27 barn av 30 är två steg från en pedofil


  
Jag förstår inte. När man som politiker vet att tre barn i varje klass blir sexuellt utnyttjade, varför gör man inget? Nu. Sover de gott? Jag vet statistiken och har sömnsvårigheter. Att det i detta nu finns.. Att sätta en siffra blir för litet för verkligheten men för stort för människors stackars små ögon. Men de stackars små barnen då? Vad väntar vi på?

Tre barn i varje klass står i direkt närhet av en pedofil. Men lyssna här: resterande 27 barn är två steg från en pedofil. Det blir värre. DITT barn är två steg från en pedofil. Det där obekväma samtalet du tvekat att ta med förskolan/skolan/idrottsföreningen/släktingarna, det blev inte så obekvämt heller. För att barnen är två steg från en pedofil, DET är obekvämt.

Jag var ett av de tre barnen i min klass. Min kompis Helena var ett av de 27 barnen i min klass, hon som var två steg från en pedofil – min pappa. Hon kom hem till honom och han la händerna på henne. Varför? För att hennes föräldrar aldrig förde det där ”obekväma” samtalet. Begå inte samma misstag.
Prata inte bara med alla sammanhang där dina barn ingår – tjata också, för barnens skull. Vänta inte. Varför? För pedofiler väntar inte. De agerar bäst före ditt barn har fyllt 15 år. Ja, det är obehagligt men det är också sanningen och jag kommer påminna om den om och om igen till tre barn i varje klass blir till noll. För barnens skull.
Jag tänkte vänta med att publicera den här texten tills imorgon. Men jag väntar inte, för pedofiler väntar inte. Jag kan heller inte sova förrän jag gjort något för barnen. Jag önskar att alla makthavare kände samma sak för då skulle skyddsmuren runt alla barndomar resas snabbt. Hjälp mig att skynda på processen, ta det obekväma samtalen imorgon.

/Elaine Eksvärd, barnrättskämpe

Bloggvännerna har ordet

22 svar till “27 barn av 30 är två steg från en pedofil”


  1. Hmm skriver:

    Sov nu gott!

  2. Anonym skriver:

    De gör inget för att barn inte ”räknas” på samma sätt som vuxna, ja även i Sverige Ni som trodde annat. Sverige ska vara så perfekt på ytan.

  3. E skriver:

    Hej Elaine,
    Jag var ett av dessa ”tre barn i varje klass”. känner igen mig i mycket av det du skriver. Tack för att du vågar lyfta detta ämne! Själv har jag fyllt 30år och kan räkna de personer jag berättat detta för på en hand. jag tror faktiskt inte att jag känner någon skam längre. Jag var 5 år när det började och visste inget annat. Men jag är fortfarande rädd för hur människor runt omkring kommer att reagera om jag berättar. Hur kommer vi förbi detta? Och hur gör man för att släppa sargen och lita på människor fullt ut igen? Dessa ständiga frågor……
    Tack för att du är helt enastående!

  4. Johanna Sohlberg skriver:

    Jag har börjat lyfta denna situation i min omgivning och det är skrämmande hur folk, som jag tycker om, hur dom ryggar undan och inte vill prata om det. En vän sa till mig i helgen, ’men Johanna, det är påsk, måste vi prata om något så otrevligt?’. Eh ja! Vad spelar det för roll vilken dag eller högtid det är? Så jäkla viktigt är det!
    En annan vän till mig tyckte att jag överdrev när jag påtalade att våra barn inte ska behöva krama sina far/morföräldrar om dom inte vill, att genom att tvinga min två åriga son till att kramas lär honom redan nu att han måste göra någon annan glad med sin kropp, även om han inte vill. Och om han lär sig något sådant nu, hur kommer han känna om några år?
    Jag blir så himla arg och besviken att det finns människor som tänker på våra vuxnas känslor först! Vi har valt att skaffa barn, vi har valt att sätta en ny generation till liv och därmed har vi ansvar för barnen. Dom vet vad vi lär dom! Och då måste vi börja redan när dom är små!

  5. M skriver:

    Ska köpa din bok och förbereda mig. Får ett barn i september.

  6. Magda skriver:

    Jag jobbar på stadens socialkontor och möts varje dag av barn som far illa. Det finns ju tyvärr många sätt för barn att fara illa på, och det du skriver om är ett av dem. Vi kämpar på i vårt arbete, vi som jobbar med barn i myndighetsutövning, och gör vårt bästa för att förbättra och förändra vårt arbetssätt för att komma åt det som felar i en familj. Även om det är så att något redan skett, något redan är dåligt i en familj när barnet kommer till oss men det ger ändå en möjlighet till ett stopp och en nystart. De människor som finns runt barn måste våga fråga mer, ställa öppna frågor om hur det är där hemma och, det viktigaste av allt, visa att de kan hantera svaret. Barn berättar inte om sina svårigheter när de inte tror att den vuxne klarar av att höra om hemligheterna. Tillsammans KAN vi förändra och din kamp är så betydelsefull! Tack Elaine för att du hjälper alla oss socialsekreterare att få in anmälningar så att vi kan hjälpa de barn som behöver oss!

  7. Jennie skriver:

    Hej Elaine!! Tack för en bra blogg o instagram. Brukar aldrig kommenterar men läser den varje dag. Jag har en son på 2.5 år o en dotter på 6 mån. Skulle vilja ta upp det med min son o dotter såklart när hon blir lite äldre. Men jag o min man vet inte riktigt hur vi ska säga det så han förstår det. Hur man berättar om det på ett bra sätt för deras ålder.

  8. Diana skriver:

    Förstår att du inte kan sova med sån hemsk information i huvudet och vetskap. Det är hemskt när du påpekar det men det är så nyttigt att veta. Jag kan prata med min förskola, dock är jag inte den som är bra på att prata om jag inte är rejält isatt i ämnet och vet vad det finns för möjligheter. Så det kan räcka med att de förklarar ett nej så kommer jag inte veta hur jag fortsätter efter det. Tjata är inga problem, diskutera och bråka inte heller men man ska kunna känna sig säker i ämnet, hur förskolans program ser ut och vad jag kan kräva av de. men jag vill, jag vill verkligen be de att ta upp det, det är viktigt. Tack för att du tjatar och står på dig mot oss alla, informerar och upplyser oss. Sluta aldrig.<3

  9. IdaHoo skriver:

    Är så glad att du kämpar! Tillsammans kan vi rädda barn. Pratade med min chef om saken (jobbar med ungdomar på ett lss-boende och de kan tyvärr vara särskilt utsatta) och hon beställde direkt en bunt med böcker från rädda barnen. Nu ska vi få med oss resten av personalen och försöka få dem att inse att barnen går före de vuxnas heder för DET har jag märkt är en känslig punkt.
    Kram! <3

  10. Cecilia skriver:

    Fina Elaine! Jag blir så hoppfull när jag läser din blogg och allas kommentarer. Samtidigt är jag livrädd för att mitt barn ska råka ut för detta hemska. Jag vågar inte heller läsa din bok ännu, men jag kommer göra det. Har redan börjat prata med omgivningen om hur jag inte vill pracka på pussar och kramar om inte mitt barn själv vill (men det är svårt för vissa som nästan blir arga av att inte få gosa på deras villkor). Jag har satt gränser på att bara jag och min sambo byter blöjor/badar och när förskolan börjar om ett år kommer jag garanterat ta upp detta obekväma men viktiga ämne! Jag gråter så fort jag tänker på det, arg-tårar, hur kan man vilja skada våra ögonstenar så? Jag är dessutom rädd för att misslyckas med att ge mitt barn integritet och får katastroftankar om vad som kan hända henne. Jag hoppas att mer kunskap kan leda till att noll barn blir utnyttjade! Det gäller helt enkelt att inte ge upp, kämpa vidare och framförallt inte stoppa huvudet i sanden och ignorera. Hejja oss som kämpar!

  11. Anna skriver:

    Jag tror det är viktigt med helhetsgrepp i sådana här viktiga frågor som rör barns rätt till trygghet, i sig själva och tillsammans med andra. Jag är rädd för att lära ut ”integritet” kan tolkas väldigt olika av olika vuxna och kan riskera att styra fel och skapa större otrygghet om det inte görs med just god känsla för helhet och olika sorters otrygga situationer utsatta barn kan hamna i (jag ser tendenser runt omkring mig att fokus lätt hamnar så det blir barnets ansvar skydda sig från pedofiler, att inte visa sig nakna, inte be om hjälp med sin kropp, vuxna som erbjuder tröst och närhet är farliga osv) Scouternas obligatoriska kurs ”Trygga möten” tycker jag är ett föredöme, det lilla jag har haft förmånen att utifrån få ta del av det.

  12. Lina skriver:

    Tack Elaine för att du gjorde mig uppmärksam på detta! Eftersom jag var en av de 27, hade jag knappt en aning om att detta förekom. Nu frågar jag dagligen min 2-årings pojke vad man säger om någon rör hans snopp – nej! Stopp! . Det hade jag aldrig förstått att jag skulle lära honom om inte du berättat det för mig. Tack och åter tusen tack för det!

  13. M skriver:

    Jag är en av 3, utsattes av min äldre kusin i många år. En person som mina föräldrar såklart älskade och litade på. Funderar mycket nu med egna barn på hur jag som förälder ska kunna veta vem vi kan lita på med våra barn och inte. Min spontana känsla är såklart att inte lita på någon alls förutom min närmsta familj och barnens pappa. Kanske handlar det bara om att få barnen att välja att berätta om något händer och få dom att förstå sitt och sin kropps värde och sin rätt till integritet… så mycket att fundera på, tack för att du finns Elaine och lyfter detta!!! ♡♡♡

  14. t skriver:

    Tråkigt att Adlibris inte håller sina leveranstider. Beställde din bok för över 2 veckor sen men har fortfarande inte fått den! Kan man köpa den någon annanstans? Kram

  15. Salle skriver:

    Alltså Elaine, wow!

    Jag har läst din blogg och beundrat dig länge, men den här boken och den här debatten – wow så bra! Tycker mig se att det resulterat i att debatten lyfts på alla håll och kanter sedan du talade ut, många podcasts har diskuterat frågan och i nyhetsprogram osv. Så himla viktig grej! Tycker du är asball som initierar den här debatten, it’s about time att vi diskuterar detta. Har köpt din bok och tycker det är så bra att den inte är skriven ur ett svart eller vitt-perspektiv, utan att den skildrar komplexiteten i frågan eftersom verkligheten ser ut så. Att ingen från början är tydligt ”ond” i allas ögon och att detta gör det ännu svårare, men också viktigare att vi är uppmärksamma.

    Så himla bra!

  16. Malin skriver:

    Du Elaine… Har du funderat på att snacka ihop dig med Elizabeth Massi Fritz? Vet inte om ni känner varandra – men ni borde! Ta en lunch tillsammans! Stor kram

  17. Maria skriver:

    Det är så viktigt att föräldrarna pratar med barnen väldigt ofta under olika åldrar i deras liv, om olika scenarion (el heter det scenarier?).
    Jag är uppväxt i en by där det inte låg så många hus på den kilometerlånga vägen. Skolbussen körde inte hela vägen hem, utan stannade 700 meter bort, och så fick jag gå hem själv därifrån. Mina föräldrar hade sagt att jag inte fick åka med främmande personer i bil. En dag när jag var på väg hem kom det en bil körandes bakom mig. Den stannade till bredvid mig. Det var bara en ensam man i bilen och han frågade mig om jag ville ha skjuts hem. Jag kände mig obekväm, men svarade att jag får inte åka med främmande för mina föräldrar. Flera dagar senare frågade mina föräldrar mig så varför jag hade sagt nej till att åka med honom. De var arga på mig och tyckte det var pinsamt. För det var en man som bodde längre upp på gatan. Jag visste inte hur han såg ut, kände bara till honom av namn, så jag visste inte att det var han när han frågade mig. (Jag var bara 7 år). Hur som helst…detta var enda gången mina föräldrar pratade med mig om sådana saker. Det där med att sitta i knä hade jag önskat att de också hade pratat med mig om, för fy vad obekvämt det kändes när en del bara tog fatt i en och satte en i knäet, som om man skulle gilla det automatiskt bara för att man var barn. Om jag tvekade kunde mina föräldrar till och med säga till mig att gå och sätta mig i personens knä. Det var nog mest för att DE skulle slippa känna sig obekväma. Det hade jag aldrig sjäv kunnat säga till ett barn. Liksaså var jag även uppfostrad med att man inte får svara emot vuxna och autoriteter. (Alltså vuxna som var ”respektabla” i samhället, el hur man ska säga). Det resulterade så i att jag inte kunde säga ifrån, jag vågade inte för det satt så djupt i mig, då en läkare jag hade i tonåren begick sexuella övergrepp mot mig upprepade gånger. Föräldrar måste lära sina barn att det är ok att säga ifrån och säga nej till ALLA vuxna, oavsett vilken relation man har till dem. Hade jag själv haft barn, och kanske särskilt en dotter, så hade jag nog sett till att hon lärde sig självförsvar, ev genom kampsport. Och jag hade nog också spelat rollspel med henne där hon lärde sig säga nej osv. Det är sådant jag själv hade önskat att jag kunde och hade fått öva på. Särskilt det sistnämnda.

  18. T skriver:

    Min far förgrep sig även på mig, har så få minnen från att jag var barn och av de få är det mest de jobbiga jag kommer ihåg. Att växa upp och tro att det är normalt är sjukt, det måste komma på tal, visa barn gränser, lära barn att de visst har rätt till sina känslor och att det talas om det. Jag visste att jag inte tyckte om det han gjorde, men han var ju min farsa och det jag kände måste ju ha varit onormalt? Att som vuxen nu veta att en växt upp med en pedofil ger en stor förståelse och en stor portion förlåtelse för min egna person och mina tillkortakommanden, för det sätter verkligen spår det gör det, många år av terapi, ilskan ägde mig under flera år.

    Tack Elaine för att du delar med dig, det är så viktigt med tanke på hur vanligt detta ändå är, känner fler som blivit utsatta, min egen mor för att nämna nån. Kram!

  19. Katarina skriver:

    Min far blev utsatt vid 2 olika tillfallen av två olika män. En gång då han gick på bio satte sig en man brevid han och började ta på min far som var 8år. Han blev så rädd och chockad att han satt kvar och detta ger en skam till varför han inte avbröt.
    En annan gång av grannen då de plocka frukt. Han skäms för sina dubbla känslor. Han tyckte om grannen och det killades lite skönt då han blev utsatt.
    Det är fruktansvärt att se min fars förtvivlan och osäkerhet kring sina egna känslor för det inträffade.

  20. Alma skriver:

    Hej
    Jag har en flicka och hennes pappa är pedofil jag måste lämna henne till honom på umgänge varje vecka. Jag bor i Göteborg, polisen dömer sällan pedofiler och vi får ingen hjälp av socialen! Utredning på utredning görs och ingenting händer, socialen trakasserar mammor som försöker skydda barnen. Jag klarar snart inte av detta längre men håller jag in umgänget så får han vårdnaden 100% Göteborgs Tingsrätt gav honom gemensam vårdnad, jag hade ensam från början, vi levde inte ihop och jag förstod att han förgrep sig på henne……
    Hjälp oss som har barn med pedofiler!
    Jag vill starta nån insamling så att man kan sätta privatdetektiver på dem, i Sverige får man ingen hjälp om pedofilen är pappan och det är han oftast!!!

Lämna en kommentar