Strävan efter konsensus kan göra en ensam


Det skriver jag om i min senaste retorikspalt i GP. Ni hittar den här. Och bara för att utveckla lite till så tycker jag det är svårt att komma personer nära ibland när de aldrig berättar vad de tycker eller tänker. Rädslan över att inte vara överens kan göra folk rätt ensamma tänker jag. Vad tänker ni?

Bloggvännerna har ordet

13 svar till “Strävan efter konsensus kan göra en ensam”


  1. Hmm skriver:

    Jag tänker att du har rätt men lägger mer ansvar på alla dem som sätter epitet eller stoppar in någon i en box och släpper aldrig ut dem hur mycket de än förklara och försvara sig.

    Folk vågar inte ha åsikter högt då det finns plenty av folk som dömer en hårt utan att tänka till att det kan finns mer än ett sätt att se på saken och bara för att man sagt en sak så behöver inte en hel massa annat följa med på kuppen som medåsikter.

    Jag tror att du Elaine liksom jag,gillar folk som säger vad de tycker högt då vi kan både se och förstå att det kan finns flera olika sätt att ta sig an eller se på något utan att döma dem allt för mycket. Men dem som går omkring och leker domare är väldigt högljudda och får tyvärr med sig många på sitt tåg vilket får folk att tystna i ren självbevarelsedrift många gånger. Kan påverka både ens privatliv men även ens karriär om någon sätter fel stämpel på dig.

    Idag så ser samhället ut så att man är i en lyxig och ofta oberoende position om man får lov att säga vad man alltid känner utan att det kan inverka på ens liv i alltför stor utsträckning.

  2. Pang på rödbetan skriver:

    Åh, vad trött jag är på detta ständiga ”alla ska med på båten”, ”vi måste hitta en samsyn”, ”det är viktigt att alla kommer överens” och andra diverse floskler som ohämmat cirkulerar på min arbetsplats. Det enda som händer är att INGENTING händer för ingen vågar ta beslut av rädsla att göra någon annan missnöjd. Det går ju inte att göra alla nöjda jämt och ständigt! Blir så irriterad på detta passiva, mesiga beteende som genomsyrar varenda möte vi har…

  3. Ulrika skriver:

    Jag skulle önska att du la in alla länkar så att de öppnas i nytt fönster. Så försvinner inte din sida när en klickar på en länk.

  4. Maria skriver:

    Fick ni lära er att argumentear och debattera i skolan? Vad jag minns fick vi inte det (född 80), är dessutom uppvuxen i en familj där man ansågs jobbig om man började diskutera (eller tjafsa skulle de nog säga) så all min träning i att argumentera och debattera kommer från jobbet och till viss mån högskolan. Med min ursprungsfamilj tycker jag fortfarande det är jobbigt eftersom jag där blir hon som har åsikter. Att det sen är ett ganska hårt debattklimat i diverse kommentarsfält (all ens argumentation nagelfars, hittas minsta språkfel så faller allt man byggt upp) gör nog att många blir rädda för att vädra sina åsikter eller starta en diskussion. Vi borde bli bättre på att fråga andra ”hur tänker du då/med detta?” istället för att avfärda någon som ”idiot” för att denne har andra åsikter än en själv eller majoriteten. Jag har jobbat multikulturellt och internationellt de senaste 10 åren, man lär sig mycket om sig själv och andra genom det.

  5. Jag skulle säga att det är avsaknaden av rädsla för att inte vara överens som gör att man kan känna sig rätt ensam. Jag håller med om att de flesta verkar trivas bäst när alla är överens, eller låtsats vara överens, men är man då någon som tycker det är mer intressant att säga sin ärliga mening än att bara hålla med så kan man lätt känna sig ensam och som om man borde ha hållit tyst. Min uppfattning är att rädslan bottnar i svårigheten att hålla isär sak och person, det går sällan att ha en eleverad diskussion i en sakfråga utan att det slutar med personangrepp och det tycker jag är oerhört tråkigt.
    Charlotta

  6. Johanna skriver:

    Visst förstår jag din poäng och håller absolut med dig i det stora hela. Tycker däremot att det är lite tråkigt att det blir så stereotypt. Nu menar jag inte bara din krönika, även om den spelar på tydliga stereotyper, utan mer allmänt. Din krönika var nog bara det som fick mig att skriva en kommentar. Så här (din krönika) är det tydligen ok att använda tydliga stereotyper men i andra sammanhang tycker ”vi” inte alls det. Jämför t.ex. Alla våldtäcksförövare är män eller alla afghaner har taskig kvinnosyn. Sen tycker jag det är lite tröttsamt när det typiskt svenska beteendet oftast framställs som det sämre alternativet, som här jämfört med det brasilianska. Lite off topic kanske, men det var min reaktion på din krönika. Annars gillar jag också livliga debatter och när folk har olika åsikter. Trist när folk inte vill uttryck dem.

  7. Hope skriver:

    Hmm ja vad ska jag säga nu då.
    Som Johanna skriver ”det är lite tröttsamt när det typiskt svenska beteendet oftast framställs som det sämre alternativet”
    Och det tycker jag som oftast är brutalt ärlig men backar man lite (ibland mycket) så ”vågar” folk oftast säga sin mening.
    Nä heja landet lagom 🙂

  8. Hope skriver:

    Och vad menar just du med att ”komma personer nära” det är ju så otroligt inviduellt. Jag tycker att det är intressant att veta vad du menar?

  9. wigwag skriver:

    Konflikträdsla tror jag det kallas. Och jag menar nog att såna personer redan är ganska känslomässigt ensamma. Dvs dom känner sig ensamma hur stort och rikt socialt umgänge dom än har. Ett symptom på en tomhet inom sig dom försöker fylla med samhörighet i andras känslor och åsikter. För att knyta an till religion tror jag religiösa människor får denna tomhet fylld av sin tro och blir därför mindre konflikträdda än genomsnittet.

  10. Det var så skönt när jag idag på jobbet var i ett telefonsamtal med en eventuell samarbetspartner, och bara ett par minuter in i samtalet sa ”jag tror vi kan komma överens om att vi kanske inte är den rätta matchningen för varandra” och så var det inte mer med det.

    Jag är ofta rak i min kommunikation och jag ser det som en styrka, även om man ibland kan uppfattas som dryg.

    Samma sak hände förresten för ett par veckor sen, blev besviken/arg på en kompis. Berättade senare exakt hur jag kände, och sa att jag också förstod situationen men blev ledsen i alla fall, fick ett förlåt – och så var ALLT bra. Något som egentligen hade kunnat bli både drama och utdragen irritation.

  11. Lu skriver:

    Jag är ganska ”osvensk” i det att jag gärna säger vad jag tänker och tycker. Samtidigt så tycker jag att det kan vara bra att ibland tänka innan man pratar. Att inte säga n-ordet tex. (finns ju 1000 andra exempel) Tycker att det kan bli så otroligt tröttsamt hur man alltid ska racka ned på sverige som ”mellanmjölkens land” och ”lilla landet lagom”. Precis som den utskällda jantelagen. Tycker att det oftast är jävligt bra att vara lagom. Och lite jante är inte heller fel. Vill inte ha ett land fullt av gaphalsar med gigantiska egon. Även om jag ibland kan bli irriterad när folk går runt och gnäller och är missnöjda men aldrig vågar ta en konfrontation för att ändra på sin situation. Nu blev det ett långt inlägg så nu ska den här gaphalsen vara tyst och hälla upp ett glas mellanmjölk.

Lämna en kommentar