Dagens önskerubrik – ”När nära vänner sviker i kris”


Det där en sån tuff fråga. Vissa vänner kliver på ger en ryggdunkar när allt går bra. Det känns så kul att de faktiskt kan glädjas åt ens framgångar och unna en allt gott. Det finns ju de som försvinner när det går bra. Men de där glada varelserna kan likgärna försvinna när det går dåligt eller när man går igenom en kris. Jag tycker att vänner ska kunna vara där för en i mot- och medvind. Så fungerar jag. Jag har haft fokus på vänner så pass länge att jag aldrig har blivit sviken i en kris, tvärtom. När jag blev dumpad av ett ex så turades mina närmsta vänner om att sova över hos mig på bokvägen 5 som blev väldigt ensamt med ett brustet hjärta. När jag led av panikångest kunde jag alltid ringa Meryem, hon kallade mig sin SOS-kontakt och svarade oavsett vart hon var eller gjorde. Fina människa. Jag har haft en del kriser genom åren och mina närmsta har alltid varit där.

Däremot har jag familj som har svikit mig och det är ju en sak som är tuff att hantera. Jag vet inte hur man gör det. En stor kanna av bitterhet har jag klunkat i mig och är det några som har kunnat göra mig riktigt besvikna så är det några få familjemedlemmar. Men jag tänker att man inte kan välja familj, du kan däremot välja vänner. Så om en vän sviker dig, häng inte läpp över en dålig vän. Var glad att du att du upptäckte hens sanna väsen och nu kan ägna dig åt verkligt bra vänner.

Bloggvännerna har ordet

16 svar till “Dagens önskerubrik – ”När nära vänner sviker i kris””


  1. Malin skriver:

    Jag har en vän som, sedan hon började ett nytt jobb, försvann in i sina nyfunna vänner och jag kände mig bortglömd. Jag har tagit upp detta med henne ett par gånger, utan något egentligt resultat. Dessutom verkar hon ha lite svårt med att jag inte vill festa varje helg utan jag hittar hellre på något annat kul och hon har blivit sur/lagt en del syrliga kommentarer kring detta.

    Nu är jag i ett läge där jag är sårad och inte vill höra av mig mer (hon hör inte av sig), men tvekar. Ni kloka läsare och Elaine, vad tycker ni jag ska göra?

    • ”It takes two to tango”, det är inte meningen att du ska bära hela vänskapen med att hela tiden ta kontakt. Jag har haft vänner som gjort samma sak, enda gången de tog kontakt var när ”ingen annan ville” (jo, båda sa faktiskt rakt ut att det var så). Då blev jag lite obstinat och sa att om jag inte passade innan utan bara är sista utvägen, då får det faktiskt vara. Jag är värd bättre än så och det är du också! Att en sån vänskap rinner ut i sanden är inte din förlust. Ibland kan man hitta tillbaka till varandra, ibland hittar man nya vänner. Tycker inte du ska slösa din värdefulla tid på att jaga kontakt med en sån ”vän” faktiskt.
      Lycka till!

    • Men då är det lite som E påpekar här ovan, att då var det kanske bra att du upptäckte hennes sanna jag och då kan du lika gärna vara utan henne. MEN jag förstår att det måste kännas jobbigt, det är ju som att förlora en kille, man kanske är bättre utan men det gör ju ont för det.

      Hoppas du snart hittar riktiga vänner, en äkta vän som stannar oavsett vad du vill göra och inte göra. Stor kram och lycka till. Du är bättre utan en sån ”vän”. <3

    • Ella skriver:

      Malin! Jag kan verkligen känna igen mig i din sits. Har själv haft vänner som fått ändrade livssituationer och försvunnit in i andra kompisgäng. Det är ju helt tillåtet, men det känns ändå ledsamt när det händer. Jag har dessutom haft lite svårt med vänner sen jag blev vuxen så när de jag faktiskt haft försvunnit har de blivit tomt.
      För övrigt tycker jag precis som hockeysmurf, du skall inte bära hela vänskapen, då är det inte vänskap då är det något annat tycker jag. Det kan vara bra att det blir tydligt för din vän hur det känns för dig och att det faktiskt inte är ok.

      Vänta en tid och få perspektiv. Så har jag gjort vid flera tillfällen, har liksom fått ett ny syn på vår vänskap och hur jag känner mer objektivt när jag inte är mitt upp i det hela utan tagit ett steg tillbaka.
      Kram/Ella

    • wigwag skriver:

      Ingenting varar för evigt tänker jag. Inte ens nära vänskaper. Dom förändras hela tiden, till det bättre, till det sämre, och ibland upphör dom helt. Din vän har fått nytt jobb med många festliga nya bekantskaper och det har förstås påverkat er vänskap. Inget konstigt med det. Nu gäller det för er att hitta en ny balans i er vänskap som ni båda känner er bekväma med. Att önska sig allt ska bli som förut är orealistiskt och orättvist mot din vän. Jag tycker du kan pausa ett tag för att sen ta kontakt på nytt bara för att höra hur det är liksom och i samband med det själv säga hur du känner och vad som skaver hos dig i er nya relation. Var ärlig och uppriktig och spela inget spel för det kommer din vän genomskåda direkt.

    • Malin skriver:

      Tack så mycket för era tips och tankar, vad fint att ni tog er tid att svara! Jag ska försöka ta lite distans från det hela och se hur det känns om ett tag, kanske blir det en annan typ av vänskap vi kommer ha i framtiden eller så kanske vi inte fortsätter umgås alls. Vilket som så blir det ju ändå bra till slut! Även om det svider. Stor varm kram till er <3

  2. Nattis skriver:

    Absolut! Väldigt bra inlägg!

  3. Helena skriver:

    Här kommer ett tips på en önskerubrik 🙂 hur ser du och Gustav på adoption? Är det något ni skulle kunna göra? Kram

  4. Mija skriver:

    Intressant det där med vad man förväntar sig av sina kompisar. Jag är en person som naturligt ser efter mina vänner, ställer upp för dem när det är tufft och är den som lyssnar och faktiskt förstår när någon säger att de inte orkar umgås osv. Därför trodde jag det var en självklarhet att mina 3 fd. bästa vänner skulle göra detsamma för mig när mitt liv krisade. Min mamma blev sjuk i cancer, jag orkade inte någonting, livet var på botten och livet sög helt enkelt. Under en period tog jag på mig mycket av ansvaret över mamma och resten av familjen, för att på något sätt hålla mig flytande. Min energi gick åt att inte bryta ihop och sitta vid mammas sida på sjukhuset. Mina sk. bästa vänner slutade höra av sig med det enda argumentet på att de hade ledsnat på att jag inte hörde av mig längre.
    Efter sorgen och choken över att mina bästa kompisar övergivit mig när jag behövde dem som mest, så reste jag mig ur det här och kom ut som en starkare person och med en frisk och välmående mamma vid min sida. Försöker se det positiva i det hela och se det som att det är lika bra att det blev så här, för vem vill ha några i ens liv som inte stöttar en i ens största livskris?

    • Sandra skriver:

      Fy vad tråkigt- och som jag känner igen mig! Även fast jag inte varit med om en sådan kris. Så känner man ändå av det i andra situationer, och tillslut orkar man liksom inte!

      Är glad att du insåg detta och att du är stark att vara dig själv utan dina sk ”vänner”! Det är ju tufft att bryta sådana relationer. Och grattis till att din mamma blev bra! Vilken oerhörd lättnad! 🙂

  5. Ella skriver:

    Elaine, tusen tack för att du svarade mig. Det hade jag inte väntat med allt du har i ditt liv just nu. Det lyfte mig verkligen! Tack igen för att du tog dig tid. / Ella med det långa mailet om vänner.

  6. Sandra skriver:

    Intressant ämne! Har inte blivit direkt sviken mer än typ en gång. Men det blir så långt att förklara den situationen här! Däremot kan jag beskriva hur jag är som vän.

    Jag har alltid varit väldigt trogen och beskyddande över mina vänner. Jag ställer alltid upp, jag lyssnar, jag frågar och jag hjälper alltid till osv. På grund av detta har jag åkt på ett antal nitlotter till vänner genom åren… Jag känner dock att jag har förändrats lite nu när jag har fast jobb, sambo och en massa aktiviteter inbokad för jämnan (och framförallt fått mer erfarenhet). Jag har blivit mer ”bekväm av mig” och starkare som person.

    Jag orkar liksom inte vara i kompisrelationer där JAG måste vara den som vårdar relationen. Misstolka mig inte – det är klart att jag tar kontakt med vänner och hittar på saker… Men jag klarar inte av att vara den enda i en kompisrelation som bjuder in till relationen. Dessutom klarar jag inte riktigt av de relationerna som måste vårdas för jämnan. Jag vill i dag ha vänner där vi är vänner på lika villkor. Det ska heller inte göra något om vi ett tag träffas väldigt ofta, eller om det ibland dröjer ett par månader innan vi träffas. Detta ska inte påverka hur bra vänner vi är eller inte. Det är många vänner som jag inte har lika bra kontakt med idag… Bara för att jag själv insåg att det bara är på grund av mina inviter och mina ansträngningar som gjorde att den relationen överlevde. Jag uppskattar även vänner som kan vara ärliga på riktigt (där har man ju gått på ett antal nitlotter…). Jag vill att mina vänner ska säga till mig om jag har råkat prioritera bort dem för länge eller om jag gör något annat som de inte gillar. Eller tvärtom! Vad uppskattar mina vänner med mig?

    Jag må låta egoistisk, men jag har för mycket på gång i mitt liv. Såväl karriär- som såväl familje- och vännermässigt att jag inte orkar prioritera dem som jag inte får något ut av att ha en relation med.

    Är det konstigt att resonera så?
    Någon som känner igen sig?

  7. Emma skriver:

    När min dotter dog i magen precis i slutet av graviditeten så blev jag förvånad över vilka vänner som tog ett steg tillbaka och svek. Mest tror jag att det handlade om att de inte kunde hantera situationen och den oerhörda sorgen. Jag blev dock mer förvånad över de som tog ett steg framåt. De som jag inte var så nära med (då) men som fanns där varje sekund när jag behövde dem. De som ringde, som hälsade på (utan inbjudan) och de som fick mig att börja leva igen. Idag är de mina närmaste och käraste vänner! Så får mig var det inte än lärdom om vilka som sviker i en kris utan vilka dom tar ett steg framåt och som inte skyggar för allt det hemska!

    Tack för en bra blogg!

    • Susanne skriver:

      det har du rätt i, jag har en arbetskamrat som har hört av sig o vi har träffats o fikat mm, innan min sjukdom så var vi ”bara” kollegor, men hon har verkligen ställt upp, det trodde man ju inte att en kollega skulle bara sådär.

  8. Susanne skriver:

    detta har jag märkt av väldigt tydligt det senaste året, av både vänner och familj. Tyvärr drabbades jag av cancer förra året, och man hade väl nån drömsk tanke om att då kommer dom man verkligen bryr sig om och umgås med att höra av sig och visa sin omtanke… men icke… Självklart mina föräldrar steppade upp, vi hade ju tagit rejält avstånd ifrån varandra, men nu har vi kommit varandra så mycket närmre.. Min bästa vän är där verkligen natt som dag, vi bor en bra bit ifrån varandra men hon har hälsat på, följt med på behandlingar men framförallt stöttande samtal och fina sms… men mina andra vänner har knappt hört av sig, inte mer än det där smset i början att de tänker på mig och att jag ska höra av mig om jag vill prata… Och det gör mig så ledsen. När vi väl ses (det e bara några gånger om året då vi bor en bit ifrån varandra) så ska de fråga och greja, men när man sitter hemma och känner sig sjuk och ensam, då finns de inte där.. vet inte hur jag ska göra, man är och känner sig ensam när man är sjuk… Men när det är bra saker, då är dom där såklart…

  9. anna skriver:

    Hej!
    jag sitter i en situation och det skulle betyda mycket att få höra andra perspektiv på det hela.
    Just nu går jag igenom en livskris och jag kämpar för att orka dagen, mina vänner vet om detta. Jag har förklarat att jag behöver få vara själv ofta och att jag inte är lika aktiv i att vara social längre. Jag menar att det inte är personligt utan att jag har stort behov av återhämtning.
    Nu sitter jag här och har en riktigt tuff situation jag behöver möta och frågade efter deras stöd och hjälp, svaret var att jag har mycket idag och jag är trött.
    Är det jag, eller är känslan av att de inte riktigt bryr sig en rättvis magkänsla?
    Ta väl hand om er!
    /Anna

Lämna en kommentar