Så får vi tyst på monologmonstret


Jag och folk på stan ger tipsen! Visa flyr fältet medan andra som underbara Solveig ser uttråkad ut. Haha, älskvärd och rolig strategi. Ni ser klippet här om filmen inte syns.

[tv4play id=”3180112″ size=”large”]

Det blev en del tankar om hur monologmonstret resonerar, därför får ni bloggvänner lite extratips här:

Ett leende i kombination med bestämd röst och följande meningar kommer göra susen: ”nu måste vi gå vidare”, ”nu har vi kort om tid, så kom till poängen”, ”tyvärr måste jag avbryta och låta andra komma in”. Säger monologonstret ”Men bara en sak” så svara ”tyvärr, vi har bara lite tid kvar och andra måste bara få säga sitt precis som du.” Uppmärksamma personen på att ni är fler som delar tiden och att den gärna får delas demokratiskt. Är du tyst så blir det en diktatur i kommunikation. Icke verbalt knep är att rikta fokus till någon annan och väldigt nyfiket säga ”Nu vill jag höra vad Marie säger.

 

Har ni några tysta-monologmonstret-tips att bjuda på?

Bloggvännerna har ordet

25 svar till “Så får vi tyst på monologmonstret”


  1. Carina skriver:

    Kan du inte komma med tips TILL monologmonstret, hur ska ett mm tänka för att stoppa sig själv och inte bara pladdra på osv?

    • Theresia skriver:

      Ställ frågor till andra och lyssna på svaren. Ställ följdfrågor istället för att flika in med dina egna tankar. 🙂

  2. Känner väl inte att jag fick ut något direkt tips, på hur man faktiskt kan hantera en monologmonster. Mer än att helt enkelt säga till och det fattade man ju redan från början. Du är bra, det är du, men i det här fallet var inget av det ni alla sa, till min hjälp.

    • elaineeksvard skriver:

      Ja la till lite extra tips här på bloggen för tvtiden är ju så kort!

    • Åh tack fina men det är tyvärr fortfarande riktad till monologmonster i gruppsammanhang ungefär. Men om man tex har en släkting som är så, en närstående så funkar det inte alltid att säga ”vi har för lite tid och måste gå vidare.. ” för formellt och stelt för familj och vänner. 🙂 Men annars var tipsen självklart bra. Tack för att du delar med dig.

  3. Maria skriver:

    Intressant! Du strålade extra mycket idag. Var kommer den vackra blusen ifrån?

  4. Hanna S skriver:

    Men vad konstigt! Du fick tyst på hela filmen. Mitt ljud är på, spelarens ljud är på, era läppar rör sig men det är alldeles tyst.

  5. wigwag skriver:

    Egentligen tycker jag väl att, nu när jag lyssnat på morronsoff-snacket, att typen, ”monologmontret”, är socialt inkompetent mer än nåt annat. Känner liksom inte av vibbarna och feltolkar det mesta samt bara kör på i sin inrutade tanke/känslo-matris. För sin egen och sitt egna välmåendes skull. Nån form av social onani.

    Om min psykologiska profil av ”monologmonstret” stämmer och är tämligen allmängiltig borde raka rör vara motmedlet. Man måste avbryta monologandet och faktiskt bli lite otrevlig tycker jag. Vilket såklart kan vara svårt då monologmonstrets största tillgång, dess vapen, är ett sympatiskt och välmenande drag. Varför inte prova med ”JajajajaJAAA..FAN vad du snackar. Kan jag få säga nåt nu?” Bara ett litet förslag. Med andra ord. Som alltid. Läge för rak och konstruktiv feedback.

  6. prodesc skriver:

    Haha åh! Monologmonster finns det många av :’) jag brukar svara med ett bestämt, OK! Liksom, nu har jag hört vad du har att säga tack. Ett ok som avslutar liksom, och inte bjuder in till meeeeer

  7. Malin skriver:

    Åh vad spännande! Hjälp att man känner igen sig som monologmonstret i vissa situationer!! Kan du ge något tips på hur man undviker att bli monologmonster när man handskas med introverter? Får liiite skuldkänsla nu haha

    • Soffan skriver:

      Vet inte om det hjälper men många introverta tycker att det är skönt med tysta stunder, de blir inte obekväma av det. Så om du är stressad inombords över att du måste prata för att öka trivseln för den introverta så behöver du inte alls känna så. Snarare blir introverta känslomässigt utmattade av att lyssna på någon som för monolog.

    • Jag är väldigt introvert och precis som Soffan sa så blir jag helt utmattad av folk som pratar eller av att vara ute i stökiga miljöer, det värsta som finns för mig är människor som prompt ska prata när jag gör något annat. Om jag sitter och läser eller skriver och någon måste berätta för mig vad mjölken kostade eller vilket hotell de ska bo på när de åker utomlands om två månader, det stressar mig och jag sitter hela tiden på helspänn. Susan Cain har en bra TED-talk om introverta här: https://www.youtube.com/watch?v=c0KYU2j0TM4

  8. Kerstin skriver:

    Har ett ”kärt” monologmonster i min närhet. När telefonsamtalet tar mer än 15 minuter och hon har rabblat det mesta av vad hon och maken ska göra, resa, båten, hunden, villan, munskänkarna, golfvännerna, matlagningsgänget osv, osv, brukar jag skrika i luren ”Nu är det min tur! Tyvärr är hon inte särskilt intresserad av att lyssna. Jag sysslar med något så ointressant som affärer i bygg- o förvaltningsbranschen.

  9. Sofie skriver:

    Men hur gör man när man i en grupp har två monologmonster? Drabbas ofta i en studiegrupp jag är med i att dessa två människor A L D R I G slutar prata. När den ena tystnar tar den andra vid. Vi resterande deltagare i gruppen har provat det mesta. Allt från att (likt Solveig) se uttråkade ut till att säga ifrån. Just när vi säger ifrån och markerar (självklart med ett vänligt leende) att det är någon annans tur att prata säger de att de förstår, för att sedan efter denne persons inlägg fortsätta sina monologer (eller snarare dialog med varandra/föreläsning för oss). Haha hjälp mig, jag är desperat efter hjälp här!

    • Anna skriver:

      Kan inte ni andra i gruppen prata med varandra? Sluta lyssna på dem helt enkelt. Förr eller senare fattar dom förhoppningsvis.

  10. Soffan skriver:

    Min pappa är ett monologmonster av rang. Och det är inte det att han bara pratar nonsens, nej, han pratar BARA om sig själv. Hans tankar, hans känslor, hans hälsa, hans upplevelser. Man blir helt matt av att lyssna på honom. Inte ens när man ser på tv/film är han tyst. Han är också hörselskadad så han skrikpratar.

    Mitt sätt att hantera detta är att bekräfta med ”mm” ”jaha” osv, och sen långsamt backa längre och längre ifrån honom. När jag är utom synhåll brukar han avrunda. Ibland kan man säga att ”jag måste göra si och så nu” eller ”jag skulle vilja höra vad de säger på tv nu” och det fungerar ibland. Men om man tittar på tv/film så är han tyst max i 5 min och sen börjar han igen.

  11. Elaine, hur hanterar man monologmonster i sociala sammanhang? Jättebra tips i klippet men det kndes mer inriktat mot arbetsliv eller möten, hur gör man när man är på middag hos sina två monologmonster till svärföräldrar och inte hinner svara på frågan de precis ställde för de har redan pratat vidare och bytt ämne? Eller för den delen när man inte kan sitta och läsa hos dem för att de hela tiden måste prata och berätta vad mjölken kostade eller vad deras kompis som man själv aldrig träffat sa när de åt lunch ihop förra veckan? Hur gör man?

  12. Amanda skriver:

    Elaine, du glömde det absolut viktigaste. De monologmonster jag stött på har haft ett extremt behov av bekräftelse (tänk barn som varit duktigt) och genom att bekräfta deras duktiga idéer brukar de nöja sig och vara tysta. Då får alla lite talutrymme och alla är nöjda.

  13. Sigrid skriver:

    På mitt jobb finns det en person som fullständigt ”skiter” i när andra vill prata. Jag gillar också att prata och vädra åsikter men har svårt att göra min röst hörd när hon malar på i rätt så kraftigt tonläge. Helt plötsligt hör jag mig själv säga med en bestämd men vänlig ton ”nej hörru nu säger jag som det är, jag vill också prata så nu får du lyssna en liten stund, tyst”. Jag sa det med lite glimten i ögat men menade fullaste alvar. Hon skrattade och lyssnade, ett litet tag iaf, tror hon uppskattade tydligheten….. Jag brukar försöka vara ärlig men att stämningen inte blir dålig

  14. Lena skriver:

    Det var lite lustigt när du tog upp scenariot när monologmonstret flikar in med nåt helt random när du och någon annan pratar.
    Har en arbetskompis som är livrädd för tystnad och att inte stå i centrum.
    Jag och en annan kollega satt och pratade om begravningar, jag berättade om allt som skulle styras upp när min pappa gick bort när hon (m-monstret) flikade in att hon hade en sån konstig dröm om kakor.
    Sen följde en tung tung tystnad

    • wigwag skriver:

      Om man är socialt kompetent och lite snabb i huvet kan man ”rädda” såna situationer rätt smidigt och på ett humoristiskt sätt. Genom att connekta utbrytningen med det man höll på att tala om. Hur bizzart det än blir. Ju konstigare koppling desto roligare blir det. I ditt fall, dock, är ju kopplingen given. Kanske var det så m-monstret menade också, i hens värld, inbrytningen hörde hemma i samtalet. ”Ja kakor ja! Vad ska vi ha för kakor till begravningskaffet?”

  15. wigwag skriver:

    Har också fått lite filosofiska tankar kring begreppen monologmonster, extrovert, tystnadsterrorist, introvert och tänker att det ena inte behöver ha med det andra att göra. Vad som kännetecknar både m-monstret och t-terroristen är snarare en brist på social kompetens parat med en egocentrisk verklighetsuppfattning och kanske brist självkänsla eller ett stort bekräftelsebehov. Extroverta personer med denna kombination har stora förutsättningar att utvecklas till m-monster medan introverta snarare dras åt t-terrorist hållet. Men socialt kompetenta med god självkänsla blir varken något m-monster eller t-terrorist oavsett hur extro eller introverta dom än är. Tror jag. Bara lite amatörpsykologiserande från wigwag i det hela. Hoppas ingen tar illa upp om jag råkar träffa rätt nånstans. För hur rätt jag än träffar är det aldrig rätt och alltid fel på individplanet.

  16. IdaHo skriver:

    Jag har en chef som är ett monologmonster i kombination med att hen hör dåligt. En hysterisk kombination och jag har många kollegor som känner sig överkörda av chefen nu och då. Att avbryta hen är i princip omöjligt, ibland får man bara gå därifrån vilket känns hemskt otrevligt. Ofta har jag svårt att få något gjort på jobbet när hen är på plats, haha! Annars kommer vi väldigt bra överens.
    Men hur tusan säger man till sin chef?! Det känns lite…känsligt?

  17. Jonas Tuwezen skriver:

    Jag stod utanför ingången till gymmet. Då dök en släkting upp. Han snackade i flera minuter. Då ursäktade jag att jag avbröt honom, sedan meddelade jag att gymmet väntade, därefter gick jag. Rekommenderar dem råden.

    Med vänlig hälsning
    Jonas Tuwezen

Lämna en kommentar