”Hur gör du om någon svarar okänsligt när du berättar något för som är känsligt för dig?”


Tacksam för retoriktips, hur gör du om någon svarar okänsligt när du berättar något för som är känsligt för dig?

Tacksam för tips på hur jag förhåller med med ”arbetskamrater” som vad jag än säger svarar märkligt okänsligt

Några märkliga svar igår; två berättar att dom hälsar på mamma/föräldrarna och jag säger att jag önskar att jag också kan hälsa på mina föräldrar – som jag ber är med Jesus Guds Son i Himlen. Jag sa bara att jag önskar att också åka på helger och bo med mina föräldrar, jag sa att det är för dj-vligt när föräldrar inte är kvar och då svarar den ena ”arbetskamraten” att det inte är för dj-vligt för det är livet.

Hon är 61 och åker idag och bor i mysigt hus på landet med sina mamma och myser i fyra dagar. Hennes mamma är 91 och dom trivs med att bo ihop och skoja och gå promenader och äta gott. ”Arbetskamraten” sa att det inte är för dj-vligt för en del går när dom är några dagar och en del blir äldre. Känns som att hon ger sig tolkningsföreträdet och tillsrättavisar mig. Jättetacksam för dina tips.

Allt gott till dig och din söta familj från Ess <3

Försökte göra en lämplig bild till svaret på denna fråga. Tyckte jag var rätt kreativ i min process ändå. 🙂

Jobbade på minen först..

Bild 2016-05-18 kl. 22.37 #2Såg tavlan sen…

Bild 2016-05-18 kl. 22.37 #3Och gjorde stordåd tillslut!

Bild 2016-05-18 kl. 22.38Oh well här kommer svaret:

Vilket rikspucko till arbetskamrat. Säg det ”Du är ett rikspucko för det har Elaine sagt!”. Haha, näe skämt å sido men vilken okänslig arbetskamrat. Jag skulle säga som du skriver.

Arbetskamraten: Det är inte förjävligt, det är livet.

Du: Vilken okänslig sak att säga i synnerhet till folk som inte har turen att ha sina föräldrar i 91 år. Det där gjorde mig verkligen ledsen.

Säg bara så. Berätta hur hennes ord landar och sen får hon ta det hur hon vill. Men ta inte med dig hennes dåliga energi hem. Ta det med henne och sen fokuserar du på annat.

Bloggvännerna har ordet

26 svar till “”Hur gör du om någon svarar okänsligt när du berättar något för som är känsligt för dig?””


  1. Jag beklagar din förlustag och jag förstår att du tog illa vid dig, men samtidigt kan jag se ett annat perspektiv också. Sällskapet pratade om vad de skulle göra i helgen och om att åka och hälsa på föräldrar och ha trevligt, och då började du prata om död och sorg, och hur svårt det är att inte längre ha sina föräldrar i livet. Det är inte alla människor som med lätthet kan hantera den typen av samtalsämne eller att gå från att tänka på något trevligt som de ser fram emot till att plötsligt kastas in i tankar om att de när som helst själv kan förlora sin förälder och drabbas av samma sorg och ensamhet som du pratar om. Kanske var tanken på hennes mors död så jobbig att det bästa hon kunde åstadkomma i den stunden var att stänga ner samtalsämnet genom att bagatellisera det och säga att det är livet.
    Charlotta

    • Johanna skriver:

      +1 Tänkte precis samma sak.
      Vi får ju veta väldigt lite om hur samtalat i allmänhet är, men det kan tolkas som att det endast var ett ytligt samtal mellan arbetskollegor om vad som händer i helgen – och det kan det ju kännas lite underligt för vissa att helt plötsligt börja prata om död och andra väldigt allvarliga ämnen. Personligen skulle jag nog finna det otroligt obekvämt om någon jag inte känner alltför väl (t.ex. en arbetskollega) helt plötsligt skulle börja prata om väldigt privata saker. För vissa, som kanske du Elaine och även kanske personen som skrev denna kommentar, är det väldigt lätt att prata om de mesta med de flesta, och har inte problem att sätta ord på sina känslor och diskutera det med personer man kanske inte känner så väl. Det är absolut inget fel på det, men alla är inte sådan. Jag är en väldigt introvert, blyg person som endast pratar om känsliga ämnen som kärlek, ensamhet och sorg med en liten grupp av vänner närmast mitt hjärta. Och det är faktiskt inget fel på det heller.
      Sen förstår jag självklart att det kan kännas ”klumpig” och folk säger sakar som kan vara okänsliga, men bara för att du tycker det känns ok för dig att prata om något så kan du inte förutsätta att personen du pratar med är 100% bekväm med situationen.
      Sen kan det ju faktiskt vara så att arbetskollegan i detta fall kanske förlorat ett helt gäng av närstående under sin livstid, och vid 61 års ålder helt enkelt kommit fram till att ”sånt är livet”.
      Bara en tanke.

      • Chatrine skriver:

        Jag blir så lycklig av era svar! Ni håller inte med – och förklarar varför och får oss att tänka i nya banor.
        Hade ni varit av trollsorten som det finns alldeles för många av på nätet så hade ni öst galla och kallat både Elaine och frågeställaren för allt möjligt elakt.

        Tack för att ni finns Johanna och Överlevnadsguiden – ni gjorde min dag 🙂

    • Helena skriver:

      Håller helt med, fick läsa om några gånger för det kändes som en väldigt okänslig sak att prata om sina föräldrar som dött i det sammanhanget!

      Men, det är klart att förlusten av ens älskade föräldrar nog kan få en rätt rejält ur balans. Ett tips är att försöka säga det du vill säga utan att säga de rakt ut, tex säga ”lyllos dig som har dina föräldrar kvar”. Då kan motparten välja om den vill fråga mer eller undvika ämnet med ett ”Ja, jag är så tacksam för det”.

      • wigwag skriver:

        Det var just den indirekta hinten frågeställaren gjorde Läs vad hon skriver innan du börjar ge råd.

    • Mollan skriver:

      Åh vilken klok kommentar! Även om jag tycker det var okänsligt sagt så känns det rätt okänsligt prata om sina döda föräldrar i detta sammanhanget. Finns så många männiksor som inte alls har förmågan att ”läsa av” vad som passar sej när, kanske är det något frågeställaren kan fundera över stämmer på sig själv. Lite likt syndromet hos de som ALLTID varit med om samma sak men liiiiite värre/bättre etc och bara måste avbryta för att berätta det istället när ngn annan pratar.

  2. Mary Sane skriver:

    Alltså jag skrattar ihjäl mig åt bildkavalkaden!

  3. E skriver:

    Fast hon har väl bara haft mamman i 61 år?!

  4. Johanna skriver:

    Det ska jag ta med mg om jag blir sårad av andras kommentarer!

  5. Elaine Eksvärd skriver:

    Ni är så bra allihop och kloka❤️

  6. Amanda skriver:

    Håller med de ovanför som kommenterat om att det var lite okänsligt att ta upp döda föräldrar. Jag har förlorat min pappa för ungefär tre månader sedan (han var 45) och det väcker alla möjliga känslor inombords men det känns som en sjävklar grej att det finns vissa man kan prata om det med och andra man kanske undviker att dela med sig till. Jag har accepterat att det är livets gång och är inte avundsjuk för att andras föräldrar lever, det tjänar inte mig på något som helst sätt.

    • Helena skriver:

      Beklagar sorgen… Och vill bara säga att även om det kanske inte är passande att dra upp i tid och otid så tror jag de flesta förstår om det blir så ibland (minus Jesus-biten då om det inte är en väldigt förstående grupp). När man sörjer får man göra lite som man vill, men i det här fallet så är det ju den som tar upp det som blir sårad. Man är ju extra känslig efter en förlust så varför utsätta sig i onödan för en sådan situation? Är ju bara en själv som tar åt sig, för de andra är det bara lite irriterande (om de svarar som ovan alltså, de kan ju också vara medkännande men då är ju allt bra!) men inget som fastnar hos dem…

  7. wigwag skriver:

    Som jag uppfattat frågeställaren så är det inte första gången hon blir okänsligt bemött. Klart som fan hon ska kunna förvänta sig ett känsligare bemötande från sina arbetskamrater. Blir förbannad när jag läser alla ”förstående” kommentarer här. Utfrysning på gränsen till mobbing ligger närmre tillhands för det jag ser och läser. Mitt förslag är att hålla tonen och kommentarerna med dom här ”arbetskamraterna” kort i fortsättningen och sluta sök deras empati och gillande. Dom gillar inte dig.

  8. Linda skriver:

    Hej Elaine, gillar dina tips och speciellt retoriktips.
    Jag missade att ställa en fråga i din frågestund men kanske du ändå har tid, eller någon utav dina kloka läsare. Saken är, att jag är kort. Närmare bestämt 1,57 men detta är inget som stör mig. Jag är jag liksom. Men något som kan störa mig är människor som påpekar det. En kollega tex som fråga mig; hur lång är du egentligen??? Och hånlog. Bara sådär, inte i något sammanhang utan bara så. Jag svarade min längd så skrattar hon. I mitt huvud ställer jag en fråga tillbaka: hur många kilos övervikt har du, egentligen???? (Min kollega är gigantisk) Men jag skulle aldrig säga det till henne då det säkerligen sårar henne. Tips på att hantera sådana frågor??

    • Jag brukar ha lätt för att se andra sidan av saker och har i och med det gjort det till en vana att hellre fria än fälla, men i det här fallet kan jag faktiskt inte se några förmildrande omständigheter. Den sortens kommentar är bara elak och respektlöst och jag tycker faktiskt att ditt förslag på svar är fullt motiverat. Men du kan ju använda en mildare formulering och ändå få fram samma budskap, ”Hur skulle du känna om jag frågade dig hur mycket du väger egentligen, och sedan hånflinade när du svarade? Precis så sårad och illa till mods blir jag också när du frågar mig om min längd.”
      Charlotta

      • Linda skriver:

        Tack Charlotta, jag tar till mig ditt råd och ska fila på en mildare formulering att kontra med. Tack!

    • Jannica skriver:

      Här är en till på 157 cm! Ibland får jag kommentarer som ”meeen vad kort du är!”. Har du svarat ”Ja och jag blir inte längre för att du påpekar det”. Värst är när folk klappar en på huvudet.. Kanske man skulle svara nästa gång någon frågar hur lång man är: ”det berättar jag efter att du har sagt hur mycket du väger”.. Det är märkligt, jag själv störs inte av min korta längd medans andra verkar göra det! Lycka till med ditt, vi lär få höra såna kommentarer många många flera gånger i livet 🙂

  9. Anna skriver:

    Jag hade en kollega som typ varje gång man pratade om något trevligt vände samtalet till att handla om hans skilsmässa, eller att hur ensam han var eller liknande t.ex. Någon berättar om att barnen har fotbollsmatch i helgen och han svarar ”Jag hade också velat träffa barnen i helgen men min exfru låter mig inte träffa dem”. Sedan blev det alltid tyst och märklig stämning. Och då förstår jag att någon vill säga något för att släta över det hela. Man orkar inte varje gång gå in i en persons kriser, utan vill kanske bara fika på jobbet och ha det småtrevligt. Jag tycker verkligen inte kollegan i inlägget var okänslig för det är ju hennes syn, jag tycker man får acceptera att människor är olika och inte kräva att de ska linda in allting bara för man själv är känslig.

  10. Ess skriver:

    tacksam här 🙂 Underbara Elaine, freeminded och kreativ och tacksam till Wigwag här, och alla som engagerat sig. Idealisten i mig pratar mitt hjärta och min mind med mina ”arbetskamrater” och pragmatikern i mig letar sensitiva lönndörrar för att slippa prata med dom, som osensitivt markerat ”bort härifrån!”.

    Att inte vara uppskattad av människor runt sig 9-10 timmar fem dagar i veckan, med flextid, är en utmaning. Som jag antar. Jag är glad när jag hör om helger och veckor med kärleksfulla föräldrar, jag är bara ärlig, ”arbetskamraterna” är socialsekreterare och enligt mig borde dom klara att benämna att en elefant är i rummet/det som är obvious, utan att strängt säga att ”kejsaren har så vackra kläder”/det är inte för dj-vligt när älskade och viktiga föräldrar inte är kvar.

    Jag förstår att deras kultur är att bara prata om konsensus och det som normen påbjuder. Försöker att inte ty mig till dom, kanske äter på mitt rum och drar mig undan, i stället för att fortsätta vara ärlig och ”störa ordningen”. Tacksam här för pepp och stöd och vinklingar.

  11. Ess skriver:

    PS. Menar inte att allt ”tourettsmåste” adresseras, men när någon inte kan hålla ihop riktigt, och säger något känsligt, eller kanske blir för skarp i tonen så tycker jag att hon/han också får plats i rummet. Inte hänvisas till exitdörren. Funderar över det Johannes Hansen skriver på sin blogg;

    ”Modiga människor är inte bara dom som kastar sig ut, berättar för alla precis vad dom tycker och riskerar allt dom har i varje andetag. Mod är att bli inspirerad. Skriva ner det du tänker på… ” DS.

  12. Karin skriver:

    Jag har en följdfråga på detta! Hur ska man egentligen svara när någon säger så? Känns så formellt att säga att man beklagar sorgen, men samtidigt vill man säga något som visar att man förstår att det är en sorg för den personen. Att säga att ”jag förstår det”/”jag kan tänka mig det” vill jag inte heller göra eftersom jag har båda mina föräldrar i livet och då inte har en aning om hur det faktiskt känns. Förslag?

    • wigwag skriver:

      Egentligen handlar det nog inte så mycket om vad man säger utan om hur man beter sig. Man tystnar, pausar, och inväntar om det kommer mer. Om det inte gör det och tystnaden börjar kännas jobbig kan man lägga en hand på axeln bara och gå därifrån. Tycker inte det är så mycket begärt av arbetskamrater. Man behöver inte säga nånting.

  13. Ess skriver:

    just så hade känts fint<3

Lämna en kommentar