Evypevy


Daniela och jag tog en fika häromdagen och hon sa att jag är en mer landad mamma nu. ”Du njuter mer och är mindre rastlös, inte rastlös alls faktiskt”. Det har hon verkligen rätt i. Jag njuter så mycket av mammalivet nuförtiden, både till Evy och Matheo. Bild 2016-01-21 kl. 08.34 #2Jag vet inte riktigt vad det beror på. Säkert flera faktorer. Att jag har blivit äldre, att Evy inte kom på beställning vilket fick mig att krama både Evy och Matheo lite hårdare.

Bild 2016-01-21 kl. 08.35Jag tycker synd om alla föräldrar som inte känner samma villkorslösa kärlek till sina barn som de flesta av oss känner. Som min pappa. Hans stolthet är större än den kärlek han känner till någon annan. Han kunde aldrig säga förlåt eller erkänna sina fel. Håller man krampaktigt i sin stolthet så stor man tillslut själv.

/Elaine, ska alltid säga förlåt till sina barn och svälja stoltheten miljoner gånger om.

Bloggvännerna har ordet

43 svar till “Evypevy”


  1. Maria skriver:

    Tror att det är så viktigt! Sambon och jag har en deal att vi aldrig går ich lägger oss osams. Alltid säga förlåt till varandra.

  2. Carin skriver:

    Så bra skrivet! Ibland tappar jag tålamodet på min dotter. Vet ju innerst inne att det inte gör något bättre, hon är liksom 10månader. Men ja ibland orkar jag bara inte… Har några gånger flippat ur, gråtit, sagt ifrån alldeles för hårt, bara låtit bli att ta uppe eller likanande. Det jag skulle komma till är att jag alltid säger förlåt när vi båda lugnat ner oss. Förlåt för att mamma var dum och att inget var hennes fel. För hon är det underbaraste som finns. Så kramar och pussar jag henne lite extra. Tror det är väldigt viktigt att göra sånt tidigt och visa sina barn när man gör fel, erkänna att man även som vuxen kan göra fel men då rättar man till det. Det är ok och att man säger förlåt. <3

  3. M skriver:

    Nu är jag förvirrad. Har ni flyttat speglarna eller har ni sånadär speglar på flera ställen? 😀

  4. Sara skriver:

    Personligen för en själv tror jag även att det är bra att på något sätt komma till ro med det man har varit med om. Nu har jag ingen aning om vad Du Elaine har varit med om med din pappa. Men generellt. Ilska, hat, besvikelse ja dessa känslor kan äta upp en själv. Mammor och pappor även de som handlat fel ibland fruktansvärt fel är människor. Människor som kanske en gång i tiden var hela innan något sårade dem djupt, och gjorde dem ombytta för livet.

    • Ennet skriver:

      Håller med Sara,tror också att det tär en att bära på ilska gentemot någon.Så länge personen väcker så starka känslor i en har hen en slags makt i ens liv.

      • elaineeksvard skriver:

        Tror vi ska låta folk vara arga så länge det behövs och fokusera på att lära vuxna att vara bra mot barn istället för att fokusera på att barnen ska förlåta. Ge barnen en break och ge föräldrarna en utmaning – att bli bättre.

      • Ennet skriver:

        Håller helt med dig Elaine, man ska få vara arg och ledsen så länge det behövs. Det var inte min mening att vara nervärderande och plump. Min egen erfarenhet är den att det kändes befriande inte känna så stark ilska mer mot den personen jag varit så besviken och ledsen på i flere år. Önskar dig styrka och kraft!

  5. Sara skriver:

    Så även om man inte kan förlåta, så är det bra att på något sätt komma till ro, sluta älta och komma ihåg att man inte är ensam. Varje människa bär på en historia.

  6. Theresia skriver:

    Har en vän som är lite deprimerad efter sin förlossning och som har svårt med anknytningen just nu. Ändå försöker hon ju sitt bästa att ta hand om sitt barn, även om känslorna av kärlek inte riktigt är där. Tänker ändå att hennes kärlek är större, hon tar hand om sitt barn utan den energi och kraft man får som förälder av att känna den där kärleken.
    Och jag tror nog att vissa föräldrar som ääääälskar sina barn ändå gör väldigt fel emot dem ibland. Så, det är våra handlingar som räknas, inte våra känslor i första hand.

  7. M skriver:

    Håller med Sara. Vuxna kan alltid bli bättre, alltid. Men man kan aldrig leva ett liv där man aldrig gör något fel gentemot sina barn. Även om man är helt perfekt, vad det nu är :), så kanske barnen just stör sig på detta och får gå timmar hos psykolog för att de inte kan leva upp till denna perfektion. Så man kan enbart göra sitt bästa som förälder, och de flesta gör nog så gott de kan.

    • elaineeksvard skriver:

      Mmm men så finns det föräldrar som slår sina barn. Dom som gör så gott de kan hör liksom inte hemma i förlåta diskussionen, vi snackar inte om kinkiga barn här

      • Sanna skriver:

        Det finns saker man kan förlåta och det man inte kan förlåta. Alla föräldrar tappar tålamodet någon gång, det är inget konstigt. Men när man som barn får höra ”varför är du inte mer si och så” och ”varför är du inte mer som jag” av en förälder så tar det skruv. När jag som tonåring försökte prata med min pappa om att hitta mig själv så sprang han runt i hela lägenheten och ropade ”Susanna, var är du!” skakade på huvudet och satte sig framför teven och sa vad är det för fel på dig?! Jag ältade dessa meningar och allt annat dravel han sagt genom åren till vuxen ålder. Tills jag fick min efterlängtade ursäkt och ett förlåt från pappa som kom från hjärtat. Det är lättare att förlåta om man får en förklaring och ett avslut. Men jag kommer för alltid minnas min tonårstid med en brännade känsla i magen ändå. Han hade en enorm livskris på den tiden men det är inte meningen att man ska ta ut den på sina barn. Vi har en fin relation idag och han är världens bästa morfar. Slutet gott, allting gott och jag lärde mig hur jag inte vill vara som förälder…

  8. M skriver:

    och lära sina barn att ingen är perfekt och förlåta när man gör fel. Mer kan man inte göra.

  9. M skriver:

    Theresia/ Du har så rätt också! Man ska ALDRIG beskylla föräldrar som kanske inte känner något för sina barn, de har de hemskt ändå. Det är handlingarna som bevisar och gör så att kärleken växer fram, för det gör den för de flesta! Det kommer den göra för din vän med 🙂 Kram på Dig och vännen!

    • elaineeksvard skriver:

      Theresia och M, ni är ute och cyklar

      • M skriver:

        Elanie varför? Ska föräldrar som inte älskar sina barn på en gång skuldbeläggas menar Du? Herregud. Du är så hård.

        • elaineeksvard skriver:

          Alla föräldrar som inte älskar sina barn ska hängas upp i sina hängslen i en midsommarkrans i sju dagar och så ska vi andra dansa runt den i en skadeglad dans och skrika ut våra hånskratt: HAHAHAHAGA

      • M skriver:

        Theresia berättar om en vän som har svårt med anknytningen. Detta är hemskt för en förälder tro mig jag vet. Ska hennes vän och alla andra föräldrar som har svårt med detta skuldbeläggas menar Du? Tänker inte läsa denna blogg mer. Allt är your way or the highway, så det blir highway för mig!

      • M skriver:

        Jag skrev även vad ”jag” tycker i detta sammanhang med att älta det hemska som har hänt en själv. Jag utgick ifrån mig själv och vad jag tror. Men då är jag ute och cyklar? Varför ska ditt sätt att känna vara bättre än mitt? Som sagt det är ditt sätt eller inget sätt. Hej då denna blogg.

        • elaineeksvard skriver:

          Vet du M, det är helt ok att berätta hur du menar. Och det är helt ok att gå banans och dra. I feel you. Välkommen tillbaka när/om du blir sugen på bananer❤️

      • M skriver:

        Elanie är du på riktigt nu eller ironisk? Jag tycker inte det är kul för fem öre att skämta om föräldrar som har svårt att knyta an till sina barn på en gång. Vet du hur dessa föräldrar mår? Du verkar ju inte frisk just nu. Något står verkligen inte rätt till. Tänker inte gå in på detta mer.

        • elaineeksvard skriver:

          Ok så diskussionen handlar BARA om dessa mammor? Det förstod jag inte och det var heller inte det jag syftade på när jag skrev blogginlägget. Jag syftade på päron som inte kan säga förlåt till sina barn. Många barn förtjänar förlåt, många får aldrig det och många oförstående personer tycker att dessa barn ”ältar” utan att veta varför förlåt är viktigt för dom. Sånt gör mig jätteledsen. Anknytningsproblem vid födsel specifikt fattar jag ju till 100%. Men att misshandla ett barn, en barndom och inte säga förlåt? Upp i hängslena. (Versalerna är inte aggressiva, kursiva alternativ finns ju inte i kommentarsfältet)z

      • M skriver:

        Och kom nu inte och säg hur mår de små barnen. För de är ofta inte ens medvetna om föräldrarnas ofta mammans tillstånd, då som Theresia skrev, mamman tar ändå hand om sitt barn oftast. Ibland orkar hon inte och då får hon hjälp av pappan eller någon anhörig. Men det är inte något lätt psykiskt tillstånd och inget man ska skämta om att hänga någon i en midsommarkrans och skratta åt. Helt seriöst jag förstår inte detta.

        Theresia jag hoppas Din vän snart mår bättre för det kommer hon att göra tro mig <3

        • elaineeksvard skriver:

          Jag fattar ingenting, vi verkar ju prata om helt olika saker. Jag pratar om barn som blivit misshandlade, sexuellt utnyttjade eller kanske uppväxta med alkoholiserade föräldrar. Sådana barn har all rätt att vara arga, länge. Sånna barn ska inte tvingas förstå. Har mamman fött barn och drabbas av en babybluse så snackar vi något helt annat. Är det DET du syftar på så självklart ska föräldern förlåtas. Men att pådyvla alla nu vuxna människor förmåga att förlåta sina päron utan att man har en ANING om vad föräldrarna har gjort. Det är både att säga och begära för mycket. En förlossningsdepression förstår jag SJÄLVKLART!❤️

  10. Hej fina!
    Hoppas du får en fin lördag.
    Jag har skrivit en lista på bloggen som jag tror många föräldrar känner igen sig i – annars kan det vara kul att se vad som väntar 🙂 Kika gärna in om du har en minut över!
    Kram. <3

    http://goteborgsmamman.se/2016/februari/med-barn-kommer-ocksa-.html

  11. Lindus skriver:

    Får dåliga vibbar från kommentarsfältet. Jag tycker det är att förenkla/förminska någons historia rejält genom att skriva att någon ska sluta ”älta”. Jag tycker också att en ska vakta tungan innan en börjar att säga så, du har ingen aning om vad personen har upplevt. Dessutom så finns det inget regelverk för hur en sorgeprocess går till. Låt den som sörjer få sörja hur länge och hur den vill. Jag fick detta betmötande DAGEN EFTER ”sluta vara ledsen, gå vidare du är ung” när min farmor gått bort i höstas. Har även brutit (för några år sedan) med mina föräldrar och får fortfarande samma bemötande där av människor när jag är ledsen, ”dom gjorde sitt bästa”, ”du måste förlåta”, ”men det är ju dina föräldrar trots allt”= ett skepp kommer lastat med skuld och skam, var vänlig och ta emot detta nu.
    Tack men nej tack, nä usch och fy, jag är allergisk mot sådana synsätt.

    • elaineeksvard skriver:

      +1 bra skrivet Lindus

    • Ennet skriver:

      Du har helt rätt Lindus. Och absolut, man skall få sörja och vara arg så länge man behöver, håller helt med Elaine om det. Min kommentar om att så länge en människa väcker starka känslor i en så har hen makt var inte menat som att man inte får vara arg eller ledsen. Har själv upplevt saken så, men det behöver inte vara så för andra. Det var inte min mening att vara plump och nervärdera Elaines känslor.

  12. Hope skriver:

    Tack för din kommentar Lindus.

  13. Johanna skriver:

    Just nu är jag lite…kluven? nä men förvånad kanske? och jag tänker att jag kanske missat något (är rätt trött efter dagen så kan gott vara att jag inte fattat helt). Men, ang ovanstående kommentarer och svar; rent spontant tänker jag att du Elaine inte är så ”aggressiv”/ironisk mot de som inte känner omedelbara översvallande känslor och känner den starka anknytningen från första stund med sitt barn, och jag reagerar på några av dina svar gentemot M och Theresia. Det känns, (jag hoppas?!), att ni pratar om olika anknytningsproblem?!
    Det är ju skillnad på att inte känna anknytning till sitt barn när det är nyfött och särskilt om man själv mår dåligt, och att behandla sina barn dåligt på ett eller annat sätt pga att man inte älskar sitt barn.
    Jag vet nog inte riktigt vart jag vill komma med det här, men jag blev nog lite paff helt enkelt och hoppas att det är jag som missat något.

    • Stella skriver:

      Du satte precis ord på det jag tänkte/kände när jag läste kommentarerna! Jag åkte på en lättare förlossningsdepression men knöt ändå an till min son men jag förstår verkligen dem som kämpar med den första anknytningen och det är inget att skämta eller bagatellisera. Vi har alla olika upplevelser med oss i bagaget och jag antar att det är därför vi tolkar saker som skrivs så olika hårt och jag som haft två väldigt engagerade föräldrar reagerar kanske annorlunda på saker än någon som haft en förälder som inte brytt sig ett jota! Oj nu blev det visst långt fast jag bara skulle skriva att jag höll med dig (är så rädd för att skriva nåt som nån kan misstolka och ta illa upp av fast det absolut inte är meningen)! ❤️

  14. wigwag skriver:

    Snyggt snackat Lindus. Men jag fattar vad M menar också. En nyförlöst moders kanske största sorg. En sorg som kanske bottnar i en djupare sorts kärlek till sitt barn inga känslor finns för.

  15. M skriver:

    Elaine då missförstod vi varandra! No hard feelings <3! Var tvungen att kämpa för dessa mammor bara, var en av dem 🙁

  16. Johanna skriver:

    Såg nu att det fanns fler kommentarer som inte syntes när jag skrev min kommentar.
    Skönt att det blev utrett!
    🙂

  17. Lindus skriver:

    Tack Elaine och ni andra! För att använda ditt uttryck så går jag bananas, för detta ämne ligger mig varmt om hjärtat. Jag har mött detta oförstående sätt hos många och tål inte det. Jag pratar om sorg och att vara ledsen när en har brutit med föräldrar/ närstående och människor runt omkring som tycker man ska ”rycka upp sig” eller ”sluta älta” eller säger andra dumma uttryck. Blää! (Jag kommenterade inte förlossningsdepressioner eller föräldrar som har svårt att knyta an till barnet efter förlossningen, har ingen erfarenhet av det.) Tack för att du är du Elaine och för ditt genuina sätt att verka i denna värld och finaste bloggen ❤ och kram alla blogg-kompisar!

    • M skriver:

      Ja vi pratade om två olika ämnen 🙂 Håller annars med Dig! Ens sorg är ens sorg, ingen får säga till en när det räcker :)!

      Kramar på Er!

  18. Det är din fars förlust Elaine <3

    Nu fick du mig att gå in till min dotter som ligger och sover och bara andas in hennes lukt och vara så tacksam över att jag äntligen fått uppleva moderskapet!

Lämna en kommentar