Dumma saker ni säger till oss som valt bort en skitstövel till förälder


Jag har inte min pappa att tacka för den jag är idag även om det finns ni som säger det. Det är mycket ni säger. Jag tycker att det är dags att vi tar upp den retoriken som folk har mot oss som valt bort en eller båda föräldrarna. Här ser ni en av oss.

Hej Emma! Folk som har haft förmånen att växa upp med två lysande föräldrar har svårt att relatera till oss som dragit en eller två nitlotter. De kan säga de mest idiotiska sakerna som gör att jag kokar inombords men ändå biter ihop. Så jag tänker att jag skriver en lista på svar på tal till såna framtida kommentarer. Men innan dess. Barn får inte välja sina föräldrar. Föräldrar väljer att sätta barn till världen och har ett ansvar att göra livsstarten så bra som möjligt under de förutsättningar som de har. Föräldrar har bara barnen till låns, det är en gåva. Föräldrar som sabbar barns livsstart har ingen rätt till barnen långsiktigt. Du som barn till dåliga föräldrar har all rätt att välja bort dom. Jag valde bort min pappa för 14 år sedan och är så GLAD att jag inte har den skitstöveln i mitt liv. 

Människor: Men han gav dig livet Elaine!

Jag: Han hade turen att få en dotter och kastade henne i papperskorgen. En smocka i ansiktet ska han ha som tack för det.

Människor: Men Matheo behöver sin morfar! 

Jag: Matheo behöver inte en sjuk och farlig människa i sitt liv. Morfar är kanske rubriken, människorna har inte koll på definitionen av rubriken i detta fall. 

Det är ni we-shall-over-come-människor som får oss barn till skitstövlar att må dåligt emellanåt. Jag ska berätta vad ni säger och varför det gör oss barn till det som skulle vara vår trygghet och kärlek i denna världen väldigt ledsna. Så innan du har följande meningar på tungan så vill jag ändå att du överväger att hålla klaffen.

”Men hon är ju ändå din mamma/pappa.”

Ett blodsband gör det inte obligatoriskt att ha kontakt. Du kan ha blodsband till en alkoholist, misshandlare, mördare, pedofil, våldtäktsman, psykopat. Utan att vi ska behöva vika ut våra liv och blotta skälen till varför vi inte har kontakt med en förälder så tänk att mamman/pappan kan vara alkoholist/psykopat och mycket annat som ändå inte gör det värt det. Lägg inte ansvaret på oss barn, vi bad inte om en resa till livet från två personer som råkade bli våra föräldrar – det hände bara.

”Det som hände dig när du var liten har gjort dig till den du är idag.”

Så säger många till vuxna personer som blivit utsatta för psykisk/fysisk misshandel, sexuellt utnyttjande, alkoholism och mycket annat av sina föräldrar. Ni säger det som att vi ska vara tacksamma för den skiten som kom in i våra liv. Min pappa har inte gjort mig till den jag är. Det enda han har bidragit till är fem års terapi och en massa annat tråkigt. Och det är inte den jag är, det är det som jag har fått bära på grund av den människan som du tycker har gjort mig till den jag är. Ett tips – Shut up.

”Hur kan du göra så här mot din mamma?!”

Förslag på svar på tal: För dig klingar ordet ”mamma” väldigt bra och jag förstår det med tanke på den mamma som du hade förmånen att få. Alla har inte den förmånen och du skulle tjäna på att tänka lite större och våga ta in den mörka verkligheten om att det finns dåliga mammor där ute – riktigt dåliga mammor. Jag fick en sån och när du sätter på henne offerkoftan och ger mig ansvaret för min uppväxt så blir det väldigt osympatiskt. Gör inte så.

”Alla familjer bråkar!”

Förslag på svar på tal: Det verkar som bråk i din familj är ganska odramatiskt. Skönt! Men alla familjer bråkar inte på konstruktivt sätt. I min var det destruktivt och jag skulle vara försiktig med att förenkla andras missöden till ”vanligt familjegroll” om jag vore du.

”Har du provat att prata med dem om det?”

Förslag på svar på tal: Du behöver inte agera medlare mellan mig och mina föräldrar. Jag förstår att du menar väl, men när du säger så till folk som har sagt upp kontakten med sina föräldrar så var medveten om att du kanske säger ”Har du provat att prata med alkoholisten/psykopaten/misshandlaren/narcissisten/pedofilen/psyikiska misshandlaren. Och har man själv varit barn så vet man att vi gör allt i vår makt för att prata med våra föräldrar oavsett vilka vi har fått. Vår kärlek är villkorslös, tills vi tack och lov blir vuxna och inser att det är nog. Så ställ inte den frågan till folk i fortsättningen, den frågan ska de dåliga föräldrarna ha.

Bloggvännerna har ordet

156 svar till “Dumma saker ni säger till oss som valt bort en skitstövel till förälder”


  1. Jennie skriver:

    Tack för grymt bra blogginlägg. Jag blir tokig på de som hävdar ”men hon gav dig ju livet” som argument. Som om bara det faktum att jag existerar ger mig skyldighet att vara en altruistisk dörrmatta åt en person som inte värdesätter mig över huvud taget. Skulle inte tro det. Jag är ingen skurk som väljer bort kontakten med en av mina föräldrar. Jag har gjort allt som jag har kunnat i 20 års tid för att få till en sund och skön relation. Om den relationen ska baseras på att jag äter hens skit, så nej tack. Och det är det som personen har visat sig begära av mig. Då lägger jag min fokus och min kärlek till de som ger mig sin respekt och värnar om mig. Något annat vore inte hållbart för min hälsa i längden.

  2. Sara skriver:

    Jag har ingen kontakt med min mamma men hon lever fortfarande med min pappa som jag pratar med ibland. Väldigt konstig situation alltså. Jag får hela tiden höra att det är jag som är envis, dum och omogen för att jag inte vill lösa problemet. Jag har varit tydlig med varför jag valt det här men kommer troligtvis alltid vara den dumma. För 5 år sen fick jag ett mail av min mor som jag inte pratat med på ett halvår som inte förstod min hållning till henne. Förklarade i ett vändande mail – att hon tycker jag är problemet och att hon inte tar ansvar för sin del av situationen för det är aldrig ena partens fel till bråk utan hon alltid fryser ut mig och låtsas som jag inte ens finns tills jag krupit till korset och sagt förlåt. Jag har inte fått ett svar på dessa 5 år. Det känns i hjärtat att ens mamma inte ens kan ta fem minuter av sin tid att erkänna sina misstag, be om ursäkt och ge sin dotter sinnesfrid.
    Jag är så innerligt trött på att jag alltid är tvungen att förklara och försvara mitt beslut för både vänner och familj. Min mamma gav mig bulimi, dålig självkänsla, misshandlade mig psykiskt under 24 år och tyckte jag skulle rycka mig i kragen och gå vidare efter en våldtäkt när jag va ledsen och inte en enda gång satte hon sig ner för att prata om det med mig. För alla har mått dåligt i livet var hennes inställning. Jag förstår inte hur mycket en förälder ska få kasta skit utan att få stå för konsekvenserna.

  3. Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen ”Alla vuxna har inte rätt till barn, men alla barn har rätt till föräldrar (eller andra kloka vuxna som tar hand om dem)”

    Nu har jag en bra relation med mina föräldrar, men det finns andra släktingar som var nära som jag kastat ur mitt liv, för de har betett sig på ett sätt som gör att de har inget där att göra. Då är det bättre att lägga den energin på människor som har funnits där-i ditt fall din mamma.

  4. Alexandra skriver:

    Detta behövde jag verkligen läsa nu. Har haft olika problem med mina föräldrar sen jag var liten och i slutet av mars så valde jag bort dem helt från mitt liv. De är döda i mina ögon. Låter kanske tufft, men Hellre det än lida och känna sig jämt skyldig.
    Usch, så jobbig situation 🙁

    • Linn skriver:

      Du är så stark som säger upp kontakten med nedbrytande föräldrar. Har gjort samma och vet hur tufft det är! Du är inte ensam vi verkar vara många som går igenom detta svåra upplevelse i livet som vi tyvärr aldrig bett om. Kram

    • Blomman skriver:

      Du är nog väldigt stark. Har du vågat berätta för dina föräldrar vilket val du gjort?

    • Alexandra skriver:

      Nej, det skulle vara som att hälla bensin på en brinnande låga som aldrig släcks. Förhoppningsvis så leder mitt beslut till att sakta, men säkert släcka elden, men är medveten om att det kommer ta tid. Måste tillägga också att detta är inget som jag bara bestämde mig sådär under en natt, utan har byggts upp under hela livet (26år idag). Oändligt många gånger som båda har kränkt mig och jag har bara sett förbi det, men det sätter sina spår djupt och till slut rinner bägaren över!
      Det enda jag är rädd över, verkligen livrädd, är att jag själv ska bli som mina föräldrar och det är för att det sitter undermedvetet. Deras beteende gentemot mig har följt mig hela livet och jag har inte upplevt själv hur det är att ha någorlunda ”normala” föräldrar. Hemsk tanke.

    • Blomman skriver:

      Hur gammal är du idag! Om dina föräldrar är döda i dina ögon så tycker jag att du ska berätta det för dom. Vad har du att förlora?

    • Emma skriver:

      ”Blomman” du verkar inte förstå vad det menas med att någon är som död för en. Det är inget man säger åt någon. Det är inget som behövs sägas. Det är ett personligt beslut som inte tas lättvindigt. Det är slutgiltigt.

    • Alexandra skriver:

      Tack Emma för ditt förtydligande!
      Jag tycker jag har förklarat rätt ingående, men För att besvara din fråga Blomman så är det för att jag har absolut inget och vinna på det heller. Jag är 26 år, står i mitt inlägg också.
      Kram Linn & Emma

  5. JS skriver:

    Åh, jag grät en skvätt när jag läste det här. Sjuk hög igenkänningsfaktor. Jag drog också nitlotter till två föräldrar. Ibland kan jag tycka att det är svårare att förklara för folk just för att mina inte har gjort några hemskheter som du radar upp – en alkoholistförälder förstår många varför det inte fungerar att hålla kontakt med. Hos mig var det mer en brist på… känslomässig anknytning. Eller kanske omvårdnad. Det kändes som att vara osynlig. Min psykolog liknande vad jag berättade med psykologisk misshandel. Ingen ställde sig på min sida någonsin, varken praktiskt eller känslomässigt. Inte ens när saker kulminerade (att min ena föräldrer varit fysisk våldsam var ”inte så farligt” och jag fick skylla mig själv). Osv. Alla inte så snälla ord, och hur det var helt ok att behandla mig så.

    Det tog mig 3 års terapi, många ledsna dagar, mängder av tårar, ledsenhet av typen man inte vet hur man ska ta sig upp från golvet. Idag har jag ingen kontakt med ngn förälder och det är faktiskt bättre – för att situationen var som det var. Mitt övriga liv kan levas utan kaos.

    Så, tack Elaine för att du delade det här. Jag tycker generellt att det pratas för lite om detta. Modigt av dig. Bra att medvetengöra att sådana situationer finns och det är inte barnets fel! Vilket barn vaknar en dag och tänker ”nä men idag ska jag avsluta min o mina föräldrars välfungerande relation?!”. Alla vill väl för sjutton ha en bas, trygghet, en ursprungsfamilj, en backup, föräldrapersoner.

    Dock får jag ofta två kommentarer som du gärna också får bjussa på svar till, om du vill;

    1. ”Alla familjer bråkar!”
    2. ”Har du provat att prata med dem om det?”

    Kramar

  6. Ann skriver:

    Bra skrivet, som oftast!
    En fråga, kommer du att berätta någon gång om vad som gjort att du sagt upp kontakten med din pappa?
    Kram!

  7. Petra skriver:

    Så bra skrivet! Det är så otroligt märkligt att många ser det som barnets ansvar att redan upp relationen med en förälder som inte beter sig bra, även från väldigt tidiga år. Oavsett hur föräldern beter sig ska barnet finnas kvar och ta alla slag, fysiska som psykiska, för att föräldern (framförallt mamman) förutsätts ”bara göra sitt bästa”. Min mamma och hela hennes släkt anser fortfarande att jag är bråkig och oresonlig som valt att inte ha någon kontakt med henne, men mitt liv är mycket bättre utan henne. Jag är äntligen lycklig och känner mig fri, men resan har varit lång.

  8. Angelica skriver:

    Så bra skrivet Elaine!!! Tack för det här inlägget. Din blogg är väldigt bra! Kram

  9. Cissi skriver:

    TACK! *stående ovation*
    Älskar svarsförslagen!
    Detta ämne är så tabubelagt. Man undviker samtalsämnet om sina föräldrar i alla sociala sammanhang för att slippa just dessa frågorna och är rädd att andra ska undra vad det är för fel på en att man gjort ett sådant val. Tror de verkligen att man hade valt bort den första relation man får i livet om det var möjligt att få det att fungera? Det handlar ju inte om att man har kvar någon som man kommer ”lite dåligt överrens med”….det handlar om att minimera hur mycket man torterar sig själv med någon som förstör ens liv och ens självkänsla så mycket att allt påverkas negativt.
    Man blir bufferten mellan sin egen förälder och sina egna barn som man inte vill ska behöva genomlida denna person som man själv gjort. En ensam och utsatt situation på många vis. Jag är glad för er som har fått föräldrar som älskar er villkorslöst och inte förpestat de första 30 åren av era liv. För oss andra handlar det mer om att resten av livet ska vara så fritt från det där som är möjligt.

  10. Du är helt otroligt bra på att ge svar på tal, på att ha bra saker att säga. Jag har vissa personer i mitt liv som jag tror många andra skulle ha valt bort, men jag gör inte det, lever kvar i det och klarar inte av att klippa bandet. Det är jobbigt men jag vet att det är som alla säger ”eget val”. Men det gör det inte lättare för det. Ibland är kärleken större.

    Du är en kanonfin människa och det är tackvare din mor och dig själv. Säkert några fler men huvudsakligen till mor din som trott på dig och dig själv för att du älskar och kämpat för dig själv.

  11. M skriver:

    Min mamma och pappa separerade när jag var ett pga av att pappa är alkoholist. Vi har relativt ”bra” kontakt, skulle aldrig ringa honom självmant men svarar när han ringer. Hur som haver, jag vet inte varför men jag tål honom inte. Efter 2å min med honom irriterar jag mig något fruktansvärt, när han ringer blir jag irriterad även om han bara frågar hur Jag mår. Min sambo säger att jag och pappa bor de prata ut, att jag borde gå till psykolog och att jag innerstadens vet varför jag irriterar mig så mycket. Men ärligt talat vet jag inte. Jag blir arg när han säger att vi ska tala ut, att jag bör gå till psykolog osv. Jag vill inte. Jag har det bra som det är och blir arg när sambon påstår grejer, I välmeende.
    Kan jag inte bara få leva som jag alltid gjort och vara irriterad utan specifik orsak?
    Har världens bästa mamma och övrig familj och vänner!

    • Joline skriver:

      Jag känner igen detta. Mina föräldrar är med skilda och pappa dricker och det är bara när han dricker, på helgerna, som han hör av sig. Jag kontaktar aldrig honom. Varje gång han hör av sig, ja det kan ta 2 månader emellan, så blir jag på så dåligt humör. Bara jag ser att det är han som ringer så sjunker jag ihop och suckar. Det känns jobbigt. Han frågar hur jag mår och hur det går med utbildningen, så säger han att vi ses på nästa kalas. Ja för det är bara då vi ses, på kalas och vid jul.
      Det känns tråkigt. Jag har bättre kontakt med min pojkväns familj. De umgås och hittar på saker, firar alla högtider som går att fira. I början av vårt förhållande tyckte jag att det var konstigt att umgås så mycket med familjen för jag har det inte så med min familj. Men min pojkväns familj har sen dag ett haft öppna armar och är så varma och goa, de ställer upp och vill att man ska vara med. Det är en sån go gemenskap och det känns skönt att vara del av det.

  12. Jättebra skrivet, jag har tack och lov haft turen att få växa upp med fantastiska föräldrar och hoppas på att kunna vara en minst lika bra förälder till kommande bebisen. Däremot har jag människor i min omgivning som inte haft samma tur och i och med det väntade barnet har vi pratat föräldraskap mycket. En sak min man sa har verkligen fastnat i mig: ”Du är inte en förälder bara för att du får ett barn, du är en förälder när du tar hand om din familj!”

  13. Anne skriver:

    Alltså Elaine, jag blir nästan rörd till tårar när jag läser det här inlägget, av någon konstig anledning. Kanske just för att jag för första gången läser/hör om någon som VET HUR DET ÄR att ha en förälder som inte är en bra förälder och som faktiskt förstår hur det är. Det är sååå många gånger jag måste försöka förklara mig inför oförstående människor och hur många gånger som helst som jag börjat tvivla på mig själv om jag gjort rätt i som brutit kontakten med min förälder.
    Tack så mycket, det här styrkte mig verkligen!

  14. Jag har en vän som sagt upp bekantskapen med sina föräldrar. Jag kan förstå när jag hör henne men det som gnager lite i mig är när hon eller andra säger att ”deras föräldrar är döda i deras ögon”
    För de är de inte. Min mamma lever inte längre och det kanske är det som då gnager lite. För så länge de fortfarande finns i livet finns alltid chansen att reda ut, från båda håll. Är någon död som med min mamma så går det inte att reda ut. Och när föräldrarna dör på ”riktigt” lär man nog ändå sörja på något sätt, eller pusta ut. Tänkte jag.

    Kan någon som brukar säga att deras levande föräldrar är döda förklara hur ni tänker runt det.

    För jag vågar inte ta upp detta med min kompis och vill gärna förstå tankegångarna för en vars levande föräldrar är döda.

    • Hope skriver:

      Vissa saker går väl helt enkelt inte att förstå och jag förstår inte riktgt varför du vill förstå, är det för att du ska må bättre eller vill du hjälpa henne på något sätt. Man kan ju vara oerhört nära vänner men ha olika upplevelser i livet, det är väl ok. En psykolog kan säkert förklara hur din kompis tänker om det är viktigt för dig? Och nej, tyvärr så finns inte alltid ”chansen att reda ut” Jag menar absolut inte att vara otrevlig.

    • Hope, jag inser när jag läser mitt att jag inte skulle blandat in min ”kompis” i det hela.

      Jag är mest intresserad av hur personer som säger att deras föräldrar är döda i deras ögon tänker. För efter ett dödsfall infaller oftast en sorgeprocess, men det kanske inte gäller när man själv har ”avlivat” personen i tanken. Jag menar att när en människa dör på riktigt är det mer definitivt. Det kanske är samma med någon som tagit avstånd.

      Jag kan bara jämföra med personer jag tagit avstånd ifrån, sagt upp kontakten. De personerna finns ändå kvar och gnager lite i mig. Jag funderar ändå ofta om jag gjort rätt. Gör man detsamma då.

      Ska verkligen ta upp det med min psykolog. Men tänkte att det kanske fanns någon här ute som tänkt också. Psykologer är ju mer utbildade, de är inte ”vanliga” människor i sin yrkesroll.

      Jag menade verkligen inte att folk ska reda ut, menade bara att döden är definitiv och gör möjligheten omöjlig.

    • Kattis skriver:

      Jag tänker att det finns olika grader av ”säga upp kontakten med”. I mitt förflutna finns det några som jag lämnat, men som jag kan tänka mig att hitta tillbaka till. Om livet och förutsättningarna blir rätt. Dom människorna kan ligga och gnaga i mig emellanåt och jag kan vilja ringa upp, och jag funderar ofta på om jag gjort rätt. Sen finns det en person som jag klippt alla band med. För alltid – det är jag säker på. Min styvpappa, som funnits i mitt liv sen jag var 4 år gammal. Jag har precis noll intresse av att ta in honom i mitt liv igen oavsett vad som händer, då det han gjort mot mig är oförlåtligt. Tyvärr lever han fortfarande med min mamma (jag förstår INTE varför) så rent fysiskt finns han kvar, men han är som död för mig. Och jag har gått igenom en sorgeprocess. Den var inte exakt likadan som den när min moster eller min mormor dog, det ska jag verkligen inte låta påskina, det såg annorlunda ut. Men det var sorg. Det kändes som att mitt hjärta krossades, trots att jag hatar honom och allt han är. Jag grät, gick igenom minnen, önskade att det skulle ”bli bra igen” (det har aldrig varit bra, men mindre dåligt i perioder). Jag har sörjt. Och nu har jag accepterat att han är borta. Trots att jag ibland vistas i samma lägenhet som honom. Vi tittar inte på varandra, vi pratar inte med varandra. Jag babblar.. det jag ville säga var egentligen att jag tror man går igenom en sorgeprocess även om personen inte rent fysiskt och definitivt är död. Det gjorde jag iaf. Sen om den ser exakt likadan ut som när man förlorar en förälder till definitiv död, det kan jag inte svara på. Kanske inte. Men å andra sidan tror jag inte att alla sorgeprocesser ser likadana ut heller.. detta är ett svårt ämne. Men beslutet att helt skära bort någon ur sitt liv är inte lätt. Det är inget man gör i en handvändning. Det är välgrundat. Och om någon säger att ”den är död för mig” så får man nog tro på det även om man själv inte varit där och kan förstå fullt ut.

    • Martina skriver:

      Det var en sorgeprocessen för mej med. Laddad med ångest o egna tankar om att så här kan jag inte göra… Jag sörjer fortfarande att jag förlorat möjligheten till en normal relation med min mamma. Jag hade så gärna haft en. Men det var inte möjligt. Hon var inte värd att vara i mitt liv. Folk kan inte behandla mig hur som helst bara för att vi e familj. 32 år tog det för mig att förstå o det var när hon behandlade mina barn så som hon gjort mot mig som jag förstod att hon måste bort. Bort från mina barn. Jag måste skydda dem.

    • pecawe skriver:

      Jag har aldrig sagt att min mamma är död för mig, men däremot att jag inte kommer att sörja när hon dör. Förra sommaren låg hon för döden och det är verkligen ett mirakel att hon överlevde. Jag var otroligt ledsen och besökte henne på sjukhuset flera gånger och tog verkligen farväl. Jag var ledsen och sörjde över att hon inte varit en mamma för mig och en mormor för sina barnbarn. Men jag kände mig ändå kall inombords. När jag skulle säga mina sista ord till henne fick jag inte ur mig ”jag älskar dig” utan mumlade istället ”jag önskar att allt hade varit annorlunda”. När min man gick in till henne sa han till henne att han var tacksam för att hon satte mig till världen, så att han kunde älska mig. Så jävla fint! Min mamma överlevde, men jag känner att jag redan sagt mitt sista hej då till henne.

    • Åh tack Kattis, Martina och Pecawe! Det var precis detta jag behövde läsa och höra. Nu har ni stillat mitt sinne och ”nyfikenhet”

      Sorry Elaine att jag kapat ditt kommentarsfält! <3 men det finns nog fler som undrat över detta som vi diskuterar som en följd av ditt inlägg!

      Jag har haft mycket tankar runt detta senaste månaderna så är så tacksam för alla som delat med sig och jag blir så arg på att andra ska lägga sig i någons föräldra-barn relationer.

      TACK igen Elaine för att du väljer att finnas på nätet med allt vad det innebär i engagemang och glädje!

    • Anna skriver:

      När någon väljer att bryta kontakten med sin förälder kan jag lova att det inte är något beslut som bara kommit över ett litet bråk. Det ligger troligen många år av skadegörelse bakom det beslutet. Jag skulle aldrig i hela mitt liv tro att ett barn bryter på det sättet med en bra förälder.
      Jag har brutit med min pappa nyligen. Det jag går igenom är definitivt ett sorgearbete. Jag måste lära mig att leva utan honom, jag sörjer att jag inte har en pappa, jag sörjer min barndom och framförallt min tonårstid.
      Att bryta är något jag måste göra för jag önskar att allt var annorlunda, jag önskar att vi ska lösa allt och i vissa stunder vill jag inget hellre än att ha en kärleksfull pappa som kramar om mig eller en pappa att prata med när jag har det jobbigt med mamma. Alla dessa saker och känslor är något jag aldrig någonsin kommer få från pappa. Han är alkoholist och det går inte att ändra på. Han kan inte ändra på det och ingen annan kan det heller.

      Det sista som lämnar människan sägs vara hoppet, och tyvärr, så länge jag har den minsta kontakt med pappa, så länge han på något sätt är involverad i mitt liv hoppas jag. Jag hoppas att han ska ändra sig. Men han kommer aldrig göra det och han kommer fortsätta dra ner mig i ännu mer ångest och skada mig ännu mer.

      Tankarna som flyger runt inom mig är inte helt lätta att hantera men när mina närstående har dött har jag lärt mig att tillslut leva med det. Saknaden finns alltid kvar men jag har överlevt och jag kan tänka på dessa personer utan att få ångest.

      För mig är det bättre att lära mig leva med att han är borta än att ha honom kvar i mitt liv. Därför har jag bestämt mig för att tänka på honom som död. För det är då jag kan starta mitt sorgearbete och det är inte först jag kommit en bit in i det som jag kan börja leva mitt liv. Ett liv som jag har kontroll över.

    • wigwag skriver:

      Fast Charlie CS.. nu är det ju som så att det såklart är en metafor när någon säger att ens levande föräldrar är döda. Vi utanförstående, ”som inte gått i de skorna”, ”som inte har alla pusselbitar”, ”som är bollplank”, tycker i vart fall jag ska tolka det som en sådan. Metaforer används ofta i just detta syfte också. För att förstärka, förtydliga eller synliggöra med all skärpa en förmår ett budskap. Och budskapet i det här fallet är att man inte vill ha med sina föräldrar att göra överhuvudtaget. Och inte nog med det. Man vill inte prata om dom heller med andra som om det fanns en levande relation. När någon säger att ens levande föräldrar eller nåt annat blodsband är döda så är det färdigsnackat liksom. Det är en del av budskapet metaforen är medvetet eller omedvetet tänkt att förmedla. Och dom flesta människor, inte du då som det verkar, förstår detta instinktivt utan att få några längre utläggningar om saken.

    • Oj wigwag, spännande.

      Jag är väldigt glad att flera har gett mig svar och förståelse för tanken bakom ett sådant sätt att säga. Nu kommer jag verkligen inte att svårt på samma sätt för de som säger så tack vare alla bra personer som kommenterat och givit mig deras syn och erfarenhet på saken.

    • Evelin skriver:

      Vilken intressant kommentarstråd! Min man har sagt att hans pappa död gör honom om detta hjälpte mig faktiskt att förstå. Saken är den att de flesta är mer accepterande till min man ang hans beslut men kommer sen till mig och försöker ”du måste prata med honom om att era barn måste få träffa sin farfar” mm. Som om jag också har ansvar för det beslutet som mamma till hans barn. Denna -faktiskt hop- av människor har stundtals fått mig att tvivla på min man och försiktigt försökt fråga om det vilket gjort min man upprörd. Jag förstår oss båda om man säger så, för det är inte lätt! Känslor liksom kommer även om man inte vill. Men nu har jag och min man en stenhård överenskommelse att hans pappa är helt ute ur bilden. Han är som död även för mig. Vår son förstår inte detta vilket gör det hela svårt. ”Välmenande” människor har låtit vår son träffa sin farfar utan vårt godkännande vilket gör att vår son undrar nu varför farfar inte kommer eller ringer mm. När 1 person fattar ett sånt här beslut finns det MÅNGA åsikter och många som ifrågasätter. Detta kan nog inte pratas om nog mycket om.

      Hope och Wigwag – varför har ni så hård och spydig ton? Snälla var med på att göra internet mer förstående och vänligt. Ni pratar båda om att Charlie verkar oförstående men det gör snarare er att verka oförstående.

      Kram Charlie för din förlust. Förstår att du saknar din döda förälder. Kram

  15. Hmm skriver:

    Tjena! Hobbypsykologen här 🙂

    Jag tror att varför det finns dem som i alla välmening utrycker sig klumpigt beror på att de har sett andra exempel där det har varit missförstånd som ligger bakom. Olika personligheter som inte förstå vandra etc.

    Som i förra inlägget tex där som jag förstod det en tjej lade skulden på sin mamma trots att hon var helt oskyldig. Tonåringar kan göra så. Inte se helheten.

    Jag har själv sett ett barn som blev förgiftad av sin ena förälderns bitterhet mot den andre och tog avstånd då från denne. förmodligen för att slippa behöva ta mer när den var hemma hos den bittre.

    Idag har hen bra kontakt med bägge sina föräldrar, men är ledsen över förlorade år.

    Mao, alla har inte fatta rationella beslut när de tar avstånd och kanske skulle må bra av att ha kontakt.

    Ger det folk rätt att lägga sig i? Nej. Men jag hoppas på att det inte gör lika ont när ni får höra dylikt med detta i bakhuvudet. Iaf de dagar när ni känner er starka. Att känna att de hur bakvänt det än låter, de hoppas på att du har tagit fel beslut för det skulle vara ett bättre alternativ.

    • Emma skriver:

      Från en RIKTIGT psykologstuderande: Nej det alternativet hade inte alltid varit ett bättre alternativ. Försök ha kontakt med en psykiskt sjuk person som misshandlar en både fysiskt och psykiskt utan att visa den minsta ånger någonsin. Det var jag som skrev frågan till Elin och idag är jag 20 år. Har inte ändrat mig en sekund. Att säga upp kontakten med min mamma var det bästa jag har gjort från mig själv och jag önskar att jag hade kunnat göra det tidigare. Tack och hej!

    • Emma skriver:

      Elaine*

    • Hmm skriver:

      Emma: Fast min kommentar var inte riktad mot ifall dig gjort rätt eller fel utan som en förklaring till alla dumma kommentarer som du får ibland. Hur folk som säger detta till dig tänker. Varför de gör så.

      Förstår du nu hur jag menade?

  16. Samtidsfilosofen skriver:

    Du har så rätt i det du skriver. Föräldrar har bara sina barn till låns. Föräldrar har alltid ett ansvar för att de första levnadsåren blir bra. Oavsett. Psykisk ohälsa eller vad det nu kan vara får aldrig komma emellan. Oavsett hur du mår har du ett ansvar för hur du beter dig mot folk och framför allt dom du är satt att beskydda. Psykisk ohälsa kan endast vara en förklaring, inte ett skäl.

    Läs utdrag från skildringen av min förlossningsdepression samt krönikor om samhälle, politik m.m vid intresse https://samtidsfilosofen.wordpress.com/

  17. Nathalie skriver:

    Vad skönt det känns att läsa detta. Jag drog också en nitlott till förälder och har sedan ett par år tillbaka valt bort hen. Oftast när det kommer på tal är det jag själv som får ta skiten, det blir på något sätt alltid mitt fel och människor tycker att man MÅSTE ha en relation till sina föräldrar, ”man behöver inte vara sams men du kan ju i alla fall prata med hen” eeeh?
    Men okej det kan jag ha då om din tanke är att jag ska må dåligt, vara arg, ledsen och besviken dagarna i ända. Nej du tack jag är bättre än så och vill du ha skit i ditt liv så varsågod men det passar inte mig, jag har bättre saker för mig.
    Folk tycker ofta att man är konstig och de blir obekväma om man skulle råka nämna det. Alltså va?? Jag kan bli så jävla förbannad på folk som har vuxit upp där allt är guld och gröna skogar och inte har någon spärr i kroppen för vad som är okej att säga och inte. Sådana människor väljer jag också bort i livet så gott det går. De är inte värda min tid heller 🙂

  18. Lollo skriver:

    Tack Elaine. Jag har inte valt bort någon av mina föräldrar men jag har aktivt valt bort min äldsta bror. Sedan 2001 har jag pratat/träffat honom en enda gång. Och det var en gång för mycket. Egoistisk utnyttjande psykopat. När folk frågar hur många syskon jag har svarar jag n-1. Han ingår inte i min älskade syskonskara.

  19. Kelly skriver:

    Tack för att du tar upp detta. Jag har numera kommit till ro med hur jag hanterat mina föräldrar, men det fanns en tid när kommentaren ”hur kan du göra såhär mot din egen mamma” verkligen kändes som ett knytnävsslag i ansiktet. Eller 10, snarare.
    Relationen förälder – barn är ofta svår, och att uppmärksamma det är viktigt. Det kan förhindra att andra ska behöva bära skuld i 10 år när en faktiskt fattat ett beslut som handlar om att respektera sig själv. Det är inte helt lätt att våga stå upp för sig själv ändå, en behöver inte andras skit ovanpå det.
    Btw, var på din föreläsning på Kommunikatörsdagen, det var givande. Jag skrattade, och lärde mig. Bra!

  20. Liv skriver:

    Elaine – du er så jævla GRYM!

  21. Marie skriver:

    Fantastiskt inlägg! Jag behövde höra vartenda ord!

  22. Tina skriver:

    Man är inte en förälder bara för att man har donerat lite biologisk material. Till alla hobbypsykologer och allvetare; Visa lite respekt och behåll dina kommentarer för dig själv om de inte efterfrågas! Många kramar till er alla! Får tårar i ögonen när jag läser många av berättelser.

  23. Maria Jallow skriver:

    Tack! Får ofta höra att jag måste respektera min mamma men hon har aldrig lärt mig vad respekt är. Det tog mig 40 år att förstå vad självrespekt är och att man ska må bra av sina relationer oavsett vem man har den med. Jag mådde inte bra alls. Idag är jag mamma till tre underbara barn och blir dessutom mormor snart. Min största rädlsa har varit att mina barn skulle känna samma för mig som jag känner för min mamma men de gör de inte för jag är en bra mamma och människa! Jag har lyckats!

  24. Emma skriver:

    Tack så mycket för ett fantastiskt svar!! Som vanligt kommer du med kloka och användbara råd som nog kommer komma till användning alldeles för snart..

  25. MH skriver:

    Takk Elaine! Dette skal jeg lagre og ta frem den dagen jeg evt. har tatt valget om å kutte mine ut. Jeg har tenkt på det lenge, men ikke tatt valget enda.

  26. E skriver:

    Tack Elaine. Själv fick jag frågan vd min pappa jobbar med på en intervju häromdan. Jag svarade att jag inte har kontakt med honom och då fortsatte hon att fråga varför och om jag inte vuxit upp med honom. I stunden kändes det mest obekvämt men när jag gick därifrån växte ilskan. Jag tänkte att jag kanske bara skulle sagt som det är; min pappa är psykiskt sjuk och han misshandlade min mamma psykiskt och ibland även fysiskt i över 20 år. Tycker du att jag måste ha kontakt med honom?

  27. pecawe skriver:

    Håller med dig till fullo! Är också trött på att försvara mitt avståndstagande till min mamma. Varken mamma eller pappa har funnits till för mig under min uppväxt, trots att jag bott med båda hela tiden. Idag har jag en hyfsad kontakt med min pappa, men mamma träffar jag kanske 1 gång/år. (Och får ångest efter som allt från barndomen väller upp igen). Det bästa jag gjorde för mitt eget välbefinnande var att inse att jag inte behöver träffa henne för att stilla mitt dåliga samvete, utan att det finns andra kvinnor där ute som kan vara mitt stöd och min förebild ( som min älskade svärmor tex!)

  28. Karin skriver:

    Tack Elaine <3 Det är hemskt att andra också dragit nitlott gällande förälder/föräldrar men det känns också skönt att för en gångs skull inte vara ensam. Att andra FÖRSTÅR!

    Jag har fortfarande en relation med min mamma men den har gått av och till genom åren då jag vissa tider klippt av, det längsta var väl något år. Det gör ont ibland när jag önskar att jag hade en mamma jag kunde bolla tankar med och få prata med när livet kanske inte är på topp, men hon använder det emot mig eller kommer inte ihåg pga självcentrering. Jag har väl inte riktigt kommit dit som många andra här har gjort att bryta helt med henne, jag hoppas fortfarande även om jag vet rent logiskt att det är dödfött.

  29. pecawe skriver:

    Kom på en sak till! Tror att vi som valt bort mamman får höra mer skit än de som inte har kontakt med pappan. Mamman är helig i alla lägen.

    • Hope skriver:

      Jag tror också att det är så.

    • Emma skriver:

      Från min erfarenhet stämmer det utmärkt. Har en kompis som inte har kontakt med sin pappa och hon upplever inte att hon blir dömd för det lika ofta som hon ser hur jag blir dömd för att jag har brutit kontakten med min mamma.

  30. samma här skriver:

    Jag drog en nitlott också . Pappa försvan när jag var tio år..hittade en ny kvinna som han gifte sig med .ibga mer samtal, brev ingenting.Så jag slutade tänja på honom för mamma sa att det var äst.Nu när jag är 25 år så har han hört avsig…dessutom skickar hans fru arga sms till mig ” varför är du så kall..din pappa bill träffa dig”.Jag känner mig kränkt av det men också tom….varför gör man såhär?! Så många tankar och så lite svar….

  31. […] mitt inlägg idag tycker jag ni som har liknande problem ska läsa Elaines tips på vad man kan säga när man får kommentarer på varför man inte har kontakt med sjuka […]

  32. lillajag skriver:

    Jag orkar inte ens börja dra i allt, men kort sagt finns bara min egen familj av vänner och make och barn. Övrig familj är bortklippt. Det är inget man gör lättvindigt och ja…jag är inte intresserad av att gå in på det ytterligare, men om man är en person som inte förstår sig på hur det här kan hända så kan man roa sig med att googla på hur det är att ha familjemedlemmar med narcissistisk personlighetsstörning. Eller så kan man läsa Ingalill Roos bok om Energitjuvar.

    I övrigt vill jag bara säga till alla er som behövt klippa bort någon ur ert liv: Du är inte dina föräldrar eller deras misstag. Du har rätt att leva ditt liv på dina villkor (utan skuld) – du har rätt att vara DU. Styrkekramar!

    (ps läsvärt: http://vuxnabarn.nu/terapi-och-sjalvhjalp/overlevnadsmanual/)

  33. Babbsan skriver:

    Det är bra att du lyfter det här Elaine! Samtidigt så fattar jag inte varför man ska behöva försvara sina livsbeslut gång på gång. Att människor har så lite empati och ska leka psykologer på andras bekostnad. Jag skulle aldrig uttala mig om någon annans livssituation för jag vet inte vad det inne bär. Man förstår inte någon annan genom att döma, ingen kan förstå utom en själv och den respektlösheten bland människor gör mig irriterad och förvånad. ”Blood makes you related, loyalty makes you family ”

  34. Linda skriver:

    Jag blir mållös faktiskt. Ofattbart hur taktlösa och korkade en del är med sina ”välmenande kommentarer”. Fy fan!

  35. Rebecka skriver:

    Bra skrivet, känner igen det du skriver mycket väl tyvärr. Tack för en bra och intressant blogg

  36. skriver:

    Tack för att du, Elaine, och alla ni andra i kommentarsfältet riktar strålkastarljus på detta ämne! Det är på något konstigt vis ”skönt” att höra att vi är fler med föräldrar som inte direkt har MVG i uppfostran eller ens borde kallas för ”förälder”.

    Jag har ingen vidare kontakt med min mamma och undviker henne så gott det går (på grund av en rad händelser och tvivelaktigt beteende som skedde från och till under hela min uppväxt till nutid, som har kommit ikapp mig mer och mer på äldre dar), men jag har aldrig riktigt klippt banden. Hur gör jag? Vad ska jag säga? Måste jag säga något? Kan jag bara låta det rinna ut i sanden?

    Jag upplever att de flesta i min närhet förstår mitt ”val” (jag ser det inte ens som ett val) och stöttar mig i mitt beslut att inte ha kontakt med min mamma. Sedan kanske det diskuteras med andra ord när inte jag är med, men det tror jag inte.

  37. Mini skriver:

    Vad glad jag blir att du tar upp det här!! (Och ledsen för din och alla andras skull som fått nitlotter). Jag har brutit med mina föräldrar, då försvann hela släkten också, för sanningen är den att dom aldrig borde ha fått barn. Och moder natur fattade det där, så dom fick aldrig några biologiska, tyvärr hade de tillräckligt med pengar för att kunna köpa sig två barn. Jag var väl en sådär 5-6 år första gången hur mycket jag hade kostat = Gud nåde om jag inte var snäll och tacksam! Sen den fysiska och språkdiskussion misshandel jag växte upp med, den önskar jag ingen. Ändå måste jag försvara mig, speciellt inför min svärmor, som faktiskt länge tog deras parti, skickade bilder på mitt äldsta barn mm. Det till en man som tog på mig i mörkret….och en kvinna som aldrig skyddade mig. Och jag måste försvara mig och mitt val, än idag. Hon förstår verkligen inte och hon vill inte förstå! Dina svar och tips är jättebra, men tyvärr skulle ingen av dem bita på henne. Jag önskar att jag skulle kunna nå fram med bra retorik, men har insett att det inte verkar gå. Så jag har bestämt att säger hon något mer, nu är det nästan ett år sedan det kom något, så kommer jag vara att be henne vara tyst! Och hoppas att det fungerar.
    Kram

  38. Fanny skriver:

    Så himla bra och viktigt inlägg! Jag får rysningar när jag tänker på att någon som blivit t.ex. sexuellt utnyttjad som barn får höra såna kommentarer från människor. Så jävla hemskt!

    Nu har jag den stora turen att ha två fina föräldrar, så jag kan inte ens föreställa mig din (och många andras) situation, men varje gång jag hör att någon brutit med någon av sina föräldrar så tänker jag att de måste ha en riktigt bra anledning, för det gör man inte hur som helst. En riktigt bra anledning som jag inte har att göra med.

    Alla ni som vågat bryta, fan vad starka ni är! <3

  39. Nea skriver:

    Ibland så kan jag tycka att mina föräldrar betett sig dumt mot mig, men när man varit ledsen över det så inser man hur mycket skit som skulle krävas för att bryta med sina föräldrar. Det måste vara sådant som är oförlåtligt och verkligen bryter ned en. Så jag respekterar verkligen alla som tagit ett sådant beslut, måste vara något av det svåraste man kan göra.

  40. C skriver:

    Stort tack Elaine. Det här behövde jag. Jag har också dragit en nitlott vad gäller föräldrar. Min mamma har gjort så mycket dumt, vidrigt, brottsligt och hemskt mot mig och mina syskon och det tog många, många år innan jag vågade klippa banden. När jag väl tog mig mod till det vände sig hela släkten mot mig och jag fick höra hur hemsk jag var som valde att göra så. Det hae tagit mig hårt och skadat mig på ett sätt jag inte kan beskriva. Det här var så skönt att läsa. Tack!!!

    • Y skriver:

      Jag känner igen det du skriver så väl. Jag och mina syskon bröt all kontakt med vår ”mamma” för ett par år sen, och har sedan dess fått genomlida så många kommentarer från släkten om vilka monster vi är, att hon tog hand om oss och nu ska vi ta hand om henne när hon är gammal, att vi är psykiskt sjuka som kan göra en sån sak. Ja you name it. Det är aldrig barnens fel att en förälder behandlar den som skit!!

  41. Hanna skriver:

    Vilket bra inlägg! Tänkvärt för mig som inte behövt välja bort någon.

  42. Ulrika skriver:

    Tack för ett bra inlägg! Jag valde av många olika saker bort kontakt med min pappa när jag var tonåring vilket är det bästa jag gjort! Han ringde för några år sedan och ville återuppta kontakten vilket jag valde bort åter igen. Förra sommaren kom ppolisen och ringde på dörren och talade om att han hittats död och det var ju jag och min bror som helt plötsligt blev ansvariga för dödsboet trots att vi inte haft kontakt på i stort sett 20 år! Märklig situation men fortfarande ångrar jag inte att jag inte tog upp relationen utan det var det bästa. Hejja alla där ute som ser vad som är bäst för dem trots att det betyder att man måste välja bort någon!!!!!!!

  43. Sara skriver:

    TACK!

  44. Chaty skriver:

    En person sade till mig: ”men din mamma älskar ju dig.” Behöver jag säga att hon inte visste någonting om situationen?? Blir så trött! Ett klassiskt svar verkar också vara ”men du måste förlåta henne!”. Skall jag förlåta en psykisk misshandlare som inte ens ber om förlåtelse!? Alltså, jag vet inte vad jag skall säga. Jag är väldigt nöjd med att ha brutit kontakten med min mamma. Jag är dock väldigt trött på att höra kommentarer som ovan! Särskilt i början är det jobbigt att behöva försvara sig hela tiden när man har mycket att bearbeta! Och ni som behöver tips om vad ni skall säga när någon säger att de brutit kontakten med en förälder: säg INTE att de skall förlåta, att föräldern säkert kommer ändra sig snart och dylikt. Säg istället att ni finns där om man behöver prata, att ni förstår att det är svårt eller att ni är säkra på att man tagit det bästa beslutet utifrån sin egen situation.

    • Hmm skriver:

      ”Säg istället att ni finns där om man behöver prata, att ni förstår att det är svårt..”

      Låter som bra råd. Gäller nog fler ämnen.

  45. emelie skriver:

    TACK elaine! jag har verkligen jättesvårt att bemöta när folk tar upp mina föräldrar och jag har till och med börjat undvika att träffa främmande människor då jag tycker det är så jobbigt. har gått till ett psykolog också och det är just det här som jag behöver. konkreta svar på tal. saker man kan memorera och känna att om någon säger något dumt och är klumpig så vet jag vad jag ska säga. detta betyder verkligen jättemycket.

  46. Olivia skriver:

    Bra inlägg !
    Känns skönt och veta att man inte är ensam i en sådan situation. Vissa människor verkar ju tro att det är ett under att man har växt upp till en vettig människa, trots att man varken har vissa föräldrar eller far/morföräldrar med i ens uppväxt.
    Jag hade en mamma som valde bort min biologiska pappa för en anledning, jag fick en låtsaspappa som jag kallar pappa idag pga det valet. Som tog mig till sig som sin egen dotter.
    Min mormor valde bort min morfar pga hans problem med alkohol. Det sluta med att min mormor skilde sig. Träffa en annan kvinna (noter att hon är alltså är lagd åt andra hållet min underbara mormor) i samma situation och blev en familj. Jag har fått tre underbara mostrar och en extra mormor tack vare det val hon gjorde för över 30 år sedan. Åter igen, inga blodsband där heller.
    Jag är lyckligt lottad över att min familj alltid gör de val som leder till mer lycka för dem själva. Det har gjort att jag har alltid känns mig älskat och önskat som barn. Inte alltid lätt har det varit när folk alltid frågar samma saker om ens familjesituation och varför den ser ut som den gör. Men jag har haft turen att blivit så älskad av min familj, trots allt inte är blodsband.
    Som vuxen så unnar jag alla barn som kunde ha föräldrar eller valet att klippa band med folk som inte är bra för dem. Det behöver aldrig vara dåligt för varken en själv eller sina barn att ta ett sådant beslut.
    Kan leda till mer lycka och kärlek !

  47. Isabelle skriver:

    Jag har själv inte haft några sådana problem med mina föräldrar men just därför tyckte jag att det var så bra att du skrev det här! Det ger oss som kanske inte fullt ut alltid förstår hur folk i denna situation känner en tankeställare. Jag ska verkligen tänka på vad jag säger och hur jag reagerar om jag möts av en sådan situation. Ett väldigt bra inlägg!

  48. Carolina skriver:

    Tack för orden jag behövde men inte kunde formulera själv.

  49. Jasmine skriver:

    jag har inte haft kontakt med min mamma på fyra år för att hon är en narcisstisk alkoholist med extremt kontroll behov och har varit väldigt hemsk mot mig i min uppväxt och saker som jag aldrig kommer kunna förlåta. Jag har knappt sett henne helt nykter en gång de senaste tio åren och det som fick droppen att rinna över var en kväl då jag bestämde att jag ville sova hos en kompis och hon tyckte att jag skulle välja mellan henne eller mina kompisar. Och sedan dess har jag fått höra från min bror och från alla andra att jag borde förlåta henne och vara tacksam att ha en mamma och att jag måste tänka på hur jobbigt det är för henne och att det är mitt fel att jag inte löst det, att jag borde ha mer tålamod och att jag borde vara ödmjuk och tacksam att jag faktiskt har en mamma. Ingen som någonsint tänkt på hur det varit för mig att alltid höra hur jag inte duger, att jag är för tjock, att kläderna jag har på mig inte passar, att jag aldrig kommer få en pojkvän om jag inte är mer feminin, att jag inte är som min bror, att jag är självisk som inte tänker på familjens bästa, att jag inte är religös. När man får höra nog många gånger att man inte duger som man är från dess att man är i yngre tonåren till vuxen ålder så ger det så mycket men som inte går att laga på en gång.

    Så alla som slänger ur sig sådana kommentarer som inlägget ovan vet verkligen inte hur det är att leva med en sådan föräldrar har inget som helst tolkningsföreträde

    Så är det bara.

    Tack för ett superbra inlägg 🙂

  50. JoLi skriver:

    För er som har svårt att förstå för att ni aldrig upplevt det själva kanske behöver lyssna på det här. https://www.youtube.com/watch?v=Th1FI7DxQ3Q
    En av de värsta saker jag hört i mitt liv, det knyter sig i magen och jag gråter. Vill inte lyssna, vill stänga av. Men att ignorera när små barn far illa är ännu värre. Förstår du bättre budskapet i Elaines inlägg efter att du lyssnat på det här?

    • Evelin skriver:

      Alltså tårarna bara sprutade. De bara rinner. Jag bryter fan ihop. Ett barn har på riktigt varit med om denna hemska händelse.

      TVÅ VUXNA MÄNNISKOR HAR UTSATT FLERA BARN FÖR DENNA HÄNDELSE. och det händer varje dag. Det händer någonstans just nu. Mammor dör. Barn dör. Familjer splittras.

      Vi måste sluta förminska sånt här. Vi måste stå upp för dem som är starka nog att dra.

      Jag ber till gud för den här flickan i detta 911-samtal. Jag hoppas hon är trygg idag. Långt borta från allt sånt.

  51. Lisen skriver:

    Det känns så konstigt att läsa det här och inse att jag själv är en av de som brutit med en förälder. Det är så nytt för mig. Jag har egentligen aldrig haft en relation med min pappa men av nån anledning har vi haft lite sporadisk kontakt. Men i december inträffade något som gjorde att jag bröt helt. Vill aldrig mer ha med honom att göra och han kommer aldrig då träffa sitt barnbarn om jag får bestämma. Nu när det väl är gjort förstår jag inte varför jag inte gjorde det för flera år sen (27 år nu). Ångrar djupt att jag bjöd honom på vårt bröllop t ex. Mitt problem är hatet jag känner. Jag är inte van vid såna känslor. Ser annars väldigt ljust, lätt och positivt på livet men när jag tänker på min pappa är det bara svart. I och med uppbrottet som blev rätt dramatiskt kom så många tankar. Allt han gjort och allt han inte gjort. Allt överjävligt han gjort mot vår mamma och hur han alltid klarat sig undan. Jag vet inte hur jag ska hantera det här hatet. Känner mig så ensam i känslan, att jag faktiskt ser fram mot den dagen han dör så vi slipper honom för gott! Känns så sjukt att jag känner så men ibland när jag tänker på honom känns det som om jag ska explodera av hat! Blir galen och arg över att han ändå tar så mkt plats i mitt liv trots att jag sagt upp kontakten för alltid!

  52. Caroline skriver:

    Fan vad härligt att läsa den här texten! Jag har levt ett helt liv med en pappa som misshandlat, förföljt och trakesserat min mamma och oss i hela vårt liv. Den ensamheten jag har känt under alla min barnår och saknaden av att ha någon som bara kunde förstå vad vi gått igenom. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan varför jag inte umgås med min pappa. Det är inte mitt fel att han inte är frisk. Och det går heller inte att förklara för någon som inte varit i närheten av det jag, mina syskon och mamma upplevt. Tyvärr har jag haft nitlotten att träffa en sambo vars familj påminner exakt som min pappa och det jag upplevt som trauma i min uppväxt. När jag och min underbara sambo fick barn förvärrades allt med situationen med hans familj. Jag drabbades av pstd och har varit sjukskriven för utmattning i 7 månader. Jag har valt att inte ha dem i mitt liv då jag inte vill uppleva allt destruktivt jag fick uppleva som barn en gång till. Jag har dessutom ett löfte till mig själv och det är att mitt barn ska växa upp med människor som är sunda och bra människor. Därför vill jag varken ha kontakt med min pappa eller min sambos familj. Jag har fått så mycket skit av dem och dem förstår ingenting. Jag läser just nu Energitjuvar och det är min räddning just nu! Ingenting är mitt fel och jag kan inte ändra på andra människor. Så många gånger jag fått höra att min son kommer sakna sin farmor. Medans jag resonerar precis som du, han kommer inte sakna en sjuk människa! Jag och min sambo går i terapi både enskilt och i par. Jag kommer aldrig låta mitt barn gå igenom det jag fick som barn och det tar jag ansvar över. Tack för att du skrev den här texten!

  53. Angelica skriver:

    TACK!

  54. Håller med dig i allt du skriver. Jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj, där både sprit, hot med mera var min vardag. Skulle jag släppa in honom i mitt liv i dag så hade jag inte levt nu.

  55. Isabella skriver:

    Faaaan vad jag önskar att detta inlägg visades för mig när jag flyttade från min fader. Tack Elaine. Inlägget är delat, allt jag velat säga men aldrig fått i ord, skönt att kunna dela detta inlägg och veta att människorna som kläckt dessa kommentar kan ta del utav det//en som somnar lycklig.

  56. Natalie skriver:

    Åh älskar detta. Det enda som krossar mig mer än min trasiga pappa-relation är folk som hela tiden påminner mig om den. Orden är inte tröstande utan ger mig bara dåligt samvete

  57. Em skriver:

    Fina Elaine!
    Jag har följt din blogg sedan du föreläste för mitt jobb för ca 2 år sedan! Vi är jämngamla och har jämnåriga barn! Följer din blogg med entusiasm men har aldrig kommenterat den tidigare..
    Idag fick jag dock för mig att debutera 😉
    Jag har växt upp med två lysande föräldrar! Jag har en fin familj, ett bra jobb och ett vackert hem! Jag är lyckligt lottad! Dock har jag växt upp med en skitstövel till syster och detta har satt djupa spår i mig! En syster som är sju år äldre än mig och som aldrig visat mig någon kärlek eller glädje. En syster som tidigt i livet valde en helt annan väg än den jag ville gå.. Jag valde att bryta med henne för många år sedan och samtidigt som jag saknar en syster så saknar jag ju inte alls henne. Hon gjorde ett val när hon valde att vara elak i ord och handlingar, såra och ljuga! Det fanns tillfällen när hon trakasserade mig, ringde mig hela nätterna och gjorde min vardag till ständigt oroliga timmar! Hon valde vid vuxen ålder spriten framför familjen och trots många hjälpande försök lyckades vi aldrig! Tillslut orkar man inte mer!
    Hon var så egoistisk att hon i vuxen ålder valde sig själv framför sitt barn (ett barn jag har en god relation med idag!).. Jag är hjärtekrossad för min systerdotter som inte har en mamma, men en mamma som min syster behöver hon inte! Då ska vi andra i hennes familj istället guida och stötta på livets väg..
    Får jag idag frågan om jag har syskon från någon jag inte känner säger jag ”nej”. Svarar jag ”ja” och folk ställer följdfrågor vet jag inte vad jag ska svara.. Är jag ärlig dömer folk mig och undrar bl.a hur min uppväxt varit! Jag vill bara skrika att jag haft två fantastiska föräldrar och att jag för mitt liv inte kan förstå hur två människor som växer upp i samma familj, med samma föräldrar kan bli så olika!
    Blod är inte tjockare än vatten! Det är människorna i hjärtat som betyder nåt!

  58. emma skriver:

    Ditt inlägg satte precis ord på det jag känner när frågor om föräldrarna kommer på tal. Att dra två nitlotter sätter sina spår. Även att dra en tredje.
    Men när man äntligen har vuxit upp och insett att dem stjälper mer än hjälper, då ska man inte behöva försvara sitt val inför alla andra som inte förstår. Riktigt bra skrivet!

  59. Ivy skriver:

    det är underligt hur många som har brutit upp med sina föräldrar tycker jag. Underligt för jag behöver inte känna mig ensam i mitt val. Det känns bra och det gör att jag står litelitelite stadigare i mitt val:)

  60. amanda skriver:

    Mitt i prick så bra skrivet av dig!

  61. stina skriver:

    Tack Elaine! Känner igen mig helt i det du skriver och många av kommentarerna. Har ingen kontakt med någon av mina föräldrar, har en mamma som psykiskt misshandlar mig sen hon och min pappa skilde sig för 16 år sedan och en pappa som inte kämpat/velat ha en relation med mig utan lagt över ansvaret på mig (var 13 år!). Just nu har jag precis kämpat de senaste 3 åren för att skapa en kontakt med honom och nu har han, hans nya fru, jag och min lilla 1 1/2 åriga dotter varit på semester i Spanien för att kunna umgås en massa och att jag och min dotter skulle få ett fint slut på föräldraledigheten. Men vad händer, jo han är sur och bitter hela resan och han tycker att jag och min dotter är i vägen och att hon låter för mycket. Kväll 7 av 11 så får han ett psykiskt utbrott och säger de mest elaka saker om mig och min dotter (som tur sover hon), han spottar fradga och har hat i ögonen. Inte ens hans fru får tyst på honom. Så jag ringde min man som hjälpte mig att boka om flygbiljetten hem. Vad får jag höra av min pappa”jag kan lika bra ta livet av mig”. Det är något både min mamma och pappa sagt till mig. Inget barn ska behöva vara sina föräldrars slagpåse. Nu har vi ingen kontakt såklart men det är ändå jag som mår dåligt och har skuldkänslor för att min dotter inte har en mormor eller morfar. Jäklas skit är det!

  62. Jane skriver:

    Tack för ett hjälpsamt inlägg! Innehåller allt jag har velat säga människor men inte kunnat formulera.
    Förstår inte varför folk tror att barn ”behöver” mor/farföräldrar som de aldrig har träffat eller inte har en relation till. Barn behöver sunda och trygga vuxna! Är nybliven mamma och vet att det undras varför mitt barn inte har fått träffa mormor (att han har världens bästa morfar, farfar och farmor räcker tydligen inte). Men mitt barn är inte en försoningschans för mig och min mamma! Det skulle inte vara för hans skull som en träff skulle ske.

  63. Lise skriver:

    Jättebra skrivet! Varför ska man tvingas umgås med människor som inte får dig att må något annat än illa? Jag har eliminerat människor(låter som 100 men hndlar om ett par tre) ur mitt liv för att de får mig att må illa, och då gör det ingen skillnad om de är släkt eller inte. Man måste få vara lite egoistisk när det kommer till sitt egna välmående. Såna människor som inte bidrar med något bra till ditt liv, får dig att känna dig skit och dålig, är inte där för dig, såna människor behövs inte i ditt liv. Man mår så mycket bättre utan dem, i det stora hela.

  64. Katarina skriver:

    De som kläcker ur sig de här dumheterna har uppenbarligen levt i skyddad verkstad och/eller har dålig fantasi. Jag gör mig aldrig besväret att ge svar på tal – jag byter ämne och drar mig inte för att bli obekväm om frågeställaren fortsätter att tjafsa. Jag sade inte upp kontakten med min pappa över en bagatell, det var ett väldigt stort beslut som var jobbigt, men jag är nöjd och känner inget behov av att förklara mig för någon.

  65. Malin skriver:

    Vi borde även prata om de fall där föräldern väljer bort att ha kontakt med sitt barn, pga att hen inte är nöjd med tex barnets val av partner eller annat livsval. Min pappa valde att bryta med min syster av en sådan anledning. Vi syskon som han fortfarande vill ha en relation med, vi är enormt kluvna och vet inte om vi borde bryta med honom eller ha en ”ytlig” relation eftersom han ju är vår älskade pappa.

  66. M. skriver:

    Har också haft två puckon till föräldrar i 22år, har hela mitt liv fått höra hur man inte duger hur hårt man en försökte. Gick ut gymnasiet med MVG i alla ämnen förutom 3. Det dög inte. Var värdelös. Valde att inte plugga vidare, började jobba på en matbutik. Då bryter pappa kontakten med mig. Mamma finns kvar men inte i samma utsräckning som förr. Träffar världens bästa kille. Han dög inte så då försvann mamma också. Hur i helvete kan man göra så mot sitt barn. Hur kan man inte vilja se sitt barn lyckligt? Idag har det gått 3år sen jag prata med nån av dom och jag har aldrig mått bättre.

  67. Ida skriver:

    Tack för att du vågar skriva om det 🙂 Jag pratar ibland med folk om det att jag inte haft kontakt med min far på 15 år, kommentaren som ofta slängs tillbaka är ”Han är ändå din pappa” och ”Han har gjort dig till den du är idag.” (alltså inte ens att det är min bakgrund som gjort mig till den jag är utan HAN har gjort mig till den jag är?) eller ”Han gav dig livet”. Brukar inte bry mig utan jag känner att jag gjort rätt val och inget jag ångrar, en farlig man som skadar en fysiskt och psykiskt är ingen man vill ha i sitt liv.
    Efter att jag fick barn sa däremot SAMBON (av alla människor) som visste allt om min bakgrund att E behövde sin morfar så jag va dum nog att kontakta idioten, fick däremot inget svar och det är jag tacksam för idag.. Åtminstone vet han om att han fått barnbarn så ingen kan anklaga mig för att jag håller det ”ifrån honom” men oerhört glad att han skiter i vilket för hade inte klarat av att träffa honom.. 😛

  68. jo skriver:

    oj! TACK!
    jag har en mamma som till 50 % inte kan kallas en mamma.
    jag har många gånger skämts och haft dåligt samvete för att jag inte vill ha henne som mamma.
    varför ska jag utsättas för det negativa och elaka hon ger bara för att?
    Jag har aldrig känt att detta varit ok. Aldrig innan NU. så TACK!

  69. Carina skriver:

    Fick två nitlotter, båda är borta sedan 30 och 23 år, sedan, har aldrig gått till min mammas grav, några gånger till min pappas och det här säger jag aldrig längre för folk förstår inte och jag tänker inte förklara mig för någon. Jag saknar inte mina föräldrar men har en stor sorg för att jag inte fick några som var ok.

  70. Linn skriver:

    Jeg har vært så heldig å få to fantastiske foreldre, men jeg har ingen problem med å forstå din avgjørelse.

    En far skal faktisk fortjene å få være sammen med deg, å få ha deg i sitt liv. Det gjør han gjennom å være ett godt menneske og din omsorgsperson. Han klarte ikke den oppgaven, og da har man lov til å si ”Jeg fortjener bedre enn dette.” Du valgte deg isteden din egen, fine lille familie, der du hadde det du trengte, og du vant dobbelgevinst i mammalotteriet – og hvor fantastisk er ikke det!?

  71. Fia skriver:

    Jag har precis läst igenom varenda kommentar och känner en stor ..lättnad, jag känner mig inte så ensam i detta längre. Har aldrig känt mig helt uppmärksammad eller älskad av min mamma. Efter pappa dog när jag var 16 blev jag föräldern. Har aldrig kunnat förlåta henne för det och de hemska sakerna hon sa till mig i samband med det. Har fortfarande en väldigt ansträngd relation, en fruktansvärd energitjuv. Jag får alltid höra ”men hon är din mamma, och hon förlorade sin man” joo, och jag är hennes barn som förlorade sin pappa. Tänker ofta att jag mått bättre utan henne, men där tar skuldkänslorna över. Det är ju trots allt min plikt att ta hand om min sjuka mamma… suck.

  72. Johanna skriver:

    Vilket bra inlägg! Jädrans bra.
    Min lillebror har sagt upp kontakten med våran far och jag förstår honom till hundra, har gjort likadant i olika perioder men känner mig alltid skyldig och förlåter honom gång på gång.

    Det som blir svårast för mig är att jag kommer emellan. Varje gång jag pratar med min pappa eller hans halva av släkten så får jag nästan en del av skulden, som om det skulle vara mitt ansvar. ”säg till din bror att ringa och sluta vara dum”, ”Vad gör xxx nu?”, ”Blir så ledsen över att han inte ringer eller hälsar på”.

    Allt detta tjat blir så jobbigt för mig att jag har börjat undvika t.ex min farmor som jag tidigare stod mycket nära. Har flera gånger sagt till dom att sluta tjata på mig om min bror för jag har pratat med honom och det är hans beslut, hans val, inte mitt och jag tänker inte påverka honom om han inte vill. Självklart förstår jag att dom undrar, men jag orkar inte mer. Är det någon som sitter i en liknande sits? Hur har ni handlat i den situationen?

  73. Chall skriver:

    Jag tror många med ”vanliga” familjer inte riktigt förstå exakt hur komplicerade och destruktiva vissa personer och förhållanden är. Det är som dagisdevisen jag hörde mycket på sjuttiotalet ”det är aldrig ens fel att två träter”, men ibland är det faktiskt så. När en person inte respekterar den andres gränser eller bara fokuserar på sig, sitt och sina känslor och utnyttjar relationen för sin räkning. Särskilt om man som barn fått lära sig denna dynamiken och sen försökt lära sig ta hand om sig själv och att folk/vänner både ger och tar, inte bara enväg.

    Jag har kontakt med mina föräldrar, men enkelt är det inte. Däremot har jag satt ned ett par tydliga gränser (mest för mig själv) eftersom jag insett hur vår relation är. Var och en måste ha rätt att välja och även om det är tråkigt att ens familj inte är tomtebolyckan, så är det vuxna människor som gjort sina val… Man kan inte bete sig hur som helst mot sina barn och tro att dom alltid komma älska en i framtiden när dom blir vuxna. Man måste vårda relationer.

  74. Sofie skriver:

    Hej! Har själv en skitstövel till pappa som jag bröt med för 13 år sedan! Idag är jag 33 år och har 2 små barn är så tacksam för att mina barn slipper lära känna honom! Jag får fortfarande ducka undan kommentarer om hur hemskt det är att jag inte låter barnen träffa sin morfar! Vi är många som har det så här och det är grym tröttsamt att behöva förklara sig … När man inte gjort något fel … Men jag ser på mina barn varje dag och inser att det är ett alldeles förträffligt korrekt beslut jag tagit! Lycka till med bebisen i magen ❤️! Sofie

  75. Lisa skriver:

    Elaine-jag läser inte din blogg utan ramlade in här av en slump. En turningpoint. För första gången i mitt liv hör jag mig själv i någon annans text och du ger mig verktyg att möta omvärldens ifrågasättande och bristande förståelse. Jag skyddar mig själv och min familj från skada. Det tog många år att komma hit. Tack.

  76. Deniz skriver:

    Jag har ingen kontakt med min syster längre och får höra liknande saker.
    Hon har gjort mig mycket ont och till sist orkade jag inte mer.

  77. Victoria skriver:

    Det här inlägget är klockrent! Du sätter ord på så många tankar kring min egen såkallade pappa. Blod är inte alltid tjockare än vatten! Tack för ett bra inlägg!

  78. PdB skriver:

    Ingen säger upp kontakten med en eller båda sina föräldrar lättvindigt. Det är ofta en lång process där man drar sig undan, slickar sina sår, försöker igen, blir sårad på nytt och så vidare. Längtan efter att ha en bra kontakt med sina föräldrar krockar med den hårda verkligheten rätt många gånger innan man blir tvungen att kapa bandet. Åtminstone var det så för mig. Nån psykolog sa att det verkligt sorgliga inte är att en del föräldrar inte älskar sina barn utan att alla barn älskar sina föräldrar hur jävliga de än är, och det ligger något i det. Det svåra är att till sist inse att den kärleken inte är besvarad utan att man får försöka hitta trevliga människor någon annanstans.

  79. Jenny skriver:

    Lite sen in men ville ändå kommentera… Jag arbetar med barn och föräldrar med utgångspunkt i anknytningsteorin och träffar många föräldrar som kommer från väldigt dysfunktionella familjer. Min uppfattning av att ha arbetat med många kvinnor och män är att kommer man från vissa relationer/erfarenheter så måste man bryta/avsluta dessa för att må bra och gå vidare. Det handlar om att inse att det som hände INTE handlar om vem jag är, att det INTE definierar vem jag blev och att det var deras ansvar att skydda mig men att de helt enkelt inte gjorde det. En brytning är oftast nödvändig för att kunna må bra. Jag träffar oftast de som lever kvar i sjuka familjerelationer och de mår ofta väldigt dåligt och lägger ofta ansvaret/skulden på sig själva. Tyvärr påverkar detta även deras eget föräldraskap… Många ggr har jag frågat varför de stannar kvar i relationen trots det de berättat för mig och då kan det hända att de blir arga på mig eftersom ”det är ju min förälder”… Många vuxna kvinnor (främst) som fortfarande söker efter sin mammas (främst) kärlek och acceptans fast de aldrig fått det innan. Så sorgligt och så nedbrytande. Jag tänker att man gör helt rätt som går ifrån något som gång på gång skadar en. Man skyddar dessutom sina egna barn från att utsättas, både för mor/farföräldrarna men inte minst för den påverkan som mor/farföräldrarna har på en själv.

    Lite of topic men… Ibland funderar jag över hur det påverkar att omvärlden ofta reagerar som om det vore ”världens undergång” att ha blivit sexuellt utnyttjad/misshandlad/kränkt… Det är väldigt viktigt att man inte låter den handlingen få definiera vem man är. Det är en oerhörd kränkning och som barn behöver man mycket hjälp och stöd när något hänt men det är också viktigt att man att man får hjälp att lägga det som hänt utanför sig själv. Jag tänker att man behöver höra att det som har hänt är väldigt fel och det i olika perioder kan påverka dig väldigt mycket men det är inte den du är och du kan faktiskt överleva och må bra trots det du har varit med om. Jag menar absolut inte att förminska händelserna eller upplevelserna hos individen som blivit utsatt utan det stödet måste man få, framförallt ett kraftfullt fördömande av övergreppet och att man tydligt lägger ansvaret hos den som begått det. Det som jag kan fundera på är de starka reaktioner man får från omgivningen, om det på något sätt hjälper/stjälper i sorgen/bearbetningen. Typ som att om alla reagerar som om det som har hänt är det värsta som kan hända så kommer man även själv känna det som att det var det värsta som kunde hända. Jag har inte själv blivit utsatt för något alltför traumatiskt och det är klart att jag därmed inte vet hur det känns. I mitt yrke har jag ju också en mer lyssnande och analyserande roll och det påverkar ju såklart hur jag funderar. Skulle vara intressant att få dina tankar om det Elaine!

    Lycka till med bebis!

  80. Din Favorit skriver:

    Bra och viktigt inlægg! Førstår inte folk som tror sig kunna avgøra vad som ær bæst før någon annan i ett sånt læge…. Antar att du fått det hær bemøtandet redan innan sociala medier blev så utbrett som det ær idag. Men funderar också på om den åsikts/kommentars-kultur, som sociala medier før med sig, kan ha påverkat folks uppfattning om hur mycket respekt de behøver visa… Utvecklar hær:

    http://dinfavorit.blogspot.dk/2015/04/har-sociala-medier-ruckat-pa.html

    Massa kram & pepp till er som trots att ha blivit illa behandlade værdesætter er sjælva så høgt som ni bør och tar møjligheten att fylla ert liv med det ni vill och mår bra av! <3 <3

  81. Anna skriver:

    Sjukt bra och peppande inlägg! Tack att jag får läsa att någon annan faktiskt kan sätta ord på känslor man själv har. Då känner man sig lite mindre onormal och ensam.

  82. Alexandra skriver:

    Tack tack tack för ett underbart blogginlägg, det behövdes!!Själv har man två underbara föräldrar men oturen att få en skitstövel till numera ex-make och pappa till sonen. Då är det ett j*vla snack om att sonen behöver sin pappa lallala, ja absolut behöver han EN pappa men inte den biologiska som övergav och kastade ut en nyförlöst kvinna med en 5 veckors bebis i famnen, UTAN att tveka eller utan att ens förvarna utan låtsades att allt var frid och fröjd för att stjäla diverse värdesaker. Ja men gå och säg det till PAPPAN, att barnet behöver en pappa inte till den som dragit lasset ensam i 2 år. Han hade turen att få en son som han slängde ut så som människor slänger sopor. Tack för inlägget!!

  83. josefine skriver:

    Hej!
    Jag blir så upprörd att se att faktiskt folk säger detta till barnen som blir utsatta. Jag är en av de som också har avslutat att ha kontakt med min pappa som knappt hört av sig på 12 åt. Jag bestämde nu i år (jag är 20) att sluta få min pappa att höra av sig till mig. I 12 år har jag lidit pga av honom och de är som du säger vi har inte blivit de vi är idag tack vare våra pappor/mammor som skiter i oss, vi är de vi är idag pga personer som är med oss i våra liv. Det enda vi får av våra störda föräldrar som kastar bort oss är dock inte bara smärta utan också att vi inte kommer göra samma sak som de när vi får barn. Vi är bättre och starkare utan de och de förtjänar inte oss !

  84. Cobb skriver:

    Jäkligt intressant blogginlägg!
    Själv har jag haft (skriver haft, för jag har sedan länge slutit fred med detta) en sorts omvänd situation.
    Min mamma har alltid funnits där – i vått och torrt, genom himmel och helvete – men då hon och min pappa gick skilda vägar (jag var ca 3 år då detta skedde) så ville han inte ha någon kontakt med sina barn alls, så jag och min två år yngre syster har växt upp helt utan någon inblandning från hans sida.
    Faktum är att jag aldrig ens träffat honom annat än innan uppbrottet, och det minns jag inget av – jag var ju som sagt 3.

    Ett tag, i tidiga tonåren, var jag nog ganska bekymrad över detta, men det gick liksom över, och en ganska enkel tanke har ersatt alla frågor jag skulle kunna tänkas ha: Jag är en kanonkul person, och att inte känna mig är hans förlust, hans problem. Inget som påverkar mig vare sig till det bättre eller sämre. Han har av eget val blivit ett ’ingenting’ i min värld, och jag har inga problem med att låta det fortsätta vara på det viset.

    Vad jag däremot kan få, då detta titt som tätt blir klart för folk – som inte känner mig sedan tidigare, är frågor…massor av frågor!
    Har du försökt leta upp honom?
    Är du inte nyfiken på honom?
    Tror du inte att han vill lära känna dig nu då?
    Hur kan du bara inte vilja veta?
    Osv osv in infinitum.

    Nåväl, nog om det. Jag är 40 och detta är passerat…med RÅGE! 😀
    Jag tänkte bara att jag skulle dela med mig av mina egna – omvända – erfarenheter, av att ha en förälder som väljer bort kontakten.

  85. Kristina Birkesten skriver:

    Tack Elaine! Mycket bra skrivet! Det är tänkvärt, nyanserat och klokt. Jag tror många, som inte har haft turen med goda föräldrar, känner igen sig. Jag gör det. Allt gott!

  86. Jarl skriver:

    ”Altruistisk dörrmatta” har man varit för länge. Det finns så många människor som lider enormt på grund av sjuka föräldrar. Detta får alldeles för lite uppmärksamhet idag. Jag gissar det är för att vi vuxna barn inte är vana vid att få våra behov tillgodosedda. Mycket bra att detta lyfts!!

  87. Din Favorit skriver:

    Så bra och viktigt inlægg! Førstår inte folk som tror sig kunna avgøra vad som ær bæst før någon annan i ett sånt læge…. Antar att du fått det hær bemøtandet redan innan sociala medier blev så utbrett som det ær idag. Men funderar också på om den åsikts/kommentars-kultur, som sociala medier før med sig, kan ha påverkat folks uppfattning om hur mycket respekt de behøver visa… Utvecklar hær:

    http://dinfavorit.blogspot.dk/2015/04/har-sociala-medier-ruckat-pa.html

    Massa kram & pepp till er som trots att ha blivit illa behandlade værdesætter er sjælva så høgt som ni bør och tar møjligheten att fylla ert liv med det ni vill och mår bra av! <3 <3

  88. Anonym skriver:

    De som inte har varit med om det kommer förmodligen aldrig heller att förstå. Min pappa var/är en psykopat som förstörde min mammas, brors och mitt liv. Jag bröt kontakten med honom när jag var 13 (är 29 nu), och folk frågar mig än idag varför och att jag borde vara den större människan och ge honom en andra (hundrade i min värld) chans.
    När jag var yngre fick jag återfall ibland och ångest (mest för den dagen han skulle dö), för att sedan öppna dörren för honom en pyttebit, dörren som varit helstängd så länge. Och så kom han gång på gång och misshandlade mig psykiskt igen (kallade mig hora, misslyckad, största misstaget han gjort, orsaken till varför han och min mamma inte funkade osv osv).
    Men i folks ögon var det efteråt ändå alltid ”han vet inte bättre än så”, du borde vara mer förstående.
    Jag finner inga ord för sådana människor.
    Jag har inte gått i terapi, men vet att jag borde. För jag dagdrömmer ibland om hans död. Men vet också att den tomheten och enorma sorgen har har planterat i min själ kommer bara att växa förrän jag bearbetar det hela.
    Som student just nu vet jag bara inte hur jag skulle ha råd med dyr terapi. Men jag lider och det blir värre för varje dag..

  89. Mikaela skriver:

    Jag tror inte att du förstår hur mycket ditt inlägg faktiskt betyder, iaf för mig. Att få veta att jag inte är ensam om att välja bort föräldrarna, att känna att det är okej. Släkt och omgivning som tycker och tänker och ger mig ångest, trots att jag vet att beslutet är det bästa för mig och mitt barn. Så tack

  90. Magdalena skriver:

    Elaine. Jag kommenterar aldrig bloggar. Men detta skall bli min första gång.

    Jag har hela mitt liv trott att jag fått vad jag förtjänat. Att jag var och är lika värdelös, oönskad och hemsk som mina föräldrar på olika sätt uttryckt. Det var först nu, i januari, som jag insåg att jag inte har gjort något fel. Att jag gjort mer än vad jag orkat och kunnat. Därmed inte sagt att jag vill vara en martyr eller ett offer, men insikten har varit befriande. Nu har jag dock återigen blivit sjuk (min kropp orkar inte riktigt med) och jag är så besviken. Jag är djupt nedstämd och väldigt hopplös. Men. Det här inlägget. Det gav mig hopp. Det gjorde det. Jag vill att du skall veta det. Så att jag kan tacka dig för det.

    Tack. <3

  91. Karin Norlund skriver:

    Hej på er!
    Läser era berättelser och blir så berörd. Tänk om jag hade haft någon som stöttat mig och sagt saker som ni nämner här till mig efter att jag sagt upp kontakten med min pappa. Det enda jag fått höra från ”förstående” vänner och även terapeuter är ”Har du försökt prata med honom”, ”Ni kanke kan ha kontakt nu?” eller ”Alltså varför sa du egentligen upp kontakten, jag förstår inte?”… osv.. Eftersom det inte finns något tydligt som tex alkolism så är det tydligt svårt att förstå och helt legitimt att ifrågasätta mina val. Vad säger ni om att skapa en diskussionsgrupp på fb där vi kan diskutera och dela erfarenheter?

    Hur som helst, kram på er alla starka människor!

  92. Petronella skriver:

    Tack för ett bra inlägg!

    Det pratas så mycket om barns rätt till sina föräldrar och ännu mer om föräldrarätten. Men det pratas nästan aldrig om barnens rätt att faktiskt slippa sina föräldrar när föräldrarna slutat vara bra för dem.

    Jag är uppväxt med fostersyskon och jag glömmer aldrig hur min lillebror (fosterbror) grät av ångest när en socialsekreterare tvingade in honom i bilen för att han skulle träffa sin biologiska mamma som hamnat i fängelse. Ingen hänsyn togs till att han inte ville, till att han var livrädd. För mamman, som aldrig hade varit mamma, hade ju rätt att träffa sina barn nu när hon för en gång skull var nykter. Som någon djävla belöning -Grattis, du lyckades supa dig så redlös att du brände ner hela huset och blev dömd till fängelse för mordbrand, varsågod här har du dina skräckslagna barn!

    Gång på gång på gång upprepar sig det här, i olika former. Alla sköna ord om barnets bästa i första hand är bara snack så fort det ställs mot föräldrarnas rättigheter.

  93. Maskros skriver:

    Starkt blogginlägg på flera sätt. Jag är 54 år och har levt med detta problem… nästan hela livet. Vid trettiofem satte jag ned foten och relationen till min missbrukande och psykiskt sjuka förälder fungerade… kanske. Nu när hen är gammal och dement/psykotisk/deprimerad/strokesjuk/galen har jag blivit livegen. Jag har nästan inget liv att njuta av. Jag är mycket aktiv med massor av projekt, men samtidigt fick jag nyss diagnosen ”inlärd hjälplöshet”. Vad jag än gör så är det fel, till slut slutar man försöka. Alla mina projekt? Några slutförs, andra inte. Det är tråkigt, frustrerande och energislukande att inte komma i mål med det i livet som har betydelse för mig. Jag är sjukskriven med värk, även en mekanisk ryggskada finns där, men mycket värk i hela kroppen är resultat av att psykiskt bära min sjuka förälder i femtiofyra år. Det är inte bara det att det är jobbigt just när man som ung dotter står där med sin krävande förälder, som stup i ett ska ta livet av sig, som tröstar sig med sitt missbruk, som lägger skuld på alla i sin omgivning -dvs de som försöker hjälpa, och som inte har förmåga att ta in att andra har känslor. Och de gånger när hen får insikt om det (andras känslor) blir det lappkast och hen erkänner så stor skuld att man tvingas säga att ’så farligt var det inte. Jag klarar mig lilla mappa’. Det blir besvärligt resten av livet. Det kommer ingen morgondag när hen fungerar. Det kommer nya dagar med manipulation där man tror att nu bär det. Och det gör det en liten bit, sedan, när man har börjat få ett liv igen, ska det brytas ned av skuldkänslor för att jag inte är hos hen. Jag försöker alltså nu säga att DET TAR ALDRIG SLUT. Inte efter 54 år. Det blir värre med åren. Gå! Nu!

    Läsvärt och som ger hjälp att se: ”Dansa med träben”, om maskrosbarn. ”Flodhästen i vardagsrummet”. ”Så dumt”. ”Jaget och missbrukaren”. Nu står jag med en stor del av livet bakom mig, med sorg och obeslutsamhet. Stackars lilla mappa. Det är ju bara jag som kan fixa hen när hen faller. Tyvärr faller även jag. Igen och igen. Tack för blogginlägget. Det gav mig styrka.

  94. Maline skriver:

    Tack för att du delar med dig!
    Ditt inlägg fick mig att tänka på två saker.

    1) Det är inte barnets uppgift att förbättra/rädda/beskydda en dålig förälder. Det gäller alla relationer egentligen, det går inte att förändra ett dåligt förhållande om inte båda parter vill det och förstår problemen som finns. Men ett barn är ett barn oavsett ålder och att bli bortvald eller på annat vis skadad av en förälder är inget som ett barn kan eller bör ta ansvar för.

    2) Det är uppenbarligen svårt för andra att förstå de starka känslor som du Elaine, och andra i samma situation, känner för att de själva inte kan relatera till det. Har man haft en eller två bra föräldrar så är tanken på att inte ha dem i sitt liv, oumbärlig. De kan relatera till den kärlek du öser över din mamma (som förtjänar den) men inte de känslor du har inför din pappa (som säkert också förtjänar det). Men det är ju inte ditt problem ö v e r h u v u d t a g e t. Det gör mig ledsen att du och andra ska behöva höra sådana fraser som ”men det är ju din pappa”, ”alla bråkar”, ”men kan du inte prata med honom” etc för det lägger på någotvis över ansvaret på dig och det är så jäkla fel! Det ska inte behövas fler förklaringar om HUR någon har skadat dig, för att förstå ditt val. Det borde räcka med att du HAR blivit skadad av den relationen och därför valt bort den. Ditt liv, ditt val.

    Jag är ledsen att du fick en skitstövel till pappa. Och så himla glad över att du har en så fantastisk mamma. Massa kramar till er!

  95. […] Det här inlägget som Elaine Eksvärd skrev är något jag tycker alla borde läsa. För oss som valt bort en förälder är det skönt att läsa att det finns de som verkligen förstår. Och för de som har haft turen att ha bra föräldrar få en tankeställare om hur bra de har haft det, och hur man faktiskt inte bör uttrycka sig kring oss som inte har haft det lika bra i föräldralotteriet. Det finns nog inget som gör så ont som släktingar som förminskar det vi har varit med om. Jag förstår att man inte kan förstå, men att förminska är inte okej. F och M är två av dom som förstått och trott på det jag sagt, utan att tvivla en sekund och det är jag evigt tacksam för. Jag hade en släkting som skrev något om att vi kan väl lösa det, det är så tråkigt att det har blivit som det är? Hon hade också lite svårt för sin svärmor för de tyckte och tänkte väldigt olika… JA, det ÄR jättetråkigt på alla vis men som sagt, det här handlar om så sååå mycket mer än att vi tycker olika. Det krävdes som sagt en fängelsedom med fängelsestraff för att historian i vårt fall skulle få ett slut. Så mycket, och i så många år som vi aldrig slutade hoppas och lät det fotsätta i hopp om förändring,… Det är alltså ganska så mycket mer än att ha olika åsikter, det handlar om nedbrytande och skadliga relationer. […]

  96. Tina skriver:

    Thanks Elaine! This is exactly what I’ve needed! Some simple and practical advice to make you feel good and sane! It is really not that easy to explain these things to someone with normal parents. All of you who have commented and shared your story, you are very very brave!!

  97. Margaretha skriver:

    Namnet mamma förtjänar man, ingenting man blir bara för att man föder barn.

  98. Evelin skriver:

    Läst igenom varje kommentar och känner mig chockad över hur många det är som upplevt så mycket svårt. Jag lider med varenda en av er. Jag vill ge varenda en av er en stor kram. Jag önskar jag hade makt att göra era livshistoerier annorlunda. Jag är så glad att ni har hittat den makt ni har- att välja bort

    Kom ihåg att älska er själva. Kom ihåg att välja dem ni lever med. Livet är kort- stå på er och prioritera. Oavsett hur länge det varit regniga dagar så kan det faktiskt ändå komma en dag med sol. Det får komma soliga dagar. Kram till er alla. Önskar livet var enklare.

  99. Erica skriver:

    Bra rutet! Håller helt med. En del föräldrar förtjänar inte sina barn.

  100. […] för en del är det enda tänkbara! Läsa HappilyEverAfter, Prinsessansdagbok, BlondinBella & Elaines […]

  101. Anna Voltaire skriver:

    Hej! Jag tycker självklart att man ska ta avstånd från en förälder som inte behandlar en väl. När jag jobbat inom psyk har jag många gånger uppmanat patienter att ”göra slut”. Åtminstone ska man vara ärlig mot sig själv och föräldern om varför man inte kan ha en relation som är bra. Man kan tyvärr behandla ett barn hur illa som helst nästan men kommer ändå få dess kärlek. Barn vänder detta inåt och anklagar sig själv många gånger. Detta är roten till en hel massa skit i världen, om inte allt! Den som är klok och orkar säger farväl och kan gå vidare i livet. Vissa har inte den styrkan och då kan man inte bli en hel och glad person tror jag. Jag tror på ärlighet. Om någon ifrågasätter ens handlande…behöver man ens svara? Jag förstår inte varför någon ska ha synpunkter på detta. Eller så kan man säga exakt vad man har varit med om och försöka få den frågvise/ifrågasättande personen att förstå…
    Typ: -Pappa lät mig själv välja ut det ris jag skulle slå mig med när jag var sex och ett halvt år gammal, för att jag kissade på mig på natten..Då kanske en del kan förstå!?!

  102. Olga skriver:

    Den här texten hjälper mig verkligen. Man är så oerhört tveksam på sig själv när man brutit med en förälder. Folks kommentarer kan verkligen svida. Det här bekräftar att jag har gjort rätt. Tack!

  103. […] en skitstövel till förälder”. Inlägget är så mitt i prick och jag älskar hennes svar. LÄNK till inlägget hittar ni här! Som de flesta av er vet har jag valt att inte ha kontakt med min biologiska far och […]

  104. sara skriver:

    Tänkte med det här med att dina barn inte kommer att träffa din pappa. Man kan ju inte sakna något som man inte inte har i sitt liv. Så vad skulle det påvärka negativt, snarare positivt ju!

  105. Tess skriver:

    Elaine, skriv till min e-post adress och ge gärna ett svar.
    Varför inte vi som förlorat en eller två föräldrar och ha träffar i verkligheten?. Mötas på en plats och samtala samt kanske få nya vänner i samma situation….. oftast förstår inte övriga hur smärtan är, de som har fam och släkt.

    Någon som känner samma sak?

    • Tjej i Stockholm skriver:

      Det var en bra idé!
      Jag är lite feg när det gäller sånt här, men tror att jag vill vara med 🙂

      //
      Tjej i Stockholm.

  106. Emma skriver:

    Jag har brutit med modern och hela släkten, jag får ofta höra av släkten att jag och min syster ljuger (om psykisk och fysisk misshandel). Både polis, socialtjänst och domstol var inblandad för att jag skulle komma därifrån permanent. När släkten säger jag ljuger känns det som att de förnekar allt jag varit med om. Förslag på svar när de påstår jag ljuger? jag har redan förklarat proceduren för hur allvarligt det är när ett barn omhändertas och hur det sker, alla steg, men det var som att hälla vatten på en gås…

  107. Sally skriver:

    Jag är uppväxt i en extremt destruktiv familj. Med en pappa som misshandlade mig både fysiskt och psykiskt så länge jag kan minnas, och med en mamma som bara såg på. Jag har inte pratat med min pappa på tio år, och även fast det gör ont att inte få ha en pappa(en varm, kärleksfull sådan) så är det de bästa som har hänt mig, för jag hade nog inte levt idag om han funnits kvar i mitt liv. Det var först för två år sedan som min mamma berättade för mig att min pappa är psykiskt sjuk och ostabil. Jag kan fortfarande inte riktigt förlåta henne för att det tog så lång tid att berätta, det hade varit så mycket lättare att läka om jag hade vetat. Jag är också arg för att hon aldrig skyddade mig, ett litet barn, från en så elak människa, eller för allt ont hon själv gjort mot mig. Hon lever idag i förnekelse och skyddar sig med lögner och smutskastning, hon bär inget ansvar i hur min uppväxt sett ut eller hur hon lämnat mig trasig och ensam.

    Jag har alltid burit med mig en sorg över att allt jag gick igenom kanske var mitt fel ändå, att ”dagen jag föddes var den värsta dagen i deras liv” kanske faktiskt stämde, och att ”ingen någonsin kommer älska mig” bar på en sanning. Efter många år har jag lyckats gå vidare, men monstret som är min pappa finns kvar långt bak i huvudet.

    Jag sitter idag och försöker samla mod till mig att säga upp kontakten med min mamma också. Jag fyller 25år snart, och inte en dag i mitt liv har gått förbi utan att jag hoppats på att min mamma ska ändra sig och bli en varm, förstående och kärleksfull mamma. Men jag har insett att det kommer inte ske, jag kommer alltid bli åsidosatt, förminskad och skuldbelagd. Att inte känna sig älskad och accepterad av dem som ska visa en villkorlös kärlek är nog en av de vidrigaste känslorna. Sorgen i beslutet att klippa banden med sin familj är obeskrivlig och äter upp en.

    Men vart kan man vända sig när man gör slut med en förälder? Jag gick ett tag till en psykolog som faktiskt sa ”men det är ju ändå din mamma..”, Jag kom inte undan stigmat att inte ha en god relation med mina föräldrar ens då. Jag slutade gå till den psykologen eftersom jag visste att jag inte skulle få hjälp där och har dragit mig från att gå till någon annan för att jag inte vill höra ett ”proffs” säga så igen.

    Så vad gör man? vart vänder man sig? hur går man vidare?

    • C skriver:

      Om du vill prata med någon som också har familjeproblem kan du mejla mig! Jag har sagt upp kontakten med en av mina föräldrar, men den andra har inte heller behandlat mig väl.

      Min email-adress är cill90@hotmail.com

  108. sabrina skriver:

    Jag upplever samma sak som dig och jag är också rädd för att det ska få mig att bli som dem…:/ ~14 årig tjej

  109. Emma skriver:

    Det är på ett sätt skönt vi inte är själva, men fast det är fy och skam att många barn far illa. Sally som svar på vad och hur man gör kan jag bara ge min upplevelse. Jag upplevde mig inte vara respekterad och rent av rädd, möten med dem väckte minnen om gamla plågor och jag anklagades konstant och min historia förnekades. Jag insåg jag skulle välja: ska jag träffa dem fastän de beter sig som skit och jag far illa på köpet eller ska jag säga upp all kontakt och välja den familj som vuxna kan välja? (vänner är för mig den vuxnas familj när släkten inte fungerar). Såren läker lite med tid och ju äldre en blir desto mer enkelt är det att acceptera ens känslor och låta dem finnas, de gör mindre ont med tiden 🙂

  110. Sally skriver:

    Det finns föräldrar som inte förtjänar att ha kontakt med sina barn. Sjuka personer med diagnoser eller personer med grava emotionella störningar. Har föräldern utövat sexuellt övergrepp, slagit, torterat sitt barn, måste barnet skydda sig och bryta kontakten. Här finns inga tveksamheter. Om vi bortser från den här typen av föräldrar, så finns det en lång rad föräldrar som inte är perfekta, utan gör fel. De som inte menar att skada eller göra sina barn illa. Men de är inte den sortens förälder som barnet vill ha. Då tror jag att om det finns den minsta chans att reda ut konflikten, så ska man till varje pris försöka det. Inte för förälderns skull, utan för barnets. Oavsett vad konflikten gäller, är det ett måste att vara tydlig. Förklara hur du känner! Är föräldern inte villig att lyssna och ta till sig, ja, då har du rent samvete, eftersom du har försökt få en uppgörelse.

    Jag tror aldrig man blir av med sina föräldrar, hur gammal man än blir. Relationerna till dem fortlever inom dig och påverkar alla andra relationer du har med andra människor. Din relation till dina föräldrar är förebilden och har man ingen bra relation, eller bär på konflikter, så kan livet påverkas negativt för den som brutit kontakten.

    En del kommentarer i den här tråden handlar om att det finns människor som har invändningar, synpunkter, är välmenande när ett barn har brutit med en eller båda föräldrarna och betraktar dem som döda. Det är nog inte av elakhet som en släkting eller vän försöker ställa tillrätta eller undrar om det är ett klokt beslut att se sin förälder som död fastän hen inte är det. Någon kanske tänker på orättvisan i livet, som skulle ge allt för att få behålla sin mamma eller pappa i livet. Det finns flera som förlorat en eller båda föräldrar tidigt i livet. Då blir det obegripligt hur man kan välja att se sin levande förälder som död. Föräldrar har också varit barn och det är inte alltid barnen vet vad föräldern har varit med om. Det kan finnas förklaringar till hens sätt att vara. Observera detta är inte ngt försvar – utan en tänkbar förklaring till varför en del människor blir frustrerade när de hör att ngn har valt bort sin förälder. Var och en har sin fullständiga frihet att välja så klart.

    Finns det barn som väljer att bryta kontakten utan att ha försökt lösa konflikten genom att prata och förklara sina känslor för föräldern? Ja, kanske, jag vet inte, men jag tror att det kan vara en anledning till kommentarerna som barnet får höra. En del kanske inte vet hur mycket barnet har försökt och försökt, t.ex. pratat med sin pappa, som lovat och lovat att sluta med spriten, men aldrig hållit sitt löfte. Gång på gång har barnet blivit sviken, bortvald före spriten. Det är en djup besvikelse för barnet och väljer kanske att bryta. Men innan hen bryter är det klokt, för sin egen skull och för att slippa dåligt samvete i framtiden, att tänka igenom situationen. Har jag gjort allt?

    Om det gäller en alkoholiserad pappa t.ex:
    Då kan barnet skaffa sig kunskaper om alkoholism, t.ex. att det är klassat som en kronisk sjukdom (obotlig) och skillnaden på sjukdomen alkoholberoende som går att behandla. (Det finns forskare som anser att det skulle vara till skada för behandlingsarbetet att man kallar alkoholismen för en sjukdom, eftersom de beroende skulle se en ursäkt för att fortsätta sitt beroende. Men de som jobbar aktivt med behandling vet, raka motsatsen inträffar, de beroende får lättare ta emot behandling när de förstår att de har en sjukdom).

    Så du som vill och hoppas på en sund relation med dina föräldrar:
    Ge inte upp hoppet, var ärlig, tydlig och berätta hur du känner och skaffa dig kunskaper om problemet. Vänta med att betrakta dem som döda tills de är det.

    • Emma skriver:

      Precis som alla som kommenterar så tanklösa saker som du beskriver menar du säkert inget illa. Trots det tar jag illa vid mig av din kommentar. Jag som skrev originalkommentaren som är den som Elaine svarade på i inlägget. Jag studerar till psykolog och är därför oerhört medveten om den effekt ankytningsrelationen har för framtida relationer och hur en otrygg sådan påverkar människor. Det du däremot måste förstå är att man bryter inte kontakten med en förälder lättvindigt. Gör man det har man definitivt grund för det och att du (som jag antar inte har behövt göra det) påstår att det antagligen finns personer som ”kunde ha gjort mer” gör flera av oss upprörda. Vadå gjort mer? Jag var 15 år. Jag hade inget ansvar över den psykiska misshandeln min alkoholiserade mamma utsatte mig för. 5 år har gått och jag har fortfarande inget ansvar över det, hur vuxen jag än blir kommer jag inte ha det. Jag hoppas verkligen att du aldrig kommenterar så här åt någon person i verkligheten, du gör inget bättre ska du veta.

  111. Sally skriver:

    Nej, jag menar inget illa. Tvärtom! Syftet med mitt inlägg var inte att lägga sten på börda. Jag har aldrig skrivit att någon bryter kontakten med en förälder lättvindigt. Det finns föräldrar som är skadliga för barnen, oftast finns inga som helst tveksamheter. Jag har egna erfarenheter med föräldrar som missbrukar och självmord, så jag vet vilka ångest- och skuldkänslor som en sådan uppväxt skapar. Men alla som bryter med sina föräldrar kanske inte har gjort det på ett sätt, som de själva mår bra av. Jag ville belysa saken med tanke på att tråden handlade om att inte se sina levande föräldrar som döda och vilka konsekvenser det kan få senare i livet. Som psykologstuderande är du ju också medveten om detta. ”Har jag gjort allt” – var fel och dumt uttryckt av mig. Jag menade inte konkret att barnet ska göra något. Det är aldrig barnets uppgift att rätta till eller barnets ansvar när föräldern gör fel. Att bryta kontakten på ett sätt, så barnet själv i framtiden mår bra, då menar jag t.ex.
    I min närhet finns tre personer (inte släkt eller vänner med varandra) som har fått uppleva att deras son/dotter brutit med dem utan att de riktigt förstår varför.
    En son har brutit med sin familj, troligen (de vet inte) för sambon inte gillar dem. Sonen svarar inte på några meddelanden.
    En dotter har brutit med sin pappa utan lämna något skäl.
    En dotter har brutit med sin mamma, för hon anser att mamman borde ha delat med sig av sitt föräldraarv till henne så därför har hennes barn ingen mormor.
    Så jag tänkte så här, om det i min närhet finns tre personer som brutit med sina föräldrar utan ordentlig förklaring eller utan att ha gett relationen en chans, då kan det ju finnas flera som kan känna hopp om att reparera relationen. OM barnet själv vill, så klart. Det viktiga är att barnet har förklarat, fått ge sina synpunkter och föräldrarna har lyssnat. Sedan kan det självklart bli att man går åt olika håll. Barnet bestämmer! Men då är det inga oklarheter, och barnet kan i framtiden förhålla sig till problemet med vetskapen om att hen har gjort klart för föräldrarna vad som varit fel och varför hen vill bryta.

    • Gg skriver:

      Wow. Jag vet att detta är en två år gammal kommentar men måste ändå säga: vilken jävla idiot du är Sally.
      Det är pga din typ av retorik det tog mig 30 år att bryta kontakten med mina föräldrar. Utan den retorik/syn hade jag haft kraft, mod och förståelse att ta det livsavgörande steget betydligt tidigare.
      Du måste se dig själv som ett geni och andra som tankeförlamande.

      Att du tror att folk som tar ett så pass allvarligt beslut, inte har tänkt ngt så banalt som ”varför behandlar de mig så här? Kan de ha egna sår? Egen traumatisk uppväxt?” är oförskämt för att uttrycka mig milt.

      News flash: det är det ENDA vi har gjort! Vi har hela vår liv enbart tänkt på hur våra föräldrar mår, hur vi kan få de att må bättre. Stött och blött varenda detalj.

      Att du har tre vänner vara ungar har sagt upp kontakten förklarar allt för mig. Du är blind tom när sanningen står rakt framför dig.
      Vad trodde du? Att en narcissistisk person skulle säga ”ja min son har sagt upp kontakten med mig eftersom jag har psykiskt misshandlat hen från dag ett :)))”

      Sally: fuxk off

      Till er andra: kärlek och styrka!

  112. Malin skriver:

    SÅ befriande. Tack??

  113. Verah skriver:

    Hej!
    Vilket jättebra inlägg jag bara ”snubblade” över! Det stärkte en verkligen att få veta att vi är flera som varit tvungna att bryta med föräldrar av olika orsaker. TACK!
    Till alla som kämpar på genom livet och blir skuldbelagda eller misstrodda av andra, stå på er med vetskapen om att det finns förstå-sig-påare eller smygpsykologer som försöker vara snälla och lösa problem åt en, och ta inte åt er! All styrka till er!
    Vi som är barn har gjort ALLT vi kan för att undvika brytningen, men ibland är brytningen det enda sättet att överleva psykiskt och få en fungerande vardag.
    Det ligger väldigt mycket sorg bakom ett sådant tungt beslut.
    Min mamma är alkoholist, har varit det under hela mitt liv och kommer alltid att vara det. Hon väljer bort mig, ljuger och pissar på våran ”relation” varje gång hon dricker eller är sugen. Sedan toppar hon det med att ringa till mig oavsett vilken tid det är på dygnet för att hota med att ta sitt liv… Ni förstår ju säkert varför jag har brytit.
    Då har jag också konfronterat henne många gånger om, och till och med skaffat henne behandling. Som barn gör man allt för att få relationen att fungera.
    ”Hon är ju sjuk” säger vissa, och ”hon menar det ju säkert inte”. Ja hon är sjuk, men varför måste MITT liv vara kaos för det? Var ligger MITT ansvar i det hela? Jag har ett svar: INGENSTANS! Vi barn har INGA skyldigheter att ”rädda/prata/bli psykiskt-fysiskt misshandlad” av dem! Snarare är det föräldrarnas ”jobb” att se till att ge sina barn en grundtrygghet och skydd.

    • Mariana skriver:

      Känner igen mig precis i din kommentar. Min pappa har druckit hela mitt liv. Han pissar på vår relation så fort jag tar upp den igen efter många uppehåll. Och den här martyr rollen…. Det är så jävla synd om honom och ringer vilken tid som helst på dygnet och ”säger adjö” för nu ska han minsann gå och hänga sig. Detta har pågått sen jag var barn. Kul att höra när man är 8 år att pappa ska gå och ta livet av sig..
      Han har som sagt orsakat mig många timmars terapi och ångestsyndrom, blir inte bättre av att farbror och farmor och kusiner tar hans parti och tycker att ansvaret ligger hos mig. Stackars pappan, hans enda dotter vill inte ha kontakt med honom..jag är ju hans enda hopp…!?
      tack och lov har jag en mamma och släkt på den sidan som betyder allt och som förstår mig.

  114. Linnea skriver:

    Hej!
    Otroligt bra skrivet. Är lite nyfiken eftersom du har barn. Jag är uppvuxen med min mamma och senare i livet valde jag bort min pappa i mitt liv. Idag har jag en dotter på ca 3 år. Hon har både mormor, farmor och farfar i sitt liv. Hur förklarar man på det bästa sätt att ens morfar finns men vi har ingen kontakt. Hon kommer ju naturligtvis fråga VARFÖR.. jaa och det beror ju på din morfar.. hon börjar reflektera över saker och ting. Jag vill vara ärlig men inte heller säga allt. Har du tips att ge?

  115. Ida skriver:

    Tack Elaine för dina kloka och starka ord! Jag har också brutit med min pappa av många anledningar, men främst för att ge mig själv en ärlig chans att bygga upp mig själv igen och bli hel inuti. Tack för att du ger mig och så många andra styrka i att kunna säga ”jag har inte valt mina föräldrar och jag är inte vad de har gjort mig till”. Stor kram <3

  116. Helena skriver:

    Tack för ditt inlägg jag behövde läsa det. Jag sa upp kontakten med min pappa för snart 3 år sedan för att det inte gick. Vadå inte gick? Möts jag ofta av. Det gick inte för han gav mig ångest, tryckte ner mig och ifrågasatte mina känslor/handlingar. Beslutet växte fram efter en sjukskrivning för utmattningssyndrom då han ständigt sa till mig att jag vara tacksam för att jag inte fick sparken. Sparken för att min arbetsgivare bränt ut mig alltså. Han kallade min sjukskrivning för en ”mjuk skada” eftersom jag inte var ”sjuk på riktigt” utan bara ville vara lite ledig. Han kallade mig för nyckfull, bortskämd och sa att jag inte kan ta kritik. Det var alltså mig det var fel på inte arbetsplatsen som för övrigt var minst sagt dysfunktionell. Det här i samband med att hans alkoholmissbruk som bara blivit värre med åren. Desto mer alkohol desto elakare blev han. Jag orkade inte leva med det. Men ändå blir jag dömd för mitt beslut ”för han är ju ändå din pappa.”

  117. Chris skriver:

    Otroligt fint skrivet. Jag blir så glad. Jag har sagt upp bekantskapen med en av mina och tyvärr har den andra och syrran skrukit med i vevan pga en enskild person som projicerat sitt hat, djävulskap m.m (listan är diger) mot mig och min nya familj jag bildat.

    Förra sommaren rann bägaren över och fick nog. Är glad att jag tog beslutet att sluta cirkeln för gott.

    Många jag har pratat med håller med mig och stöttar mig till 100.

    Till er andra! Kämpa!!!

    Over and out.

  118. Annika skriver:

    Hej!
    Tack för allt ni delat. Så mycket ni fått utstå.
    Jag har själv ingen kontakt med mina föräldrar. Visst är det en sorg att de inte finns några mor och farföräldrar till mina barn. Farföräldrar lever inte.

    När jag förklarat för mina barn varför har de förstått. Att mina föräldrar inte är rädda om mig/oss. Att jag fått ta hand om dem men det ör slut med det. Valt att prioritera mina barn och min familj.

    Sörjer det som aldrig funnits där samtidigt som jag försöker ge mina barn det jag aldrig fick. Tänker att man får se framåt. Talar sällan om detta med nya bekantskaper.
    Om någon undrar förklara jag eller inte. Säger att vi kan prata om det någon annan gång när vi känner varandra bättre. I fall jag har behov av det.

    Tycker det är väldigt viktigt att ha folk omkring sig som är rädda om än.

    Mina barn var såpass stora att de själva fått välja om de ville ha kontakt med mormor som tyvärr är mycket destruktiv. De har ingen kontakt.

    Vill att de skall känna sitt värde och omge sig med folk som vill dem väl.

    Vi gör sådant vi tycker om odlar våra intressen. Till jul kommer vi att resa. Känns mycket positivt att göra roliga saker ihop med de man tycker om. Oavsett man har blodsband kan föredra att vara med goda vänner. Vet att det finns enormt fina människor inom vården som kan ha en distans som krävs till dessa destruktiva människor. Vet att de finns i min mammas liv och det känns bra. Så får det vara. Mitt liv är inte till för att kompensera någon annans.

    Minns alla gånger man hjälpt tröstat funnits där och sällan fick något tillbaka bortsett från dåliga saker. Det är över nu.

    Jag vill önska er alla en riktigt God Jul och hoppas ni får ett Gott Nytt År!

  119. Pernilla skriver:

    Tack för att du tog upp ämnet. Förstår att jag inte är ensam. Är så tabu och skambelagt ämne. Känner igen mig i många av inläggen. Varm kram

Lämna en kommentar