Marie ser ljus överallt



Min älskade Marie. Hon som är min motsats i vissa avseenden men en så nära vän ändå. Hon är den som ringer en dag då snön väller ned och det är kanske 15 minus ute;

Marie: Ska vi ta en promenad och höra snön knastra under våra skor?!
Jag: Aldrig i livet!

Marie skrattar: trodde inte du skulle säga ja, men det var värt ett försök och ett skratt.

Det är det som är så skoj att umgås med oliktänkande – vi roar varandra, skrattar med och åt varandra med största självdistans. Marie känner mig så väl. Hon vet att jag klättrar på väggarna här nere, att jag inte kan slappna av vid en pool och sippa på en dricka. Jag måste göra saker, projekt, få det att ”hända”, manana dont live here. Så hon skickar världens härligaste röstmeddelande till mig där hon i detalj beskriver vart hon är och vad hon upplever i just den sekunden. Hur de nytvättade lakanen känns mot hennes hud, solstrålarna genom fönstret, doften av grannens nybryggda kaffe, glädjen av att bara finnas till. Plötsligt var jag där, hos Marie och i hennes ögonblick.

Jag ringer upp Marie: Marie, jag måste börja meditera. Jag vill också fånga varje ögonblick precis som du. Jag vill gå från kroniskt uttråkad till kroniskt lycklig som du. Jag känner mig otacksam som inte uppskattar allt jag har och upplever.

Marie ler: Honey, då ska du göra det – meditera. Men det materiella du har, skit i det. Du behöver inte uppskatta det eller svennebanansemestrar. Du behöver komma på vad du tycker är roligt egentligen, inte det du ”borde” tycka är roligt. Och till ögonblicken – Titta på Gustav när Matheo och han skrattar, lyssna till Evelyns andetag och var tacksam över ljudet som du längtat efter så länge.

Jag: Marie, du är fantastisk. Tack.

Bloggvännerna har ordet

Lämna en kommentar