”Hur hanterade du längtan efter barn när ni försökte skaffa Evelyn?”


Hur hanterade du längtan efter barn när ni försökte skaffa Evelyn? Får för mig att du skrivit ett inlägg om det, att du vände dig till träningen osv men hur gick tankarna under tiden? Vi är påväg & ska göra vårt första (och förhoppningsvis enda som behövs) ivf-försök och hormonerna gör att tankarna går i spinn. Alla tips kring hur man mentalt hanterar barnlängtan tas tacksamt emot. Tack för frågestund, så kul!

Jag hanterade det inte så bra. Gravid? Kul för dig då Jävla satfan! Här är en krönika om det. För det första ångrar jag djupt att jag skrev i bloggen att vi försökte få ett till barn. Det tog ju två år från det att vi tog beslutet att nu kan det få hända när som helst. Jag gick akupunktur och allt möjligt. Till slut tränade jag för att skingra tankarna. Att åka till pippaloss var inte kul för att göra barn är inte roligt när det blir maniskt. Gustav sa att jag lika gärna hade kommit in i rummet med stirrig blick och brinnande fackla i hand och peka mot honom med monoton röst som säger ”befruuuukta mig, nu.”. Ni kan ju gissa hur upphetsande det var. Ungefär lika upphetsande som att försöka ha sex över ett stup med tunna livlinor. Försök att få till det då! Haha. Men i alla fall, vi blev gravida tillslut. Men jag tänker inte ge era några magiska knep för det för det finns inte. Min kropp kanske ha en cykel på två år? Båda barnen blev till i September och båda föddes fyra dagar för tidigt. Men en sak tänkte jag och det var att det kan i alla fall inte skada att träna och äta bra. Om ett barn ska bo i mig så är ju bra ”boendeförhållanden” alltid bra. Folk sa att jag skulle sluta träna och istället mysa ner mig i soffan och moffa glass ”då blir du lättare gravid”. Men när jag blev gravid så var jag som mest vältränad. Men här var när jag bröt ihop och berättade för er att rapporteringen från Pippaloss camp make a baby slutar. 20140311-184453

Bloggvännerna har ordet

13 svar till “”Hur hanterade du längtan efter barn när ni försökte skaffa Evelyn?””


  1. Ley skriver:

    Jag förstår att du ångrade att du började berätta om kampen och att du sedan slutade med det, men för mig är det något av det mest fina, djupa och ärliga jag läst på någon blogg. Även anledningen till att jag fortsatt läsa den trots de ämnen som sedan fokuserades på; träning och inredning, något som finns i överflöd överallt på nätet. Jag tror också du inspirerat och stärkt fler människor genom dessa inlägg än vad som sedan var din ambition med alla träningsinlägg. Du visade hur du kan vara så stark och sårbar samtidigt och hur det är att kämpa i motvind, precis som du visar nu med barnrättskamp och Medan han lever. Tack för att du är så inspirerande!

  2. Helen skriver:

    Åh, känner så igen mig. Tog 2 år för oss också, blev 4 år mellan barnen. Hann även med 2 missfall under de åren. Jättesvårt att vara generös mot omgivningen där alla blev gravida på löpande band. Och så frågan ”är det dags för syskon snart”. Hade kunnat nitat många under denna period. Samtidigt ett dåligt samvete – vi hade ju redan en fantastisk son, vad hade vi att klaga på?
    Till slut kom underverket och sedan det märkliga, 18 månader senare ett till underverk utan att vi ens försökt på allvar igen. Helt otroligt!
    Men jag glömmer aldrig hur jobbigt det var och hur djup längtan efter barn sitter.

  3. Mollan skriver:

    Kan inte ens föreställa mej den smärtan, längtan och det släckta hoppet månad efter månad.. och det är jag så ohyggligt tacksam för. Däremot hade jag flera nära vänner under både första och andra graviditeten som gick igenom den smärtsamma längtan och förkrossan, hormoner och ivf försök.. Jag kände mej så fruktansvärt självgod med min växande mage – kändes som jag körde kniven i ryggen på dem bara genom att finnas (och då var de uppriktigt och genuint sååå lyckliga och glada för min skull) men jag kunde verkligen inte förstå hur de klarade av att glädjas åt mej och sörja för sej själva, tyckte det var så jävulskt orättvist på alla sätt.

    Tack och lov har alla – efter alla tårar och hopplöshet och kämpande – fått små egna mirakel, men jag har all respekt för de som inte ”bara får” barn.

  4. N skriver:

    Fick en dotter med ivf (första försöket men blev överstimulerade av tredje graden)och kände att ALLT stod på spel. Hade aldrig gjort om behandlingen då överstimuleringen innebar två v på sjukhus och vätska i buken och runt en lunga. Jag mådde asdåligt psykiskt hela grsviditeten och vågade inte glädja mig. Men dottern kom och är nu tre år.
    Just nu är jag gravid med ett hoppsan-barn, tillverkat utan hjälp av doktor. Och jag mår så bra. Jag är lyckligt gravid och tar föregivet att jag kommer få en bebis. Så skönt’

    Jag tror inte att man kan tvinga sig att må bra och njuuuta av ivf-process eller graviditet. Var i ångesten, gör mer av det som får dig att må bra och försök inte att kämpa emot de jobbiga känslorna. Så tänker jag. Livet blir bra!!!!!

  5. Mia skriver:

    Jag vet inte så mycket om just att kämpa för att bli gravid, men har skrivit om ”prehab” innan graviditet, vilken slags träning som optimerar den fysiska hälsan under graviditet. Om någon är intresserad:
    http://bakingbabies.se/2015/10/02/lasarfraga-om-prehab-innan-graviditet/
    Kanske kan det för någon vara något praktiskt att fokusera på för att skingra tankarna kring saker som inte lika lätt går att påverka…

  6. S skriver:

    Jag känner så igen mig i ditt inlägg som du skrev förut…. Jag och min sambo har inga barn, vi vill ha, men har inte lyckats trots att längtan är stor. Jag är fortfarande rätt ung (27) men för varje månad som går så deppar man ibland ihop totalt. Den biologiska klockan börjar ticka i mig för jag har alltid tänkt mig själv som en som vill ha barn tidigt och det stressar inte mindre. Att försöka att inte tänka på det är ju omöjligt – jag lever med min kropp hela tiden. Att se människor runt om en bli gravida och få barn svider hårt i hjärtat, jag kan inte heller glädjas och jag känner mig som en hemsk människa som känner så…

  7. Iiinas skriver:

    Hej hej.
    6,5 år, 3 färska ivf försök, inlagd i två veckor efter ett, två frysta försök, och sen, ett plus, en graviditet och en livs levande bebis som i dagarna fyllde 1år.
    Fy helvete vilken jävla resa.
    Jag önskar ingen den.
    Jag har hört att mentalt är ofrivillig barnlöshet att likställa med en cancerdiagnos (och kan verkligen tänka mig att det stämmer, vet gör jag ju inte då jag inte fått någon cancerdiagnos).
    Pendlandet mellan hopp och förtvivlan, månad ut och månad in är så otroligt påfrestande för psyket.
    Och det värsta är- det finns inget mirakel sätt att tänka för att må bättre, man får leva genom det där helvetet.
    Och man får hata, man får vara arg, man får lov att inte bli JÄTTEglad för alla som blir gravida, man får vara så avundsjuk att man tror man ska förgås av det.
    Alla har sin resa, både fysiskt och psykiskt, men jag TROR att det hjälper att prata med någon. Någon som går genom samma, eller har gjort.
    För mig hjälpte det att ha en plan B.
    OM det inte blev något barn, vad skulle jag göra då? Mitt liv fick inte endast gå ut på att försöka bli gravid. Mitt liv hade ett egenvärde, mitt liv skulle inte bara gå ut på att bli mamma. Så tänkte jag, det hjälpte mig.

    All styrka till alla er som kämpar❤️

  8. Lisa skriver:

    Det är smärtsamt att vara gravid och känna ”hatet” från andra kvinnor, att de inte riktigt är glada för ens skull. Tänk om även ”jag” haft samma resa som du. Att få barn är ingen rättighet. Blir så illa till mods när jag läser om att man inte kan vara glad för någon annans graviditet av justvden anledningen att du inte vet vad den människan gått igenom i sitt liv. Det är att ha en nedsatt empati och vara egoistisk.

    • Emelie skriver:

      Vad tråkigt att höra att det är smärtsamt för dig att vara gravid då andra inte är lyckliga för din skull. Men jag tror att du har misstolkat ofrivilligt barnlösas reaktioner. Det handlar inte om att inte vara glad för den andres skull, det handlar om att sorgen är större än glädjen. Att kalla en ofrivilligt barnlös för att ha nedsatt empati och att vara egoistisk är otroligt hårt skrivet och jag funderar på om du upplever ”hat” från andra kvinnor just för att du tänker så illa om dem.

    • Iiinas skriver:

      Nej Lisa, det är det inte.
      Att du skriver så får mig att känna att du inte vet vad du pratar om.
      Om du känt HAT från någon för att du är gravid och den människan vet din resa mot den graviditeten, då har du antingen mött en människa som mår VÄLDIGT dåligt psykiskt, eller så har du misstolkat den människans sorg för hat.
      Men precis som det inte ”är en rättighet”att få barn”, så finns det heller ingen skyldighet jämnt emot gravida att vara glada för deras skull.
      Avundsjukan man känner för de som är gravida vet ofta inga gränser.
      Att höra om en graviditet när man själv är ofrivilligtbarnlös är som att höra om någon som vunnit miljoner på lotto samma dag som du förlorat allt du äger och har.
      Att känna sorg är inte oempatiskt och egoistiskt, det är sorg.

  9. Carina skriver:

    5,5 år och två missfall och fyra ivf innan vår älskade unge kom till oss. Det som blev min räddning var att få träffa och prata och älta med andra underbara brudar i samma situation. Gå in på https://ivfresantillettbarn.wordpress.com och hitta kontaktuppgifter till en ivf-grupp i Stockholm, som består av tjejer (nån kille med) som ses ibland och peppar, lyssnar och finns för varandra.

Lämna en kommentar