös sorg som påverkar en för alltid. När din respektive dör är det dessutom oerhört många ouppklarade känslor liksom osagda meningar som för alltid blir osagda. Du kan aldrig någonsin få svar på dina frågor, eller få utlopp för din ilska, eller kunna uttrycka hur mycket du älskar din respektive och få ett riktigt avslut för att kunna gå vidare. Du lämnas i ett bottenlöst vakuum, och en del av dig blir alltid kvar där.

  13. Johanna skriver:

    Pratar bara om skilsmässor nu och inte i relation till döden…

    Men tanken på separation gör mig så rädd. Den tanken blev större sedan vi fick barn. En separation skulle ju innebära att jag går miste om mitt barns halva vardag. Fruktansvärt!

    Hoppas vi når vårt mål, att vara paret som pussas massor framför barnen och deras kompisar. Märker dock redan att pussarna blivit färre med en bebis härhemma, men det är väl naturligt för pussarna och tiden läggs ju mest på bebisen! Som det ska vara just nu, tycker jag… 🙂

  14. Mamma 26 skriver:

    Min pappa dog när jag var fyra år… Min största rädsla är att mina barns pappa ska dö och att de också ska växa upp utan pappa. (Ologiskt nog verkar jag tro att jag själv är odödlig) Han får hellre lämna mig alla dagar i veckan så länge han inte lämnar våra barn för himlen.

  15. Malin skriver:

    Blev så lämnad från ena dagen till den andra. han sa efter några år att han aldrig med vela röra mig eller se mig. (Vi hade enligt mig haft de superbra) men så åkte han till London och i princip aldrig hörde av sig.. Vi hade allt gemensamt, intressen vänner osv, och där satt jag. kunde inte äta på flera veckor. Fick söka hjälp av psykiatrin för att kunna se nån mening med livet. så illa var det. värsta tänkbara känslan i flera månader. fifan. men livet går vidare och idag är jag lycklig med en 9månaders bebis och en litenliten i magen och förhoppningsvis en sambo som inte bara drar 😉

  16. Annica Magnusson skriver:

    Hellre dumpad. Tusen gånger om. Att förlora någon man älskar, till döden… Det är en sorg jag aldrig kommer att komma över. Att bli dumpad av ens stora, första och riktiga kärlek.. Det sved, svider ännu efter 6 år (och då har jag ändå gift mig och fått 3 barn efter det). Men som sagt, upplever det hellre tusen gånger om än att förlora någon jag älskar – för att den personen dör. Min pappa dog i maj, och jag kan inte i ord förklara hur mycket jag vill prata med honom igen, se honom igen och känna hans kramar om igen. Det kan jag inte.

  17. Fru Minimalist skriver:

    Fast om någon dör blir det så definitivt. Det finns liksom ingen som helst återvändo. Allt hopp försvinner. Till skillnad om man blir lämnad eller är det som lämnar.

    http://minimalisterna.se/nar-mammor-dor/

    ”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
    Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
    När mammor dör, växer det sly överallt.”

  18. Kinna skriver:

    En respektives död tar ju bort en förälder till ev. barn. Går inte att jämföra med en separation..

  19. Emma skriver:

    De två gånger jag blivit lämnad har jag mått väldigt mycket sämre än när morfar dog. Mycket beror säkert på att morfar var dålig och gamal och det var naturligt att han skulle somna in. Men att bli lämnad för att personen inte älskar den jag är. Det gör så obeskrivligt ont. Och ja jag är ung och antar att livet tids nog kommer lära mig allt om vad sorg är, men just nu är det värre att personen jag är kär i lämnar än att han dör.

  20. Lillemor skriver:

    Eftersom jag förlorat både en lillebror, när han bara var 8 och jag 14, samt att pappa dog 56 år ”gammal” plötsligt och dramatiskt i en hjärtinfarkt för snart två år sen så har jag väldigt svårt att förstå att en separation ens kan jämföras med döden. Än mindre att separation skulle vara sorgligare än död vid tillfällen? Om min partner skulle lämna mig skulle jag bli oerhört ledsen men mina barn skulle iaf ha kvar sin pappa, min svärmor skulle inte förlora och överleva sin ende son och hans systrar skulle fortfarande ha kvar sin bror. Döden är slutgiltig och obarmhärtig (åtminstone för oss som lämnas kvar i sorgen), det är inte en separation.

  21. Tycker som lillemor att detta var en sjukt konstig jämförelse och frågeställning. Punkt.

  22. Sofia skriver:

    Det här kan jag verkligen inte relatera till. Känns som att själva frågeställningen trivialiserar känslan hos de människor som förlorat någon de älskade till döden. Döden kommer varje gång vara värre.

  23. Cecile skriver:

    Det är ju en lite märklig frågeställning egentligen, men jag kan verkligen förstå vad du menar. Var med om en väldigt jobbig separation för många år sen. Var bara 23 år då, men tog det mycket hårt då det var mitt första långa förhållande och vi bodde tillsammans och var förlovade. En dag kom han o sa att han bestämt sig för att flytta utomlands och ville inte inkludera mig i det livet, han ville göra slut. Jag förstod ingenting, känns som att han hade gått bakom ryggen på mig och planerat massor jag inte kände till. Han hade signat upp sig på ett jobb utomlands o jag hade ingen aning om detta. Själva känslan att se hur han hade förändrats över en dag, o hur han behandlat mig under lång tid tillbaka lyckades jag aldrig riktigt komma över. Jag grät länge och sörjde vår relation, och förskönade relationen med fina minnen, trots att den inte var så rosenskimrande. När det var som värst kändes det som att sättet jag sörjde, var värre än att sörja efter någon som dött. För den var oförståelig. Men samtidigt tyckte jag DÅ att det var en tröst – så länge det finns liv finns det hopp. Så länge han lever finns en chans att han skulle vilja komma tillbaka.

    Men jag hade rätt. Han hörde av sig igen efter några månader. Då hade dock jag redan valt att stå upp mot mig själv och inte bli lockad att fortsätta med honom igen. Idag är jag 33 år och det var 10 år sedan det tog slut. Jag har en ny sambo sen många år och ett barn. Trots det spökar den här killen i mitt huvud ibland. Jag är fortfarande så arg, ledsen och besviken hur han behandlat mig. Långsint kanske, men jag är sårad in i själen och vi pratade aldrig ut riktigt. Tror det är viktigt att få ett avslut. Oavsett om det är någon man gör slut med, eller någon som har vandrat vidare till andra sidan. Utan ett riktigt avslut, är det svårt att gå vidare i livet.

  24. Anna skriver:

    Jag blev lämnad av min man för tre månader sedan när jag var gravid i sjätte månaden. Vi hade levt tillsammans i sju år och han hade varit den som varit mest på om att bilda familj vilket vi kämpade för. Han bara pang bom kom hem och sa att han inte visste hur han kände och ville vara fri. Min värld rasade och sedan ville han att jag skulle bo kvar med honom tills han bestämt sig för hur han kände och ville göra då följde veckor av att sitta hemma sjukskriven och gråta när han var ute på krogen mdz sina vänner, åkte iväg och festade i andra städer och hände med kompisar och surfade, skatade osv på ffritiden. Jag bara grät och ville att han skulle bry sig om mig och barnet men han bara upprepade att jag inte skulle stressa honom till ett beslut för då skulle det betyda skilsmässa. Hela tiden hävdade han att han gjorde detta på grund av mig och hur hemsk jag varit och leva med i sju år. Något han aldrig sagt innan eller gett mig uppfattningen att han tyckte. Till slut tittade jag i hans i hans telefon och hittadd en tjej han sms:at med som han träffat ute, även detta var mitt fel. Jag flyttade hem till mina föräldrar då han sa att han vill bo själv och hitta sig själv. Sen har han varit arg för att jag flyttade och menar att jag valt detta. Det var verkligen hemskt att se honom bryta alla band med mig, försvinna från min sida och njuta av sitt nya liv med party, nya vänner och kläder osv. Hela tiden berättade han hur kul han har och hur anygg alla tycker han är osv medans jag aödrig känt mig mer på botten. Nu har bebis kommit och jag bor i en annan stad. Han har vaknat och vill helt plötsogt träffa barney hela tiden och menar att han lämnat mig och inte barnet och att jag ska låta honom vara delaktig i allt. Det värsta är att jag saknar honom så fruktansvärt, alltså den han varit alla dem här åren när vi levt ihop. Ville verkligen vara en familj och dela detta med honom. Vill ringa och smsa honom hela tiden men gör det inte för det är inte samma person jag levt med som numera svarar i telefon. Det låter hemskt men för mig känns det som den personen jag levde med är död, inte finns längre.

    • Krista skriver:

      Oj hade kunnat vara jag som skrivit det där så när som på vissa andra detaljer. Mitt uppe i allt försökte jag fungera i vardagen men så fort jag kom hem till vår gemensamma lägenhet (han var aldrig hemma längre), kommit innanför ytterdörren, så föll jag ihop och grät och skrek av sorg. Det har gått tre år nu och skillnaden mellan då och nu är att känslorna för honom nu är mittemellan noll och distans, då var det mer hopp om att han ska bli normal igen och vakna upp. Men jag försöker separera den han var mot mig från honom som pappa, han är en bra helgpappa, så att vår son ska känna att han har två lika bra föräldrar. Jag har träffat en ny man och jag tror att jag hade mått bra även om jag inte träffat nån ny. Så fort vår son föddes och jag flydde hem till mina föräldrar började jag må bättre. Tror det är viktigt att omge sig med bra personer när man går igenom en svår separation och inte hänga kvar känslomässigt och hoppas. Styrkekramar till dig!

  25. Lisa skriver:

    Är nog till viss del en åldersfråga. När jag var runt 50 svajade mitt äktenskap och jag upplevde att jag slog knut på mig själv i mina ansträngningar att rädda förhållandet. Det visade sig vara lönlöst då han träffat en yngre kvinna och dumpade mig. Jag kände mig värdelös och kände att jag även av omgivningen betraktades som värdelös. Samtidigt hade jag i bekantskapskretsen en kvinna som blev änka och mötte omgivningens sympatier. Då tänkte jag att det hade varit lättare att bli änka.
    Idag tio år senare är sorgen efter det som hände fortfarande stark men jag är glad att min exman lever och att barnen har sin pappa.

  26. R skriver:

    Utan tvekan skulle jag säga att det känns värre att förlora sin partner till döden. Även vid en smärtsam separation tenderar man att efter en viss tid önska sin före detta partner ett bra liv, och de djupa såren man själv lämnats med läker (förhoppningsvis helt..). Jag kan föreställa mig att det skulle vara väldigt svårt för en själv att gå vidare efter att ens parter gått bort, många drömmar som blivit berövade från en och utan hopp om att de nånsin kommer att förverkligas.

    Jag kommer dock ihåg att jag tänkte exakt i dessa banor när min första kärlek lämnade mig efter 4 års förhållande. Så jag förstår helt tankeställningen. Nu i efterhand är jag såklart glad att han har fått ett bra liv, ska gifta sig och förhoppningsvis få barn om några år 🙂 Även jag har nu gått vidare, kanske hade jag inte kunnat göra det om jag istället förlorat honom genom döden.

    Jag skulle även vilja betona skillnaden av att förlora en närstående i hög ålder mot en närstående i ung ålder. Jag har förlorat mor- och farföräldrar som jag varit extremt nära, en fruktansvärd sorg men där finns det dock en acceptans. När en närstående dör långt innan sin tid uppstår en väldigt annorlunda, djupare sorg och smärta. Detta skriver jag inte för att förringa andras eventuella sorg, snarare för att påvisa att ”vissa” närståendes dödsfall kan därför kännas mindre traumatiska än en jobbig separation/bli lämnad. Har man inte upplevt den avgrundslösa sorgen och avsaknad av acceptans av att förlora någon till döden i ett alldeles för tidigt skede så har jag full förståelse för att man kan känna på detta sätt. Nu generaliserar jag väl kanske sorg, men så resonerar jag.

    Sedan vill jag även passa på att uppmärksamma att ”En död är oftast inte självvald, personen lämnar dig ofrivilligt”, inte är ett (helt) korrekt påstående. Jag tycker att det är viktigt att belysa att självmord är den VANLIGASTE dödsorsaken bland män 15-44 år och näst vanligaste för kvinnor i samma åldersgrupp. Något jag själv inte hade en aning om innan det tyvärr kom alldeles för nära 🙁

    Tack för en bra blogg!

  27. Elsie skriver:

    Det här är första gången som jag behövt varna vänner för att läsa din blogg. I min vänskapskrets finns det flera som har haft partners som dött, de skulle offra VAD SOM HELST för att partnern istället skulle lämnat dem, oavsett om det finns barn med i bilden eller ej. Dessa vänner kommer aldrig bli hela igen, flera av dem har sin älskades livlösa ansikte som sista bild. Nej usch vad jag mår dåligt av den här jämförelsen.

    • Sophie skriver:

      Jag håller med! min vän har förlorat sin man och blev ensamn med ett barn. Hon säger det hellre lämnad än att han inte ska finnas i livet. Denna jämförelse förstår jag inte ens hur elaine kunde komma på. jag blev uppriktigt ledsen och upprörd över detta inlägg med tanke på vad vi alla har fått gå igenom under denna svåra tid för alla inblandade med hans bortgång.hans fru hans barn!!!!Min pappa är i himlen! Säger en tvååring och pekar mot himlen Elaine tror du inte hellre han hade velat säga min pappa bor på landet tex. Att man har en möjlighet att få se, känna, höra personen. Finns dom inte i livet är det enda som finns kvar i dina drömmar men drömmar kommer inte varje natt även om man vill det och lukter man minns från dom försvinner med tiden från kläderna dom brukade ha på sig och att se ett namn på en grav och viljan att gräva sig ner i graven bara för att få känna personen igen det är inget jag önskar någon. Jag hoppas du läser min kommentar och tar till dig att ditt inlägg sårar folk precis som du blir ledsen över att människor sårar dig med vissa kommentarer om saker du varit med om. Jag har sett min vän lida och det enda vi har önskat under dessa tre åren är att han ska få komma tillbaka, synd att det inte är möjligt bara.

      • Ulrika skriver:

        Jag tror att det kan göra lika ont för ett barn att bli lämnad av en förälder som fortfarande är i livet. Tänker på förr när det var vanligare att män faktiskt övergav sina familjer helt och hållet. Det är nog fullt jämförbart med en bortgång.

  28. lillajag skriver:

    Jag tror så här: att dumpa och bli dumpad blir lättare för varje gång. Det låter så enkelt när man skriver det, men vi vet ju alla hur svårt det egentligen är. Men man lär sig efter några gånger hur mönstret ser ut. Man lär sig att hantera de olika faserna och bli vän med sig själv. Det är nog det där sistnämnda som är det riktiga skoskavet. Man tvingas ta tag i sig själv, reda ut saker och ting.
    Jag är inte tillsammans med min man för att jag inte kan leva utan honom, utan för att jag i dagsläget inte vill leva utan honom. Skulle vi gå isär så skulle det såklart vara väldigt tråkigt, han är ju samtidigt min allra närmaste och bästa vän. Men jag vill inte vara med någon som inte vill vara med mig. Jag kan inte trivas i förhållandet om inte han gör det. Det räcker med att en vill ut så är det liksom över. Då unnar jag honom att trivas ihop med någon annan. Jag älskar honom såå, han förtjänar det allra bästa. Vad det är kan bara han själv bestämma. Så länge han anser att det är jag, så är ju jag såklart väldigt glad (samma resonemang gäller självklart omvänt också). Skulle han känna att han saknar någonting i vår relation och att jag inte kan ge honom det, då skulle jag såklart vilja att han gav sig iväg på jakt efter det där – och jag skulle genuint önska honom lycka till på vägen.
    Om han skulle dö…oavsett om vi var tillsammans eller ej, så skulle det vara en oändlig sorg. En sorg jag vet att jag skulle ta mig igenom, men som skulle bli svår och mörk och lämna ett enormt tomrum efter sig.

  29. Fanny skriver:

    Jag förstår hur du menar och har själv tänkt på det många gånger. Har dock kommit fram till att det är hemskt och gör ont på helt olika sätt. När någon dör så är det så definitivt, personen är verkligen borta och det smärtar oftast väldigt många personer. När någon väljer att lämna en så gör det ont pga att man blir bortvald och pga att den personen väljer att leva sitt liv utan en. Tror att det har att göra med hopp… När någon dör finns inget hopp om att träffa personen längre, man har liksom inget val, vilket på ett sätt kan underlätta. När man blir lämnad så tror jag att många ganska länge lever med något slags underliggande hopp om att personen ska komma tillbaka. För varje dag som går så tappar man hoppet och får upp det igen, så att man liksom blir besviken och lämnad gång på gång.

  30. Isabel skriver:

    En sorg efter ett uppbrott, en skiljsmässa är något otroligt hemskt. Men att förlora den man älskar för evigt lämnar ett tomrum man får bygga upp sitt liv kring igen. Ett tomrum man inte går vidare ifrån utan ett tomrum som förblir kvar och en del av ens hela liv. Jag skulle göra allt för att inte ha en död mans ansikte på mina hornhinnor, absolut allt. Lämna mig tio gånger om men dö inte framför mig. En bit av mig saknas och den sorgen kan aldrig läka utan bara anpassas till livet.

  31. Jenny skriver:

    Jag har varit med om en svår separation. Det tog lång tid innan jag hittade tillbaka till mig själv efter det. Men för två månader sen höll jag om min fästman när han tog sitt sista andetag i en sjukhussäng.. Ingenting kan jämföras med det tomrum det förde med sig. Det är inte samma smärta, det finns inget sårat ego med i bilden. Det är en avgrund av tomhet, samtidigt som du fortfarande är dig själv och därmed är så smärtsamt medveten om hur verkligt det här är. Det är ingen som själv packar sina flyttlådor och lämnar dig. Det är du som gråtandes måste packa ihop din kärleks liv, ert liv, era planer, och försöka gå vidare med livet utan den personen vid din sida. Han som inte ville gå. Han som inte ville dö.

  32. Änka sedan 6 månader med 7-åring skriver:

    Jag tror att resonemanget att det är bättre att personen dör än lämnar mig endast kan komma från någon som inte har haft en man, partner älskad som just dör alldeles för tidigt mitt i livet ifrån mig och sina barn. Har man varit med om det så är jag övertygad om att man ”alla dagar i veckan” hellre skulle välja (om det nu gick att ha ett val) att bli dumpad. När ens älskade dör så vänds hela livet upp och ned man förlorar så mycket mer än bara sin man och dessutom ska man klara av allt praktiskt finnas där för sina barn som också befinner sig i kris och försöka själv sörja och så mycket mer än manfaktiskt behöver göra när man ”bara” blir dumpad. Jag blir faktiskt illa berörd av resonemanget att det är bättre att personen ifråga dör än lämnar mig, samtidigt som jag inser att då har man med största sannolikhet inte upplevt att t ex ens make dör.

  33. Ulrika skriver:

    Jag tycker att många av er som har kommenterat i tråden också är ganska okänsliga! Varför jämföra lidande överhuvudtaget? Som någon skrev ovan, blir människor som blivit lämnade i sina äktenskap ofta förbisedda, deras sorg räknas inte. Vad som upplevs som ”värst” är nog hemskt individuellt.

    • Isabel skriver:

      Jag kanske framstod som okänslig och du har rätt, lidande är individuellt. Men att bli änka, se sina barns sorg resten av livet, se hur föräldrar överlever sina barn, syskon som förlorar sin bästa vän. Ett avslut på en relation kan leda till en obeskrivlig sorg, depression och något som även förändrar en för alltid. Men en avslutad relation leder inte till att ens barn blir föräldra lösa. Se en människa som vill leva dö är ett trauma. För det menar jag inte att man får sörja en svår seperation, få en livskris men för en som förlorat någon känns det hela som två olika ting som inte ens går att jämnföra.

  34. Therese skriver:

    Eftersom jag har upplevt båda saker så får det bli döden. Det gör fortfarande ont i hjärtat. Saknaden efter alla jag förlorat till änglarna.
    Att bli dumpad har gått över..

  35. Josephine skriver:

    Jag har nu när jag är gravid igen blivit så rädd för att min sambo ska förolyckas på något sätt och kvar blir jag med två barn och en sorg som skulle vara obegripligt svår att hantera. Jag hoppas inte att jag kommer känna så i fortsättningen utan att det är just graviditeten och hormonerna som sätter igång sådana tankar…

  36. Elliephanten skriver:

    Jag förlorade min partner och bästa vän i våras. visserligen fungerade inte relationen längre..men vi hade väldigt starka band till varandra ändå… vi var bästa vänner, typ soulmates på ett plan. Nu svarar han inte på mina sms längre . Han har en ny flickvän. För mig känns det som om han dött. Folk säger att jag inte ska tänka på honom..tycker det är sjukt, för om någon dött så vill man väl ändå minnas personen? Det som är jobbigast är förändringen från nära relation till ingen relation. Det gör bara ont.

  37. D skriver:

    Jag googlade och hamnade på denna sida. Ofrivilligt skild för ett par år sen. Frågan har korsat mina tankar, och egoistisk så hade jag nog hanterat det bättre.

    Sorgen efter ett par år senare är fortfarande detsamma. Om min fru hade dött så hade jag inte slutat älska. Och jag har inte gjort det heller efter skilsmässan. Jag har väldigt mycket skam för det, man förväntas att gå vidare, sluta älska. Känslorna är ju samma? Möjligen händer saker som gör en arg mellan varven men så är det i förhållande också och vi hade ett kärleksfullt förhållande. Och det stör mig rejält. Så döden hade varit enklare att förstå och hantera trots i större perspektiv är rätt.

  38. rodric camela skriver:

    Detta är ett måste-läs vittnesbörd av alla, jag är här för att låta hela världen veta om en man som räddade min relation och denna stora man kallas Dr. IZOYA. Han gjorde verkligen ett bra jobb för mig genom att föra tillbaka min ex-älskare som lämnade mig och lovar att aldrig återvända till mig igen. Med detta har jag insett att det att ge Dr. IZOYA-detaljer till världen kommer att göra mycket bra för dem som har brutit hem eller förhållanden för honom för att hjälpa dig fixa det trasiga förhållandet eller ditt äktenskap. Du kan nå honom via hans Whatsapp-nummer: +12098373537. Ta kontakt med honom och se hur ditt problem kommer att lösas inom 24 timmar. Han är också specialiserad på följande frågor …
    (1) Du vill ha din ex tillbaka.
    (2) Du vill bli befordrad på ditt kontor.
    (3) Du vill att män / kvinnor ska följa dig.
    (4) Du vill ha ett barn.
    (5) Du är en entreprenör och du vill vinna kontrakt.
    (6) Du vill att din man ska vara din för alltid.
    (7) Du behöver andlig hjälp.
    (8) Du har blivit bedrägeri och vill återta förlorade pengar.
    (9) Sluta skilsmässan.
    (10) Åkalla pengaritualer.
    (11) Vinn val.

Lämna en kommentar