Ryggradslösa pappor och deras nya kvinnor som blir svartsjuka på barn från tidigare äktenskap.


Man hinner tänka mycket när man ligger med förvärkar. Jag tänker på häxor som sätter klorna i ryggradslösa män. Jag ska berätta en sak av många som min pappa har gjort mot mig. Varför jag tar upp det är för att jag har hört så många idag vuxna som varit med om liknande situationer med sina pappor. Men också bekanta, oftast kvinnor, som inte är helt schyssta mot barnen till sitt respektive.

Fenomenet: Pappan blir tillsammans med en ny kvinna som är svartsjuk på dig och dina syskon – barnen från den tidigare relationen. Den nya kvinnan är en riktigt häxa. Hon gör allt i sin makt för att frysa ut dig, tvingar din pappa att välja mellan sina barn och henne. När och om hon får nya barn med pappan gör hon en ny inre cirkel i familjen där ”de gamla” barnen från det tidigare äktenskapet inte får vara med. På olika sätt exkluderar hon hans tidigare barn. Och pappan, den ryggradslöse idioten gör som häxan vill. Sviker sina barn gång på gång. Kommer med bortförklaringar som ”Ja men min nya fru är ju lite speciell”. Han tillåter häxan vara ”speciell” och sätter sin relation till barnen på spel. Och syskonen – halvsyskonen – hamnar i ett ofrivilligt rivalskap trots att de har blodsband. Allt på grund av en ryggradslös pappa som inte står upp för sina barn och en häxa som har mage att vara svartsjuk på dessa barn – unga som vuxna.

Jag var sexton år när jag fick bo tillfälligt hos min pappa och hans nya fru för att mamma och jag bråkade för mycket. Jag märkte att hans fru inte tyckte om min närvaro, kände mig som en främling i mitt eget hem. Pappa och hon hade varit tillsammans i två år. Jag hade haft det där rummet i tio år. Jag höll ytterst låg profil och stannade inne på mitt rum så fort jag var hemma, men försökte hålla mig ute så länge jag kunde. Men så kom dagen då jag skulle öppna mitt rum och dörren var låst. Häxan höll i nyckeln och min pappa satt med krökt rygg och förklarade att jag inte var välkommen till dom längre för att min närvaro gjorde häxan ”stressad” och hon fick migränattacker. 

Min mamma hade aldrig valt en man framför sina barn. Och den man hon sen träffade som redan hade två barn – dom behandlade hon som sina egna. Det finns med andra ord bra bonusmammor och bonuspappor.

Häxor: Hur kan ni vara så svartsjuka att ni aktivt får er respektive att förskjuta sina egna barn? Sök hjälp för din svartsjuka. Se inte barnens exit som en lösning på din migrän. Ta en tablett istället.

Ryggradslösa pappor(och mammor): Gör slut med häxan, det skulle du gjort så fort du såg tendenser till svartsjuka mot dina barn. Du satte barnen till denna värld, de ska komma först tills den dag du väljer att lämna världen. Att behöva berätta en sån sak känns märklig. Har du barn med häxan så säg att antingen söker hon hjälp för sin svartsjuka eller så är det slut. På så sätt kan du rädda relationen till dina barn och syskonen till varandra.

Det märkliga är att folk trippar på tå kring dessa häxor. Man pratar inte om dem. Man stoppar heller inte pappan från att överge sina barn. Man lägger sig inte i. Men jag tycker fenomenet borde tas upp och pratas om mer. Min förhoppning är att ett gäng ryggradslösa föräldrar och deras sjukligt svartsjuka respektive ska läsa detta, känna igen sig, tänka om och göra något annat.

Jag tror samtidigt att många har svårt att dela en sån här text för att undvika att väcka häxan som sover. Tyvärr. Dela texten, skicka den till din ryggradslöse förälder och häxan – låt texten bränna dem och håll tummarna för att de vaknar. För min del är det för sent, jag har ingen kontakt med min pappa. För andra kanske relationen kan räddas bara problemet lyfts.

Bloggvännerna har ordet

246 svar till “Ryggradslösa pappor och deras nya kvinnor som blir svartsjuka på barn från tidigare äktenskap.”


  1. Anna...fembarnsmamma skriver:

    Tror det där är väldigt vanligt…och helt fruktansvärt.
    Mina föräldrar var ihop i över 45 år innan han gick bort för 1,5 år sedan.
    Enormt tacksam för det! Jag o min man har varit ihop i 24 år:) jag är 38 o han 43!
    Vi har tänkt bli gamla o grå ihop!❤️

    • Ida skriver:

      Meningslös kommentar. Vad har din kommentar med innehållet i inlägget att göra

    • Hanna skriver:

      Nä Vet du vad!?Jag blir så arg när jag läser denna text.
      Varför?
      Jo för att det är nästan som om jag skulle ha skrivit den själv!
      Detta hände mej och nu tyvärr händer det mina barn med deras pappa!Jag har en ny och 1 barn med honom och han har 2 sedan tidigare och det skulle ALDRIG falla oss in att använda ord om barnen som dina mina och våra.Köper vi glass köper vi till alla barnen.Köper vi kläder köper vi till alla barnen!

    • Paul Bolin skriver:

      Sanna Lundell skrev om detta i aftonbladet tror jag för nåt år sedan.
      Bonusmammor!! Sluta bete er som bortkämda 5 åringar!!
      Kan man inte stå ut med att den nya
      karl har barn så ska man nog inte ge sig på det! Jag är pappa och har träffat en ny med mycket svartsjuke-tendenser Superjobbigt !!!

  2. Emma skriver:

    Jag är singel (inga barn) och har dejtat två killar med barn (inte träffat barnen) och min viktigaste fråga är hur relationen mellan exet och han jag dejtat sett ut. Båda har haft goda relationer till sina ex och verkar vara superfina pappor. Jag har ganska tidigt förklarat att jag inte vill träffa någon med trasslig kommunikation mellan sina ex mär man har barn, samt viktigast av allt, att det ska vara en pappa som sätter sona barn i första rummet. Jag vill ju inte bli ihop med ett as. Jag vill ha en ljuvlig ovh omtänksam kille.

  3. Usch, sånt där är skit! Blev skilsmässobarn (vilket jag aldrig trodde att jag någonsin skulle säga) vid en ålder av 27 ! Det senaste året har varit en berg-och-dalbana och för mina 2 sladdsyskon som är drygt 12 år yngre har det varit rätt tufft. Det jag tycker är sjukast är hur en förälder kan förneka att denna aktivt sökt upp och funnit den nya innan den avslutat relationen med sin tidigare och INTE ser det som otrohet. I min värld var inte det möjligt hos en förälder innan detta hände. Det som gör det ännu knäppare är att människan fortf inte kommit till insikt och man inte ens vet om den nånsin kommer göra det. Den uteblivna insikten innebär också att personen har 0 förståelse för hur alla andra har mått. För mig som alltid går och grubblar över livet är det så jäkla konstigt att inte såna polletter trillar ner hos det som ska föreställa vuxna människor. Men så resonerar jag som så att det kanske har att göra med könsroller ändå och det faktum att vissa aldrig behöver ställas till svars eller behöver ta sitt fulla ansvar, who knows!? Stört är det i vilket fall! Tack för att du delar med dig! <3

    • Kendras mamma skriver:

      27 år, och har fortfarande inte förstått att dina förädrar är människor som alla andra? Det är nästan lite tragiskt. Föräldrar upphör inte att vara män och kvinnor med mänskliga känslor, brister, svagheter för att de fått barn. Föräldrar gör val genom livet, ibland bättre och ibland sämre. Ibland pragmatiska val, ibland känslostyrda, ibland praktiska.

      Måste säga att det känns lätt bisarrt att se att det finns 27-åriga mammor som fortfarande tror att deras föräldrar är något slags känslolösa övermänniskor utan sexualdrift eller egna livsval.

    • stephanie skriver:

      Kendras mamma vilket onödigt oartigt svar. Som person,vuxen eller barn kan man inte rå för sina känslor. Mina föräldrar separerade och det kom som en blixt från klar himmel. Ibland lyckad föräldrar dölja verkligheten allt för väl.
      Det handlar inte om att man lever i förnekelse och tror att ens föräldrar är känslolösa övermänniskor det handlar mer om att man inte vet vart dom står känslomässigt eller sexuellt ( jag har aldrig diskuterat mina föräldras sexuallitet). Antagligen så är du en mamma som själv separerar från ditt barns svar inte vill höra att det är jobbigt varesig man är vuxen eller barn att stå vid sidan om.

      Man eller jag levde i tron att mina föräldrar hade det bra de skulle köpa sommarstuga det planerade det ena och det andra för framtiden. Och när jag fick beskedet kom det som en chock. Just för att jag inte visste och känns fortfarande konstigt att se mina föräldrar med sina nya respektive. Hade aldrig velat missunna dom det men självklart känns det fortfarande lite konstigt och overkligt.

    • Linda skriver:

      Förälder är man hela sitt liv. Vad man gör mot en förälder sårar dennes barn dvs otrohet mot barnens andra förälder skadar barnen oavsett ålder. otrohet är otrohet oavsett hur gammal man är. Det drabbar inte bara de direkt inblandade utan folk runt omkring och samhället i stort.

      • Catarina skriver:

        Det låter ju bra, utom när man vänder på steken, hur många barn vill vara barn resten av livet, det kommer en tid när de aktivt frigör sej från föräldrarna. De skaffar sina egna liv och tar sina egna beslut. De flesta tar för givet och till och med upmuntrar föräldrarna att göra detsamma. Och förhoppningsvis kan man sedan umgås som jämlikar med ett band.

  4. Helena skriver:

    Sen finns det också svartsjuka mammor som gör allt i sin makt för att pappan inte ska få träffa deras barn när hon får reda på att han och hans nya väntar barn. Låter inte barnen ringa sin pappa eller åka till sin pappa, och ringer han ser hon till att jaga upp barnen så de inte har ro att prata med honom.

    Är den nya frun och här var barnen verkligen välkomna, de veckor de var här såg vi till att hitta på saker allihopa och jag prioriterade bort vänner dom veckorna för att barnen skulle känna att de var välkomna…
    Så det finns även häxor till mammor….

    Båda situationer oacceptabla och fruktansvärda.

    • S skriver:

      Känner igen mig i din situation. När min sambo och jag fick barn för ett år sedan fick hans två barn från ett tidigare förhållande inte komma och hälsa på sitt syskon. Nu bor de inte hos oss längre och det gör ont i mitt hjärta att mitt barn inte har fått någon relation till dem och tvärtom. Dessutom blev det för mycket för min sambo som gick in i väggen och har mått fruktansvärt dåligt. Så många som har fått lida på grund av en persons svartsjuka…

    • Nina skriver:

      Samma här. Min pojkväns ex gör allt för att stöta bort honom från hans barn. Efter separationen fick han först bara träffa barnet tillsammans med henne, sedan endast med någon av hennes föräldrar, sedan inte alls och de senaste månaderna har hon inte ens svarat på hans meddelanden (telefonsamtal har inte varit på tapeten på länge).
      Detta handlar om ett barn som har levt med båda sina föräldrar! Och då dög han minnsann, både som nästan ensam familjeförsörjare och omsorgstagande förälder.
      Det är helt fruktansvärt med dessa så kallade föräldrar som är så självcentrerade att de bara ser till sig själva och inte sina barns bästa.

    • Peter skriver:

      Hej!
      Jag lever under lika förhållande! Mamman har styrt och ställt det för oss så nu har hon barnen på sin sida. Häxor kan inte vara namnet på alla styvmammor, finns dom som verkligen vill ha det lugnt och tryggt. Utan en kvinna som man valt att leva utan ska styra upp allt. Så för barnens bästa stå upp för deras rättigheter, men inte för sånt som är galet.
      Jag ville att mina döttrar skulle sova i sina sängar, det fick dom inte för sin mamma, hon skällde ut mig för att dom fick sova hos henne när dom var där. En av sakerna jag ej fick bestämma i mitt hus för mina barn. Läste sagor för dom gjorde jag och kliade dom på ryggen tills dom somna. Men det ändrade deras mamma via telefon. Så häxor… ja även mammor är det!

    • allipon skriver:

      Precis så som Peter beskriver sin situation, så har jag och min sambo haft det i 11 år. Ändå skönt att läsa att flera råkat ut för den biologiska häxan! Inte bara jag.

  5. Camilla skriver:

    Åh vad mycket känslor som bubblade upp hos mig nu. Min mamma gick bort mkt tragiskt under förlossningen av min lillebror (som även han dog). Jag var drygt 2 år då.
    2 år efter detta träffade min pappa en ny kvinna, som hade en son sedan tidigare som är 4 år äldre än mig. Redan från början var jag inte omtyckt av häxan, hon sa rakt ut flera gånger hur värdelös och äcklig jag var, såklart så min pappa inte hörde. Hon höll sin son om ryggen när han plågade mig fysiskt och psykiskt.
    Sedan fick min pappa och häxan en gemensam son och kaoset blev värre och värre. Min fristad hade varit min mormor och morfar, men häxan var svartsjuk på min döda mor och förbjöd mig att träffa mina morföräldrar under flera år. Jag fick inte använda kläder jag fått från mormor osv.
    Pappa jobbade i princip dygnet runt och tog inte tag i något.
    När jag blev 8-9 år blev jag sexuellt utnyttjad på nätterna av min styvbror och hans äldre vänner. Jag är idag säker på att häxan visste…
    Tillslut tog det slut mellan min pappa och häxan, jag har aldrig varit så lycklig.

    Idag är jag 29, har en underbar sambo och en ettårig son och jag kan inte för mitt liv förstå hur hon kunde göra som hon gjorde. Hur kan man utsätta ett oskyldigt barn som förlorat hela sin värld för detta? Usch och fy fan!

    Ursäkta uppsatsen, det bara blev så 😉
    Önskar dig all lycka med din familj och kommande förlossning! Du verkar vara så fanstastisk Elaine ❤️ Ta hand om dig!

    • ´ skriver:

      Camilla det är väldigt starkt av dig att dela med dig detta och jag vill bara säga att du verkar vara en otroligt stark människan som har orkat fortsätta. Hoppas du och din familj får se riktig bra dagar <3

    • Elin skriver:

      Usch vad hemskt att läsa detta. Jag önskar dig all lycka i livet! ❤️

    • Malin skriver:

      Usch vad hemskt, inget barn ska någonsin behöva ha en sån erfarenhet i bagaget!! Kram på dig, skönt att du har ett bra liv nu <3

    • Björn skriver:

      Starkt av dig att ta dig igenom något som inget barn skulle behöva erfara. Full av respekt.
      Tack för att du delar med dig så vi andra kan lära oss.

  6. Lina skriver:

    Haha (…) – är allt jag får fram för exakt så där var min barndom. Allt du skriver är sant, för min egen del ställde det till det (förutom det ”klassiska”, svårt att lita på män, dålig självkänsla och känslan av att aldrig passa in eller att hela tiden förutsätta att man inte är välkommen) var att jag länge dessutom tyckte synd om min pappa. Det gör jag fortfarande men kan göra det parallellt med att jag samtidigt inte låter mina känslor inför hur han behandlat mig förminskas. Folk i min omgivning har flera gånger ojat sig och suckat eller skrattat åt hur sjuk situationen varit, men ingen har sagt ifrån. Himla märkligt. Utifrån sett är det ju ett barn som inte är välkommet hemma längre – och alla blev oerhört obekväma med tystnad som följd.

    Nu är jag 24 och har inte bott med honom på 10 år och försöker hålla avstånd, hade det inte varit för mina halvsyskon (som jag först nu har en nära relation med pga ”häxan” höll dem ifrån mig) hade jag nog sagt upp kontakten. En vuxen relation är mer än att ”stå ut” för ”blodsbanden”.

    • Mira skriver:

      det lät som att du skrev om mig och mitt liv. allt stämmer exakt på pricken Lina.. läskigt.. och tråkigt att fler fått gå igenom samma skit.

    • Lina skriver:

      Trodde först att det var jag som skrivit din kommentar sen insåg min gravidhjärna att jag är 32, inte 24.

    • Saskira skriver:

      Precis på pricken vad jag också upplevt. Mycket bra skrivet!

  7. apolonia skriver:

    Det er meget smerte i det du skrev Elaine. Jeg tror, at det er svært at lave om på mennesker, men derfor ville det være fint at dem du skriver om kunne læse hvordan de kan såre sine og andres børn i ”kærlighedens navn”. Det vil måske åbne deres øjne for smertefulde urimeligheder børnene må acceptere.

  8. Amanda skriver:

    Tack <3

  9. Tina skriver:

    Hade jag varit lite modigare hade jag skickat den här texten direkt till min pappa och hans häxa. Men det gör fortfarande för ont. Såhär 20 år senare. Behandla gärna frågan mer, tror vi är många som sitter med sabbade självkänslor och lider i det tysta. Som de lojala barn vi (många) är.

  10. ximena skriver:

    Sen finns det bonusmamma som gör allt för att bonusbarnet ska behandlas som de egna barnen men där Biomamma (av osäkerhet eller svartsjuka) motarbetar.
    Bokar jag en aktivitet för mina barn frågar jag alltid om bonusen vill med med Biomamma och pappan ( min sambo) bokar saker utan hänsyn vilket drabbar mig och mina barn o jag ska bara vara tyst.
    försöker jag läsa läxor med bonusen får jag höra att jag ska hålla mig borta o inte lägga mig i.
    oerhört frustrerande

    • Carro skriver:

      Oj det där känner jag sååå väl igen

    • Cat skriver:

      Dette kjenner jeg meg veldig godt igjen i! Har vært bonusmamma i mange år og hele tiden satt meg selv til side for å gjøre alt for bonusbarnet, for at vi skal være en familie.
      Men våre planer blir til stadighet sabotert, i vinter/vår har over halvparten av våre helger forsvunnet fordi biomor legger andre planer for barnet.

  11. Moa skriver:

    100% igenkänningsfaktor på det här inlägget tyvärr. Bortsett från att pappan och häxan i detta fall inte skaffade barn ihop. Hon slöt ihop en cirkel ändå. Vidriga människor.
    Kram <3

  12. J skriver:

    Hejsan!
    Tack för en bra blogg!
    Jag vill bara säga som ”nybliven” bonusmamma att det är svårt som fan att vara bonusmamma. Jag vet inte hur mycket jag kan lägga mig i. Jag blir häxan för att jag har ”regler” och håller på reglerna som vi gemensamt har kommit överens om. Det är pappan som ger efter hela tiden och det gör mig tyvärr till häxan som jag inte vill vara..

    • Malin skriver:

      Tips från skilsmässobarn: det är inte din plats att disciplinera barnen om dom inte är dina. Finns det gemensamma regler och dom inte följer dom, prata med deras pappa istället för att skälla på barnen. Inleder man en relation med en man med barn är det ”smällen” man får ta: barnen först, du sen. Punkt slut.

    • Maria skriver:

      Jag håller med. Min mammas sambo så aldrig något till mig om vad jag skulle göra och inte göra. Det skötte mamma. Vilket i sin tur har gjort att jag hellre ringer honom nu om det är något än min egna pappa.

    • Miss me skriver:

      Jag håller med! Är det små barn så är det ju helt omöjligt att enbart pappan säger ifrån också. Man måste ju få ha en dräglig miljö i sitt eget hem och min upplevelse är att det inte är några som helst problem att göra det.
      även här finns dock problematiken i dessa diskussioner. Folk tar för givet att bonusföräldern är extra sträng eller elak i sina gränsdragningar. Så behöver det inte alls vara, kan inte alla bars förstå det! Det kan vara kärleksfullt också. Istället för ”ÄT MED GAFFELN!” Så kanske bonusföräldern säger ”haha, här har du gaffeln din lille luring” på ett skämtsamt/kärleksfullt sätt.
      Men ack vilken uppförsbacke man har i folks ögon som bonusförälder. Mitt bonusbarn kommer lika gärna till mig som sina biologiska föräldrar efter luciatåg på förskolan vilket de andra föräldrarna på förskolan blir chockade över för alla har så klart dömt ut den ”nya kvinnan”
      Självklart är man medveten om att barnet är nr1!! Herregud så medveten man är om det!!

    • Jenny skriver:

      Denna kommentar är egentligen till flera. I vissa kommentarer så skrivs det att bonusförälden upplevs om avstånsdtagande av många, inandra att hen inte ska delta något som helst i uppfostran, inte disciplinera osv utan det ska enbart bio-förälden göra. En sådan familj hade jag lämnat på en gång, ska vi leva som två familjer i en varnnan vecka? Ska barnen som bor i familjen alla veckor, dagar behandlas på annat sätt än de barn som bor varnnan vecka? Nej tror jag vi alla säger till detta men det är ju lite risken av ett sådant resonemang. Eller? Barnen går först ja, men en man som är ryggradslös mot mig sin partner och inte räknar mig som en fullvärdig familjemedlem säger jag tack och hej till.

    • S skriver:

      Som vuxen måste man väl kunna säga ifrån om det behövs. Ska jag springa och ”skvallra” till den biologiska föräldern? Ibland har jag hittat på saker själv med min sambos barn och passat dem eftersom vi är en familj. Hur skulle det fungera om inte mina ord räknas?

    • Sara skriver:

      Ni som anser att en bonusförälder inte ska ha någon rätt att säga ifrån. Tja, den förälder som anser det bör leva ensam med sina barn. En familj fungerar inte om inte alla är lika mycket värda. Min man skulle ALDRIG ändra något utan att höra med mig först, vi alla påverkas ju. Vi har inga egna barn och ska inte ha, men jag har två barn sedan innan och ALLA är lika mycket värda. Om hans barn beter sig illa i VÅRT hem så har jag lika mycket rättighet att säga till som han har. Och vet ni vad? Hans barn älskar mig, nästan lika mycket som han älskar sina föräldrar. Dock kan jag förstå att det är skillnad om man kommer in när banen är större, tonåringar, men jag hade aldrig accepterat att petas ner på andra plats. Alla har första platsen hos oss, barnen går inte automatiskt först bara för att de är barn. Ibland måste även de vänta på sin tur. Och nu menar jag så klart inte att en förälder som får valet; barnen eller den vuxne ska sätta den vuxne först, men väldigt väldigt många biomammor anser att deras barn ska gå först i alla lägen och vad lär det barnen? De barnen blir vedervärdiga vuxna som blir kränkta för minsta lilla. Om det är som i bloggarens fall, ja då är det förfärligt, men lägg inte skulden på kvinnorna, det är männen som är mesiga och väljer bort barnen.

      • Jennifer skriver:

        Jag befinner mig själv i en sådan sitts. Min mans dotter flyttar från utlandet hem till oss, hem till vår familj som består av 2 gemensamma barn .

        Jag ville låta dem bygga sin relation och jag valde att ej vara delaktig i uppfostran och tillsägelser.
        Dock var detta ej hållbart . Jag och min man höll på att separera på grund av vi vart som två läger hemma, alltså två familjer som ni skriver .

        I dag gör jag tvärt om , samma regler , tillsägelse gäller för samtliga barn . Jag behandlar dem Lika oavsett .Detta var räddningen i vår familj . Det är svårt att vara bonusmamma. Det är inte lätt för barnet heller och jag försöker göra mitt bästa hela tiden,samt tänka på det jämnt. Svårt situation för alla.

        Nu tror jag att vi har hittar rätt inom familjen och alla känns mycket gladare och lyckligare .

        Jag tror att det viktigt att säga till sina bonusbarn,dock måste man vara frekvent med det ,annars ser dem att det inte alls blir lika behandlade .för oss tror jag nu att hon nu känner mer att hon är en av oss .

    • v skriver:

      Det där känner jag igen. Jag har både bonusar och eget gemensamt barn. I vår familj finns det gränser men hos mamman är det gränslöst och dit får man alltid fly vilket gör mej till en häxa så fort jag inte passar upp och öppnar plånboken. Jag har lagt massor av energi i dessa barn och verkligen jobbat på relationerna men när den vuxna mamman agerar som hon gör spelar det ingen roll vad jag gör. Jag tänker att det är sjukt viktigt att alla vuxna runt barnen är överens så att det inte blir nån maktkamp och att det ofta blir problemet.

    • Josef skriver:

      Som bonuspappa låter jag barnen avgöra vilken relation vi har, om de tillåter att jag bestämmer över dem kan jag göra det. Vi har ju inte den absoluta kärleken att lita på, men efter några år finns det bra band ändå. Jag har turen att mamman i fallet är stenhård med regler, vilket gör det enkelt för mig. Om pappan släpper efter så går det inte att ha egna regler tyvärr, er kommunikation MÅSTE funka. Går väl att skvallra? Jag skvallrar direkt om det är något som måste upp på tapeten, barnen vet ju om det så det är ju ingen hemlighet.

    • Anna skriver:

      Min mamma och pappa skaffade varsin ny när jag var 10. Ingen av dessa nya la sig i min uppfostran, vilket jag verkligen inte hade uppskattat om de gjorde. Mamma la sig inte i sin sambos barns uppfostran heller. Det funkade jättebra och jag är väldigt nöjd med mina bonusföräldrar. Själv tror jag inte att jag skulle vilja bli tillsammans med någon som inte klarar av att uppfostra sina barn själv (såvida de inte är väldigt små, då kan jag förstå att det behövs ). Bättre att vara en extra vuxen som de kan vända sig till. Åsikter på regler och efterlevnad av regler får man givetvis ta med sin partner men ansvaret ligger hos föräldern. Gillar man inte det får man överväga att lämna relationen eller att gilla läget. Som sagt, skaffa inte någon som inte uppfyller dina krav på barnuppfostran. Det är inte din sak att gå in och styra upp det.

    • C skriver:

      Precis vad jag tänkte. Vi har numera vuxna barn här i huset men min sambo är och var rätt ryggradslös när de var yngre. Hans ex är en dominant och styrande kvinna. Själv hade jag allt sjå i världen att försöka vara bonusmamma och sätta upp regler. Hela tiden kände jag mig som en häxa, eller djävul eller liknande…

      Själv är jag skilsmässobarn och min pappa träffade en ny kvinna när jag var 13. Då slutade han ringa oss, mig och mina syskon. Hans nya kvinna hade fyra barn sedan tidigare och de fick en son gemensamt. Jag tycker inte att hans nya var en häxa och jag har en bra relation till min halvbror. Däremot har jag aldrig haft en pappa för det har han valt att inte vara. Han har heller aldrig varit morfar, det har mina barn aldrig haft någon.

  13. cecilia skriver:

    Som taget ur min uppväxt och för 2 av mina barns uppväxt.

  14. lin skriver:

    Men det stora problemet är väl farsan? VEM överger sina barn? Häxorna har ju ingen relation till dessa barn men det har ju fäderna. Nr 1 på shitlist: Deadbeat dads. Nr 2: Häxorna.

    • Mag Nuk skriver:

      Om en ensamstående kvinna träffar en man som börjar misshandla hennes barn. Enligt ditt resonemang ligger då alltså problemet hos kvinnan?

    • Heja Emma! skriver:

      Jag tycker inte om att lägga skuld hos kvinnor, finna tillräckligt mycket av det redan i samhället, MEN JA! En kvinna som blir slagen bär aldrig skuld, men en mamma som låter någon slå ens barn.. Den skulden bär även kvinnan. (Främst personen som slår så klart men mamman sen)

    • lin skriver:

      Mag Nuk!

      Hahahahahaha. Ska jag göra detsamma som du gör, applicera uttalanden på lite vafaan jag vill för att mopsa upp mig lite?

      Men, jag tycker att ansvaret att få barnet därifrån främst ligger på föräldern. Sedan är det ju inte mammans fel att karln är en idiot. Men det är hennes fel att barnet hamnat i hans förödande händer. Barns välmående är alltid främst vårdnadshavarens ansvar.

      Mannens handlande är inte kvinnans ansvar, men hur hennes barn påverkas av hennes beslut är.

      Är det någon mer uppenbar fråga du vill ha svar på? Typ: Om pappans nya fru tar sönder barnets tröjaaaaa… Är det hans fel då elleeeeh?

    • C skriver:

      Jag tycker som du, att vara ryggradslös pappa är ett val anser jag. Häxa blir man oavsett som ny kvinna till en man med barn. De häxor som Elaine och många av er andra har haft i er närhet verkar har löpt linan ut och vuxit in i sin roll på allvar. Det har jag alltid vägrat.

      Trots det blev jag häxa ändå. Jag skrev ett inlägg i min blogg en gång där jag kallade min nya sambo, mina barn och hans barn för ”min familj”. Då var ”någon” där och skrev hånande kommentarer om mig för detta. Att det var en ”så kallad familj” och att jag borde fatta att ingen ville ha mig här etc.

      Min sambo ställde sig inte på någons sida utom barnens. Men jag kände ofta att ”hans” barn egentligen var mest exets barn. Mammas barn.
      Det var hon som styrde hur vi skulle ha det hos oss, hans ex. Om jag ville något annat, ja då var jag häxan givetvis och något stöd hos sambon hade jag inte…

      Till exempel när mina barn skulle flytta in med sina saker. Sambons barns sängar fick inte flyttas. Det bestämde hans ex som inte bodde här. Det finns många exempel på liknande händelser och ibland har jag lust att skriva en bok om allt, hur det blev att bilda en ny familj…

      • Smilla skriver:

        Hej C!
        Jag tycker absolut att du ska skriva en bok! Att bara skylla på pappan och inte biologiska mamman är också helt fel! I många fall är det mamman som INTE LÅTIT pappan ha kontakt! Men eftersom hon stängt ute honom får barnet aldrig höra hans sida. Otroligt många biologiska mammor har narcissistiska störningar, som oftast inte märks utåt mer än av de närmaste. Jag levde några år i en relation med bonusbarn, som absolut inte fungerade. Jag slog dubbelknut på mig själv flera gånger om men var till slut tvungen att lämna relationen. Barnen hatade mig från dag 1 och ju mer jag ansträngde mig ju sämre till låg jag eftersom deras mamma var svartsjuk och intalade dem att allt var så kasst med mig (och deras pappa). Fruktansvärt! Råder varenda människa att INTE ge sig in i en relation med barn inblandade om ex-partnerna inte kommer överens. Bonusdöttrar i 16-årsåldern kan också vara riktiga häxor i allians med sina biomammor!!

  15. X skriver:

    Varit med om exakt detta. Och ju äldre jag blir, speciellt nu när jag fått egna barn, ju argare blir jag. Min pappa fick smyga med att han träffade oss, när vi övningskörde och hon ringde (vilket hon gjorde hela tiden) fick jag vara knäpptyst så hon inte hörde att jag var där. Och nämnde vi mamma ska vi inte tala om hur hon blev. Tack gode Gud att jag hade min bror med mig genom allt helvete, och en supermorsa att komma hem till❤️

  16. Mia skriver:

    stort tack för det här inlägget Elaine! Jag är uppvuxen som det enda skillsmässobarnet i ett område med en massa helylle kärnfamiljer och jag viste inte att det fanns så många andra som har växt upp med Häxor. Även om jag är vuxen nu så får jag ont i magen varje gång jag kommer hem till min pappas hus och hans vidriga sambo kan fortfarande få mig att känna mig liten och värdelös trots att jag i vanliga fall har helt okej självförtroende. Återigen – Tack! Du är bäst ❤️❤️

  17. mariell skriver:

    I mitt fall var det min mammas nya sambo som blev ”häxan” och min mamma som var den ”ryggradslösa”.

  18. Prillan skriver:

    Jag hade haft noll respekt för en man som inte satte sina barn i första rummet, oavsett om jag är barnens mor eller inte. Det är så världen ska se ut, den dagen man får barn så ska de komma först, även före ens partner. Klarar man inte av den tanken så ska man varken skaffa barn eller inleda en relation med någon som har barn.
    En sak jag tycker är väldigt konstigt är att man som förälder har väldigt långtgående rättigheter att träffa och ha en relation med sina barn, men man har inte några skyldigheter till de barn man satt till världen förutom rent ekonomiskt, så jävla konstigt! Borde vara förbjudet enligt lag att välja bort sina barn, oavsett anledning!

  19. Anna skriver:

    En helt fruktansvärd situation men ärligt talat tycker jag inte detta ovanlig uppfattning. Det finns ett stigma kring ”styvmodern” och denna målas ofta upp som ond, svartsjuk och iskall, kanske har vi Disney att skylla detta på. Sånt här är ju såklart jätteviktigt att lyfta men det finns såklart mängder av exempel på där ”den nya frun” själv fryses ut, blir skitsnackad om av den riktiga mamman, inte blir accepterad av barnen, inte känner sig hemma. Får tippa på tå kring barnen och få ”du är inte vår riktiga mamma, bestäm inte över mig” kastat i ansiktet så fort någon typ av diciplinering försöker tillämpas. Självklart finns alla typer men bilden av styvmamman är inte så rosenskimrande, över huvud taget. Om mammor över lag får utstå orimligt mycket höjda ögonbryn och ifrågasättande är det nog inget jämfört med den dagen du blir en styvmoder.

  20. Maria skriver:

    Min mamma frågade mig i nionde klass om det var ok att hennes pojkvän flyttade in hos oss. Det tyckte jag var fint gjort nu i efterhand. Och elva år senare är dom fortfarande sambos.

  21. Caroline skriver:

    Känner igen mig i det du skriver, och i dag har jag och min pappa en nästan obefintlig relation, så sorgligt att han valde henne och deras nya liv framför mig. Inte helt ovanligt men väldigt viktigt att prata om! Bra inlägg!

    • Caroline skriver:

      PS. Han och hans familj är inte välkomna på vårt bröllop, inte helt otippat!

      • Smilla skriver:

        Hej,
        Nu när du själv är vuxen kan du säkert laga relationen om du skulle vara intresserad. Har du hört bådas version av verkligheten eller går du bara på vad din mamma berättat för dig?

    • mårten ericsson skriver:

      Så synd om dig

  22. Elin skriver:

    Vad jag känner igen mig.
    När jag var 6 år träffade pappa en ny kvinna. Hon var ung ( 25 år och han 15 år äldre) och han hade 3 barn och hon inga.
    Hon var jättesnäll och jag gillade henne men så fick de ett eget barn när jag var 12 ¨år. Och plötsligt ändrades allt.
    Mina föräldrar bodde två områden i från varandra så det var vädligt nära men ändå var jag bara där varannan helg och plötsligt började de åka på charter varje år och jag som aldrig hade varit utomlands fick inte följa med, detsamma med skidresor.
    Jag frågade en gång v arför och fick då tillsvar att det var ju under den tiden jag var hos mamma och de måste ju få leva sitt liv när inte jag är där.
    Jag godtog det då.
    Men aldrig att de ringde och bjöd med mig på släktkalas osv längre, aldrig att det blev mer semestrar ihop…
    De frågade ju inte…

    Hade en toppen familj hos mamma och älskade ändå pappa men flyttade 30 mil bort och pluggade och vi träffades och talades vid ytterst sällan.
    Sen blev det så att jag började hälsa på en vecka på sommaren och min pappa skämde bort mig, var supersnäll och jag förstod att det var det dåliga samvetet, hans fru var också snäll men kunde ibland säga ” Jaaa du, du lindar allt din far runt fingret”, fast på ett elakt sätt.

    Semnaste 5 åren bor vi på samma ort och pappa och jag är nära vänner! MEN jag har fått ett argt mail när jag bodde hos dem medans vår lägenhet renoverades. Hon skrev att hon inte stod ut med mig, att hon inte tålde när jag och pappa och minm bror ( som nu är 21) hade roligt, att hon kände sig utanför, att hon avskyddem ig.
    Jag började gråta men konfronterade henne med pappa närvarande.
    Hon sa då att hade pappa valt mig som barn hade hon skiljt sig.

    Jag har aldrig blivit så sårad i hela mitt liv.

    Jag förlät henne… konstigt.
    Men hon kan fortfarande komma med leka kommentarer, men jag börjar bli tuff nog att säga i från.
    Nu har hon tagit ner alla kort på oss barn OCH sin son och bara satt upp på sin familj, jag vässar armbågarna, jag väljer min strid.
    Trots att jag är 33 år…

    • Elin skriver:

      Jo, och jag har märkt i samhället, när jag berättat om detta, att många kvinnor 50 plus säger ” Men det är ju inte så lätt att ha bonusbarn, speciellt inte vuxna”.
      Och det upprör mig!
      Som vuxen har man rätt till sina känslor, absolut, men det är HUR man hanterar det som jag tycker är viktigt.
      Ja, nu är jag vuxen och kan agera, men bonusmamman har alltid varit vuxen i vår relation.
      Min lillebror som är hennes son tycker själv att hon är ganska knäpp ibland eftersom hon än idag ringer så fort jag och han gör ngt ihop, liksom för att markera.

  23. linnea skriver:

    Har också haft en ryggradslös pappa, fram tills att häxan tvingade han att välja mellan oss (barnen) eller henne. Då insåg han vilken sjuk kvinna det var och dagen efter var hon borta.

    Bra ämne och tack för att du tog upp det! Det verkar vara vanligare än man tror…

  24. Stephanie skriver:

    Tack, för att du för talan för oss som är för ledsna för att hitta orden…. tack!

  25. Johanna skriver:

    Exakt det här är mitt liv. Alltså på pricken. Nu när jag är över trettio är det typ ”locket på”. Men fortfarande känner jag mig utanför och utesluten. ORKAR dock inte ta tag i det, och tänker att det ändå är för längesen. Fast längst därinne känner jag mig fortfarande som 16 år och utslängd.

  26. Miss me skriver:

    Alltså näe jag köper inte det här rakt av.
    Känns så sjukt orättvist för mig som är bonusmamma och läser det här. Jag sliter som sjutton för att prioritera mitt bonusbarn och hen får nästan lite för mkt plats av mig så jag har snart förintat mig själv. Nu verkar kanske inte din bonusmamma agera så men det är så jävla lätt att kasta skit på den nya kvinnan!
    Har man inte varit i en sån situation så kan man inte uttala sig, jag resonerade som dig innan jag själv blev tillsammans med en man som hade barn.

    Enligt mig är det enbart din pappa du kan ställa krav på, honom du kan vara arg på. Ingen får någonsin, av några som helst anledningar (missbruk, ny partner etc), välja bort sitt barn!
    Hans nya fru kan du inte beskylla för något annat än att hon verkar vara en rätt oskön människa vilket även din pappa är.

    Kan vi inte sluta döma alla bonusmammor hela tiden när majoriteten inte ens har känt på hur en sådan situation är?
    Döm föräldern istället, det är den enda som har en anknytning till barnet.

    Låter hård men fan jag har en jättebra relation till mitt bonusbarn och ändå så misstänks jag alltid för allt som ev skulle kunna störa barnets biologiska mamma (pussel av dagar som ska ändras som vi inte kan ställa upp på alltid etc).
    Så sjukt orättvist att vara bonusförälder många gånger.

    Sorry men det provocerar mig! Trots att jag förstår din upplevelse av det hela och ja-din pappa hade dålig smak gällande sin nya kvinna men det är HONOM du har rätt att beskylla.

    • Miss me skriver:

      Alltså missförstå mig rätt. Jag håller med alla och förstår sorgen (själv uppvuxen med ensamstående föräldrar)!
      Men på något vis så är det ju en sorg över att man inte blir vald av sin förälder. Det är dom som ska konfronteras och sen inse att de måste dumpa/leva särbo om deras nya partner inte klarar av en relation med barn från tidigare förhållande.
      Kändes som att alla bonusmammor målades upp som häxor.

      • Annika skriver:

        Håller med om att det blir alldeles för lite fokus på pappans ansvar och på tok för mycket prat om hur bonusmamman är och gör.

    • Prillan skriver:

      Jag förstår inte vad du blir så provocerad av, texten är ju inget drev mot bonusmammor. Det står inte att alla bonusmammor är häxor, för det är ni inte! Och jo, jag tycker visst att Elaine får döma sin pappas nya. Utifrån deras relation och utifrån hur hon behandlat Elaine, bara för att hon är tillsammans med Elaines pappa befriar det inte henne från att ta ansvar för sina handlingar.

    • Miss me skriver:

      @prillan. Ja jag håller med dig faktiskt gällande att hon för döma henne för att man inte behandlar barn så. Jag var för snabb och det låg nog för nära min egna situation 🙂
      Man får döma henne för att hon inte var en större person och agerade vuxet!

    • Ina skriver:

      Du har valt en man, en relation. Barnet har inte fått välja ett skit. Hen kastas in i ett liv med dig o hens pappa varvat med ett liv med hens mamma.

      Som bonusförälder har man VISST en anknytning till barnet. Påverkar barnet. Det är ens förbannade plikt som bonusförälder att göra sitt allra bästa för att klistra ihop en lite spretig familj. Att försöka skjuta ifrånsig ansvaret att vara en närande kärleksfull vuxen för att man inte är förälder är fel tänk! Eller i så fall kan man låta bli att hänga med pappan de dagar han är med sina barn o låta bli o skaffa egna med honom. Man kan vara särbo.

      Jag har haft en FANTASTISK styvmamma som jag älskat högt sen jag va 5år. Hon har säkert haft en otacksam sits många gånger, men det har hon ALDRIG låtit gå ut över VÅR relation.

    • Prillan skriver:

      Jag såg ditt tillägg efter att jag postat min kommentar. Intressant hur olika man tolkar en text beroende på vilket bagage man har! 🙂 Jag kan förstå att det är frustrerande att bli placerad i nåt jäkla ”elaka styvmodern”-fack allt som oftast!

    • Elin skriver:

      Fast som vuxen kvinna har du också ett ansvar och en skyldighet.
      Ja, papporna har det största ansvaret.
      Men det finns faktiskt de bonusmammor som uppför sig illa, inte alla, men det finns de som gör det.

      Om man som bonusmamma väljer att exkludera bonusbarnet från kalas ( inte bjuda in/med) eller välja att åka och fira jul hos hennes släkt med alla utan bonusbarnen, där man struntar i att ens fråga om man vill följa med för att ” det är ju min släkt” trots att man som ”familj” levt i hop i 20 år, ja då är man inte snäll.

      Sen har ju alla olika syn på vad som är brukligt och inte, alla kanske helt enkelt inte vill ha en sådan relation.

      Jag tycker att det är båda vuxna i en relation som har ett ansvar.
      Självklart pappan främst, men det finns också de som säger ” jag är bara bonusmamma, hans barn är hans ansvar, ni kan inte lägga det på mig om de inte trivs här eller är sura”.

  27. Emma skriver:

    Tack för att du tar upp detta! Känner igen mig mycket. Mina föräldrar separerade när jag var 17 år, efter 24 år tillsammans. Min pappa träffade en ny, 6 månader efter separationen. Den nya frös ut mig och min syster, pappa fick inte träffa oss, prata om oss. Hon ringde och skällde ut mig otaliga gånger för att jag hade smsat min pappa. Och pappa gjorde inget. När jag blev gravid kände jag att det var nog, jag hade kämpat tillräckligt för vår relation. Jag sade upp kontakten med min pappa, jag behövde lägga all min energi på min nyfödda son.
    Förlåt för lång kommentar. Tack igen för att du tar upp detta!

  28. Simone skriver:

    Hej,
    tack för en ENORMT viktig text. Mitt ex har gjort slut med sin tjej för hon började kräva saker. Ville inte att han skulle ha kontakt med mig osv. Han såg svart och sa att ingen kan komma mellan mig, hans och vårt barns relation. Jag är så glad för det, att det är så självklart för honom vad som är viktigast. Hoppas VARJE modern man fattar detta.

  29. tvillinganna skriver:

    Min man har nästan vuxna barn från tidigare förhållande. Och ja, det är ju svårt att vara bonusmor åt tonåringar när man inte växt upp med dem, man älskar dem ju inte på samma sätt som föräldrar gör. Vet inte om min mans barn upplever mig som avståndstagande, jag är en rätt privat person och behöver lång tid på mig för att lära känna andra människor och känna mig bekväm med dem. När det är sagt så gör jag allt jag kan för att barnen ska känna sig välkomna till oss, och det är ett jävla rövhålsbeteende att uppföra sig som häxan du skriver om, Elaine. Så gör man inte mot barn. Punkt. Jag ska inte sticka under stol med att det var tufft när tonårsdottern bodde hos oss, hon skolkade mest, rökte hasch och bjöd hem gäster efter att jag gått och lagt mig som höll låda och drack upp allt alkoholhaltigt vi hade i huset. Men! Tonåringar är ju som de är ibland, och att tvinga en förälder att välja bort sina barn är så uselt så det finns inga ord för det.

  30. Cecilie skriver:

    Jeg hadde det sånn med min stefar – så det er ikke bare kvinnelige hekser 🙂 Jeg er voksen nå men fremdeles klarer jeg ikke helt å tilgi mamma for at hun ble hos ham. Fælt å ikke føle at man har noe hjem, det var av ulike grunner uaktuelt å bo hos min far. Min stefar hadde fire barn fra før, som han flyttet fra for å bo sammen med min mor, og jeg tror han slet med dårlig samvittighet og derfor behandlet oss dårlig. Still no excuse.

  31. M skriver:

    Har inte själv växt upp med den problematiken utan är själv ”styvmamman” idag, ogillar förövrigt det ordet så kallar mig inget alls annat än mitt namn. Mitt bonusbarn har en mamma, den bästa mamman för honom! Jag vet att jag inte är som din styvmamma var men de innebär inte att jag har konstant ångest över att de är så han kommer att känna inför mig eller kanske redan känner. Är ingen lätt sits att ta hand om någon annans barn inte på nått sätt, att balansera uppfostran, kärlek och samtidigt inte ha känslomässiga band är en balansgång som ingen kan förstå om man inte själv vart i den sitsen. Mitt bästa råd till er bonusmammor är att håll dig så gott du kan utanför alla diskussioner vad gäller ditt bonusbarn, när de gäller frågor som din partner och barnets mamma har, ingen mår bättre av en tredje part som ska bestämma och lägga sig i, är hemskt svårt men rent krasst så har du inget med det att göra så länge inte barnet i fråga far illa av de på nått sätt. Vill ge de bonusmammor som kämpar och jobbar för att få sin familj att funka, som ger de barn man ”fått på köpet” kärlek, respekt, uppfostran men även känslan av att känna det här är också mitt hem en stor kram! Det finns alltid dåliga exempel men de finns också bra, de finns dom som kämpar med att hitta sin roll i ett varannan vecka hem och allt vad det innebär. Åh lycka till med förlossningen, spännande för din familj Elaine att ni snart får träffa er nya familjemedlem

  32. Put a smell on me skriver:

    Så sorgligt att läsa och veta att så många går igenom detta. Väldigt fint av dig att dela med dig. Puss o kram bästa Elaine och stort lycka till med värkarna! Hoppas på att vakna i morgon och läsa att Maggan är här 🙂 🙂 🙂

  33. Charlotte skriver:

    Jag funderar på hur höga krav man kan ställa på sina föräldrar som vuxet barn. Jag har själv inte supermycket kontakt med min pappa efter att han gifte sig med sin nuvarande fru när jag var 17; hon stötte inte riktigt ut mig, men när hon flyttade in kändes det främmande och jag som var van att vara ensam med min pappa fick nu en ny person att förhålla mig till. Hon har ett par barn sedan tidigare förhållanden, vilka nu har fått barn i sin tur och hon engagerar sig mycket i sina barnbarn (med all rätt!). När jag är hemma hos min pappa, där jag och han bodde förut, är lägenheten full av bilder på hennes barn och barnbarn, och jag har aldrig explicit blivit utestängd men under familjemiddagar är ”hennes sida” så mycket större att det känns som att hon tar överhanden.
    Saken är den att jag nu bor med min mamma, jag är 25 och Stockholms bostadssituation är ju som den är, vi bor i en liten tvåa och hon sover i vardagsrummet. Min pappa och hans fru bor i hans lägenhet, en stor fin våning i centrala Stockholm utan bolån. Jag funderar på att föreslå att de säljer den och ger mig en del av pengarna så att jag kan köpa mig en liten etta och börja skapa mig ett eget liv. Jag vet att min pappa skulle göra det om han vore singel.
    Är jag bortskämd när jag tänker på det ekonomiska så här? Det känns bara så fel att det är så snedfördelat, å andra sidan är jag vuxen och kanske borde klara mig själv? Ge mig gärna lite perspektiv på det här!

    • Prillan skriver:

      Ja, det är faktiskt ett ganska bortskämt sätt att se på saken. Din pappa har väl själv arbetat ihop till sina pengar och förtjänar att bo där han trivs. Det du däremot skulle kunna föreslå för din pappa är att du får låna till en kontantinsats med hans lägenhet som säkerhet, men då ska du betala ränta och amortering.

    • Charlotte skriver:

      Pengarna kommer från hans mamma, han har inte arbetat ihop något av det, men han köpte lägenheten för ganska många år sedan då bostadsmarknaden var svalare. Det är väl framförallt det faktum att han sagt att han skulle göra så om hans fru inte fanns med i bilden som får mig att överväga det.

    • Jenny skriver:

      Bortskämt ja. Be om hjälp för att ta ett lån istället.
      Lycka till i bostadsjungeln!

    • Annica skriver:

      Det spelar ingen som helst roll vart pengarna kommer ifrån, du har ingen rätt till att be dem sälja sin lägenhet! Så ja, det är ytterst bortskämt att ens fundera i de banorna.
      Arbeta, spara och en dag har du råd själv.

    • Heja Emma! skriver:

      Ääh jag är med resten, det är VÄLDIGT bortskämt oavsett hur han fick ihop pengarna. Tänk om.

    • wigwag skriver:

      Föreslå och fråga kan du ju göra. Det ska du känna att du kan göra och om du inte känner det är det din pappas fel. Skaffa lite bra argument och bre på tio gånger mer än du behöver. Ge honom dåligt samvete. Du är hans dotter och det har du rätt till att ge honom. Om du vill.

  34. JoLi skriver:

    Sånt här har jag alltid förundrats över då jag sporadiskt hängt på familjeliv. Det här borde vara en såndär icke fråga, för i min värld finns det inget annat alternativ än att välja sin barn. Värst är de trådstarter som heter i stil med ”Jag älskar min man men hatar hans barn” tvi!

  35. Mag Nuk skriver:

    Lite lustigt hur det plötsligt blev en mans fel när en kvinna bär sig åt som en idiot? Vänd på resonemanget. En ensamstående mamma träffar en man som bär sig illa åt mot hennes barn. Skulle hon då kallas ynkrygg.. föga troligt. Snarare offer eller hur, just saying .

    • Katarina skriver:

      Mannen är ett offer och en toffel. Kvinnan pekas ut som häxa och definitivt inte som oskyldig. I mina ögon pekas hon ut som fullt skyldig för Hur hon förpestar Elaines liv. Pappan anses skyldig för sina barns trygghet och säkra uppväxt. Han är en toffel som inte tar ansvar för sitt barns trygghet.
      omvänt hade varit samma sak, hon är ett offer, men varför tar hon inte sina barn och går? Samma fråga som vi nu ställer oss om pappans agerande.

  36. Rebecka skriver:

    Alltså- jag började gråta när jag läste detta!
    EXAKT såhär har jag haft det, hände när jag var 14. Är idag 26.
    Har börjat acceptera henne, och hon mig. Men vissa dagar så vill jag spotta henne i ansiktet… Ständig kamp! Suck!
    Denna text ska jag absolut kopiera. Och faktiskt visa för pappa. Stackarn är ju så jävla sönder manipulerad!
    Ibland önskar jag att jag hade styrkan att bara gå vidare, men han är ju min pappa! ❤️

  37. Malin skriver:

    Känns som en oerhörd lättnad att höra någon som vart/är i samma situation prata om och ta upp detta. Konstigt att efter 10 år så känns smärtan och besvikelsen lika mycket som för 10år sedan. Tyvärr i vår situation så har vi sagt som det är till bägge parter men vår pappa ignorerar eller säger att det är manipulationer och missförstånd från vår sida och tar inget ansvar överhuvud taget. Hon skickar direkt hotfulla och oerhört taskiga email till oss regelbundet där han är på kopia och han ser på och ignorerar. Vissa föräldrar har inte rätt att ha barn, tyvärr. Tack för att du gett ett forum där man kan skriva ut om detta och få oss att känna oss sedda och förstådda.

  38. Hannah skriver:

    Hej Elaine, tack för att du lyfter detta. Jag känner igen mig något enormt.

    När jag var 10 år gick min underbara, fantastiska mamma bort i bröstcancer. Min pappa träffade en ny direkt, som hade 1 barn som var 2 år yngre än mig. De flyttade in och det gick ok till en början. Sen började svartsjukan, vi tog ner alla foton på min mamma för ”det var jobbigt för henne att se”. Jag låg ofta uppe på nätterna o hörde min pappa o häxan bråka om hans barn (mig o mina syskon), hur hemska vi var. Jag hade hittat min mammas gamla parfym undanstoppad i en låda och ställde fram den igen, vilket jag INTE skulle ha gjort för då tog det hus i helvetet. Många sådana liknande händelser som ledde fram till ett enormt hat mellan mig och häxan. Hon höll minen framför pappa men varje gång han var bortrest på jobb så var hon otroligt elak mot mig, sa att det var mitt o mina syskons fel att min mamma fick cancer osv. Hemskt. Och som den duktig flicka jag är så vågade jag inte berätta allt för pappa, jag ville så gärna att han skulle vara lycklig efter att ha förlorat min mamma som var hans livs kärlek. Då och då sipprade dock sanningen fram ibland, pappa blev upprörd, de bråkade nån vecka och sen var allt som vanligt igen o vi barn förväntades acceptera det utan att någonsin få en ursäkt eller liknande. Jag blev också dagligen anklagad för att ha snott henne ovh hennes barns saker vilket aldrig stämde. Hon brukade stå och banka på min dörr och skrika på mig att lämna tillbaka det. I efterhand brukade pappa säga att de hittade vad de hade letat efter o att hon mådde dåligt över att hon anklagat mig. pappa lovade flera ggr om att de skulle separera men det hände aldrig något. Vi levde i flera år under total tystnad under samma tak, jag åt aldrig middag med familjen och var aldrig hemma. Under sista året i gymnasiet flyttade hon och dottern ut, båda grät i en vecka och anklagade mig (pappa behandlade alltid hennes dotter som sin egen så jag förstår att hon var ledsen). efter att hon flyttat hittade jag ett brev hon hade lämnat till mig. Det stod åter igen att jag o mina syskon var anledningen till att vår mamma gick bort i cancer och att man skulle lämna vår familj fort för att vi gör folk sjuka. Trots detta ses hon och min pappa än idag, de lever som särbos men är hos varandra i princip hela tiden. Jag flyttade hemifrån för 2 år sen vilket var min räddning, för första gången kunde jag andas ut och känna mig trygg hemma. Under alla de 10 år vi bodde ihop så mådde jag extremt dåligt varje gång jag kom hem och såg hennes bil stå på uppfarten. Den känslan sitter kvar än idag när vi stöter på varandra. Vi hälsar inte. Min pappa låtsas som ingenting men har vädjat till mig flera ggr att vara ”the bigger person” och förlåta. Jag har sagt nej och avböjer alltid att ses om hon ska vara med, vilket gör min pappa extremt ledsen, han säger det till mig varje gång. Jag har förklarat gång på gång hur dåligt jag mådde o fortfarande än idag gör över detta, han har trots detta inte kunnat säga mer än att ”det är synd att du fick ta så mycket skit” samt erkänt att hon har problem. Jag älskar min pappa över allt annat men allt detta gör att det finns en så stor vägg mellan oss som alltid kommer att förstöra… Wow nu skrev jag en hel bok haha, men det var länge sen jag ventilerade detta. Kram till alla där ute som går igenom detta!!!!

  39. Jenny skriver:

    Hej och tack för inlägget.

    Min pappa har varit sådär i hela min uppväxt. Han blev ihop med en häxa som uteslöt mig (4 år) och min storebror (7 år) ur familjen. En gång jag minns som verkligen satt spår inuti mig var när pappa en dag sa att vi (pappa, häxan, jag och min bror) skulle åka till Gotland och pippis värld! Jag blev överlycklig eftersom att jag älskade pippi. Min älskade mamma skjutsade oss barn hem till pappa och märkte att bilen inte var hemma. Vi väntade och väntade och åkte efter en lång stund hem till mamma igen eftersom att ingen pappa dök upp. En vecka senare får min bror och jag ett vykort från Pippis värld och Gotland där det står vad roligt pappa, häxan och häxans systerbarn har tillsammans..

    Hon gjorde dessutom om mitt rum till ett kontor och ställde in min säng och mina grejer i min brors rum så att vi fick dela på hans 5 kvm. Till slut fick vi inte vara hemma hos pappa eftersom att hennes hund skulle få valpar och blev stressad av oss när vi var där…. Idiot!

  40. Manda skriver:

    Så viktigt ämne!! Konstigt att det inte pratas om det mer!

  41. Alexandra skriver:

    Återigen Elaine, stort tack för du berör ett sådant viktigt ämne!

    • lotta skriver:

      Hej.
      Jag har läst mångas inlägg här och jag fascineras över att INGEN tar upp att det kan mycket väl vara biomamman som ligger bakom oxå. Så är det i mitt fall.
      Jag träffade min man för 6 år sedan, han låg då i skilsmässa efter en väldigt stormigt äktenskap med flytta ihop/isär minst 10 gånger under ca 6år. Då var hans barn 4 år och 1,5 år. Vi tog det väldigt lungt, jag träffade inte dom fören vi visste att det var allvar. Hans ex började med en gång att snacka skit om mig ( hon hade oxå träffat en ny) hon skickade mail om hur hemskt jag var, inför barnen snackade hon oxå skit..Detta pågick flera år å jag var på väg många gånger att lämna honom men hans fina familj sa att barnen älskade mig och att jag var bättre än hans ex. Det tog henne 3 år, ett gemensamt barn och giftemål att inse att jag skulle finnas kvar men under hela tiden har jag fått höra att jag gör för mycket eller för lite för hennes barn. aldrig lagom.

      Jag har alltid funnits för hans barn, tog egentid med varsitt barn när jag var gravid, visar att jag finns där när dom är sjuka, gör läxor, har sagt att jag älskar dom, försöker få in dom i min familj ( men där säger biomamman nej, hon tycker inte att dom ska ingå i min familj)
      Detta har gjort att jag rent av hatar henne, jag har sagt det till min man, hon försöker alltid bråka om något, min man är rädd att gå emot henne kan ju förlora barnen mer. Jag vet inte vad vi ska göra, detta tär på vårt äktenskap.

      Jag och min man har samma regler till alla 4 barn ( 2 gemensamt, 2 bonus) Jag tycker allt annat vore fel. Jag tycker oxå det är fel om man kommer in i en familj och tro att man kan bli nr ett som den ”nya”…barnen ska ALLTID komma först, men samtidigt ska även bonusföräldern kunna gå in å bestämma och säga ifrån annars lär sig barnen det fort och kör på de.

      Mina bonusbarns mamma vill styra å ställa när dom är hos oss, det är nog d vi bråkar om mest. Jag tycker att vi vårt hem bestämmer jag å min man, inte hon. Men vi har sådan kontakt så vi kan säga vad vi tycker å tänker till varandra bättre än min man och hon. så på så sätt är det ju bra. =)

      Jag avslutar detta med att det e inte bara bonusföräldrarna som är ”häxor”, även bioföräldrarna kan vara de. Men de bonusförälder som är en häxa bodde tänka till en extra gång för barnen ska ALLTID komma först.

  42. Sara skriver:

    Ahhhhh sa bra skrivet!!!!! Jag har god lust att skicka din text till min egen rygglosa far som jag endast har traffat 2 ganger i mitt liv. Och detta pagrund av hans haxa som varit svartsjuk pa min mor och pa mig. Jag har sjalv en son som i sommar fyller 14 ar och forstar da annu battre vilken jubelidiot han har varit!!!

  43. N skriver:

    Kan aftonbladet/SVD publicera detta osm krönika tack?

  44. Barbro skriver:

    Usch, jag får ont i magen över att läsa detta.. I mitt fall var det tvärtom.. Fästmannens dotter som efter fem år under mitt tak kommer i puberteten och det riktigt snurrar om i skallen på henne. Jag börjar höra rykten på stan att jag inte är snäll, hon stänger in sig med pappan och stänger mig ute. Vi hade en mycket bra relation innan. Det slutar med att hon hotar sin pappa med att förlora henne om han bor kvar med mig så dom drar.. Och jag fattade ingenting.. Så gnäll inte bara på styvmorshäxor, det finns styvdöttrar oxå som är häxor. Min man, hennes pappa var totalt ryggradslös. Han vet att jag varit en snäll och bra styvmor men han har inte stått upp för mig. Idag har jag och pappan ett hemligt förhållande. Jag får inte komma dit eftersom han är rädd för vad dottern ska säga.. Hoppas det växer ut en ryggrad snarast.

    • Susanne skriver:

      Usch Barbro, det låter inte alls bra. Är du säker på att det är en sådan man du vill ha, som inte står upp för dig eller sätter gränser för sitt barn? Det låter som att tonåringen har testat både gränser och sin makt och att pappan då tyvärr inte har satt ned foten, vilket hon säkert bara hade mått bättre av. Hon är vuxen nog att förstå att ni har en relation och att det är ömsesidig respekt som gäller. Jag förstår att det är lätt att tycka att det är tonåringens ”fel”, men det är pappans sätt att (inte) hantera situationen som orsakar problemet. Jag tycker att det låter som att du är värd bättre än så. Om inte mannen visar ryggrad så får du fatta beslutet.

  45. Frida skriver:

    Har inte själv råkat ut för något sådant, men ser det hända runt om kring mig hela tiden.
    Min svåger gör det mot sin dotter. Han nya fru är anledningen till att de inte har någon kontakt, att man knappt får nämna att de två nya barnen faktiskt har en storasyster. De träffas ibland hemma hos farmor, men det faktum att de är syskon är som en elefant i rummet.

    Jag har försökt antyda det här till den nya frun, att jag t.ex. aldrig skulle vilja ha barn med en man jag redan innan VET kan lämna sitt barn. Det verkar inte gå fram…

  46. Katarina skriver:

    Att det är vanligt både skrämmer mig och lättar mig. Jag är inte ensam. Skönt. Skrämmande. Det finns fler som fått lida som jag, som bär en stor sorg.
    Jag är uppväxt med en alkoholiserad mamma. Alkoholen blev hennes död när jag var 13. Jag var äldst. Kallar min yngsta syster för min förstfödda idag, hon var 4 då.
    Pappa träffade en ny. De åkte till Spanien med de andra barnen, jag fick vara hemma. De bytte lås på ytterdörren. Jag var ju ändå bara med kompisar och min pojkvän. Jag var 17 då.
    Han är inte värd min saknad. Ändå har han den, varje minut. Fan.

  47. Skorpan74 skriver:

    Hej. Jag har varit en ryggradslös mamma… Gift med en manlig häxa. Har låtit honom styra allt… Även hur döttrarna, alla barnen var våra gemensamma… inte fick klippa sig korthåriga osv. Hans ord var lag. Det behöver tyvärr inte bara vara i bonusfamiljer detta sker. Nu har jag skaffat en ryggrad! Och försöker lära mig att använda den. Kram kram

  48. Li skriver:

    Det där känner jag igen och jag är fortfarande hatad av min fars nya fru. Nya och nya, de har ju varit gifta sedan 1990 eller något, men ni förstår vad jag menar. Hon tycker inte om mig, det är väldigt tydligt. Jag var däremot bra att ha när mina syskon kom till världen för då var jag en bra barnvakt och jag var en bra halvstorasyster. Min bror har berättat som vuxen att hans mamma suckar och säger saker i stil med att ”måste Li komma hit” när exempelvis när något av mina syskon fyllde år och rent av också tog studenten. Min bror skämdes så mycket över sin mamma att han ville berätta för mig hur hon var, för han trodde inte att jag visste. Jag visste så klart inte hennes kommentarer om mig men jag visste så klart hur oönskad jag var. Sånt känner man på sig och jag har alltid tänkt att hon inte har någon rätt att förbjuda mig att hälsa på min egen far eller mina syskon. Att jag inte hälsar på dem är inte en tillfredsställelse jag tänker ge henne!

  49. Christine skriver:

    Hej . Jag är en av de barn som blev lämnad av min pappa pga en ny svartsjuk kvinna . Detta har satt spår i min själ förevigt. Speciellt då kvinnan favoriserade min bror . Han fick komma dit men inte jag. Min bror vägrade åka till dem tillslut. Har haft en underbar bonuspappa. ….men såren och tankarna om varför jag inte dög. Ekar ibland i mitt inre.

  50. Daniella skriver:

    Läskigt Hur mycket jag känner igen mig i din text! Och lite kul att jag alltid har kallat min pappas nya för ”häxan”.

  51. Kelly skriver:

    Min familj är ett tydligt exempel på just det där, tyvärr. Jag skäms å mina föräldrars vägnar över det. Vem vet hur mycket lättare livet hade kunnat vara för min halvbror i fall situationen varit en annan. Jag är alltså ett barn i den nya familjen tillsammans med min lillasyster.
    Min så kallade pappa skötte i och för sig det hela väldigt fult redan från början (ryggradslös var det ja) och min mamma har oerhört dåligt självförtroende (inte för att jag försvarar hennes handlingar, men efter mycket funderande kring har detta har jag kommit fram till att det är anledningen till att hon blev just en häxa istället för en bullmamma). Tack vare en ryggradslös toffel och en häxa fick jag aldrig chans att lära känna stora delar utav min släkt. Den delen som stod upp för min bror och sade ifrån å hans vägnar. Inte heller fick jag möjlighet att växa upp med min bror, vilket gör att vårat förhållande är lite komplicerat. Även om vi månar om och bryr oss om varandra så är det långt ifrån så bra som det hade kunnat vara, i fall min så kallade pappa hade kunnat växa fram lite ryggrad, och i fall min mamma inte förvandlats till en häxa.

  52. Louise skriver:

    Bästa jag läst på länge!

  53. Marina skriver:

    Detta handskas jag med med mina två yngsta barn, vars pappa gift om sig med en ny och avsagt sig både vårdnaden och växelvis boende.
    Kan inte förstå hur man som förälder väljer någon annan framför sina egna barn!

  54. Hope skriver:

    Ja min pappa är gift med en riktig häxa fast han har alltid varit en ryggradslös pappa så det här beteendet kom inte som någon överraskning.
    Men mina äldre bröder mår väldigt dåligt över att han inte har någon relation med sina barnbarn. Jag kommer ihåg när mina syskonbarn var små och hur dem hela tiden längtade och hoppades att deras farfar skulle bry sig om dem men nej hans fru var och är så jädra svartsjuk, en gång om året fick han tillåtelse att träffa dem. Ett av mina brorsbarn brukade titta på foton av sin mormor, morfar och farmor när hon var liten och så sa hon ”alla är döda och min farfar, han vill inte ha mig” sedan så grät hon sådär hjärtskärande som bara barn kan. Idag är dem ju vuxna, rycker på axlarna åt det hela ”vi känner inte honom” fy fan, jag blir så jävla upprörd för jag märker ju hur ratade dem känner sig.
    En ryggradslös människa, det är vad han är!

  55. Salem Suwareh skriver:

    Vi har körkort för att få finnas på vägarna, tester för att få utbilda sig till olika yrken och alla möjliga sorters förväntningar i övrigt, men när det gäller att skapa ett till liv så är det bara att knulla fram det hur som helst.

    Kolla statistiken för barn som växer upp i trasiga familjer, speciellt då utan sina pappor, och vad som händer med barnen. Det är ett enormt och moraliskt bedrövligt men i praktiken ouppmärksammat samhällsproblem.

  56. Krax skriver:

    Sätt barnen först, ett förhållande som byggs på att din partner ska välja DIG före sina egna barn är inte uppbyggt på kärlek utan din osäkerhet o ditt enorma självbekräftelsebehov! Har 3 barn som förskjutits, 16 år var förhållandet o det var jag som lämna honom. Inga problem till hans senaste kom in i bilden. Osäkerheten personifierad, gifte sig skaffa hus o två gemensamma barn på 2,5år. Pappan bytte låset på gamla huset o gav inte nycklar till barnen tex när de varit ihop i 3 mån…hon har även stulit smycken från min äldsta dotter men vet att dottern inte vågar säga det då hon i så fall skulle smutskasta pappas nya fru. En lång lång rad med hot, förnedring o anklagelser mot barnen via sms o Facebook. Alla ni barn runtom som har det så här, det är inte er det är fel på! Glöm aldrig det.

  57. Moi skriver:

    Jag hoppas verkligen att det där är en generationsgrej. Jag har haft liknande upplevelse med min far. Dock så hoppas jag att fadersrollen idag är starkare, då vi har ett mer jämlikt samhälle, och mindre barn slipper uppleva detta.

  58. ildelina romlin skriver:

    När jag blev 40 fick reda på att jag var gravid trots skydd. Det blev en chock för mig och kunde inte bara ta bort den fina gåva.Jag försökt att leva med barnens pappa men det funkade inte då han vill att jag skulle välja bort mina tre barn från min tidigare äktenskap,jag kastade ut honom och 4 veckor efter hade han skaffat sig en ny kvinna hom i sin tur hade ingen barn och vill inte heller ha det.Så det blev att jag stå som ensamstående mamma till min älskade barn för att hans pappa valde en kvinna som inte tycker om barn.Jag fundera ofta hur kan man ger upp sitt /sina barn?Dom är inte vora egendom men dom behöver oss och en massa kärlek.

  59. Sara skriver:

    TACK Elaine.
    Här är min historia: http://violastark.blogg.se/2010/march/god-natt-min-skatt.html (häxan fanns där precis som på samma sätt som för dig.)

  60. Greta skriver:

    min pappa blev ihop med en sådan häxa när jag var 17 och mina föräldrar var nyskilda. stod på mig och konfronterade min pappa om saken varpå han sa ”ja, det är ju inte som kungen och drottningen – ni måste inte komma överens”. tog även ett snack med häxan själv som i princip sa rakt ut att hon inte gillade mig (det hade dock redan framkommit eftersom hon snackat skit om mig till mina vänner!?). var var min älskade pappas ryggrad då? visst att man har sorg och är förvirrad efter en skilsmässa men fyfan för att utsätta sina barn för något sådant.

  61. LPH skriver:

    Bra skrivet, och så sant!!
    Har ett ex som gjort/gör exakt så. ”Häxan” har varit riktigt utstuderat elak så att sonen inte vill bo eller vara där alls, och har sedan lyckats gradvis glesa ut umgänget. Har varit på pappan tusen gånger om detta men jag får bara ursäkter och han försvarar henne. Han har nu inte träffat vår son på ett år, och inte hört av sig, varken till mig eller sonen, alls på över 6 mån. Han har även bytt telnummer (och har nu hemligt) och har inte lämnat det till mig eller sonen, och svarar heller inte på mail. Gett upp nu….
    Så sorgligt och frustrerande att se sonen lida och alltid kommer ha ett hål inombords pga henne.

  62. Em skriver:

    Jag sa upp kontakten med min biologiska pappa i slutet av 06, efter år av svek. Jag var hos honom och hans fru varannan helg, medan dom gjorde roliga saker med hennes barn fick jag vara hemma och städa och tvätta och laga mat. Jag fick inte följa med på bio, shoppingturer, bowling, glasspromenad och så vidare. Det kändes verkligen. Och jag vet att han såg på mig att det gjorde mig ledsen. En 10 åring ska inte behöva sitta och titta på medan resten av familjen har skoj. Jag vågade inte säga till min mamma hur det låg till egentligen för jag skämdes. Jag fick inte ha vilka kläder jag ville, för dom va ju fula och luktade illa. Jag va ful. Jag var värdelös. Jag slog mig fri 6 år senare och bad dom dra åt helvete, han har skadat mig så långt in i själen, jag har haft självmordstankar och mått så psykiskt dåligt.

    Det som gjorde mig mest illa?
    Han förstörde min dröm, min högsta dröm förstörde han för att han var så jävla upptagen med sin nya tjej.

  63. Susanne skriver:

    Jag är skilsmässobarn o blev tillsammans med en som hade barn sen tidigare o jag hade ett sen tidigare. Nu när man är äldre ser man ju saken på ett annat sätt än vad man gjorde då. För det första finns det alltid en mamma till barnen. Frågan är: vad säger hon till barnen när dom ska till pappan o hans nya?? Tips: säg att ”va kul ni kommer ha det o hälsa dom från mig”. Och säg inte: ” Stackars er som ska till pappa nu när den o den kommer hit på besök.” Alltså bara vara positiv. Prata heller aldrig negativt om den din fd. o hans nya med någon då barnen är närvarande. Ett barn är närvarande även om den är på sitt rum..tänk på det!! Se till att under pappas vecka så är det pappas vecka..o mammas vecka är mammas vecka. Så slipper det bli snurrigt för barnet/n. Är det kalas med nån släkting så kanske den kan vara snäll för eran skull o ändra till just din vecka. Ha varannan jul o nyår. I våran konstellation så fick den som hade eftermiddag på julen också ha dom över nyår. Att barn tycker att det känns konstigt att deras föräldrar träffar nya är ju självklart…att det är lättare o godkänna mammans partner är nog för att en man oftast är ”lekfarbrorn” o pappans partner är mer att hon vill ha ”ordning på torpet”. Vilket ofta leder till att hon kallas för häxa tyvärr. Sen vore det ju bra om man har någorlunda lika regler..för annars är det ju klart att barnet vill va hos den som har minst regler…O se till att ni gör roliga saker med både bonus o riktiga barn. Detta är ur min synvinkel..Kram på er

  64. Rolf Andersson skriver:

    Jag förstår precis. Jag är en frånskild pappa som slåss med detta varje dag. Jag håller dock alltid stången mot min ”nya” kvinna. Jag vägrar göra som en del av mina andra vänner-helt följa order från den nya kvinnan. Givetvis får man kompromissa ibland av olika orsaker men om en kompromiss sker så informerar jag alltid barnen om varför. I mitt fall har min nya kvinna inga barn men det blir ändå lägen då hon själv vill gå före barnen. Jag har varit MYCKET tydlig med att passar inte galoscherna så kan hon dra. Mina barn går alltid först.Punkt.

  65. Kvinnlig ungdomsarbetare i 30 år skriver:

    Jag förstår att du haft en svår relation till din pappa och det lägger jag inga som helst aspekter på. Det är bara beklagligt och sorgligt.
    I mitt arbete har jag under de senaste tio åren även sett hur vi kvinnor beter oss vid en separation när våra fd män träffar nya kvinnor. Det kan vara riktigt otrevligt, tyvärr. Som tigrinnor vaktar vi på våra barn på ett sådant vis att pappan OCH den nya kvinnan aldrig ens får en chans. I svartsjuka, av kontrollbehov, eller vad det nu kan handla om stöter vi bort pappan, förtalar honom, gärna inför barnen. Om det är av oro, för att vi tror oss som kvinnor veta och kunna allt bäst, det vet jag inte. Men jag har sett det allt för många ggr under årens lopp. Så skamligt, vidrigt och framförallt förödande för barnen. Så lika mycket skäms till oss kvinnor som tror oss besitta sanningen!

  66. Evelina skriver:

    Sätt inte mer skuld på den andra kvinnan. Din sk. Pappa hade ett val. Han valde henne & det tar ont. Att hon ville ha bort dig är mer naturligt. Han är inte värd att kallas pappa, familjer byggs av kärlek inte av gener.

  67. Hans skriver:

    häxa – fel ord . däremot dålig mor . hitt x har lämnat fam 3 barn då 10 – 24 + mig efter 24 års äktenskap pga vännen flaska . trotts 2×3 mån och 2×6 månaders behandling hade hon inga problem sa hon . skiter högaktningsfullt i ungarna . min nya har inga problem med mina och hennes barn är inga problem . hon är istället ett stöd de gånger jag inte orkar . många rättegångar pga anmälningar om både ditt och datt . med följd att Polisen numera vet vem hon är . vår kamp för deras mor varade i 9 år sen orkade varken jag eller barnen mer . dom unviker sin mor idag . säg inte att drickat är en sjukdom , då är även rökning en sjukdom . detta är nog inte vanligt att en förälder skiter i de sina . men varge fall en traskedi

  68. F....... Mamma till de två första barnen skriver:

    Tack för att du har satt ord på det mina barn och jag upplev m deras pappa, hans nya o de oskyldiga nya barnen !

  69. Ann (bonusmamma) skriver:

    Jag har varit med om samma sak min far valde sin nya framför mig o mina syskon vi fick sova tre stycken i en klädkammare hennes barn hade varsina stora rum och naturligtvis blev det rivalitet mellan oss och hans nya son vår halvbror tillsist insåg vår far sitt misstag och flyttade..idag har han en ny kvinna med en egen son som även behandlar oss med respekt och vänlighet själv har både jag och min syster hittat män med varsina söner som vi behandlar som de vore våra egna barn

  70. Sam skriver:

    Håller med dig helt! En förälder bör alltid välja sina barn före den nya partnern. Om partnern är svartsjuk så är man med fel person. Min pappa dog när jag var bara 2 år gammal. Min syster bara 1, och de två äldre syskonen var 10 respektive 11. Mamma valde att förbli ensam änka. Med stor sannolikhet för att hon satte oss först. Alltid.

    Jag kommer göra allt för min dotter och framtida barn med min älskade man. Hoppas vi blir gamla och gråa ihop. Nåt min mamma inte fick uppleva. Hoppas mina barn får ha sin underbara pappa tills de själva är gamla och gråa! Det är min dröm! 🙂

  71. Anna skriver:

    Tack Elaine!

    Så väl skrivet och formulerat, sätter ord på en tung sten att bära. Tyvärr delar jag erfarenheterna och trots att jag brutit kontakten så kräver ärren sin bearbetning. Att bli bortvald av en förälder skär djupt.

    Tack för att du lyfter ämnet!

  72. Anonym skriver:

    Det här träffar mig rakt i magen. Jag trodde ett tag det var mig det var fel på, att hon säkert va en bra kvinna egentligen men att jag sagt dumma saker åt henne när jag var liten och skilsmässan var färsk. Fick veta för bara några veckor sedan att pappa hade varit otrogen med häxan i ett halvår innan han tillslut lät allt gå ut över mamma och mig. Min häxa är falsk och döljer så väl sin svartsjuka mot mig. Men i ett av hennes svagare ögonblick för några år sedan fick jag reda på sanningen. Pappa var inte där för mig när jag var liten. Han var faktiskt mest i vägen. Nu, när jag flyttat hemifrån har han börjat ångra sig. Han har köpt x antal mobiltelefoner till mig, han har köpt laptopen(6000kr) som jag skriver från just nu, han har köp två bilar åt mig och fortsätter betala försäkring och besiktningar på den jag har nu. Lite då och då skickar han en tusenlapp till mitt bankkonto. Men när vi umgås ringer hon jämt. Även om hon jobbar. Det har hon alltid gjort. Kollar upp på honom. Jag låter pappa betala. Det är ynkligt men det skiter jag i för det är han också.

    Det känns bra att läsa detta och att skriva den här kommentaren. Bara önskar att jag hade haft mod att dela men pappa har inte facebook och häxan har nästlat sig in i hela pappas familj(som har facebook).

  73. Natalie skriver:

    Du tog orden ur munnen på mig. Min pappa har barn med tre kvinnor. Jag har två helsyskon och tre halv syskon. Den första kvinnan efter min mamma var en riktig häxa. Hon brände korten på oss som pappa hade och hon hatade oss och även min mamma. Hon var riktigt elak. Och min pappa så feg och vågade inte lämna henne. Också fick dom även ett barn ihop, då det barnet var 10 mån så stack hon. Sen den andra häxan fick han två barn med och dom är fortfarande tillsammans. Hon lika svartsjuk och hemsk. Min mamma har valt bort män som fått oss att känna oss ovälkomna eller obekväma. Fy får ont i magen av detta. Hoppas du mår bra och tack för att du tagit upp detta problem!

  74. Elin skriver:

    Så rätt håller verkligen med dig! ❤️

  75. Christian skriver:

    Skäms gör jag som f_n när jag läser denna artikel, är en man och tillika pappa och har separerat för cirka sju år sedan. Har en ny sambo och ett gemensamt barn, hade jag märkt någon tendens till svartsjuka mot mina barn så hade jag avslutat på en gång, mina barn kommer alltid i första hand oavsett. Även mitt ex och min sambo en väldigt bra kontrakt, men visst visst finns det delade meningar, men det brukar alltid lösa sig. Vet flera killar som lever med ny respektive och som accepterar kvinnans svartsjuka och bara biter ihop, kan bara inte förstå :(:(:(

    Hälsningar

    Lycklig pappa

  76. Lillemor skriver:

    ja fy tusan för dessa ryggradslösa män ! Mina barn har råkat ut för en sån här häxa . Jag själv råkade ut gör en annan typ av häxa , dvs min sambos fd som gjorde allt hon kunde för att förstöra en i början jättebra relationen mellan hans barn och mej med att snacka skit, manipulera och bete sej som skit . Hon lyckades men när barnen blev äldre/vuxen så blev det bättre men fy vilket helvete det har varit . Vilka satmaror det finns ..

  77. Agneta Hollsten skriver:

    Det bästa jag läst på 100 år! Tror mig också veta anledningen men då det kommer uppfattas som provocerande väljer jag att inte publicera det.

  78. Carolin skriver:

    Såå bra skrivet

  79. JL skriver:

    Jo visst är det så, men hur är det med mammor som blir häxor och inte låter pappan träffa sonen för att hon inte lägre kan köra med han då han har en flickvän? Lika illa!!!! Oja, hon är en häxa av dess like och sonen fattar inget utan är mamman till lags, hoppas att han en dag fattar vad hon sysslar med!!!!

  80. Monica Johansson skriver:

    Hjärtat bankar hårt när jag läser, jag är chockad, trodde jag var ensam om mina erfarenheter, och så skriver du Elaine, din historia, som är så väldigt lik min egen! Och av kommentarerna att döma så är vi många fler. De här erfarenheterna har påverkat mig starkt, och de skruvades upp ett extra varv en gång i månaden eftersom min styvmor led av verkligt svår obehandlad pms när så gott som alla hämningar släppte hos henne. Min far kunde ofta förklara att han inte gjorde något för att hjälpa eller stötta mig ”för husfridens skull”. Av mig som var barn krävdes att jag skulle vara klokare, förståndigare än de vuxna omkring mig och snabb på att förlåta. Det är många många år sedan nu, jag är i medelåldern, men jag påverkas än idag av min oro för att folk ska vara opålitliga, ryggradslösa, farliga, avsky mig och helt oprovocerat få för sig att slänga ut mig. /M

  81. Carola Forsberg skriver:

    Tycker det är synd det du varit med om men finns faktiskt bra nya fruar också som är lika engagerade om ej mer i sin partners/makens fd barn plus sina egna och gemensamma men som får ta mycket skit av dom barna från tidigare förhållande för dom ska vara lojala mot modern deras.Eller för dom ej får pengar m.m och bara det roliga i faderns nya liv utan får både de goda och det mindre roliga för är så vara familj.Ibland ska nog ej mammor lyssna för mycket på sina barn ang ny flickvän/fru till sin fd partner många barn säger och gör som dom tror mamman vill höra och se…..Jag är en mamma som ej gör skillnad på mina//våra el min makes barn men nu får ta rejält med skit och lögner tack vare denna blogg för dom fick en ursäkt ge skulden till oss/mig för min make är ej ryggradslös på något sätt eller att han ej vill ha med sina barn göra och ej håller jag dom borta från fadern el syskona deras utan snarare sagt försökt göra allt för dom ska ha en bra relation men med regler/konsekvenser/respekt och hänsyn också ej bara det roliga men det dög ej åt barna så dom valde bort sin far/syskon….Så när du bloggar får du ju gärna se helhet och skriva att det finns fäder/nya partners som faktiskt bryr sig om barna och ej spelar ut dom mot modern./// Har själv barn från tidigare förhållande och har aldrig någonsin sagt ont ord om barnens pappa fast han ej träffat han ej heller har jag hållt borta mina barn från fadern fast han haft en ny snarare uppmuntrat dom träffa den nya och gett lov tycka bra om den nya och ha kul med sin far.För vanligt med mammor däremot som pratar skit om fadern och svartmålar m.m när dom separerar och han skaffar en ny kvinna och är tragiskt anser jag för är barna ni förstör för ej er själva…….& Vanligt att barn pratar illa om pappan och den nya för få medlidande även om det ej ligger sanning i det men vinner poäng hos modern och andra när man anser sin far vara en skit m.m skäms på er mammor som pratar illa om papporna el deras nya inför era barn..Den fadern dög en gång i tiden dela säng med och göra barn så även om ej kärleken höll i sig så ska man tänka på en sak ni gjorde barn med dom av kärlek och ej ensam man är 2 om göra barn..Erat agerande driver bort barna från fadern som dom behöver och fadern från barna för dom ger upp vill ej utsätta barna för bråk och pajkastning.Där är papporna oftast smartare än en del mammor så handlar ej om att dom ej älskar sina barn utan handlar om att dom vill barna så få lugn och ro och träffar dom ej barna så kan ej mamman slänga skit och barna kan ta upp kontakten när dom är så pass stora för fatta egna beslut

    • Annica skriver:

      För det första är det hyfsat svårt att förstå vad du ens skriver.. Men framför allt: Elaine skriver ju att det så klart finns bra bonusföräldrar. Herregud. Varför måste allt skrivas ur varje synvinkel numera? Hur långt skulle inte varje inlägg bli då? Det är rent ut sagt löjligt.
      Om du får ta skit nu, ”pga det här inlägget”, så kanske du ska syna situationen i sömmarna istället för att skylla ifrån dig och gnälla över ett blogginlägg.

  82. Josephine skriver:

    Så bra att du lyfter detta! & himla bra skrivet! Ska spara denna text & ta fram & visa om några år! Kram på dig! / Josephine

  83. Malin skriver:

    Klockrent! Att inte dela kan hänga samman med att Häxan har barn sim man gillar och kommer överens med, samt att det finns andra familjemedlemmar man inte vill ska fara illa. Jag anser att den ryggradslösa pappan har gjort sitt val och får stå sitt kast. Det är han som går miste om sina barn och fina barnbarn. Att komma till det beslutet tog tyvärr alltför många år, kanske för att jag fick höra för många gånger att ”så farligt är det väl inte”…”du ska inte va så känslig”… Osv. Kram påre!

  84. Annika skriver:

    Håller fullständigt med om att det är dags för papporna att ta ANSVAR för sina barn,för det är ju där problemet ligger svårigheten att sätta sina barn i främsta rummet.

  85. Ingunn Opheim skriver:

    Det finns fler sidor av detta problem. Myten om ”den onda styvmodern” är högst levande. Jag känner inte igen bilden av häxor som målas upp här. Att komma in i en familj som styvförälder är svårt, både för män och kvinnor. Det är bekvämt och lätt att skylla allt på en syndabock. Men inte särskilt konstruktivt. Vad är mammornas roll i detta?! Många använder sina barn som vapen i kampen mot sin fd man. I slutändan är det barnen som far mest illa. Inlägg som målar upp mannens nya partner som ”häxa” bidrar knappast till att få till ett väl fungerande samarbete kring barnen.

  86. Tom skriver:

    Tyvärr är det också så att mammor vid en separation pratar så mycket skit om pappan så många barn vågar inte träffa sina pappor därför har vi faderlöst samhälle många gånger får modern vårnaden om barnen vid separation

  87. Agneta skriver:

    Uppvuxen under exakt samma förhållanden!!! Har ingen relation till mina halvbröder, min bror som i början växte upp med pappa och styvmor blev mobbad och misshandlad av ”styvmamman” och när hon fick egna barn gick det inte längre – han fick flytta hem till mig och mamma. Själv såg jag min pappa ca 2 ggr per år under hela uppväxten, till jul och min födelsedag! Styvmamman bad min bror om ursäkt när han var i 30-årsåldern, han vägrade! Själv råkade jag inte illa ut pga av henne men min bror hade ju problem som gick ut över mig när han kom till oss på helgerna, såklart. Han var 10 när han väl fick flytta hem till oss. Detta med ryggradslösa pappor är helt korrekt, vet hur många familjer som helst där papporna är mer eller mindre perfekta när familjen är tillsammans men sedan helt skiter i och överger sin gamla familj när han bildar ny. Vansinnigt. Har själv fyra söner och kan inte förstå hur man bara kan sluta älska och ta hand om sina barn, det finns inte. Själv har jag försonats med min far i vuxen ålder – som jag har sagt, jag kan förlåta – men inte glömma!

  88. tjej skriver:

    Jag har haft problem med biomamman . Gjorde allt för jag ej skulle ha med deras gemensamma. Använde barnet för att få tillbaka han. Vilket resulterade efter lång tid av familjerätt social , motarbetanden (de ansåg att han skulle ha umgänge hos HENNE me barnet) fast hon kämpade få han igen. Sluta i katastrof och att han tog avstånd från allt med mamman. Vilket har gjort vi har dålig relation me barnet. Hon involverade dock umgänge med en annan man dom fick barn , då började hon vilja låta barnet ha umgänge med oss. Mycket är redan förstört efter år av motarbetande och katastrofala bråk. Vi båda blir lite av rädsla då hon är på oss att ha barnet , vad har hon nu i göringen. Det är ofattbart synd att detta skapats vi båda har blivit skadad av det här. Jag var mycket glad över att barnet fanns sedan blev det såhär. Biomamman påstår att pappan struntar i barnet för han träffade mig. Trots att sanningen är den att hon gjorde allt för att mot arbeta mig och våran relation . Vi tänker ska man berätta för barnet sanningen . All sociala utlåtanden finns kvar ,mail och sms.

  89. Julia skriver:

    Tack för att du fått mig att förstå att jag inte är ensam om att ha växt upp så här, och tack för att jag från och med nu har insett att det inte är mig det har varit fel på, utan häxan jag vuxit upp med. Tack.

  90. sosso skriver:

    Jättebra berättat . Kram

  91. Sara skriver:

    Min mamma som jag bodde med gjorde så mot mig. Hade fö ingen kontakt med min pappa alls. Min mamma skaffa en man och sen han flytta in till oss fick jag inte ens sitta med vid middagsbordet utan fick komma ut i köket och hämta maten för att sen sitta på mitt rum och äta. Var inte välkommen i TVrummet längre utan jag var endast på mitt egna rum. Detta börja när jag var 10 år. Flytta där ifrån efter studenten när jag var 19.

  92. jess skriver:

    Borderline personligheter gör så här mot sin nya partners tidigare barn. Psykopater som manipulerar pappan att tro så mycket bättre om henne. Usch jag spyr på detta och jag är själv utsatt och har så mycket ilska i mig pga detta. Dom förstör så mycket. Önskar pappa hade träffat en underbar kvinna som var frisk i huvudet. Då hade mitt liv sett annorlunda ut.

    • Annica skriver:

      Du inser väl att personer som lider av mentala problem, som border line, är sjuka?! Ändå skyller du tydligen hellre på (vad du då påstår är) en sjuk människa, istället för på en värdelös far som inte beter sig alls så som en förälder borde!
      Det är så mycket stigma runt mental hälsa som det är, din kommentar förstör ännu mer för människor som kämpar med mentala problem. Tänk efter före!

  93. Amanda skriver:

    Min ryggradslöse far och häxa behandlade mig underbart tills de fick egna barn och helt exkluderade mig från familjen.

  94. katharina skriver:

    Jag sitter precis i samma situation med mina barn, deras pappa ville inte ha dom längre sedan 2 år tillbaka. Blev mindre och mindre till slut ingenting sedan han träffat en ny och fick barn tillsammans.. gör ont i hjärtat att läsa att du gått igenom det mina barn nu går igenom. Enda skillnaden är att mina barns farmor och farfar har kämpat för att de ska bli en ändring, men känns hopplöst <3

  95. Åsa skriver:

    Och sedan är det många av oss ”häxor” som tvingas se hur vår nya man får välja mellan oss och barnen, eftersom mamman tvingar honom att välja. Det finns alltid två sidor av myntet och häxan är inte alltid den nya kvinnan.

    • jess skriver:

      Ja men nu handlade det ju inte om en sån situation. Men berätta gäena om det ! Finns säkert många som kan relatera till ett sånt dilemma med.

  96. johana skriver:

    Detta har hänt mig men tvärt om det var mamma som var rygglös och blind i tio år. Jag blev aldrig uttkastad men fick då lida både physiskt och fysiskt. Till slut så såg mamma vad som hände, efter mycker själv skaddning (så som skärning) och teraphefter och då kastade hon utt honom.

  97. Tony skriver:

    När jag först läste ditt inlägg blev jag förbannad över ditt generaliserande över män, men sedan gick jag tillbaka till min egen barndom som innehöll så mycket smärta och försökte relatera till det du skrev. Även om jag gärna vill tro att det finns olikheter och avvikelser!
    När jag var 9 år skildes mina föräldrar och min pappa gifte snabbt om sig med en kvinna som hade en 4-årig son sedan ett tidigare förhållande och kort därefter blev vår gemensamma halvbror till. Min styvmor gillade aldrig min 4 år äldre bror men kunde på sin höjd acceptera mig. Vår far har alltid varit konflikträdd och höll sig i bakgrunden av sin nya fru som lät honom umgås med oss eller komma hem till dem sporadiskt men det kändes alltid som om det var på nåder. De levde lite bättre än vad jag, min bror och mamma gjorde och jag fick alltid ”se på” när pappas nya familj åkte på utlandsresor och semestrar ihop. Min mor gifte istället om sig med en man som misshandlade henne ständigt och jag fick ofta försöka rycka ut för att medla eller rädda henne från det värsta. Min far visste vad som pågick hemma hos oss men hade inte kraft eller mod att göra något, min styvmor såg ned på oss som levde i detta och tog ännu mer avstånd från mig och min bror. När jag var 16 år lyckades min mor bli kvitt sin plågoande. Det sorgliga är att jag aldrig själv haft modet att berätta för min pappa, som jag idag har en annars ganska bra relation till, om hur jag haft det och hur det påverkat mig. Jag har aldrig orkat att berätta hur många nätter jag fått ligga sömnlös eller försökt hindra min mamma från att bli ihjälslagen, hur min skolgång blev drabbad med dåliga studieresultat, min ångest under uppväxtåren eller hur många gånger jag i tonåren resonerade att livet bara var en prövning. Det har alltid gjort för ont att gräva i! Vad jag däremot är nöjd över är att jag då, trots min låga ålder, vid flera tillfällen lovade mig själv att aldrig svika mina kommande barn och att alltid finnas där för dem, och det har jag hållt fast vid! Idag är jag en 45-årig man med 3 fina barn i ett långt och lyckligt äktenskap, så jag ser mig själv som lyckligt lottad. Däremot får jag aldrig tillbaka de kanske viktigaste uppväxtåren som jag anser vara förlorade, där jag på ett brutalt sett tvingades växa upp medans min pappa levde i en annan värld! Min uppväxt skulle kunna bli till en bok men jag inser mer och mer att livet handlar om att blicka framåt, men det har tagit mig många år att inse det! Det gör fortfarande ont att bara skriva detta men det kändes behövligt. Så summa summarum, det är för jävligt med ryggradslösa människor och jag borde hata min pappa för mycket av detta men, jag hoppas att vi människor istället kan lära och förstå av andras misstag. Tack för ett bra inlägg även om det gjorde ont!

  98. Cecilia skriver:

    just på detta sätt har mina barn förskjutits av sin sk far. Det är så otäckt ”spot-on” så det är kusligt!
    Häxor kommer vi alltid få leva bland men män borde definitivt skaffa sig ryggrad!!!!! Så hemskt är detta!

  99. Kristina skriver:

    Verkar lite märkligt att du kallar pappas nya för ”häxan”, vilket är lite mer kraftfullt än ”ryggradslös”. Sanningen är ju att du inte är hennes barn utan att allt ansvar ligger på pappan. Jag skulle nog säga att det är han som är häxan här och det var helt och fullt hans ansvar att se till att detta funkade. Det är bara så otroligt typiskt att alla, alltid, skyller på kvinnan. Hon är den onda och han är på sin höjd ”svag och ryggradslös”. Säg som det är i stället; han är den onda som skiter i sitt barn och dessutom låter andra behandla hans barn illa.

  100. Susanne skriver:

    Jag är den där häxan, inte för att jag har velat det, utan för att min plastdotter valde att se mig som sådan. Hur jag än försökte, vad jag än gjorde så var jag häxan. Häxan som tog hennes pappa ifrån henne. Sedan kan jag inte skylla på henne, men jag har vänt ut och in på mig får att få det att fungera. Jag har pushat pappan att göra saker själv med henne. Visst var hon bara ett barn/ungdom, och det är inte lätt för barnen när det kommer in en annan i deras familj. Det är ju inget val de kan göra och de förväntas att bara rätta in sig.

  101. Nina skriver:

    Tyvärr tror jag vi fokuserar för mycket på ”häxan” här. Hon är den hon är trots allt… Den ryggradslösa pappan är den enda som behöver uppmärksamhet i den mening att vi talar om vad som faktiskt pågår – att Han Inte Vill Ha Ansvar…. Vill man ha sina barn med sig/hos sig – ja – vad kan stoppa det? Häxan för bara den feges talan och är bekväm att skylla på…

  102. Fredde skriver:

    Så sant! Var tyvärr min sanning under barndomen för 35 år sedan. Den häxan som kom in i vårt liv fick min far att skaffa en lägenhet till mig när jag var 14 år och tvingade mig flytta hemifrån!! Jag har aldrig förlåtit honom och nu ligger han tack och lov under jord så man slipper gå och hata honom och barndomen, har fått skälla av mig och gått vidare men inget man glömmer….

  103. stella skriver:

    Hej! Vilken örfil jag får av din text. Jag är som din pappa. Jag har bara inte förstått det förrän jag läser dina ord. Jag har valt bort barnen. De har gjort allt för att ha kvar mig, men jag har inte sett det. Min nya man har betett sig konstigt mot dem och mot min övriga familj. Men jag var så kär eller nåt så jag har inte sett det. Vi flyttade från min gamla ort, där barnen bor kvar. Jag trodde att det var fel på dem och på mig. På den nya orten har vi bott i några månader, från början var det lungt. Men nu nyligen började helvetet om igen, jag är med i en styrelse här och han började anklaga dem för att vara knäppa. Tack för att du väckte mig, jag kanske inte kan laga såren i mina barns hjärtan. Men jag ska försöka.

  104. LiO skriver:

    Har levt med en man med barn i hela mitt liv. Där mamman har all makt. Hennes ord styr hela livet. Köper han en blå tröja är det inte bra, åker vi på badhus är det för farligt, äter vi rabarberkräm är det för lite mat. Det finns många mardrömsmammor son alltid säger för barnens bästa men det borde vara för hennes bästa.

  105. Adam S skriver:

    Återkommande tema på bl.a. Familjelivs Forum, kvinnor som inte tål sina nya ’bonus’-barn… Var flera år sedan jag identifierade att det man nästan alltid kunde se mellan raderna var en man som inte prioriterade sina barn som han borde…

  106. Adam S skriver:

    Samt den andra situationen att mannen inte kan ’sammanfoga’ familjen så att den ’nya kvinnan’ får en chans. Att inte stå upp mot sitt ex, barnens mamma är också vanligt. Varför är det mannens uppgift (eller kvinnans om det är omvänd könssituation)? Jo, det är bara han som har en relation med alla parter, barnen, exet och den ’nya kvinnan’. Bara han kan kan sammanföra helheten så gott det går.

  107. Maria skriver:

    Jag tycker inte om den här artikeln därför att denna innehåller en hel del hat av dem som skrev det. Särskilt för tonåringar är det mycket svårt att acceptera de förändringar som dyker upp efter sina föräldrars separation och de nya regler som finns hos sin nya familjen. Jag förstår att det var jätte svårt för den här tonåring tjejen, men jag tänker hur kunde det har blev bättre med den nya kvinna om hon kunde inte umgås bra med sin egen mamma. Det är alltid mycket lättare att se andras misstag än att se vilka begår vi själva. Jag håller med om att det finns extrema och elaka människor, men jag tror att ingen far som älskar sina barn skulle vara med en person som misshandlar dem eller är elak mot de.
    Tonåringar som har det svårt och läser den här artikeln kan påverkas ännu mer tänker jag.

  108. Yvonne Bengtsson skriver:

    Jag blir så arg att jag mår illa. Dessa pappor borde va tvungna vid skilsmässan att gå någon slags utbildnings att vara en bra pappa som lever utan sin tidigare familj och få kännedom om vad de innebär för barnen och honom själv om han ingår en ny relation. Då bör han ha kunskaper och vara förbered. Nya ”mamman” borde straffas om hon inte är så mogen att hon kan förstå. Helst ”spöstraff”

  109. F skriver:

    Hej,
    Jag känner igen mig å min lillasysters vägnar i den här texten.
    Hon är min mammas nya mans barn. De träffades när hon var 4 och jag var 7 år. Och min mamma är ”häxan”…
    Vi är idag över 20 allihop.
    Jag och min biologiska fyra år äldre syster har alltid haft en god relation med våran lillasyster. Framför allt jag, eftersom vi är närmare i ålder.
    Sedan hon var ca 14-15 ville hon inte längre bo hemma hos hennes pappa och min mamma, eftersom hon och mamma inte kom överens.
    Jag tycker det är så himla tråkigt att se hur ont det här har gjort i min lillasyster. Jag har på ett lugnt sätt försökt prata med min styvpappa och min mamma om det här, separat och med båda två närvarande, men det händer inte så mycket…
    Min fråga är; vad kan man göra? Jag tror inte situationen kommer förändras särskilt mycket. Det är som det är. Eller ja, mamma är väl som hon är. Men vad kan jag göra gentemot min lillasyster? Det var någon här som kommenterade som skrev någon om den spända tystnaden när hon tog upp det här med sin familj. Det är väl lite så när min lillasyster pratar om det här med mig och/eller våran äldre syster. Eftersom att det ju är en sån jäkla skitig situation liksom… Vad kan man göra? Hur ska man på ett lugnt sätt på föräldrarna att börja tänka på det här?
    Kramar,
    F

  110. Emma 21 skriver:

    OJ, hjälp och jisses vad du träffar rätt Elaine. Jag har följt dig ett tag och fullständigt älskar dig. Din uppriktighet och att du vågar. För jag vågar inte. Är på tok för rädd för att förlora min pappa, även om det har inneburit många gråtande familjemiddagar för min del när hon psykiskt har gett sig på mig, när min pappa inte sagt ett ord och tittat ner i bordet. Det gör så förbannat ont. Trodde man skulle acceptera detta och att det var så det blev, men som du säger, min mamma skulle aldrig någonsin göra detta.
    Tack så mycket för att du vågar lyfta, men som du säger, jag är för rädd för att dra upp detta.

  111. Anki skriver:

    Relationer överlag verkar vara så svåra. Speciellt med människor som inte verkar kunna se rationellt för egna känsloblockeringar. Min sambo och hans ex hade en stormig relation som resulterade i ett barn. Direkt efter att de gjort slut så träffade hon en ny ”pappa” som skulle ersätta min sambo. Hon hade helt enkelt tröttnat och ville ha en ny kärnfamilj. Han sökte ensam vårdnad men fick den inte och har sedan dess på olika sätt straffat min sambo. Även om de är separerade sedan länge (han är nio år idag) och hon har en ny så verkar de här känslorna inte gå över. Jag och min sambo har en gemensam dotter nu på tre år och jag har en hyfsad relation till henne då hon skärper till sig när jag är med eller när vi pratar med varandra. Det värsta är att hon ställer sonen mot oss och gör att han inte vill vara hos oss. När han är det och vi har det trevligt så ringer hon för att se om han inte hellre vill komma till dem. Vilket han då vill. Det låter som att det bara är att sätta ner foten här, men det är verkligen inte så enkelt, och vi har verkligen försökt. Av rädsla för att förlora honom helt så trippar vi på tå. Det är otroligt psykiskt påfrestande. Speciellt som han har det bra när han är hos oss, men hon vägrar tro att det är sant. Så bra och mindre bra föräldrar kan nog hittas i många led tyvärr.

  112. Sun skriver:

    Jag har också varit med om denna situation. Jag skulle aldrig i hela mitt liv skicka detta till min pappa eller bonusmamma. Det skulle garanterat inte lösa någonting annat än att det blir bråk. Hur elak hon än har varit mot mig skulle jag aldrig kalla henne ”häxan”. Jag vet inte hennes bakgrund och känner därför inte att jag kan döma henne. Jag har också blivit utslängd av henne och hon har kastat möblerna i mitt rum. Jag känner inte att jag vinner något på att hata någon annat än att jag förlorar mig själv i hat. Jag möter gärna hat med kärlek inte för att jag är en mes utan för att jag redan är en vinnare.

  113. Louise skriver:

    Åh vad jag önskar jag hade modet att dela denna text.

  114. Sanabe skriver:

    Jag vet precis hur det känns. Fast min mamma är den ryggradslöse i detta fallet. Jag blev svarta fåret, längst ner på den handskrivna listan av alla oss barn. Aldrig inräknad, alltid utstött. Jag var värdelös, misslyckad, och allt berodde på mig själv, allt var endast mitt egna fel att min tillvaro och liv var som det var, enligt dem. Råkade tappa bort hemnyckeln en sommar, skulle bestämt betala 5000 kr för att alla lås behövdes bytas. Fick ej använda mig av hemförsäkringen för styv”pappan” där självrisken låg på 1500kr. Han bestämde om jag fick använda den eller ej och det fick jag inte. Skulle betala 25% av min inkomst för en garderob, fanns ingen plats för mig att sova nånstans, så fick sova och vara hos en kompis. Dem andra två syskonen skulle och betala samma, men den ena hade inte behövt betala på 6 månader. Jag var tre dagar sen med betalningen, fick värsta utskällningen, undrade om min andra bror som var utomlands en vecka hade betalt sin del. Absolut enligt styv”pappan” det var bara jag som inte kunde sköta mig och var värdelös. Visade sig att lillebrorsan utomlands gömt sin bankdosa för att slippa betala och behövde det ej. Men jvlar i havet om JAG inte betalde 25 % av min inkomst för en kvadratmeters garderob. Jag kostar ju trots allt 15 tusen i månaden. Hyra och schampoo.
    Finns en rad elaka händelser jag fått uppleva i min uppväxt. Hade kunnat skriva en hel bok..
    Idag är jag ensam och stark och vill inte ha med någon av dem att göra!

  115. Hanna skriver:

    Gud vilken träffande text! Skulle vilja skicka till min pappa… Fruktansvärt att detta är så vanligt

  116. nilla skriver:

    Känner igen mig. Min styvmamma gillade aldrig mig och mina systrar.. vi kände på oss det som barn, men det var först när vi nått vuxen ålder som hon kunde erkänna för andra att hon aldrig riktigt trivdes med oss. Kände oss, som du skriver, som främlingar i vårt hem, men hon nekade och sa jämt till vår pappa hur mycket hon tyckte om oss. Så fort våran pappa inte var hemma började den psykiska mobbningen, hon anklagade oss för allt möjligt, att vi var anledningen till att hon och pappa bråkade, att vi var för smala, för tjocka, hånskrattade åt oss med mera. Ingen annan trodde riktigt på oss, att denna sociala och karriärsinriktade kvinna kunde bete sig som vi sa, det hette ibland att vi barn var avundsjuka på att vi inte fick ha vår pappa för oss själva. Tydligen vanligt enligt andra vuxna. Det var först i övre tonåren som andra verkligen började förstå hur dåligt vi mådde där och mamma mår än i dag dåligt över att hon inte förstod fullt ut och satte ner foten. Inget som hon skulle behöva göra dock utan något vår far skulle ha gjort.
    Nu är jag snart trettio år men känner än i dag att detta satt spår i min personlighet, en underliggande nervositet som jag alltid bär med mig efter att varannan vecka gått runt och varit rädd i mitt egna hem.

  117. Nona skriver:

    Dessa människor sociopater, 1/20 i vårat samhälle är det.
    De dras till ryggradslösa människor tyvärr. En ”häxa” fräste bort mig från den enda förälder jag hade (hade vuxit med bara honom om var 17år) och han dog förra året, neddrogad och med lungödem. Lämnade efter sig ett testamente, skrivet ett par veckor innan sin död.’: häxan ska ha allt… Nu mindre än ett år senare är häxan omgift med advokaten som bevittnade och utfärdade testamentet………

  118. Anonym skriver:

    TACK! Tack för att du skrev om det här ämnet som så många helst vill förtränga – precis som jag. Det var precis som att läsa om sin egen uppväxt, sina egna känslor och tankar. Just som i din situation finns ingen kontakt där längre på många år och det är rent ut sagt tragiskt att det ska behöva bli så på grund av en person som inte kan kontrollera sin svartsjuka gentemot ett BARN..

    Skriv gärna mer om ämnet. Det behöver lyftas upp!

  119. katarina skriver:

    Bra, ärligt och personligt skrivet!

  120. En Paganist skriver:

    Använd inte Häxa som ett negativt ord är du snäll. Wiccaner och Peganister kan ta illa vid. Tex Jag själv.
    Om du ska göra ett inlägg där du försöker få fram hur dålig din styvmamma var, använd inte smeknamn. Var bättre. Fight hate with love.

  121. Ida skriver:

    Jätte bra skrivet. När jag var 11 blev min pappa tillsammans med en tjej. Hon var snäll i början men sen när pappa inte var hemma kunde hon sitta framför mig och säga att jag var ful och äcklig. Min pappa är inte mycket bättre han. Dom sa tillsammans att jag var så tjock så fom lät mig bara äta en gång om dagen. Pappas andra barn och hennes dotter kunde sitta och titta på tv eller spela dataspel när jag fick städa hela huset och jag fick ingen hjälp av nån!! Min pappa sa rakt ut framför mig och min bror att han skulle sätta oss på barnhem om mamma inte orkade med oss. Han sa att han inte ville träffa min bror för att han har ADHD. Men han träffar mina andra två halvsyskon. Mrn sen tog det slut mellan dom men han träffade en annan tjej och gifte sig och det blev samma gammla visa där.

  122. Carro skriver:

    Halloj ! Håller med om precis just en sak ryggradslösa Pappor och deras häxor till ex som tror att bara för att man har barn ihop äger man för alltid mannen, är extremt rädd att hon den nya kommer vara en bättre ”mamma”, ljuger, hotar och använder barnen som maktmedel…och mannen säger aldrig ifrån utan nya frun får finna sig i att ha ex häxorna styrandes i sitt hem och fyller barnen med så mkt ondska att hälften vore nog

  123. RR skriver:

    Precis som du skriver, jag vet inte om jag vågar dela detta. Skulle gärna vilja! Känner igen mig i allt du skriver. Min pappas fru hatade mig, så fort jag vistades utanför mitt rum fixa jag höra att jag var i vägen. Därför så lämnade jag aldrig mitt rum, men på något sätt kyckades hon hata mig varfall. Hon gjorde alla möjliga försök på att frys ut mig. Hon dukade ibland inte till mig när ”familjen” skulle äta middag. Bättrade för mig hur vidrig min mamma var. Jag bara kände hur hennes ögon brände i min nacke så fort jag klev utanför mitt rum. Jag stod ut i så många år, och utvecklades tillslut till en apatisk person.
    EN dag så ska jag ta mig här ifrån tänkte jag. Min pappa stod aldrig upp för mig. Hade jag kunnat flytta hade jag gjort det för länge sedan, men min mamma flyttade ner till Skåne när jag var 14.
    När jag fyllde 18 fick jag längre inte bo kvar i mitt rum, men dom lämnade mig ett val som jag än idag får rysningar av… Min lillebror som fyllde 4, behövde mitt rum. Tydligen behöver en 4 åring mer plats en en 18 åring. Dom rensade ut en garderob där vi då hade kläder, utan fönster. Där tyckte dom att jag skulle bo.
    Jag kände mig så förolämpad att jag flyttade ut till min mormors landställe 1,5 timme utanför Stockholm, ett hus mitt i skogen, bussen gick 3 gånger per dag. Och jag pluggade i Stockholm. För att hinna gick jag upp 05:00 på morgonen för att hinna till skolan 08. För att sen komma hem 22:00 varje kväll.
    Jag kommer aldrig förlåta honom eller henne för detta. Vi pratar inte längre.
    Det jag vill säga med detta 6 år senare är, kan man så ska man stå på sig! Bara för att man är i tonåren är man inte dum, man beter sig inte alltid som en tonåring onödan.

  124. Louise skriver:

    Klockren! (Hög igenkänningsfaktor) Härligt att du tar upp det. Det är ju vanligare än vad man kanske tror tyvärr…

  125. C skriver:

    Kan det vara så att dessa män alltid faller för Häxor ? De har aldrig haft en ryggrad utan förlitar sig på att kvinnan styr och leder honom ? Nya frun va en häxa och kanske åxå även den gamla

  126. Caroline T skriver:

    Jag förstår att du är arg och sårad, det skulle jag också vara om jag hamnade i en sådan situation. Men jag tror tyvärr inte det hjälper situationen om man börjar slänga skällsord som häxa och ryggradslös framför sig. De personer som du vill ska ta till sig din text och ändra sitt beteende, kommer troligtvis inte göra det om de får höra att de är häxor och ryggradslösa. Det rimmar ganska illa med budskapet du vill få fram.
    Det är absolut bra att ämnet tas upp och diskuterat, men det går väl att göra utan skällsord? Genom att komma till botten med problemet och uppmärksamma personerna själva på sitt beteende, på ett respektfullt vis ger mer än att slänga skällsord efter dem.

  127. Jerry skriver:

    tråkigt att höra, men det finns även mammor som gör allt för att radera barnens biologiska pappa från dem. Tyvärr så lyckas de också trots pappan kämpar för dem mot alla ods och myndigheternas mamma syn. Även där inte finns något som säger att pappan är oduglig. Men fan va man känner sig oduglig när där finns inget att anmärka på men trots det få höra att nej du ska träffa dina barn mindre. Förstår faktiskt pappor att de ger upp. Pappor kämpar i motvind när det gäller barn, när de verkligen vill ha dem men får inte pga att alla myndigheter enbart jobbar för mammorna och inte barnen…..

  128. Allipon skriver:

    Jag träffade min sambo för 11 år sedan. Då hade han och exet separerat för 1 år sedan. Dom har en gemensam son då på 3 år. Ibörjan fungerade allt jättebra. Jag hade grabben när pappa jobbade för att slippa dagis. Vi jobbade skift och la schemat så grabben så lite som möjligt skulle behöva vara på dagis dom veckorna vi hade honom. Vi hade då varannan vecka. Efter 6 mån började exet ringa, skicka sms mm gapade, skrek, skickade anklagande sms och hot. Hon ville bestämma allt från att hämta sonen tidigare, lämna hem honom senare, hämta honom när mor och son blivit osams, då fortfarande 3 år, för hon är ju faktiskt hans mamma. Hon ville inte ha honom hemma när dom blivit osams, vilket var ofta. Hon kunde kräva att vi skulle avboka tex lord av the dance biljetterna för att ha sonen istället, då hon inte orkade för att dom blivit osams. Hon smutskastade mig i flera år. Hon kom med obehagliga anklagelser. Vi har varit i möten med henne och soc, hur många gånger som helst. Vi erbjöd att ta hem sonen boendes hos oss, då hon alltid ansåg honom som jobbig. Detta trots att hon alltid har haft mor och farföräldrar som också hjälpt till att avlasta henne, den veckan som sonen varit hos henne.När vi sen fick vårt 2 gemensamma barn eskalerade x-et elakheterna. Så visst finns häxor och den största jag mött är den biologiska mamman.
    Förlåt för långt inlägg..

  129. Susan skriver:

    Mun ryggradslöse pappa gjorde exakt som din pappa Elaine, men främst för att straffa min mamma som lämnade honom. Ju ledsnare jag blev desto argare blev lin mamma och hon hade lyckats med sin uppgift! Min pappa har tre barn med en ny kvinna och de fick tre bar. Hon gav honom ett ultimatum att antingen skulle jag försvinna ur deras liv eller hon. Hon valde henne och jag har inte haft kontakt med honom sedan jag var barn. Hans tre barn vet inte att jag existerar därför att hon inte vill att han får kontakt med mig och min mamma. Patetiskt och ryggradslöst.

  130. A skriver:

    Elain du är vuxen nog att inse att du inte vill ha kontakt med din pappa för han varit en ryggradslös mes men du försvarar honom ändå innerst inne genom att skylla hans svek på hans nya? Öppna ögonen bruden…..

  131. Birgitta skriver:

    Ja det är skamligt att man kan välja bort sitt eget kött och blod…Trodde aldrig det skulle hända, men tyvärr hände det iaf…Fy f*n för känslokalla idioter, onskan själv är hon..

  132. Anna skriver:

    Detta är fruktansvärt! Lever själv i en relation där min man som har 2 barn som inte vill ha kontakt med honom för en tidigare dålig relation. Det har fungerat bra mellan mig och barnen och stundvis varit kaos. Det var en mycket dålig relation som de haft till pappans ex och jag är i dagsläget, den enda som det ena barnet pratar med och alltså inte alls med pappan. Hur gör man när barnet vill hålla kontakten med mig med ej pappan? Barnen är så besvikna på pappans val av hans förra äktenskap att de inte vill prata med honom. Jag sitter mellan barnen och pappan som en mellanhand och får förmedla. Mamman till barnen har varit en fungerande länk tidigare men ej längre. Jag har varken gjort rätt eller fel för dessa barnen mer än att finnas där för dom. Så hur gör man om man hamnat som medlare mellan vuxna barn och en pappa som inte lyckats ha bra relation till barnens mamma?

    • Peter skriver:

      Häxan är fel att skylla på!
      Mamma och pappa till barnet måste ha en väl fungerande relation för att allt ska bli bra.

      I mitt fall har jag ett ex alltså mina barns mamma som inte accepterat att hon inte bestämmer över mig och barnen. Jag vill tex att barnen skulle sova i sina egna sängar och då ringde hon åtskilda gånger skällde ut mig för hur barnen skulle sova. Bara där skar det sig för hur vida mitt liv med barnen skulle se ut. Man kuvade sig till sist och mamman fick rätt annars fick jag skäll. Så hur tror ni min fru har det idag med mina 2 tonårsdöttrar som bara ringer mamma och så är det kört för oss?! Så jag förstår hur det kan vara när man vill vara pappa till sina barn! Men kan inte leva ett eget liv! Häxan i mitt liv är mamman inte min fina fru som mår dåligt av att det blir bråk av det lilla!

  133. Mia skriver:

    Jag har varit med dom precis samma sak. min ex man var precis så ryggradslös när han lät en häxa flytta in och kastade ut våra barn. Men jag krigade! Kontaktade familjerådgivningen och bad dem hjälpa mina barn att få vara med sin pappa. Detta gjorde susen. De tog in honom för samtal och ”väckte” honom. Lång kamp, men kvinnan åkte till slut ut och barnen fick komma tillbaka och har nu en väldigt bra relation med pappan. De var då 8 och 11 år. Så kriga och ge inte upp. Hjälp finns att få!

  134. Simon Persson skriver:

    Tror inte det är såhär

    Kan dock köpa att det upplevs så

    Kan fan inte finnas en så korkade genomrutten kärring som gör så mot en vänlig själ

  135. Jeanette skriver:

    Finns gott om häxor och korkade karlar. Män är ofta psykologiskt okunniga och fattar inte vad som händer. Min pappa trodde på allt hon hittade på och har än idag inte fattat att hon matförgiftade mig flera gånger. Kött som legat ute ett dygn, kunde jag få till middag. Köket var hennes. Gjorde tarmrening som vuxen och hade magen full av spolmask.

  136. Maria skriver:

    Wow, varje ord är så mitt i prick med hur mitt liv ser ut 🙁 Jag är i 30-årsåldern och har har haft en häxa i mitt liv sen tonåren. Det är vidrigt hur vuxna människor kan bete sig och hur ens egen förälder kan förblindas och förändras. Det är en stor sorg. Vill inget hellre än att dela detta, men vågat inte – just för att inte göra saker och ting värre än det redan är 🙁

  137. pia-mari skriver:

    Utan att på något sätt ta udden ur budskapet i inlägget eller från kommentaren till inlägget, skulle jag vilja dela med mig av min erfarenhet. Jag har varit den nya kvinnan ”bonus mamman” och är det igen. Första gången blev jag motarbetad av flickans mamma. Jag tog till mig flickan och ville att hon skulle känna samma samhörighet i vår nykonstellation som mina döttrar gjorde. De levde hos oss på fullttid. Jag blev ifrågasatt och baktalad av flickans mamma och tillslut gick vår relation sönder. I detta fall var det en fruktansvärd upplevelse för min dåvarande sambo, flickans pappa. Vi försökte med allt för att få lugn och ro och få leva vårt liv.
    Idag har jag träffat en ny med två gudomliga underbara barn. En flicka och en pojke 12 o 14 år. Med mitt bagage visste jag inte hur jag skulle göra. Jag tänkte som många skrivit att jag håller låg profil och låter pappan sköta ”uppfostran”. Det blev så fel. Jag blev en otydlig vuxen som barnen inte visste var de hade. Jag har ändrat min framtoning och är nu delaktig i allt. Tar beslut, tar diskussioner när det behövs. Vi har idag en trygg och fin relation och jag och deras pappa har lika värderingar och tänker lika i umgänget. Det är nog viktigast! Jag vet och har mött den svartsjuka som beskrivit. Fast att stångas med ett ex, mamma eller pappa till barnen, som bara vill förstöra kan vara lika förödande för barn bara svårare att för ett barn förstå. Min mamma eller min pappa har förstört min möjlighet till en trygg tillvaro i min ”nya” familjekonstellation.
    Kram

    • Smilla skriver:

      Hej Pia -Marie ! Jag har haft det exakt som du och varit hatad av exet och därmed barnen, hur mycket jag än försökte blev det bara värre då exet blev mer svartsjuk så jag lämnade relationen efter flera års kämpande, när jag insåg att vad jag än gjorde skulle situationen inte bli bättre. Nu har jag just träffat en ny med en tonårsdotter och är såå nervös… Kram

  138. Grubblande grabben skriver:

    Hej! Jag känner igen mycket i detta och det är väldigt bra skrivet. Många kommentarer är gripande, men jag känner själv att man verkar missrikta sin ilska och besvikelse på sin förälders nya? Att denna påverkat ens förälder att göra detta val? Ansvaret ligger på ens förälder som gör detta val oavsett vad bakgrunden är. Att välja något över sitt eget barn, att behandla barn olika.. Det är helt vansinnigt och jag har själv blivit utsatt för detta, men jag väljer min far som den jag skyller detta på. Detta är något han har valt och något han får stå för och det är något man aldrig kan reparera. Faktiskt så är det först då jag själv blivit förälder då jag uppmärksammat hur sjukt detta är, tidigare har jag själv försökt normalisera detta. Tror det är vanligt för hur det än är så är mamma mamma och pappa pappa…

  139. Julia skriver:

    Jag var 4 år när min pappa träffade en ny. Jag var som tur var bara där varannan helg. Jag fick inte krama min egen pappa för Häxan. Jag fick inte ge honom teckningar. Jag fick inte finnas till i det huset. Min lillasyster kom och det blev en aning bättre men jag fick stora psykiska ärr efter mina år i den miljön. De är inte tillsammans längre, men trots samtal mellan min psykolog, pappa och mig så har våran relation inte blivit bättre 20 år senare och jag kommer aldrig att känna att han är min pappa. Jag säger pappa för att det är den termen man använder för att andra ska förstå vem jag menar, men han kommer aldrig kännas som en pappa för mig.

  140. Sobayo skriver:

    Så jävla bra skrivit…

  141. Mauritz skriver:

    Jag är en av dom där ryggradslösa papporna,…gick igenom ett helvete ett antal år, då jag levde med mitt livs stora kärlek. Situationen var så bisarr, overklig, jag trodde hela tiden det pågick att det skulle gå över, ” bara vi får ett eget barn”…Den kvinnan avskydde mitt fina barn, förmodligen visste hon inte själv varför.
    Nu är mitt barn vuxen, vi har pratat mycket om det som hände under dom där åren, det kom fram att hen inte kände sig hemma var sig hos sin mammas nya familj eller hos sin pappas, hon kände sig alltid oönskad och utanför. Fyf-an vad det svider, …Till er som märker av minsta tendens hos en ny partner på svartsjuka mot dina barn vill jag bara säga,..packa väskan och spring!

  142. Anneli skriver:

    Känner starkt med dig. Har sagt upp kontakten med min pappa för cirka 2,5 år sedan, då det tog mer energi än vad det gav att träffa han och hans nya…
    Finns allt för många historier med besvikelse, ilska och tårar som huvudingredienser. Den stora skillnaden på min mamma och pappa kan dock sammanfattas så här:
    Min pappa blev arg på mig om jag frågade honom om bara han och jag kunde umgås själva någon gång. Min mamma blir glad om jag skulle be om ”egentid” med henne, vilket jag aldrig behöver eftersom hon ger mig det av eget behov. ?

  143. Helene skriver:

    Förbannad, ledsen, besviken det är nog alla negativa känslor jag känner inför min dotters pappa och hans fd sambo läkaren de har utsatt MIN FINA dotter för psykisk misshandel i flera år så hon tog skada! När symtomen var ett faktum då hävdade de att hon hade en neurologisk skada och uppmanade psykolog på alla hennes såkallade fel symtom. Det gick så långt att min dotter inte tog in något i skolan och fick gå om en klass. En dag ringer skolan, jag måste komma omg. Min dotter är stel som en pinne och är sig inte lik efter helgen hos pappan. Kramar om min dotter och hon fallet redlöst ut i gråt berättar för rektor lärare vad hon varit utsatt för i alla dessa år! Min dotter får inte åka dit mer! Hur i helvete kan man göra så mot ett barn? Saker som varit förträngda poppar upp som svampar och jag blir lika chockad varje gång fortfarande. Jag har gjort allt för min dotter för att skydda henne men jag kunde inte skydda henne från hennes egen pappa och vart händer det otänkbara, hos närmaste pappan! Jag lever i en mardröm!!! Min dotter kommer aldrig utsättas mer ❤ ingen rör min dotter igen!/Helene

  144. Lena skriver:

    Har inte träffat min ryggradslösa pappa på 10 år. När han träffa en ny kvinna försvann hans intresse för sin gamla familj och skaffade en ny i Norge. Han glömde sina barnbarn som var hans allt innan.. Vet inte om han lever idag. Bryr mig inte heller.

  145. susanne skriver:

    Bra att detta tas upp, men vi får inte glömma mammorna som sätter käppar i hjulen när ryggladslösa pappan träffar en ny partner…dom är imte roliga någonstans 🙁 being there …don’t understand that <\3

  146. Anna skriver:

    Eller så kan vi prata om dom här jävla häxorna till mammor som blir svartsjuka när barnen tycker om pappans nya tjej och snackar massa skit om denne till barnen. Och på det viset förstör allting som var jätte bra. Men nej då allt ska skyllas på den nya kvinnan

  147. Stefan skriver:

    Hej. :'( Tack för detta inlägg. Jag är den där ryggradslösa pappan. Min nya kvinna vill att jag väljer bort mina 2 första barn. Har haft dem 50 % sen jag separerade.
    Nu får de va nog. Jag väljer självklart mina barn!
    Har dock 2 med min nya…. som jag nu endast kommer träffa mindre pga av denna ”häxans” ultimatum….
    Tack igen för denya text

  148. Lollo skriver:

    Finns som sagt också mammor som är häxor, borde väl inläggsskaparen förstå med tanke på att hon inte ens kunde bo med sin mamma pga bråk hela tiden. Men nej, skyll allt på bonusmamman! Kanske var en anledning att hon inte kunde bo hos sin mamma? Bara en tanke..

    Har två bonusbarn och ett ”eget”, ser dem som syskon och tar dem som mina egna! Men mamman vänder den 9-årige sonen mot mig som blir indirekt elak och försöker stöta bort mig från hans pappa. Jag blir ledsen och deprimerad, och efter ett halvår så står jag i valet och kvalet om jag ska lämna ?

  149. Pappa skriver:

    Hej

    Bra skrivet. Tråkig historia. Jag har två barn från tidigare äktenskap och ny fru (som inte är en häxa eller superbonusmorsa heller). Det märks att hon är lite irriterad på mina barn eller har låg tolerans mot dem när de låter eller skräpar ner. Oftast går hon på mig eller blir små sur. Hon tycker att jag ska hålla koll på dem. Detta gör mig arg och jag gillar inte att hon går och smålackar på mina barn. Är de längre hos mig så blir hon trött och stressad över det. Hon har också många positiva sidor och ett av barnen verkar gilla henne mycket. Hon är också ganska rättvis mellan vårt gemensamma barn och mina egna barn. Hon är mån om att de har en relation. Det andra barnet (äldsta) blir surt tillbaka och tycker väl att hon inte ska komma hit och försöka styra.

    Vad jag försöker säga är väl att det finns hopp och frugan inte har gått över till den mörka sidan och blivit en häxa. Men hur hanterar man detta på ett bra sätt? Nu är det en källa till konflikt mellan mig och min fru.

  150. Linda skriver:

    Har själv vuxit upp med pappa och hans nya fru.. känner igen mig exakt i att aldrig få följa med på semestrar, Liseberg eller andra roliga saker han och hennes barn gjorde. Det gör ont än idag och tänka på faktiskt. Med åren har pappas fru ändrat sig enormt mycket och idag har vi en väldigt bra kontakt. Vi har aldrig pratat om hur det var när vi var små..

    Nu är jag sambo med en man som har tre barn sedan tidigare och vi har ett gemensamt. Jag älskar mina extraungar och gör allt med dem som jag gör med ”min egna”. Här är det istället mannens ex som ställer till det för oss alla. Ett av barnen har nu flyttat hem till oss på heltid.. kanske fler följer. Att använda sina barn för o straffa sitt ex det förlorar man på i längden.. det borde fler tänka på. Blod är inte tjockare än vatten!

  151. Johanna skriver:

    Vad jag känner igen mig i dina känslor. Att aldrig känna att man duger till, att aldrig kunna falla tillbaka på någon, utan behöver lära sig att ta hand om sig själv så tidigt för att man känner att man inte kan lita på någon i hela världen. Det här plågar mig fortfarande och jag kan knappt öppna upp mig eller komma nära nya människor pga en enorm rädsla. Jag är 24 år och har går i terapi i 1,5 år nu för detta.
    Presterar högt och är ”den mest målmedvetna många träffat”. Ja, man känner sig tvungen att göra det när man bara kan lita på sig själv.
    Att ha två föräldrar som träffar nya och prioriterar sina barn därefter. Att känna att man måste vara värdelös om inte ens egna föräldrar vill finnas där.
    Jag lever redan nu för mina framtida barn. De är mitt allt och jag älskar dem redan till döds.
    Mina framtida barn får mig att orka och får mig att vilja må bra i allt det här.
    Jag ska aldrig ge dem dessa känslor. Jag sätter dem redan först och det kommer jag att fortsätta med tills den dagen jag dör. Låter kanske sjukt, men att få ge mina barn den tryggheten jag aldrig fick är den finaste gåvan av alla.

    Kramar till alla er därute som på något sätt inte känt er som de riktiga diamanter som ni är. Ni är det bästa era föräldrar någonsin kunnat få och om de inte inser vad de har så tycker jag jävligt synd om dem. Vi är så jäkla grymma som växer som människor trots detta. Heja oss.

  152. Annica skriver:

    Jag är den där hemska häxan. I mina bonusbarns och deras mammas ögon. Det tror jag i alla fall. De har gjort sitt bästa för att låt mig veta det. I deras ögon är det så. I mina ögon ser det lite annat ut. Ur min synvinkel så har jag försökt att få saker och ting att funka. Men från mitt håll så ser jag att sambons och mitt förhållande har motarbetats kraftigt sen dag ett av mannens barns mamma. Ur mina ögon är jag och deras mamma mycket olika och barnen har berättat om vilka konstiga saker jag säger el gör o mamman har bekräftat hur dåligt det är vilket har fortsatt i en negativ spiral. I mammans ögon har barnen tyckt illa om mig o därför måste jag bort. I mina ögon spelar saker som att underblåsa barnens argument med ”jävla kärring”, gå tre meter framför om vi träffats samt inte svara på tilltal (ett hej) o från början säga till barnen att de inte behöver svara på tilltal från mig spelat in i deras åsikt om mig. Vidare skulle jag säga att det oxå spelar in att mamman anser sig ha bestämmanderätt över tid och saker i värt hem. Ur mammans synvinkel stöttar hon såklart barnen.

    Ju mindre kommunikation det finns, ju mer häxeristatus kommer det uppkomma.

    Rollen som ”bonusmamma” (avskyr ordet) är kantat rätt mkt med många och stora ansvar men om du som kvinna ens andas rättighet (dvs har åsikter om hur saker ska vara i ert gemensamma hem) så är det i princip offentlig avrättning direkt.

    Som ”bonusmamma” avkrävs du SJÄLVKLART (du har ju valt en man med barn så då får du fanimig hålla klaffen o anpassa dig) sätta av tid, pengar och engagemang men ska inte så mkt som tänka att du har rätt att ställa motkrav.

    Du ska anta den roll som kvinna som du historiskt sett haft (dvs vara mamma) men du tillåts å andra sidan inte ha det… Väldigt svår ekvation.

    Jag ifrågasätter till viss del Elaine Eksvärds argumentation. Hon skriver om den avundsjuka häxan som hans pappa bodde med. Jag skulle vilja veta mer om varför kvinnan kände sig stressad av Elaine när hon var där. Hur var Elaines inställning o utryck mot kvinnan.

    En viktig aspekt i detta är bioföräldern i hemmet men även bioföräldern i det andra hemmet har, vad jag skulle säga, en avgörande roll till hur relationen mellan barn och en ny människa blir.

    Jag tror absolut att dessa häxor som Elaine Eksvärd skriver om finns men min erfarenhet är att (när man börjar fråga lite mer om bakomliggande orsaker) de inte är så många. Snarare har jag sett att häxan har blivit motarbetad från start.

    Ngt jag håller med Elaine om är biopappans ansvar! Det är ofta mannen är loj och inte står upp så mycket han borde. Mot ALLA – exet, barn samt sin partner han valt att leva med. Hade det skett så tror jag vi sett en helt annan fokusering på problemet. För lets face it, problem finns det. Svaret på lösningen verkar däremot bara förstärka sprickorna i den fula sagan som styvfamiljslivet många gånger är.

    • Johanna skriver:

      Annica.
      Jag har full förståelse för att en bonusmammas roll inte är enkel. Respekt. Detta kan dock ALDRIG skrivas över på barnens axlar. Alla barn har rätt att vara ”jobbiga”. Det är en stor press att sätta på ett barn att hen inte ska få vara ”jobbig” eller må dåligt över situationen. Alla barn tycker inte att det är roligt att få en ny familj, och då blir det ibland motstånd. För barn är – barn – och bör aldrig fråntas rätten att vara just det.

      • Annica skriver:

        Hej Johanna,

        Tack för din återkoppling. Jag förstår dock inte fullt ut kopplingen till det jag skrivit. Det första, gällande rollen, är inte så mkt att orda om. Det andra kopplar jag inte riktigt hur det är kopplat till min text. Uppfattar du någonstans att jag skriver att barn inte få vara jobbiga eller att det är barnens fel så förtydliga gärna så jag kan förklara hur jag menar. Jag tolkar ditt svar som att det skulle kunna anas i det jag skrivit.

        Men för att ta upp det du tar upp: Vilket barn är INTE jobbigt eller omständigt, speciellt i pubertet eller utvecklingssprång? Vi har fyra barn i vår familj varav två är mina biologiska. Olika åldrar, olika jobbigheter – såklart! Även individualitet spelar in. Och vilken förälder är INTE jobbig i barns ögon? Skillnaden jag märker på mig själv gällande bio- o bonusbarn är att irritationen kommer senare för mina barn än mannens men jag reagerar långt senare på mannens än mina egna (dvs den snabbare irritationen säger jag ifrån senare på). Jag blir inte tillnärmelsevis lika arg på de heller. Och trots att mannens kan bli långt mer arg på sina barn än vad jag har blivit på de (har höjt rösten en gång under sju år) så är det mig de framför till sin mamma. Jag är sur, jag säger ditten, jag säger datten. Jag har blivit beskylld för att ta deras saker ifrån de o gömt undan de (de som känner mig skulle sätta lögner och att stjäla som sista personlighetsdrag. Ärlighet, öppenhet och tillit är det jag värdesätter i en relation), jag har tyckt det varit tråkigt att de ska laga mat de har lärt sig hos sin mamma (min version är att jag var otroligt tacksam den gången de föreslog att laga fisk, jag kom med glada tillrop över att de kom med nytt recept och dessutom fisk som stora barnet i princip vägrar hos oss. Av den anledningen äter vi inte det här), de får inte prata om sin mamma, lillebror el hans pappa hos oss (jag uppmuntrar barnen att prata om sitt andra hem eftersom det är deras viktigaste del i livet).

        Att barn ska få lov att vara jobbiga är en sak. Men uppväxt handlar även om ideal o moral. När den ser olika ut i olika hem så kan det bli svårt.

        På samma sätt som jag varit den elaka styvmodern så har oxå mina bonusbarn varit momsbarn. Precis som vi oå varit bonusmamma och bonusbarn.

        Jag tycker du är en bra aspekt på spåren – relationerna är inte självvalda. Barnen har inte valt mig och jag har inte valt de. Det är påtvingade relationer. Även om de skulle vara fantastiska o fullt smidiga så är de påtvingade. Det får man aldrig glömma.

        Ordet ”press” tycker jag beskriver familjekonstellationen väldigt bra. Det är väldigt mycket press på alla parter i en styvfamilj. Men jag menar att samhället haltar oerhört. Det finns knappt någon hjälp att få. Du är utelämnad till dig själv i princip. Samhället är inställd på kärnfamiljen. Och det menar jag rimmar illa med tanke på så som familjeutvecklingen ser ut. En bonusfamilj ska först anta problemen som kan uppkomma i en kärnfamilj men oxå ta sig an utmaningarna som styv-/bonusfamiljen innebär. Utan vägledning eller information. Rackarns dålig ekvation. Speciellt om den tänkta bonusfamiljen blir en styvfamilj.

  153. Marie skriver:

    Råkade hamna på den här tråden när jag googlade bonusmamma. Ja visst är det så att den skamfyllda svartsjuka man kan känna mot sitt bonusbarn aldrig får gå ut över just barnet. Jag förstår också vreden i att ha blivit behandlad som du beskriver. Men jag är en av de där styvmödrarna som jobbar hårt med mig själv för att hantera de känslor det innebär att leva med någon annans barn, att känna sig utanför, att sakna sina egna vuxna barn, att inte ha samma ”rätt” att uppfostra och säga ifrån som i kärnfamiljen, att känna ,gud förbjude, svartsjuka, att inte bli lyssnad på och alltid vara den som ska anpassa sig efter befintliga normer och obefintliga krav. Jag förstår att det kan vara hemskt att bli bonusbarn till en kvinna man inte valt att bo med. Att det finns massor av ryggradslösa män som sviker sina barn, men också sviker sina nya kvinnor. Jag respekterar de känslorna och upplevelserna till fullo men jag önskar och hoppas att det finns de där ute som också förstår den svåra roll pappas nya kvinna har.

    • Annica skriver:

      Tack för att du delar med dig Christine!

      Jag tycker dina ord är viktiga och väldigt sanna. Gud förbjude att man skulle känna de känslorna du skriver om, men endast till dina styvbarn. Om du känner irritation eller trötthet inför dina biologiska barn o uttalar det, då är det ett helt annat ok på det. Något jag har väldigt svårt att förstå.

  154. Zippo skriver:

    Tack

  155. Kent skriver:

    Råkade surfa in o läste vad du skrivit. Det satt mitt i prick. Jag får så dåligt samvete. Exakt sådär hade vi det ett tag. Ny fru som verkligen ville visa sina bästa sidor men ett år senare var det fullt krig med barnen. Elak och helt förbytt ville hon göra deras veckoslut till en mardröm och det slutade med att barnen inte ville komma till mej. En del har jag vetat om men mycket har skett i skymundan berättar barnen nu många år senare. Försökte reda upp allt men antagligen för sent. Barnen är nu större o vet att uppföra sej men hatar henne antagligen ordentligt. Jag pratade mycket o länge med ungarna nåt år sen, bad om ursäkt o lyssnade på vad dom hade att säga. Tårarna rann och dom lastade ur sej allt skit. Jag kommer aldrig att göra om vad jag har gjort men min fru håller sej borta då mina barn kommer på besök. Klart dom känner sej ovälkomna. Träffar dom gärna hemma hos dom eller ute nånstans. Relationen med min fru är och förblir skadad, verkar inte som om nåt kan räddas. Vi är inte det par vi en gång var utan kommer och går på egna nöjen och träffar våra egna barn själva utan den andra. Gissar att det är en tidsfråga innan vi skiljs. Men vi har båda fått en del sjukdomar att dras med nu och ingen av oss orkar väl ta steget o skiljas fullt ut utan nu just lever vi nån sorts kompisliv fast vi är inte mycket till kompisar heller. Vi har blivit rätt duktiga på att såra varandra om man säger så. Jag är helt slut o går i terapi o vet snart inte in o ut på någonting, rätt hopplöst läge alltså.

    • Annica skriver:

      Hej Kent,

      Tack för att du delar med dig!

      Har du frågat din fru varför hon började bete sig elakt (som är din uppfattning)? Har du frågat om hur hennes uppfattning om situationen är? Jag är inte insatt i ert liv mer än det du skriver men oftast har myntet två sidor.

      Satt ni ner o pratade om vilka roller ni skulle ha i familjen i början? Vad ville din fru ha för roll, vad ville du att hon skulle ha för roll osv?

      Jag kan tänka mig att barnen här har samma känsla, att jag varit den elaka häxan som ”bara bestämt o blivit sur för saker”. Min version är att jag haft mandat som vuxen som nummer tre över regler i vårt hem, att pappa bett mig ”upprätthålla regler” när jag varit hemma mest men sen inte backat upp mig när jag gjort detta o barnen inte gillat att jag sagt till (över huvud taget). Vidare är att barnen aktivt mobbat ut mig och att barnens mamma aktivt agerat för att det skulle bli så samt underblåst när det skett. Min version är oxå att pappan INTE tagit det ansvar han borde för att vår relation skulle bli så bra som möjligt. Han är nyckeln i allas relation.

      För att rädda min och mannens relation så har jag valt att inte säga någonting till mannens barn, absolut inte kommentera någonting någonsin för att det inte skulle kunna finnas någon som helst möjlighet för barnen att missuppfatta el använda det jag säger till något negativt.

      Men det är ju oxå på bekostnad av mig o mina barn. Det påverkar oss o jag kan tex inte förklara varför vissa barn i familjen får göra vissa saker när pappa o mamma säger att de två minsta inte får det. Jättesvår situation o i mitt tycke en funktionell dynfunktionalitet.

    • Josef skriver:

      Ta ut taggen och du kommer börja må mycket bättre, kanske inte direkt i början mem definitivt senare. Gör något nytt o skoj o andas lite frisk luft för att få in lite kreativ energi. Livet är inte värt att leva i spillror. Ju förr desto bättre.

  156. Annica (igen) skriver:

    …glömde fråga…

    Du skriver att hon ville visa sig med sina bästa sidor men att det ett år senare var fullt krig med barnen.

    Var stod du i detta? Hur visade du att detta inte var ok (från något håll)? Hur blev det så förbytt? Varför blev hon, som du beskriver det, elak?

  157. Alexandra skriver:

    Precis det du skriver kunde jag ha skrivit. Jag känner igen mig i detaljerna så otroligt väl. Såhär 10 är efter allt skit som hände har jag fortfarande ingen kontakt med min pappa. Och jag har Inga planer på att ta upp den kontakten heller. Han är fortfarande tillsammans med häxan. Och i detta vidriga svartsjukedrama har även lett till att min pappa inte har någon kontakt med sin bror, övriga familjemedlemmar eller tidigare vänner heller. Jag har gråtit för mycket och jag har blivit sviken för många gånger för att jag ens ska orka bry mig längre.

  158. Swilma skriver:

    Finns även ryggradslösa mammor, som försvårat kontakten med pappan,efter en separation tom efter 5 år,och använt sig av barnen för sin egen kamp! Det kallar jag att beröva sina barn rätten till båda föräldrar! Det finns både ock! Inte alltid pappor som felar!

  159. "Häxan" eller extramamman skriver:

    Jag är väl den där ”Häxan” som du skriver om eftersom jag är bonusmamma, vi har skaffat gemensamt barn. Med handen på hjärtat måste jag säga att vi inte alls kommer bra överens jag och barnet då mamman alltid haft agg emot mig så att säga ”den nya”, alla hyss, trots och hat och skrik skriks på mig. Däremot måste jag väl säga att även om våran relation inte är den bästa så valde jag och pappan att vi ville dela vårt liv tillsammans, med detta så innebär de att älska och se barnet som sitt eget -det är ingenting som man ens ska debattera om, det bara är så! Visst kan man känna ibland att det hade vart otroligt mycket enklare ifall barnet flyttade, men hur bra hade alla parter mått då? Man har sin mamma och sin pappa och de ska finnas där i alla väder, man ska alltid få vara välkommen i sitt hem. Däremot är jag väldigt strikt och vi har skapat nya regler i ”nya familjen” som inte är så ny längre, man äter bara godis på lördagar, man plockar iordning leksaker och man får inte lov att bestämma och göra precis som man vill när man är relativt liten ännu, det är ju någonting som gäller för det gemensamma barnet också.
    Jag beklagar din situation i uppväxten, jag tror att den speglar mycket på din syn på nya fruar och män, och även om jag troligtvis är en häxa i dina ögon så tycker jag att du borde se runt omkring att det inte är så överallt bara för att man är extramamma eller extrapappa.
    Jag hoppas att du förstår vad jag menar även fall du inte håller med.

  160. Amanda skriver:

    Har själv småsyskon som inte vet att jag finns. För att min sk pappas nya fru inte ville veta av mig. Mitt ex bröt jag med mycket pga att han redan hade 4 barn från 2 relationer med 10 års mellanrum. Tyckte om hans barn mycket och fann min roll för dem. Han var inte oäven att skaffa barn även med mig. Men med tiden såg jag att han försökte lämpa över äldsta dottern med adhd-problematik på mamman , och hänvisade till att de små behövde hans tid mer och att han inte orkade även hennes problematik . Kort därpå sa jag tack och hej. Skaffar man barn tar man hand om dem. Är mitt motto. Vad skulle hänt om jag fick mina barn, skulle han ”stött bort” båda de äldsta då?

    • Annica Andrén skriver:

      Vad ledsen jag blir av att läsa om dina erfarenheter. De sämsta inom bonusfamiljsvärlden. Det som slår mig och som jag framförallt blir förbannad över är var din pappa är någonstans? Även om hans fru inte vill veta av dig så hade hon inte kunnat lyckas om inte han tillåtit det. Jag blir förbannad. Det är ju HAN som svikit dig.

  161. Milena skriver:

    Tycker att det var en bra text som väcker tankar. Tyvärr så finns det också exfruar dom gör allt för att deras barn ska förstöra det nya förhållandet. Tvingar dem att göra och säga saker till den nya frun för att skapa problem. Visar inte respekt, kräver saker och pengar hela tiden och den rygglösa exmannen har skuldkänslor och vågar inte sätta gränser för barnen. Men allt är den nya fruns fel och hur mycket hon än försöker blir det inte bra… hon är häxan…fast att barnen beter sig som bortskämda svin…

  162. Mia skriver:

    Jag hatar att ha mina bonusbarn hemma hos oss… De är egoistiska och respektlösa. I början var det ett helvete för mig… De svarade inte på ett ’HEJ’ . Tilltalade jag de svarade de genom att titta på sin pappa… De krävde och gör ibland nu också, att deras pappa ska sova i deras rum.
    Jag minns att deras pappa ville komma och prata med mig lite… Då hör jag den äldsta säga … Varför ska du dit? Till sist fick pappan nog och skrek rakt ut att han ville prata med sin fru.

    Jag har ärligt talat aldrig träffat såna ouppfostrade barn… Jag minns att jag många ggr lagat mat och frågat om de vill ha … okejdå svarar de. Men när någon annan ger de mat svarar de Tack så mycket. När de ska ut så kommer säger de hejdå till sin halvbror endast och inget till mig. Jag har en dotter sedan tidigare och hon vill leka med de men de leker lekar som exkluderar henne … Det visade sig att deras mamma hade sagt att de inte skulle leka med min dotter. Så jag förstår att hon har sagt mkt mer… Jag vill dock inte skylla allt på henne utan jag ser att barnen är svartsjuka på mig och gör allt för att behålla sin pappa BARA för sig själva! Det är väldigt jobbigt… Det känns som man lever med hans exfru o inte hans barn.

    Okej nu säger jag det JAG SKULLE VILJA LÅSA RUMMET OCH SÄGA ATT DE INTE ÄR VÄLKOMNA. Jag orkar inte kämpa för att vi ska bli en familj. Jag vill också njuta av småbarnslivet med min sambo utan en massa drama som vi inte har med att göra. Kan tilläggas att jag aldrig velat bo med hans barn men det blev så av olika skäl.

    Jag personligen tycker att man måste våga sätta sina behov framför barnens (mina egna barn får aldrig bete sig på det sättet så varför ska hans det) … I vårt hem kommer deras behov alltid först… Och det har skadat vår relation… Jag håller på att skiljas från pappan.

  163. lisaowen skriver:

    min man sover med en annan kvinna snälla hjälp med att kommentera kommentar

  164. "Anna" skriver:

    Detta var det bästa och samtidigt det värsta jag läst på länge. Det är som taget ur mitt liv och min äldsta dotters. Hennes far och jag separerade för elva år sen och några år senare träffade han en annan kvinna som han gifte sig och skaffade barn med och detta är som ett manus för vad som sedan hände. Idag bor min dotter bara med mig och har sporadisk kontakt med sin far. Han och hans nya familj har flyttat från stan och i den nya lägenheten finns det inte plats alls för våran dotter.

  165. Johan skriver:

    Är så trött på svartsjuka tjejer. Jävla egoister. Usch för er. Ni förstör endast för barnet. Smuts häxor. Väx upp och bli en riktig kvinna och Sluta vara svartsjuk! jävla idioter.

  166. mercy lynch skriver:

    mitt namn är raheal från Seattle WA. Jag har varit frånskild i 2 månader efter att jag var gift i 3 år. min man lämnade mig och gick tillbaka till sin ex fru som faktiskt lämnade honom för sin ex make. Hon lämnade sin man och kom sedan för att förstöra mitt äktenskap, jag och våra fyra barn är ledsna och deprimerade och tittar på dörren och fönstret varje dag och väntar och tänkte att min make skulle komma till sinnet … men det gjorde han aldrig. Vad? min syster som bor i california berättade för mig om en psykisk som heter +1(505)900-0853 eller emil agadagaspiritualhome@gmail.com denna stavcaster gjorde en trollformel för mig som fungerade på 24 timmar. min man kom tillbaka nästa dag och vägrade att lämna tills jag förlåt honom. Jag ringde polisen på honom och han började gråta att han vill ha mig tillbaka att han är ledsen för att han försummat sin familj för en kvinna som lämnade honom för en annan man. Det har gått fyra dagar nu och han vill ha mig tillbaka eller så skulle han inte äta alls. Han sa att han skulle dö och om jag inte skulle ta tillbaka honom. det här spelljudandet är fantastiskt, jag är så glad att min man vill komma tillbaka med alla medel. Jag älskar det här stavhjulet för att hjälpa min familj.

Lämna en kommentar