Hemsk kväll


Att en snart fyraåring kan göra en så jävla arg. Dagarna, helgen och hela veckan har ju varit toppen. Så ska Matheo sätta på sig pyjamasen på min uppmaning. Så börjar ja-nej-bråket som tillslut går över till att jag hotar med noll tv. Jag som aldrig skulle hota igen. Vi skriker på varandra, jag och en fyraåring. Jag undrar vem som är äldst av oss. Jag går ner och säger till Gustav att jag tappade all pedagogik i trappen och säger att han får ta över. Matheo gråter och jag morrrar på nedervåningen och lovar alla gudar och orangutanger i världen att jag ALDRIG mer vill ha ett till barn. Jag funderar en kort stund, helt allvarligt, på att knipsa bort äggledarna. Funderar en stund på konsekvenserna av det. Sen morrar jag vidare i min ensamhet. Sen toddlar han ner, vår lilla plöjk. Rödgråten med pyjamas på och ser skyldig ut. ”Förlåt mamma” säger han och underläppen darrar. Jag sträcker ut mina armar och så kramas vi och säger hur mycket vi älskar varandra. Usch vad jobbigt det är att bråka.

Jag: Kan vi inte vara kompisar imorgon.

Matheo: Jag tycker det är svårt att vara kompisar.

Jag: Jag förstår, men vi kan väl försöka.

Matheo: Ok, vi försöker. Godnatt mamma.

Jag: Godnatt älskling.

Varför slutar söndagar och semestrar så här? Får man nog av sin familj? Är det det? Längtar tills jobbet imorgon, herregud vad jag längtar. Och jag lämgtar INTE efter fler barn. Jag har aldrig varit så lycklig över att ha mens som idag. Var hälsad kära lingonvecka, jag är SÅ gladatr du är här. HERRE JÄVLAR VAD SMÅBARNSLIVET ÄR JOBBIGT I BLAND.

Igenkänning på det? Please. 

Bloggvännerna har ordet

33 svar till “Hemsk kväll”


  1. Jess skriver:

    Oh yes!!!!!!
    Det är allt jag kan säga!

  2. ANna skriver:

    Måste ha vart nö i lufta idag!!! Mina kids har oxå tjorvat med sin mamma idag. Håll ut, imorrn är det måndag å ny start;-)
    Tack för att du delar med dej av alla sidor i familjelivet!!

  3. Kicki skriver:

    Samma här ikväll. 4, snart 5-åringen fick en snedtändning och tog ett varv runt kvarteret själv. Satt sen ute och tjurade en stund tills hennes pappa lyfte in henne och sen bröt helvetet lös… Ingen anledning att va arg whatsoever. Men barn är ett eget släkte. Kommer nog aldrig förstå mig på dem… Och då har jag ändå tre!

  4. Maria skriver:

    Matheo verkar så fin och klok när han pratar. Lite lillgammal kanske. Himla fint att ni inte somnar som ovänner. Gullungen!

  5. fanny s skriver:

    STOR igenkänning på alla dina känslor! Jag hade en riktigt kass dag igår då jag tappade fattningen (också över att den lilla människan i fråga inte tog på sig sina kläder) och skrek och blev SÅ ARG. Jag vet att det inte hjälper att bli arg och skrika, men samtidigt så är ju jag också en människa och tillslut tappar jag tålamodet…jag tänker att det ändå är mänskligt att barnen får lära sig att vissa beteenden från deras sida gör mamma arg. Vi är ju en familj där vi ska lära oss att ta hänsyn till varandra. Jag åkte till en kompis idag och lämnade de stora barnen hemma med pappa, fyyy vad skönt! Imorgon är själv med dem hela dagen. Och då ska jag jobba för att dagen blir bättre än igår!

  6. Ja, enorm igenkänning. Hur man bestämt sig för att aldrig hota om att dra in saker igen och så helt plötsligt står man där igen argare och mer frustrerad än vad man kan förställa sig och gör det igen?! Det finns bara en sak som fungerar när det blir så; att gå därifrån. Och ibland blir jag för barnslig för att ens göra det..

  7. Anna skriver:

    Ohhh JA! Extremt stor igenkänning på det här…har en kille som också är 4 och vi bråkar jättemkt nu…vad man än säger så säger han tvärtom och precis allt ska tjaffsas om..känns som att hur mkt man än försöker lirka och få med sig honom så slutar det alltid med bråk och tårar…suck!

  8. Susanna skriver:

    Japp! Sitter med exakt samma känslor just nu.

  9. Elin skriver:

    Ja herregud, precis likadant här. Sitter här med en öm hand efter att ha blivit biten av en 3-åring. Jag har aldrig gråtit så mycket innan i mitt liv som efter att ha fått barn. Har lust att stänga dörren och gå ibland.

  10. Sofia skriver:

    Känner så igen mig! Har en snart 4åring och en 5veckors bebis.. Min stora är extremt ”du bestämmer inte över mig” och ”jag får göra precis som jag vill” och lilla bebisen skriker mest hela kvällarna! Just nu känns de som jag är världens sämsta mamma och att jag aldrig borde skaffat barn!

  11. Linda skriver:

    Stor igenkänningsfaktor, speciellt nu när kroppen är full av gravidhormoner och sonen är i en period när lyssna är bland det sista han vill ägna sig åt. Dock är han samtidigt i en helt fantastisk period där vi översvämmas av kärlek. Men den där balansgången och det där tålamodet, det är inte riktigt med mig :/

  12. Maria skriver:

    Åh vad jag känner igen mig. Det finns ingen som kan reta mig så som våra barn. Gråtit över hur jag betett mig. Fy!!! Det är inte lätt!! Men viktigt att man säger förlåt och kramas!

  13. Susanna skriver:

    Är det någon annan som som tror att fullmånen påverkar? När min son beter sig som ikväll brukar jag titta ut och vem om inte månen lyser på mig med ett hånflin… Flum, vad vet jag men jag börjar tro på månspöken. Det är så många som lättar sitt dåliga samvete just ikväll både här och i mitt flöde på Facebook. Vad tror ni?!

  14. Linda skriver:

    Oja! Känner igen allt! Trodde aldrig att det skulle gå över, men tack gode har vi en relativt lugn period nu. För att över huvudtaget orka tog vi bort regler förutom dom allra viktigaste och vi började se honom som lite yngre än han va för att minska på kraven som han inte orkade med just i den perioden. Kunde tex. vara att skippa utomhuskläderna om han inte ville klä på sig, så fick han gå ut och frysa och då ville han ha den där jackan…
    Fint ni blev sams innan natten!!

  15. F skriver:

    Jag minns att när jag var runt 8 år så bråkade jag och mamma. Minns såklart inte om vad. Men det var säkert någon trots från mig. Jag minns så väl att mamma tog en paus och gick iväg. När jag lugnade ner mig så blev jag så rädd för att mamma hade lämnat mig. Jag hittade henne sittandes i förrådet. Var så glad över att jag hittat henne och jag skämdes så mycket. Kommer så väl känslan idag. Skillnaden är väl att pappa inte var hemma (han satt i fängelse och mamma var ensamstående till 6 barn) så pappa kunde inte ta över. Idag som vuxen och med egna barn kan jag verkligen förstå min mamma som tog en paus i förrådet. Men barnet inom mig kan ibland tänka tillbaka och känna mig övergiven. Fastän det bara var några minuter.

    • F skriver:

      Åh jag menar såklart inte att du övergav Matheo. Hans pappa var ju där. Och ibland behöver man ett break. Så ingen kritik alls! Jag förstår dig till fullo.

  16. camcam skriver:

    Javisst kan man bli ”less” på familjen, jag är verkligen beroende av balansen mellan vardag och helg för att känna mig som den mamma jag vill vara. Var föräldraledig i nästan 3 år med två barn tätt och känner mig mättad för livet.

  17. Lindha skriver:

    Jag kan inte nog beskriva hur tacksam jag är att du delar med dig av detta. Det är STOR igenkänningsfaktor! SÅ glad att jag inte är ensam (känns alltid så)! Blir alltid så ledsen och fylld av ångest när jag ”bråkat”/skrikit ikapp med dottern och all pedagogik är som bortblåst. INGENTING fungerar när hon är som mest upprörd/arg/ledsen. Hon skriker, skriker, och skriker, sen skriker hon lite till.
    Det är inte kul när det är så, MEN, det är så skönt att beta att man inte är ensam. Vi har två barn och jag kunde inte känna mig mer färdig, har en liten på snart 8 månader och jag längtar INTE till hon blir 3-4 är

    Är det någon som har lite tips här kanske? Vår dotter på snart 4 år är ute på gården själv och leker med sina grannkonpisar. MEN, VARJE GÅNG när det är dags att gå in för mat eller för kvällen blir det ALLTID bråk. Hon vill ALDRIG gå in! Hon blir helt förstörd. Vi har provat tips som vi fått av BVC, att säga till innan, vi förklarar för henne att är man ute måste man gå in och äta någon gång osv. Vi har verkligen hållt oss lugna i helgen utan att höja rösten utan pratat ned henne lugnt och sansat, men inte ens det har hjälpt
    Vi båda känner oss helt maktlösa, sommaren ser inte så rolig ut om det ska bara såhär varje kväll liksom… Tips någon?

    • Linnea skriver:

      Vi har haft samma problem och det enklaste har varit att vi gör gemensam sak och går in samtidigt som grannarna. Några grannar som gick in tidigare satte en klocka med barnet (3-4 år) och när den ringde gick de in, men deras barn var väldigt beskedligt, funkade inte för oss. Något som funkade för oss ibland var att vi hade kommit överens om något som vår dotter verkligen ville göra när vi kom in, laga speciell mat tillsmmans, fixa en god efterrätt, filmkväll efter maten. Alltså inte som en muta, utan något som var bestämt sedan tidigare. Men hon har burits in skrikandes många gånger också när inget annat funkat. Lycka till!

  18. Charlotte skriver:

    Total igenkänning kära du! Har två töser här hemma, en 4-åring och en som blir 1 år om ca 2v. Vår 4-åring är en tvättäkta minitonåring med ständiga horn i pannan och ”livet är så orättvist-” attityd. Vill bara slita av mig håret och säga upp mammaskapet ibland.

    Man måste få känna så. Ingen kan vara glad, lugn och pedagogisk när inget samarbete erbjuds och öronen är konstant avstängda!!!

  19. Binki skriver:

    Knepigt med de små. Som fyrabarnsmamma kan jag bara säga: välj dina strider, och försök nå ned till orsakerna. Varför bråka om pyjamas? Vill du att Matheo ska ha kläder på sig när han sover för att inte frysa, eller är utekläderna smutsiga/obekväma/för varma? Barn sover alldeles utmärkt i vad som helst (prinsessklänning, tigerdräkt, jeans, Darth Vader-utstyrsel). Släpp prestigen i att du ska bestämma – bråk handlar i slutändan om makt. Vad förlorar du på att Matheo ”vinner” i pyjamaskampen?

    • Lisa skriver:

      +1
      Gör det enkelt, inga maktkamper. Med barn, det går så fort tills de är stora nog att man kan förklara.

      Och de har rätt att bestämma över sig själva( om det inte gäller liv o död såklart)

    • Marie skriver:

      Sååå bra skrivet!!!

  20. Anna T2 skriver:

    Det är ditt fel! 😉

    Jag: Idag behöver du ha galonisar.
    Pojken 4 år: NEJ MAMMA JAG BESTÄMMER SJÄLV ÖVER MIN KROPP.

    Så härligt! 🙂

    • Ann-Sofie skriver:

      Hahahaaaaa! 😀 Så där gör min femåring med!
      Vårt prat om egen kropp, och att enbart h*n bestämmer över den har ju gått in! Det får en vara glad över! Men visst, när det ösregn ute och h*n vägrar gummistövlar med hänvisning till sin egna kropp-sina egna beslut, ja då sliter jag mitt hår….

  21. Skolkurator skriver:

    Jösses! Skönt att höra att man inte är ensam. Förra sommaren fick jag jordens utbrott. Efter att inte ha sovit en hel natt på över ett år (gravid, bebis och amning…) och ha en förpubertal 6-åring och en 8-åring, plus en man som just då inte stod högt i kurs fick jag spel. Skrek och gormade. Som tur var ringde ett par goda vänner ungefär samtidigt som jag låste in mig i sovrummet. De bjöd familjen på middag och jag fick SOVA.

    Barnen pratar fortfarande ”om den gången mamma blev så arg…”
    Skämskudde på den! Samtidigt glad att det är så pass ovanligt att det gjorde avtryck och inte vardagsmat hemma hos oss.

  22. Annika skriver:

    Jag minns att omställningsdagar (som söndagarna ofta är) varit fulla av konflikter, missnöje och gråt. Nu märks det inte så mkt. Dottern är 24.

  23. Sara skriver:

    Rimmar lite illa med att lära barn respekt för sin egen kropp att tvinga på dem pyjamas…?

  24. Sandra skriver:

    Skönt att höra att fler bråkar och gapar på sin barn. Ibland känns det som att varje sak måste ifrågasättas från vår 5-åring med skrik. Svår balansgång med att välja sina strider samtidigt visa vad som inte är ok utan att tappa humöret. Sonen är i alla fall inte långsint utan när han tjurat färdigt hittar nytt fokus. Då är det en annan som fortfarande inte har släppt det. Men det är frustrerande när det blir flera gånger per dag…

  25. Sara skriver:

    Tänk vad klok han är som kan uttrycka att det är svårt att hålla sams. Fint . Kanske är det åldern eller så är det en äldsta barnet grej – jag råkar också i klinch med min äldsta (som är fyra och ett halvt). Sedan kan hon komma och be om en kram och säga att hon vill att vi ska vara kompisar, men att hon inte vet hur man gör – då smälter man ju!

Lämna en kommentar