Världens bästa brud och svartsjuka flickvänner


Vet ni att det inte är alla killkompisar som man får ha kvar i livet. Somliga blir tillsammans med svartsjuka flickvänner och då ryker man. Tack och lov så träffade Crille Jossan och hon är allt annat än svartis. Vi har så kul ihop och retar våra män tillsammans. Jag kanske går lite väl hår åt Crille men han gör detsamma mot mig. När jag tänker på det så är det ju faktiskt Crille och jag som retar varandra bara. Jossan och Gustav låter oss hållas och ler åt hur barnsliga vi är.

Har ni förlorat killkompisar på grund av svartsjuka flickvänner?

Bloggvännerna har ordet

30 svar till “Världens bästa brud och svartsjuka flickvänner”


  1. johanna skriver:

    En – fast jag hoppas vi alla kan umgås nu när vi får lite mer stabil tillvaro (mycket för båda nu = ingen tid att ses), för nu är nog inte tjejen svartsjuk längre när jag precis ska bli mamma.. Så himla tråkigt. Men sen kanske det beror på vilken vänskap man haft? Och det svåraste är väl om någon skulle få nya vänner av motsatt kön. Egentligen väldigt löjlig tanke, men den skulle göra mig obekväm… Alltså om min sambo fick nya tjejkompisar.

  2. Sara skriver:

    Ja tyvärr har jag gjort det. Min absolut bästa killkompis och jag hade en väldigt tajt relation. Tyvärr bodde vi inte på samma ort utan hördes av på telefon väldigt flitigt. Min sambo sa inget utan tyckte det var naturligt och tyckte bra om honom. Sedan träffade min kompis en ny tjej och hon är extremt svartsjuk och vill inte att vi har kontakt. Vi har inte hörts av på över tre år och jag saknar honom väldigt mycket. Vi skickar något enstaka sms ibland bara för att se att den andre lever men det är allt och ett grattis på födelsedagar. Så otroligt tråkigt at förlora en nära och god vän.

  3. Fia skriver:

    Ja, och trots att det var länge sedan saknar jag honom fortfarande och tänker på honom ofta. Och när jag dessutom vet att han när dåligt i sitt förhållande blir det ju sorgligt. Länge.

  4. EmmaB skriver:

    Jag ska erkänna att jag är/var den där svartsjuka flickvännen. Nu var det ju så att maken när vi träffades fortfarande höll kontakt med sin gamla flickvän från gymnasiet och det var bara kompisar nu. Hon hade en ny o väntade barn. Men jag klarade inte av det och den tanken. Vi var 21 när vi träffades och det hade varit slut mellan dem i 3 år. Men kan ibland fortfarande ha dålig samvete över att jag gjorde så då. Men just då kunde jag verkligen inte förstå varför man är kompis med sitt ex…

    • Emmie skriver:

      Önskar du att du gjort annorlunda? Min kille umgås i samma kretsar som sin gymnasietjej och det är över 10 år sedan men jag tycker ändå att det är jobbigt och blir svartsjuk.

      • EmmaB skriver:

        Nä egentligen önskar jag inte att jag gjorde annorlunda. Kanske att jag gjort det på ett annat lite finare sätt kanske. Men ärligt hade aldrig klarat att han var vän med sitt ex..

      • Nimsa skriver:

        Jag förstår inte det där. Min kille träffar fortfarande sitt ex ibland som han var tillsammans med när han träffade mig. Jag vet att hon betyder mycket för honom, och han för henne, och jag vet vilken skatt han är att ha i sitt liv. Jag vill inte beröva henne detta mer än jag redan gjort. På samma sätt som jag vill att han ska fortsätta finnas för mig den dagen som vi gör slut vill jag att han ska fortsätta finnas för henne. För att han är en underbar vän och kvalitetsmänniska. Och han skulle må dåligt om han inte fick finnas för henne. Jag vill ju att han ska vara lycklig. Visst kan jag undra vad de gör när de träffas men det spelar ingen roll. För jag äger inte honom. Det är inte ägande och förbud som ska avhålla honom från att lämna mig och vara trogen, utan det är hur vi får varandra att må och blomstra. Dynamiken i vår egen relation. Den är oberoende av henne. Och kan hon skada vår relation så är det för att vår relation är dålig -och då är allting som det ska.

    • Emmie skriver:

      Skönt att du sluppit henne då. Jag kommer nog inte ha samma tur för hon är med på tillställningar med kompisar som vi går på. Avskyr det varje gång och vill kunna strunta i det. Någon gång varje år får jag utstå men skulle helst vilja slippa henne helt.

    • M skriver:

      Vi umgås i samma gäng som två tjejer min sambo ”träffat”.. Tyckte det var lite jobbigt i början, men nu tänker jag nästan aldrig på det!

    • EmmaB skriver:

      Det jag skrev handlade om att jag inte ville att han skulle vara kompis med sitt ex. Jag kände mig väldigt obekväm i situationen dessutom förstod jag inte hur man ville ha kontakt med någon som krossade ens hjärta.

      Nu har vi båda tjej/kill kompisar som vi träffas tillsammans med o ibland på varsitt håll. Där är jag faktiskt inte så svartsjuk o inte han Heller. Jag kan ibland tänka när han Är iväg med sina kompisar (både killar o tjejer) lycka dem har som får umgås hela kvällen med min pärla o jag inte är med.

      Men ja när jag för 10 år sedan träffade min make o han umgicks med sitt ex för att de var vänner. De klarade inte mitt då inga hjärta!

  5. Sara skriver:

    Jag hade också varit avis. Men är en av dem som inte tror på bara vänskap av ett kön man är attraherad av. Det kan alltid slå över liksom 😉 Tänk om Gustav hade (kanske har) en tjejkompis som ringde dagligen, som han träffade ofta! Hmm.

    • Jessica skriver:

      Håller lite me! Beror ju helt på vad det är för vänskap också förstås . Men de flesta killvänner jag haft har velat mer. Och många tjejer som är nära vän med en kille (som har tjej) vill liksom har bekräftelse och på ett ganska jobbigt sätt finnas i dennes liv. Enligt mina erfarenheter. Men sen finns de ju säkert bara allmänt sköna människor av alla kön som faktiskt bara är vänner på ett skönt sätt liksom. Men sådant känner man nog i atmosfären och då känns de okej, Flummigt de blev

  6. lisa skriver:

    Inte än nej, men är livrädd för den dagen om den kommer. Mina killkompisar är absolut de bästa vännerna jag har, som bröder, och tanken av att någon kunde komma och rubba det är hemsk… Jag har sett den svartsjukan som kommer från av att den andra har vänner i motsatt kön och inget party är det om den andre ska följa med sin partner överallt bara för att hen är så svartsjuk. Jag har haft tur med mina partners, inga problem med mina killkompisar. Skulle min partner vara av den sorten som har problem med det, så skulle vi inte vara länge. Kan den andra inte lita på mig och låta mig träffa mina vänner, så kan man lika bra göra slut, för mina vänner kommer jag inte att svika. Jag hoppas mina vänner tänker lika. MEN samtidigt kan jag ju också förstå svartsjukan, hur sjukt det än låter efter allt jag just skrev haha.. Dock får inte min svartsjuka kontrollera min partner, att förbjuda den andra att se sina vänner är inte något man gör i ett förhållande om man bryr sig om den andras välmående. Min svartsjuka-mitt problem. Man ska tala om det såklart om det stör, men man måste kunna lita på att den adnra talar sanning istället för att slita på partnerns vänrelationer i onödan

    • Josefine skriver:

      Angående ”min svartsjuka – mitt problem” så tänkte jag också så förut. Tills jag insåg att det inte är riktigt så enkelt… Tycker jag! I min relation handlar det mycket om att investera i relationen så båda är nöjda. Dvs, att se o bekräfta varann, kunna prata, känna sig prioriterad av den andra. Till en rimlig gräns alltså som båda är nöjda med. Men av egen erfarenhet så kan jag säga att när min partner fann en ny vän som hen tog upp ett nytt intresse med och där de dessutom över intresset (som jag inte delar) ”klickade” som vänner.. Ja då blev det för mycket. Speciellt i kombination med att vi varit ihop länge och levde småbarnsliv. Inte så lätt att sparka igång relationen. Jag blev svartsjuk o tyckte först det var mitt fel. Men sen insåg jag att det var för att vi båda slutat prioritera o bekräfta varann som gjorde att min svartsjuka blev ett gemensamt symtom för att vår relation var bräcklig. Så när jag berättade det för min partner så kunde vi liksom hjälpas åt att få bort min svartsjuka tillsammans.
      Så jag har ändrat uppfattning. Ens svartsjuka är inte alltid en människas fel. Eller rättare sagt, det går att se gemensamt på det för att få ett bättre förhållande (det blev det för oss :-))

  7. M skriver:

    Förlorade min bästa tjejkompis när det tog slut med hennes kille, som var min bästa killkompis (de träffades genom mig). HOn trodde nog att det var något på gång mellan oss, men vi var bara nära vänner. Hon slutade att höra av sig och svara. Efter ett tag träffades vi hos gemensamma vänner och det var okej, men vi har inte blivit riktiga vänner igen, utan mer som ytligt bekanta. Killen är jag kompis med fortfarande, 7 år senare. Tråkigt att förlora en vän över ingenting, dock.

  8. Sara Eriksson skriver:

    2010 när jag behövde honom som mest säger han att vi inte längre kan ses pga hans nya svartsjuka flickvän. De hade träffats i ett par månader, vi hade varit vänner i 10år. Det gjorde så ont! Han försökte att reparera skadan några år senare när hans förhållande tagit slut. Vi hörs av ibland på sms, men ingenting är som förr. För mig kändes sveket värre än när mitt eget förhållande brakade i bitar.
    En till kille som jag hade sporadisk kontakt med gjorde samma sak, men det var inte lika tungt eftersom att vi inte var nära vänner.

  9. Anna G skriver:

    Min man har fått nya kvinnliga vänner iom att han börjat med en viss sport. Det har varit så bra för honom. Han har blivit öppnare och pratar mer om sina känslor och vi har kommit närmare varandra. Jag är jätteglad över det.

  10. Annica skriver:

    Jag tror det där beror på lite vad man har för erfarenheter själv. Har egentligen aldrig haft några riktigt nära killkompisar som inte också velat mer, men pga att jag inte varit intresserad så har vi bara blivit bra vänner. Med det i bagaget så kan jag känna att det är krångligt med nära tjej/killkompisar. Jag har sällan sett att det bara är vänskap. Vill inte att det ska vara så men så ser det ut.

    Sen är i stort sett alla vi känner numera tillsammans med någon och då blir ju problemet ett icke-problem just pga att inga är singlar, alla har en partner och då är alla kompisar med alla.

    Är osäker på hur bekväm jag skulle vara om min sambo träffade en ny tjej som han verkligen klickade med.. Min sambo är däremot världen bästa människa så dels tror jag inte att han någonsin skulle göra någonting, dels skulle han absolut inte ha några problem om jag lärde känna en ny kille och vi blev riktigt bra vänner. Så jag skulle nog behöva ta ansvar för mina egna känslor om han träffade en ny tjejkompis vid något tillfälle.

  11. Emma skriver:

    Jag undrar om det kanske har med personkemi att göra också. Min sambo har två bra tjejkompisar. Den ena gillar jag jättemycket och är inte alls svartsjuk på. Den andra klickar jag inte alls lika bra med och är supersvartsjuk på (skulle dock aldrig försöka hindra honom från att träffa henne, såklart).

    Tycker Josefine ovan har en intressant poäng och inser nu att min svartsjuka nog varit som starkast i situationer då vårt förhållande varit som bräckligast, så det kanske är en bra idé att faktiskt prata med sin partner om det trots allt istället för att gå och trycka på det. Har tidigare alltid tänkt att det är lite av min mörka hemlighet som jag måste hålla för mig själv.

  12. Ninni skriver:

    Rent spontant känner jag så här, man blev ex av en anledning så varför vill man ha den personen kvar i sitt liv!? De gånger jag har varit med om att killen haft en så nära relation med sin tjejkompis har jag helt enkelt valt att backa och avsluta relationen, skulle aldrig komma på tanken att kräva att han gjorde detsamma med sin tjejkompis. Och jag blir typ ett stort slajmlgt grönt monster…så pass avundsjuk är jag! Fast, det skulle jag aldrig visa så i ren självbevarelsedrift avslutar jag hellre en relation och bevarar sinnesfriden.

    • R. skriver:

      Jag är nog likadan! Jag har länge tänkt att det är något fel på mig som inte tycker om att min framtida pojkvän skulle ha nära tjejkompisar. Alla andra verkar vara ok med det. Men jag har insett att det är så jag är helt enkelt. Att acceptera mig själv har varit så skönt. Jag väljer därför aktivt bort killar som har nära tjejkompisar för att jag vet att jag inte kommer vara ok med det i längden och det är inte rätt av mig att be dem avsluta vänskapen.

      Jag har själv inga nära manliga vänner, så jag känner inte att det är ett orimligt krav att ställa på en framtida pojkvän.

  13. emina skriver:

    Kommenterade lite igår och noterar nu att du tagit bort mina kommentarer på två inlägg. Båda ifrågasatte vad som verkar vara en (omedveten) förkärlek för att befästa stereotyper från din sida. Jag är medveten om att min ton var lite otålig vilket jag ber om ursäkt för men hoppades du kunde bemöta kritiken. Uppenbarligen gillar du inte att bli ifrågasatt i din världsbild i denna fråga. Du har bestämt dig att mäns och kvinnors hjärnor är helt olika och därmed basta. Kommer aldrig förstå varför det är så viktigt att klamra sig fast vid detta när i stort sett all forskning pekar på att skillnaderna är så små att ingen orättvisa i världen kan förklaras av biologiska skillnader. Skillnaderna är större inom gruppen män och gruppen kvinnor än grupperna mellan men vill du t ex inte ta till dig vissa saker kan du väl åtminstone försöka låta bli att fara med osanningar.

    • elaineeksvard skriver:

      Tack för ursäkten.❤️ Jag upplevde det inte som en fråga utan som ett konstaterande av hur jag var och det gjorde mig ledsen så jag tog bort dina kommentarer. Håller tummarna för en konstruktiv diskussion utan påhopp, är lite för skör för sånt just nu.

  14. Christina skriver:

    Hej!
    Jag har kommit ungefär halvvägs i din bok ”Härskarteknik”. Jag är inte helt med på allt du skriver, men jag tycker att det är en väldigt intressant och välskriven bok. En sak som har slagit mig under läsningen är dock din användning av ordet ”mulatt”. Jag sökte i din blogg för att se om du diskuterat det tidigare, men antingen söker jag fel eller så har du inte tagit upp det. Det som förvånar mig med ordanvändandet är just att jag har förstått ”mulatt” som ett nedsättande ord. Nu ska man ju givetvis inte hänvisa till etymologi som ”den enda sanningen”, men din bok är faktiskt ett av få moderna verk som jag har läst där ”mulatt” ens används.

    Ja, jag undrar helt enkelt hur du tänker. Ser du ”mulatt” som värdeneutralt?

    Tack för trevlig läsning!

  15. Maria skriver:

    Vilken lycka med killkompisrelationer som funkar bra! Tycker det är knepigt med killkompisar som är hetero/bi, för de är nästan alltid ute på annat än bara vänskap, och då funkar det ju inte. Det är i alla fall min erfarenhet. Vet inte om du har känt dina killkompisar sedan ni var barn, så det är därför det funkar? Kan föreställa mig att det underlättar. Sedan har det hänt att jag har mött någon kille på kurs el liknande, som är i förhållande. Det har inte funkat, för att tjejen har blivit svartsjuk. (Jag hade nog inte heller känt mig trygg om jag var i förhållande och min kille började umgås med en tjej han inte kände sedan Innan vi blev ihop). Jag sade till killen att vi kunde träffas alla tre, så hon kunde se vem jag var och lära känna mig. Jag var noll intresserad av honom på annat plan än som vän. Men det blev aldrig något möte. Vet inte om han ville mer än jag. Har många gånger fått höra att killar inte är intresserade av att bara vara vänner med tjejer. Tyvärr stämmer det helt med de erfarenheter jag har. Bortsett från homo killar då.

  16. Madeleine skriver:

    Ja en killkompis på gymnasiet slutade helt hänga med mig eller sina andra tjejkompisar när han fick en flickvän. Flickvännen var dessutom kompis med mig och tjejkompisarna men nu fick man inte hänga själv med honom längre.. Synd men har dock lett till att jag själv är väldigt öppen för att killen har tjejkompisar.

  17. Sara skriver:

    Usch, det här drog upp jobbiga minnen.
    Jag är av åsikten att bara för att man inte är kära längre, så har man en väkdigt nära relation med ett x som är svår att få med en person som ’bara’ är en vanlig vän. Och det är så värt att ha sådana relationer !med sina x om det är möjligt, och om man vill. Jag har haft väldigt bra relationer till x-pojkvänner och de har kommit till mig om de haft tjejproblem, eller vad som helst, helt platoniska relationer helt enkelt. Men många av dom har försvunnit under åren på grund av nya flickvänner. Jag förstår givetvis att en ny partner går före vänskap på en viss nivå, men jag har varit med om tjejer som verkligen förbjudit sina pojkvänner att ens prata med sina x, en tjej som ljög ihop nån hemsk sak om mig för att förstöra min och mitt x/hennes pojkväns vänskap. Vilket hon lyckades med.
    Jag fullkomligt hatar sådan svartsjuka och beteende. Att man sätter sina egna obefogade, ’tomma’ känslor framför ens partners välbefinnande och lycka. Ett kärleksförhållande är slut av en anledning, vänsksper är otroligt viktiga, och han har valt dig som partner.

  18. Tina skriver:

    Är det ok att ”bara vara kompisar” och sexchatta och skicka nakenbilder till varandra eller är man ego, kontrollerande och svartsjuk om man inte accepterar det och tycker det är okej? -.-

    Med vänlig hälsning, stämplad som kontrollerande och omotiverat svartsjuk

  19. ROSE-MARI BERGMAN skriver:

    Jag har en fråga hur kommer det sig att killar som är upptagna och är trogna har kvinnor som är singlar som vänner???

Lämna en kommentar