Vilken jädra skitdag


 Jag mår som jag ser ut. Matheo och jag är ovänner, Gustav och Matheo är ovänner, Gustav och jag är ovänner och stackars Evelyn måste undra vart hon har hamnat i för familj idag. 

Gustav och jag måste sluta agera som två ursäktande betjänter åt Matheo. ”Snälla hjälp till och klä på dig” ”nej lilla vän det blir inga jordnötter till frukost” ”jag förståååår att du vill titta på tv, men vi gör inte det på mornarna… Förlåt”. Typ så låter vi. Och när Matheo slog till mig idag (han slåss aldrig ska tilläggas) så förvandlades betjänten till en diktator ”DU SKA INTE SLÅSS.” ”SÄG FÖRLÅT” ”NU HJÄLPER DU TILL ATT SÄTTA PÅ DIG KLÄDERNA” ”ANNARS BLIR DET INGEN TV INGEN… (Darrande röst) ”NÅGONSIN”… (Samvetet kommer ikapp och betjänten är tillbaka) ”Förlåt lille vän kom så kramas vi”. 

Jag måste hitta ett mellanläge mellan diktatorn och betjänten. Det här går ju inte. Matheo blir förvirrad och jag känner mig schizo. Jag vill ju att han ska bli en bra person och vägen dit är minst sagt krokig.

Något som är bra dock är att Matheo verkligen har lärt sig integritet. Häromdagen när vi hade snickare hemma så stod jag i badrummet nyduschad och naken när Matheo öppnade dörren på vidgavel.

Jag: Nej Matheo, stäng!

Matheo: varför det?

Jag: För att gubbarna inte ska mamma naken.

Matheo oförstående: Varför det?

Jag tänker snabbt: För det är bara pappa som får se mamma naken.

Matheo funderar: Men Evelyn och jag då?

Jag klurar: Ni får också det.

Matheo: Och farfar och farmor?

Jag: Nej, det är bara det lilla familjen Eksvärd som får se mamma naken ibland, men mest så ska mamma ha kläder på sig.

Matheo stänger dörren och tänker: jaha, ok.

Igår när Matheo hade badat och Gustav drog på honom pyjamasen så höll Matheo upp ett finger och sa: Ingen får se mig naken, bara min familj!”

Jag kan säga att då blev jag himlans stolt. Min son kommer inte springa naken på stranden inte min dotter heller. Jag dömer inga andra men så ser vår familjs integritet ut. Och Matheo behöver varken pussas eller kramas på uppmaning av andra vuxna av det enkla skälet att vi vuxna inte pussas eller kramas på andras uppmaning – vi gör det om det känns rätt. Varför ska det vara annorlunda för barn?

Hur tänker ni? 

Bloggvännerna har ordet

40 svar till “Vilken jädra skitdag”


  1. Sanna skriver:

    Hahaha, oj vad jag känner igen mig!

    Idag var vår morgon vidrig. Vi tassar också runt på tå och försöker vara son till lags oftast men vi har börjat inse att så kan vi inte ha det. Man gör dom ju bara en björntjänst. Men att hitta någon mellanläge är svårt. Det blir liksom antingen eller. Men det går väl till sig med tiden. Barnen går ju igenom så mycket hela tiden, de utvecklas och har mycket tankar och känslor som ska komma fram på något sätt och då blir det tokigt ibland. Oj så man älskar sin barn men det inte lätt att ha barn alla gånger!
    Så härligt att höra att andra har de lika som en själv ibland. Tack för att du bjuder på dig själv <3

  2. Åh vad härligt att läsa vad Matheo sa! Helt korrekt! 🙂
    Skitdagar kommer och skitdagar går. Som tur är är de inte särskilt många och jag tror de behövs, annars kan vi ju inte komma på vad vi kan behöva ändra. 🙂

  3. Ja, det är inte lätt att hitta ett mellanläge. Faktum är att det kanske inte ens finns nåt. Tycker inte att du ska ha så dåligt samvete. Du gör ditt bästa och försöker konstant bli bättre. Mer kan man inte kräva av någon.
    topbloggare blogg.alltforforaldrar.se/viviannetreschow/

  4. Helen skriver:

    Helt rätt och självklart tycker jag! Barnen ska varken uppmanas till kramar eller till att säga saker som vuxna beordrar dem att säga. F ö så är jag fyrkantig och kan tyckas sträng mot vår son men ännu fler gånger så talar jag om för honom att jag älskar honom och när jag är arg så är även det faktiskt därför – för att jag vill att han ska lära sig saker. Om jag inte brydde mig så skulle jag inte heller lägga energi på att tjata om samma sak 1000 000 gånger osv. För min egen del så vore det ju enklare och bekvämare att inte ta någon strid alls utan bara ”vara snäll” (vilket egentligen är att vara dum på lång sikt, men kanske populär på kort sikt).

  5. Ska jag vara ärlig? Jag försöker allt som oftast vara diplomatisk (läs ej betjänt) men när dottern inte lyssnar så kan jag gå bananas och skrika. Nu kommer jag säkert få påhopp för att jag är ärlig om det men jag tänker att om något borde jag kunna signalera med rösten att nåt är fel om inget annat sätt biter. Helst vill man ju så klart inte men min 2,5 åring skulle aldrig fatta poängen med en lång utläggning om att man inte får sparka brorsan när han ligger på golvet. Höjd röst är dock absolut sista utvägen men på nåt sätt hjälper det när vi hamnar i extremfallen. Vilket man så klart egentligen inte vill. Men i första hand korta konsekventa uttalanden och sedan får man ev bemöta en reaktion därefter.

    Var hos barnpsykolog i juni och diskuterade hur jag skulle hantera storasyster när lillebror var alldeles nykommen och det hon sa var det vanligaste misstaget som föräldrar gör med sina barn, nästan oavsett ålder, är att man snackar för mycket (för många ord och mkt rappakalja) istället för att bara förtydliga för barnet (kort i konsict) att det redan är bestämt vad man ska göra och att barnet får lära sig acceptera det (man bemöter också barnets känslouttryck och tillåter det att reagera på det men förtydligar att det är bestämt vad man ska göra/liknande). Höjd röst var väl inte det hon rekommenderade men de små knep hon gav har faktiskt underlättat rejält! Och konflikterna kring hur jag och min sambo hanterar jobbiga situationer har blivit lägre också. Barnpsykolog kan man ju få tala med på BVC om man behöver tips och råd så det kunde ju vara ett alt.

  6. L skriver:

    Ibland räcker det tyvärr inte med egna familjen. Min pojkvän blev sexuellt utnyttjad av sin äldre syster under flera års tid. Och de var/är en helt normal familj precis som ni, med två bra föräldrar. Idag har hon ett förtroendeyrke när hon i min mening borde sitta i fängelse

  7. Ida skriver:

    Jag umgås med barn hela dagen. Höja rösten är sista utvägen och det använder jag endast när något riktigt farligt är på väg att hända.

    Dock vill jag tipsa om att vara konsekvent och att ge korta tydliga instruktioner. Du är vuxen och ditt barn vill ha din vägledning. När barnen trilskas tänker jag ofta att de vill veta vem som bestämmer/leder och då ökar jag på min tydlighet. Det finns ju många sätt att vara tydlig på, det behöver inte innebära att man hotar, skriker utan att man är konsekvent.

  8. Vad klok han är! Har inte hunnit tänka så långt annat än om vuxna ska få vara blyga och inte supersociala direkt i olika sammanhang tänker jag aldrig utsätta mitt barn för den situationen att man ställer henne i centrum direkt om hon inte gillar det. Som barn förväntades jag vara öppen och prata med allt och alla, men jag gör inte det som vuxen heller så ska inte tvinga in någon in en social roll som inte känns bekväm.

  9. Linnéa skriver:

    Åh det där med att inte tvinga barnen att krama andra håller jag så mycket med om!! Blir galen när vuxna säger till vår son: ”får jag en kram” och om de får ett nej så är det tjat och frågan varför! Brukar säga då att om vår son skulle tjata på er så skulle ni bli irriterade så SLÄPP DET, HAN VILL INTE!!!! Men nästa gång är det samma sak, hur svårt ska det vara. Men nästa gång ska jag dra det där med att de aldrig blir tvingade! Sjukt bra!

  10. lillajag skriver:

    Här hemma kör vi konsekvent enligt ett visst mönster. Funkar jättebra!
    Om barnet t.ex häller ut vattnet vid middagsbordet sker följande tre steg:
    1. ”Nej, inte hälla. Du får dricka istället.”. Om barnet väljer att sluta hälla/sätta ner glaset/dricka så ger vi beröm direkt. För det mesta väljer faktiskt barn att göra bra saker. Beröm är ett incitament.
    2. Om det fortsätter -> ”Nej, inte hälla. Då får vi ta bort glaset om du inte lyssnar.”
    3. Om det fortsätter -> ”Då tar jag det.” och så tar vi glaset från barnet och ställer bort det. Alla utbrott ignoreras. Möjligen en lätt kommentar ”jag sa till dig” eller ”du vet vad som gäller”.

    De här stegen håller vi alltid då vi sett att det funkar väldigt bra. Vi ger barnen en chans att göra vad vi ber om och en chans till uppskattning. Därefter informerar vi om vad som händer om de inte lyssnar och de får en ny chans att göra rätt. Därefter gör vi slag i saken. Efter den här punkten tror barnet nämligen att det är en diskussion där de har något att säga till om. Allt prat efter den punkten införlivar hopp i barnet om att de har en chans att få sin vilja igenom och därefter blir smällen ännu hårdare när man sätter stopp. Så tre enkla steg. Barnen vet vad som gäller och de får flera chanser att ”vända om”.

  11. Emma skriver:

    Har inte själv barn så kan inte ge så mycket input gällande din fråga, men reagerade på användandet av ”schizo” i din text. Dels är schizofreni inte detsamma som personlighetsklyvning och användandet av ordet i ett sånt sammanhang bidrar bara till stigmatiseringen kring sjukdomen. Det är ju ett vanligt uttryck så förstår varför du skrev det, men precis som det inte är ok att kalla någon CP som beter sig konstigt så är det inte ok att kalla någon (eller sig själv) schizto när en har lite humörsvängningar. Ska väl tilläggas att detta är det jag läser om i min utbildning just nu, så det är självklart också en del i varför jag reagerade på ordvalet.

    //Läkarstudenten som borde sluta prokrastinera och börja tentaplugga

  12. Ennet skriver:

    Ja herregud,det är svårt med balansen!Tror oxå på att vara konsekvent,men inte gör det ju att barnet simsalabim klär på sig ytterkläderna varje morgon.Brukar köra med att om du inte klär på dej nu så klär jag på dej.Om barnet klär på sej så berömmer jag och säger hur glad och stolt jag bllir.Men ibland får man ju dåndimpen över att alltid tjata på samma saker.Föräkdrar är bara människor,vi blir inte perfekta bara för att vi fått barn.Tror det är bra att vädra sina funderingar och problem utan att behöva vara rädd för moralpolisen som bara dömer och inte är intresserad av att hjälpa.

  13. Johanna skriver:

    Det är svårt med balansen. Jag är lite som dig. Tror att skriker man och är hård om allt blir det bara ett ekorrhjul av arga toner. Sen när de slåss eller gör sådana saker så måste man markera. Att inte få se på TV och slåss är ju två helt skilda saker och borde få olika typer av svar tycker jag 🙂

    Jag är som dig i kramar/pussar från och till andra. Mina barn är inga gosbarn och vill inte kramas och skulle aldrig tvinga dem. Ibland vill de ge en hejdåkram ibland inte. Många gånger kan jag fråga två, tre gånger för jag vet att de ångrar sig så fort pappan lämnat huset och vill då kramas, och så blir allt kaos. Men skulle aldrig tvinga dem till något. Nakenheten försöker jag inte skapa några större tankar kring än. Vill inte att hon ska känna ångest och oro i badhuset med sin klass, börja fundera på sin kropp och hur den ser ut i ung ålder. Tror bara det ger dåligt självförtrående. Sen är jag nog med att man har kläder på sig på stan, kalas, ute osv. Men nakna på stranden medens vi byter om, på badhus osv bland folk tycker jag inte är något som barn ska fundera över. De kommer ha ångest nog med allt sådant i tonåren.

  14. Elaine Eksvärd skriver:

    Men herregud L, dör inombords när jag läser detta…

  15. Annica skriver:

    @Ida: jag känner bara att det nog veklingen är värt att påpeka för dig att det är en oerhörd skillnad mellan att umgås med barn hela dagarna (antar att menar att du arbetar på förskola) och ha sina egna barn. Det är inte samma sak. Barn är annorlunda mot de egen föräldrarna än mot andra och är de trygga hemma så beter de sig definitivt inte på samma sätt hemma som utanför hemmet då de är utan sina föräldrar.

  16. Annica skriver:

    Det är klart att det inte är idealt att skrika på sina barn, men glöm inte att genom att inte vara perfekt så lär du dina barn också att du bara är mänsklig. Lär dem att vi alla gör fel och begår misstag och att det är ok. Ett enkelt ”förlåt, jag blev arg på dig men det är inte ok att skrika” räcker utan en massa dåligt samvete. Du lär så Matheo båda att vi är alla bara människor men också vikten av att säga förlåt när man har gjort fel.

    Ingen är 100% balanserad utan ibland beter man sig mindre bra än man önskar. Du är en bra mamma Elaine och att du reflekterar över de här sakerna demonstrerar just det. Var inte så hård mot dig själv.

  17. Annica skriver:

    Men herregud så illa jag skrev!
    ”Du lär då Matheo båda att vi alla bara är människor…” Så skulle det stå 🙂

  18. Linnea skriver:

    Jag har sista veckorna upptäckt att fyraåringen skriker när hon blir arg… och jag vet vem hon har lärt sig det av 🙁

  19. Hannah skriver:

    Visst att mitt barn ska ha integritet men jag vill att han ska ha en hälsosam syn på sin kropp och tycker att det blir för mycket för en 3 åring att tänka på/ta in. Vill han bada näck så ska han kunna få göra det utan att ha oro i kroppen eller gå på toaletten/ ligga i sängen på kvällen utan att oroa sig över vem som ser han naken. Annars förstår jag ditt tänk. Det är balansgång och man gör själv det man känner är bäst för sitt barn.

  20. Louise skriver:

    Hej!
    Jag tänker precis som du! Jag brukar fråga min son om jag kan få en puss. Säger han då nej så måste jag acceptera det! Oftast kommer han en liten stund senare och ger mig en puss men då är det hans val och det tycker jag är viktigt! På badstranden tycker jag att han likväl som jag ska ha badkläder på sig men min mamma tycker ”han är ett barn, han kan vara naken”. När jag har sagt att han ska ha badkläder tycker hon att jag är fånig. ”Det är skönt för honom att vara naken” menar hon på. Hur ska jag lägga fram det för min mamma? Hon verkar inte acceptera vår familjs integritet.
    Tack för en bra blogg!
    /Louise

  21. Amanda skriver:

    Ja usch vilka hemska konflikter det blir med två-treåringar. Jag har varit lärare många år och kan vara världens superpedagog men när det gäller mina egna barn glömmer jag de enklaste ”reglerna” för att det blir så känslosamt. Så fort jag drar fram de kunskaperna blir det i princip aldrig konflikter hemma.

  22. maja skriver:

    Oj din kommentar om din pojkvän träffade mig rakt i hjärtat, jag blev sj utnyttjad av min äldre halvsyster som liten.. . Något jag såklart fortfarande kämpar med.. och vi var / är en vanlig familj. . Skuldkänslorna att kunna krossa familjen gör att ja inget säger oxå känslan av att kanske ingen tror mig..min hemlighet har jag delat med 2 personer hitills och just nu räcker det .men denna börda har gjort mig sjuk , deprimerad panikångest och en äckelkänsla över mig sj….ett hat så stort.
    Och hon lever livet med ett toppjobb, familj osv

    Jag önskar henne all olycka men den verkar bara drabba mig sj så ja har slutat önska skiten ur henne..
    Jag kämpar med att vilja leva utan att ständigt ha den svarta sorgen som tar över , kunna skaffa familj och ha en framtid utan psykisk ohälsa pga henne och de hon gjorde mot mig

  23. Ida skriver:

    Jag har egna barn också, kör efter samma princip där. Fungerar bra 🙂

  24. Isabel skriver:

    Svårt. Tänker på det där med nakensituationen. Våra barn är yngre än Matheo och i somras när storbarnet var 1,5 år badade han mest naken (vi badade dock aldrig bland massa okända människor utan bara hemma på gräsmattan och hos mina svärföräldrar i deras pool). Jag tycker nakenhet är naturligt och jag vill faktiskt inte att mina barn ska växa upp och vilja skyla sig redan som småbarn. Men, med tanke på hur världen ser ut idag med sociala medier och kameror i varje mobil osv så blir jag ändå fundersam till hur man ska agera. Men på något sätt tar det ändå emot att jag ska behöva skyla mitt lilla barn som inte har något att skyla egentligen. Hm. Men samtidigt så tycker jag inte att det ”bara” är familj som får se mitt lilla barn naket. Våra grannar var ute i sin trädgård mycket samtidigt som oss i somras och alla våra barn sprang runt nakna i gräset och lekte i sina plaskpooler. För mig skulle det kännas konstigt att be mitt barn ta på sig badkläder då för jag anser inte att nakenhet är något fel. Men det är svårt. För vid en viss ålder känns inte nakenhet lika okej helt plötsligt. När är det? Jag vet inte. Samtidigt måste vi skydda våra små för tyvärr finns det vidriga personer som inte ser en naken liten bebis för precis vad det är utan ser något sexuellt i det hela. Usch, kan inte ens tänka tanken. Nä, nu när jag tänker efter vet jag inte vad jag tycker egentligen. Eller jo, jag vet att jag tycker att barn borde kunna få bada nakna var som helst, att de borde kunna få springa och lufta rumpan på sommaren, att de inte ska skämmas över sina kroppar och vilja skyla dem redan från 3 års ålder. Det vet jag. Men vad som faktiskt funkar och känns bra i realiteten vet jag inte, tyvärr 🙁

  25. Martina skriver:

    Jag har barn på samma förskola och häromdagen råkade Matheo springa in i mig där jag satt på huk med min son. ”Oj förlåt Matheo” säger jag på ren impuls varpå han säger ”nej, det var jag” för att visa att det minsann var hans ”fel” ☺️

  26. Hanna E skriver:

    När det gäller kramar och pussar så är jag helt på samma linje. Barn ska inte tvingas att pussa eller krama någon om de inte vill vare sig det är barn eller vuxna som vill krama/pussa dem.
    Fråga först och acceptera ett nej är min inställning. Min 5-åring har väldigt hårdnackat vägrat den mesta kroppskontakten med alla under ganska lång tid (utom på natten när hen kommer in till oss och sover bredvid oss). Svårast har det nog varit för storasyskonet som gärna kramas. Men vi har försökt förklara att det är inget som är ensidigt mot storasyskonet och jag hoppas att det har gått fram. Nu är i alla fall det över och 5-åringen kramas oftast gärna när någon frågar om en kram.
    Det bästa med perioden av kramvägran är att alla i vår omgivning har verkligen lärt sig att fråga.

    När det gäller att lära barn att respektera andras integritet och gränser så finns det en bra bok som heter ”Nej eller OK” som handlar om Mini, Goding och Fuling. Bra skriven på en nivå som barn kan ta till sig.

    När det gäller att hantera barn så tycker jag inte alls det är fel att säga till barnet att man förstår att hen vill titta på tv/spela/titta på film på iPad:en men att det får/kan de inte göra just då. Tvärtom så bekräftar du barnets önskemål och lägger du till att du förstår att barnet är argt för att det inte får så bekräftar du även barnets känslor. Men det betyder inte att du låter det göra precis som du vill. För säger du fortfarande nej så förminskar det inte ditt nej att du bekräftar barnet, enligt mitt sätt att se det så är det tvärtom.

    Jag ber oftast mina barn göra saker, och säger då ”Kan du vara snäll och …?”. När de sedan gör vad jag ber dem om så säger jag ”Tack”. Jag försöker uppfostra dem till att be på ett trevligt sätt så varför ska inte jag göra det själv.
    Dock börjar mina barn bli så stora att de förstår det mesta numera och vet när det är dags för olika saker.
    Men det börjar ju Matheo också…

  27. Lena skriver:

    Jag skriker ibland när jag blir trött och provocerad och frustrerad. Då får jag säga förlåt efteråt… Nu när vår minsta blivit ett år och nätterna är bättre och vår stora gått från mäster-tre-års-trotsare till vanlig gullig fyraåring så skriker jag inte lika ofta. Känns tråkigt att skrika då barnen tar efter såklart och visar ilska och missnöje på samma sätt. Så jag jobbar med det, men ibland behövs det med höjd röst också. Det är inte lätt…

    Angående nakenheten så håller jag inte med riktigt. Tycker att barn ska få vara barn och bada nakna ifall de vill. Vill gärna att mina barn ska ha ett naturligt förhållningssätt till den nakna kroppen, sin egen och andras. Det finns tyvärr inget sätt att skydda sig mot en pedofils blick eller fantasi oavsett om barnen har kläder eller inte. Tyvärr tror jag att en pedofil får minst lika mycket sug av att se min dotter i en fin sommarklänning med lockarna virvlandes kring huvudet… Det blir lite som att säga att tjejer ska klä sig på ett visst sätt för att skydda sig mot blickar, påhopp eller våldtäkt. Däremot är det såklart viktigt att lära dem att ingen annan har rätt till deras kropp än de själva. Oavsett om det är mormor som vill ha en kram eller någon annan som har något sexuellt i åtanke.

  28. Anna i stugan skriver:

    Haha, oj vad jag känner igen det där. Klädstrider har vi också många här hemma med sonen som är jämngammal med Matheo. Och jag flippar också ibland – en gång SKREK jag på honom att han skulle sluta skrika, annars fick han aldrig leka med tågbanan mer! Kändes ju sådär efteråt, milt uttryckt.

    Jag brukar försöka ta en funderare på vad orsaken kan vara om vi blir ovänner och allting känns snett. Trötthet och hunger hos barnet är ju en klassiker, det går ju inte alltid att undvika men jag försöker förebygga så gott det går. Stress hos en själv är ju en annan vanlig orsak. Och ibland får man kanske acceptera att det bara är så det är.

    Sen tänker jag att det inte handlar om betjänt och diktator utan om Den Pedagogiska Föräldern kontra Den Mänskliga Föräldern. Dvs att den tillkämpade pedagogiska vänliga fasaden man har i första rollen på något vis genererar utbrottet senare. Så kan jag känna det i alla fall. Ibland försöker jag undvika utbrottet genom att skippa det där vänliga pedagogiska och bara säga, nej vet du vad, jag blir så trött och irriterad när du inte sätter på dig kläderna. Men vete sjutton vad som är bäst faktiskt…

  29. L skriver:

    maja: Nu fungerar inte kommentarsfältet så bra men jag hoppas du ser det här ändå. Om du vill berätta din historia eller vill veta min/vår får du gärna skriva till min anonyma mailadress (namnet har ingen koppling till mig): flippan962@hotmail.com
    Du kan också skriva dit Elaine om du vill höra min historia.
    Kram L

  30. Hanna skriver:

    Jag är uppvuxen med att vi alltid badade nakna. Barnen överallt och mina föräldrar när vi var ute och seglade och var på klipporna själva. Nakenhet har inte varit något konstigt utan naturligt. Trots det så hade både jag och min syster stor integritet. Kan inte föreställa mig att jag skulle visa mig naken för främmande människor. Förstod precis var gränserna gick. Jag kan tycka det är synd när små barn ska ha badkläder på sig. Samtidigt förstår jag att det är en annan tid. Inte att folk är annorlunda men att det finns annan teknik idag än då.

  31. Ida skriver:

    Har lyssnat en del på frågepoddar med psykoterapeuten Louise Hallin (kära barn heter en av poddarna). Hon är så sjukt klok. Bla har hon sagt ngn gång att man inte behöver lägga ut sina nej med förklaringar och krångel. (När det gäller de mindre barnen). Man kan bara säga ”nej”, eller ”lägg av”, och får man ett ”varför” till svar kan man svara ”för jag är din mamma och jag bestämmer det”. Har börjar göra så mer och mer med vår treåring och det funkar mkt bättre. Han blir lugnare och är på det stora hela mer harmonisk. Så skönt!
    Tummen upp ang integriteten! 🙂

  32. Fia skriver:

    Håller med om att lousie Hallin är grym! Alla som har barn i sin närhet borde lyssna på hennes poddar

  33. f skriver:

    Alltså fan va lätt man hamnar i det där, det du beskriver som betjänten och diktatorn. Jag är kanske inte så ursäktande av mig, mina barn är 7 och 5 år och till dom säger man ju mest ”hörrö, jag tittade in i ditt rum.. Ta en titt och kolla om du oxå tycker att nått behövs göras!” Men ibland blir man ju galen.

    Idag sa jag ”av med kläder, på med PJs och fixa tandborstarna” (jag borstar men dom får lägga tandkräm själv först och borsta själva en stund innan jag gör ”på riktigt”). Anyway, ingen lyssnade.. Nån lek uppstod i den storas rum. Klockan började bli mkt och jag satt i min egen värld (betalade räkningar vid datan). Helt plötsligt gormar jag till ”men VARFÖR lyssnar ingen på vad jag säger?!”. När man ser att ens barn blir ”rädda” så ångrar man sig så jävla mkt, och då blir det lätt (speciellt med 5 åringen som ofta besvarar det med ett helt hjärtskärande ”förlåt mamma” med tillhörande underläpp) att man lixom bara öser pussar och massa förlåt själv.

    Har läst nånstans att det som är otryggast för barn är att ”inte veta” hur ens föräldrar kommer vara. Antar att det mest gäller kanske när föräldrarna typ dricker / slår barn eller liknande men att barn blir osäkra och rädda när dom blir överraskade av ett beteende ”att inte veta vart man har varann”. Tänker på det mkt; att det är dom stora svängarna mellan betjänt och diktator som är läskiga, inte när man säger ”städa ditt rum nu” eller annat som vuxna bestämmer.

    Blev kanske lite förvirrat, denna kommentar, men aja.

  34. Elin skriver:

    Skönt att höra! Ge gärna pedagogiska tips?!

  35. Rita skriver:

    Fia, var hittar man Louise Hallins poddar?

  36. Karin skriver:

    Oj, det där med att motivera ett ”nej” med att ”mamma bestämmer” provocerar mig oerhört. Jag kanske missuppfattar vad ni skriver att Louise Hallin säger, för det låter jättekonstigt att en barnpsykolog (visst var hon det?) skulle ha kommit med en sådan rekommendation. Utvecklingspsykologisk forskning tror jag visar tydligt att en auktoritär föräldrastil är hemskt dåligt för barn. Visst blir det för mycket för en treåring att höra långa, komplicerade argument, men det är viktigt att ge barnet ett argument som är BRA och RIMLIGT. Vi vill ju uppfostra barn som tänker självständigt, som går till sig själva för att värdera vad människor omkring dem säger. Inte vill vi uppfostra människor som tar auktoritetens ord som en lag och som lyder blint ”därför att”? Det låter jättefarligt! Jag tror att det ur ett psykologiskt (och moraliskt) perspektiv är mycket bättre att ge barnet ett kort, koncist men också ett bra och sant argument för varför man säger nej. Exempelvis ”för att du blir blöt då” eller ”för att vi har bråttom” eller ”för att lillasyster vaknar då” osv osv. På så vis lär vi personen att förstå VARFÖR det är nej och blir på sikt individer som kan fatta egna beslut baserat på argument – inte personer som utan att tänka följer auktoriteter.

  37. Suss skriver:

    Pampers barnvagnspromenader i podcasts på iPhonen!

  38. fia skriver:

    Via itunes (om du har en iphone)

    Hon finns i ett program som heter Pampers bargnvagnspromenader (handlar om små barn) och i ett som heter Kära barn (barn mellan 4-18). Sen finns det en pod som heter knattetimmen. Den sänds inte längre men där finns MASSOR av avsnitt att lyssna på 🙂

  39. fia skriver:

    Eller just det, det är ju inte via itunes 🙂 – podcast ska det va – som Suss skev 🙂

  40. Ida skriver:

    Karin – håller inte med. Självklart beror det på vilken situation det är. Jag säger inte alltid bara ”nej” till min son (som är 3 år). Exempel: om han väsnas när lillebror sover så säger jag ”nu får du vara lite tystare så att inte lillebror vaknar”. Om han däremot har ett av sina små vredesutbrott som barn i den åldern har ibland, kastar saker, ger sig på sin lillebror osv, då räcker det med ett
    ”Lägg av”. För i den situationen är han inte kapabel att ta in förklaringar och utläggningar. Drt handlar ju om att känna in stämningen.

Lämna en kommentar