Så jäkla trött på att trippa på tå


Jag fattar inte varför det i kvinnokulturen byggs upp en otrolig rädsla för att ge folk feedback? Vaddå kvinnokultur, kanske ni tänker? Jo men det är så det är och man kan peka på tusen olika faktorer till varför det är så. Men att inte kunna ta eller ge feedback, det ger inte mycket till utvecklingen. Vi vrider och vänder på saker, hittar skäl till att känna oss kränkta istället för att uppskatta den raka kommunikationen. Alla kvinnor är självfallet inte så, men det är ett drag som jag ser främst hos kvinnor. 

Jag förstår inte hur man kan tolka Ullis kommentar som osympatisk, hon delade sin åsikt. Punkt. 

Sen fick jag klagomål på min jargong mot männen på facebook som också hade en rätt rå (skön i mina ögon) jargong mot mig. En dialog som låg på en ömsesidig rå jargong. Aldrig sa någon ”jag känner mig förminskad” för de visar att de tål raka och ibland råa rör. Varför kan inte vi kvinnor tåla det också? De sa att män tränar hårdare än kvinnor. Sa jag ”jag känner mig kränkt”. Nej jag slog tillbaka med ”förhistorisk men intressant kommentar. :)”. 

Det är det som är det sköna med jargongen på min facebook Maja, där känner sig männen aldrig förlöjligande. De tar i i sina kommentarer och jag gör det tillbaka. Här vågar man knappt linda in något i silkespapper för det är alltid ett tiotal som hittar sätt att bli kränkta. Det är rätt jobbigt för en annars rätt rå-med-glimten-i-ögat-människa som jag själv. Japp jag är rå men censurerar det till förbannelse här och med kvinnor över lag.

Kanske därför jag oftast funkar bättre med grabbar? Jag kan tycka att den grabbiga råa kulturen är mer ärlig och man behöver inte trippa på tå. Jag är inte bra på det där tåtrippandet. Sen finns det gränser såklart, grabbiga kulturer som pratar om schyssta lökar och ”spring inte som en kärring” uppskattar inte jag. Jag ber dem hålla käften och förklarar att det var en ”kärring” som klämde ut dem till livet och det kan mycket väl bli så att de blir farsor till en ”kärring”. Det jag gillar i männens kultur är deras självklara raka språk i feedback – jag förstår och uppskattar den. Det krävs ingen telepati för att få budskapet.

Jag tycker att ni som pratar om illaluktande människor, noterar att nån har en snorbuse som hänger ut eller har gylfen nere. Ni som pratar om det med andra och låter oss illaluktande, snor och gylfmänniskor gå förbi för att ni är ”rädda” för att kränka oss. Jag tycker er tystnad är obehaglig och det är såna människor som gör mig illa till mods och ängslig. Jag vet inte vart jag har er eller vad ni tänker egentligen. 

Med mina killkompisar så kan vi vara 100% ärliga utan silkespapper. Den där grundtryggheten i att man menar väl finns där oavsett retorisk formulering och det är SÅ skönt. 



Jag har förlorat tjejkompisar som tyckt jag varit taskig när jag gett feedback. När jag sagt saker som alla andra har pratat om, när jag velat vara vän nog att prata till. Endast tjejer har agerat tystnadsterrorister – surat i månader utan att berätta vad som är fel – för att de tyckt man ska förstå något som de lika gärna kunde fått mig att förstå. De kunde ha gett mig en chans att säga förlåt istället för att köra tystnadsterrorism och vänta in nån sorts telepati. Det är så taskigt. 

Oftast mäktar jag med er. Jag hittar det finaste silkespappret och lindar in mina ord i det. Men just idag är jag trött på er. Trött på er som vrider och vänder på precis allt för att slippa ta kritik/feedback. På er som fräser åt läraren samtidigt som ni klappar ert barn på axeln när de fått underkänt på ett prov. Istället för att hitta sätt att få ert barn att utvecklas/prestera bättre till nästa prov så säger ni ”du är bra som du är, låt ingen annan få dig att tro nåt annat”. Idioti av föräldrarna. Dessa barn blir vidriga vuxna som är helt oförmögna till att ta kritik som ett proffs – de tar det personligt. Ni som idiotförklarar alla som inte håller med ditt barn istället för att låta dem se saker ur andras perspektiv och fundera på hur de andra tänker. Kärlek tycker vissa, dumhet tycker jag.

Jag ska sluta dalta. Fattar folk inte kärleken, storheten och möjligheten i att utvecklas av rak feedback så är det ett problem. Men det är inte mitt problem, inte längre. Sen handlar det inte om att ta sig rätten att vara en bitch. Det handlar om att slippa värderas som det när man ger välmenande feedback. 


Ni andra är förjävla härliga. Tack för all feedback på stavning, formuleringar, tankar, tavelval och Gud vet vad. Ni får mig att växa! Tack! ❤️

/Elaine, undrar vad Lady Dahmer kommer säga om detta inlägg…

Bloggvännerna har ordet

69 svar till “Så jäkla trött på att trippa på tå”


  1. Therese skriver:

    Eller så tycker de flesta att kritik/feedback är lite känsligt men män som generellt inte fått lära sig visa sina egna känslor eller visa ödmjukhet för andras lägger mindre energi på hur mottagaren ska ta emot kritiken samt håller inne sina känslor när de får ta emot kritik själva. Det blev en lång mening 🙂

  2. Caroline skriver:

    Håller helt mer! Barn som blir daltade av sina föräldrar, det blir väldigt tråkigt för dem i framtiden , samt alla runt omkring !

    • Emma skriver:

      Mina föräldrar daltade och daltar med mig. Jag är känslig och tar det mesta personligt, så sjukt störigt och energikrävande för både mig och min omgivning. Det konstiga är att min bror har fått samma uppfostran som jag men han är inte alls lika känslig. Konstigt det där! Jag vill inte dalta med mina barn om jag får några, det är verkligen att göra dom en björntjänst! Tills dess får jag jobba på att ta kritik bättre, svårt men det går så länge man vill!

  3. DeMarkey skriver:

    Oj vad jag känner igen mig och håller med dig om tjejer och killar grejen. Alltså det är svårt att vara rak och ärlig (speciellt över text) mot en tjej, många tar ofta illa upp. Men det kanske också har med att man över text ”låter” otrevligare pga miss med miner, tonläge och ironi… Men JAG vågar knappt kommentera dina inlägg med nått annat än ”ha en bra dag fina du..” för att DEN går inte att missuppfatta, DEN kommentaren låter bara och inget annat än TREVLIG. annars riskerar jag att låta otrevlig, hård, kall, kantig, ja vad vet jag.. orkar inte förklara mig och allt vill bara säga mitt.

    därför har jag nog mer killkompisar än tjejkompisar, trist för jag saknar tjejkompisar faktiskt, en god kvinnovän som man kan prata tjejprat med. Men men det är väl så livet är, låter man hård får man väl vara hård eller nått… :/

    • wigwag skriver:

      Fast det vågar du ju! Det var ju du som sa att E. verkade hård och kall. Jag fatta nada och någon till men av E. fick du positiv respons som fatta precis vad du menade. Vill jag minnas. Du är ju bra här och E. uppskattar tydligen din raka feedback. Var glad för det och kör på bara.

  4. Lisa skriver:

    Gillade inte detta inlägg. Generaliserande och dömande. Har du tänkt på att du kanske inte lagt fram feedback på rätt när människor blivit ledsna? Feedback är inte alltid av godo, den måste ges på rätt sätt för att göra nytta. Annars blir man bitchen ”som bara är ärlig”. Människor är olika o HUR man säger något är viktigt för att inte framstå som en okänslig idiot.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Som retoriker tänker jag nog mer än många andra på just formuleringen. Jag har tom bett om feedback på hur jag kunnat lägga fram det bättre men möts av tystnadsterrorism istället.

  5. Soffan skriver:

    Jag gillar inte när människor går runt och är passiv-aggressiva, så där håller jag helt med. Om jag sårat någon eller gjort någon arg på något sätt så vill jag att de pratar med mig så att vi kan reda ut det. Sådan feedback tycker jag bara är positiv. Även feedback på prestationer tycker jag är bra, tex vad någon tycker om det jag ritat eller hur jag jobbar. Om jag gör fel vill jag gärna veta.

    Vad jag Inte gillar är feedback som är riktat till någon känslig del av utseende, yta, eller personligheten. Att på ett finkänsligt sätt berätta att någon kanske ska gå och snyta sig eller dra upp gylfen tycker jag kan vara schysst. Men att säga ”du är fet, du borde träna” tycker jag är helt uppåt väggarna. Samma sak med ”Du är tyst och borde prata mer”. Överviktiga människor vet om hur de ser ut, de behöver ej få detta påpekat för sig och denna ”feedback” leder inte till något positivt för personen i fråga, snarare tvärtom. Likaså vet tysta människor om att de är tysta (jag Lovar!) och ”feedback” angående detta leder inte heller till något bra. Alltså, när man kommenterar något som är starkt sammankopplat till självförtroende och skam leder detta oftast bara till sämre självförtroende och mer skam, speciellt om det är något man inte kan förändra av olika anledningar. Jag ser denna typ av ”feedback” som mobbning. Och jag ser det som ett försök att fösa in alla människor i samma mall, för nåde den som avviker från normen.

    Det är skillnad på feedback och feedback, tycker jag.

    • Lisa skriver:

      Håller helt med! Så lätt att gömma sig bakom ordet ”feedback” som ngt som alltid är bra.

    • Hmm skriver:

      Tjena Soffa!

      Nej det är inte skillande på feedbal och feedack. Den ene är just det feedback, det andra är pikar.

      Vi måste börja att använda rätt ord på rätt plats.

      Väl mött! 🙂

    • Hmm skriver:

      SoffaN

      Soffan Soffan Soffan Soffan.

      *hoppas på ett det någon gång ska bli rätt* 😉

  6. Alexandra skriver:

    Äntligen någon som tar ton i mellanmjölkssverige och som vågar stå för vad man tycker!!

  7. Fanny skriver:

    En annan sak jag tänkt på är att det är så irriterande med folks åsikt hela tiden. Bara för att en person tycker på att ett sätt behöver det inte betyda att alla andra håller med. Så varför ska jag lyssna på just dig? Vad är det som säger att din synpunkt är den rätta? Nä, blä för icke ombedd feedback.

    • +1 på den!! Väldigt poppis bland föräldrar speciellt. Som om alla skulle vara lika liksom?! Yeah right.. Or not! 😉

    • s skriver:

      Yes, det är ju det som är provocerande i det här!

    • Jennifer skriver:

      Fanny, den feedback Elaine diskuterar (sa som jag uppfattar det iaf) ar ju nar folk pratar om personen istallet for till. Om du hade rakat fa mensflack pa byxorna eller nagot pinsamt (som svettlukt/dalig andedrakt), hade du foredragit att Elaine satt tyst och tittade pa medan resten av kontoret (och alla du gar forbi pa stan) fnissar och pekar (haller for nasan etc) eller hade du blivit glad om hon kommit fram till dig och diskret sagt att du har en flack (eller glomt deodorant) sa att du kunnat gora nagot at saken?

      Sen haller jag sjalvklart med dig om o-onskad feedback som endast handlar om nagot ytligt (typ ’du passar inte i roda trojor’ eller ’du borde klippa haret, det ar for langt’.

    • Evelina H skriver:

      Ja men ALLA stör ju sig inte på samma saker! Jag skulle tex aldrig störa mig på någon som luktar svett på gymmet. Om någon sa ”ursäkta du luktar svett” till mig på gymmet skulle jag undra varför hen inte tränat tillräckligt för att svettas hen med.
      Nej jag fattar inte all ”feebackdiarre” där ute.

    • Hmm skriver:

      Evelina H: Men det var väl att säga emot sig själv där?
      Först så konstaterar du att alla stör sig på olika saker för att i nästa stund ställa dig helt oförstående att någon skulle kunna störa sig på din svett, eller någon annans då du inte stör dig.

      Känns som att du hade varit mer vidsynt om du kunde sätta dig in i hur hen känner som gav dig feedback och sedan dessutom tagit hänsyn till det.

      Var jag en sådan där jobbig feedbackare nu? 😉

  8. Idag är jag med dig, Elaine. Jag har märkt att de ställen där mina kommentarer här på nätet missförstås mest och jag fått mest verbalt ”stryk” är just kvinnliga ”mysbloggar”. Inte på din blogg, men här känns det väldigt blandad. Och håller med dig om killkompisar, det känns som att killar är bättre på att säga vad de tycker, inte vad som förväntas.Det är mitt enda råd till yngre människor, försök att ha vänner av alla kön.

  9. Emma skriver:

    Det viktigaste både som mottagare och givare av feedback är ju att se till att den framföra konstruktivt och med välvilja. Feedback måste alltid vara konstruktiv, leda till något bättre. Säger du bara till någon för att påpeka, utan att hjälpa, kan du lika gärna hålla tyst. Den som tar emot feedbacken och kanske känner sig sårad kan ju ta och tänka ett varv till, är detta något jag kan förbättra? Om inte,så är det ju felaktigt framförd feedback.

    Sen har jag en jargong med alla mina vänner, tjejer som killar. Det har dock även lärt mig skillnaden mellan jargong och bara vara otrevlig, sen vet jag att alla inte fattar jargongen och tar illa up, och så mycket är inte jargongen värd att jag känner att jag ska såra någon bara för att ”sån är jag” och att det är lättare. Angående skillnad mellan tjejer och killar förstår jag hur du menar. Det är ju mer accepterat hos killar att vara raka,att ha en jargong, medan tjejer tidigt lär sig att linda in allt och vara känslosamma. Killar lärs ju inte heller att ta hänsyn till andra, snarare tvärt om, medan tjejer tidigt lärs att det viktigaste är att ta hänsyn till andra

  10. Frida skriver:

    Tycker det är skönt att det äntligen är någon som vågar säga det som man har tänkt på länge! Det var länge många som uppfattade mig som ”bitchig” men alla som känner mig vet att allt jag säger är med omsorg, även om det kan vara något som man inte alltid vill höra. Jag har idag väldigt många vänner, och även fast mina tightaste vänner är tjejer umgås jag hellre i vardagen/skolan med killarna, allt är bara så enkelt och man behöver inte hålla på och fundera innan man säger vad man tycker 🙂
    Kram

  11. Amelie skriver:

    Hade velat ”hjärta” det här inlägget flera gånger om. Så himla bra!

  12. Ema skriver:

    PMS-varning på det här inlägget:)

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Jag är gravid och har inte PMS. Men det är också spännande att man stämplas som nåt PMS-monster när man skriver ett från hjärtat rakt och ärligt inlägg. Har du inga tankar om innehållet Ema? Skulle vara spännande att få dina åsikter istället för dina benämningar.

    • Ema skriver:

      Hej Elaine,

      Jag ville inget illa utan testa detta med den råa kommunikationen du pratar om i inlägget.Jag håller helt och hållet med dig i allt du skriver, men det är även tydligt att det är många saker som utlöst det här inlägget.

      Jag tror att vi hade kunnat skämta om PMS om vi var män, men vi kvinnor har lite långt kvar till det stadiet..

    • Heja Emma! skriver:

      Tror inte det är den sortens råa kommunikation Elaine är ute efter, men det kan nog hon förklara bättre.

      Tror dock att just PMS och mens är känsligt. Jag går nämligen loco när någon säger till mig ”har du mens eller?” eller ”oj, PMS varning!” för kvinnors känslor blir ständigt förminskade till att det ska ha att göra med att man är just kvinna. ”Raseriutbrott? Ja men då måste du ha mens!” Nej, du är en idiot och det är därför jag är arg, inte för att min kropp säger till mig att jag inte är gravid.

      Med det sagt menar jag självklart inte att du är en idiot, utan hur jag känner och reagerar när någon ”anklagar” mig för att ha mens eller PMS bara för att jag blir arg/ledsen.

    • Ema skriver:

      Okej, då du valt att hänga ut min kommentar så låt mig förklara och ge synpunkter på ditt inlägg. Jag läser följande mening: ”Vi vrider och vänder på saker, hittar skäl till att känna oss kränkta istället för att uppskatta den raka kommunikationen.” Jag läser vidare: ”Aldrig sa någon ”jag känner mig förminskad” för de visar att de tål raka och ibland råa rör. Varför kan inte vi kvinnor tåla det också?”

      Jag skrev ”PMS-varning på det här inlägget:)” Jag skrev inte att du hade PMS, utan inlägget. Du har själv valt att tolka in ”PMS-monster” likt de kvinnor du kritiserar i inlägget.

      Det är är typiskt ett inlägg jag själv hade kunnat skriva när jag har PMS, därav min kommentar. Jag visade även med min smiley att jag inte var dödsseriös utan ville skämta.

      Visst, jag förstår om du tycker den här kommentaren hamnar bland ”Grabbiga kommentarer á la schyssta lökar” men jag är inte man och jag tycker att vi kvinnor borde kunna skämta om oss själva och våra humör-svängningar. Trodde helt enkelt att du skulle kunna se förbi det när du ändå ägnat ett helt inlägg på ämnet.

      Jag har varit en trogen läsare av din blogg sedan ditt bröllop och hållt dig om ryggen när det blossat upp bland kommentarerna. Att du inte förstår min skämtsamma kommentar och väljer att direkt publicera den i inlägget samt skriva ”Ni andra är förjävla härliga” är förvånande.

    • Emma skriver:

      Ema, fast asså det är ju skillnad på att ha en rå jargong och bara vara otrevlig och förminska någons känslor och tankar.

    • Elaine Eksvärd skriver:

      Hej Ema, hänga ut? Du ”hängde” väl ut dig själv i kommentaren du skrev som är offentlig för alla bara man scrollar ner. Jag ser det som att du uttryckte din åsikt och jag citerade det du sa. Vad var det som gjorde dig arg? Känner du att du inte kunde stå för den kommentaren? Det utgick jag ifrån annars hade jag aldrig publicerat den.

      Feedback är för övrigt att berätta vad någon gör, personligt påhopp är att berätta hur någon är. Att förenkla mina tankar och åsikter till att jag har PMS tycker jag varken är feedback eller konstruktivt. Jag är inte det minsta upprörd utan genuint nyfiken på din feedback på inlägget istället för skämtsamma benämning på mig. ”Har du mens eller” nja, absolut grabbig kommentar jag inte gillar.

    • Julia skriver:

      Att kvinnor inte ska få yttra ett enda mer rakt eller en förbannad åsikt utan att det ska sägas ”har du pms” tycker jag är ett problem.
      Det säger att man som kvinna gör fel genom att ta sig friheten att yttra sina känslor eller bara ta lika mycket plats som män ofta gör. Det säger att en kvinna måste vara lite pms-galen för att våga ta sig den friheten (eftersom hon inofficiellt inte har den rättigheten – det är något män har).

      Sen om din kommentar var lite skämtsamt menad kanske eller om du bara ville bevisa en poäng är en sak. Det kan dock vara bra att förstå varför en sån kommentar irriterar många personer.

      Nu kanske jag totalt svävade iväg på ett helt annat ämne än vad som det egentligen syftades till här.

    • Annica skriver:

      Sedan kanske det är värt stt påpeka att just tillägget av en smileys inte nödvändigtvis betyder att något har skrivits på skoj eller i all välmening.
      Har du nånsin tänkt på hur vissa säger otrevliga saker, typ pikar, med ett leende? Smiling assassin passar bra för sådana kommentarer. Därför kanske din smiley heller inte uppfattades som du hade tänkt det.

  13. Hanna skriver:

    Eftersom jag har två barn som är väldigt olika varandra tänker jag på det sätt vilket jag ger ”feedback” till barnen.

    Precis som med alla människor som är olika måste man anpassa sig till en viss del beroende på vilken människa man pratar med. Man kanske inte bara ska tänka att det är bättre att vara rakare med alla, eftersom allas förutsättningar för att hantera direkt kritik är olika? Eller så kan man vara rak på olika sätt.

    Jag tror inte heller att det går att uppfostra ett syskonpar på exakt samma sätt just eftersom alla är så olika. Däremot kan jag ge mina barn lika mycket uppmärksamhet och kärlek, och sedan anpassa ”uppfostran” efter hur de är som individer för att nå fram till det som jag är ute efter, t.ex. att de ska bli sympatiska, snälla osv. Målet är detsamma, men medlen skiljer sig.

  14. jenny skriver:

    Du är min förebild Elaine! På min arbetsplats kan man inte ens ge feedback till chefen för då har man ingen samarbetsförmåga.

    Studerar just nu så jag är tjänstledig

  15. Frida skriver:

    Härligt Eliane, mer feedback till folket!
    Jag tror t.ex att internet-klimatet skulle bli så mycket trevligare om vi kunde ställa raka ärliga frågor på det vi läser.

  16. Linda skriver:

    Jag har som person svårt att ta kritik för att jag tar det personligt, jag har svårt på ett sätt att separera min person från min prestation. Med det sagt så när jag får kritik så tar jag inte villa upp utan funderar på vilka delar som är vettiga att lyssna på och förändra i mig själv och vilka delar som enbart handlar om att vi ser saker på olika sätt o inget sätt är egentligen fel. Sedan tror jag inte kritiken som diskuteras i inlägget o tidigare eg. behöver så mycket diskussion. Varför tar vi inte ett andetag allihop och slutar ta oss själva på för stort allvar? Svett som tas upp som ex handlar inte för mig om att ge eller ta feedback. Det handlar om att personen är svettig o luktar illa. Sen verkar både män å kvinnor ta åt sig lika, dock att de ger uttryck för det på olika sätt. Kvinnor ger uttryck för sina sårade känslor genom att prata om sina känslor, män ger uttryck för sina sårade känslor genom att hävda att det inte är deras fel att de luktar svett, den manliga kroppen luktar mycket till sin natur. Jag tror att om folk inte kände sig träffade av svettdiskussionen så skulle de inte reagera genom dessa kommentarer. Mao, så skapas hetsen i debatten av att svettexemplet träffar lite för nära både män å kvinnor o man agerar utåt med olika kommentarer för att personen kanske känner sig träffad över att den har tränat med en gammal svettröja.

    • Hmm skriver:

      Linda: Jag tänkte lite som du. När en fråga kommer lite för nära en man så reagerar han inte med att bli kränkt men med att gå till attack, dvs slänga tillbak en vass kommentar i syfte att vinna diskussionen inte att ta till sig av feedbacken.

      Jag anser alla oavsett kön är dåliga på att ta feedback.

  17. Nina skriver:

    Ja! Tack! Jag är också väldigt rak och tycker att det är helt hopplöst när folk bara inte kan säga rätt ut vad de tycker och känner. (På ett trevligt och konstruktivt sätt, såklart!)

  18. Hope skriver:

    Ja för fan, sluta dalta!

  19. Hmm skriver:

    Jag är/tycker/reagerar som du Elaine i denna fråga. Hela inlägget förutom att jag tycker att män tar feedback lika dåligt som kvinnor. Det bara reagerar på ett annat sätt, dvs genom att attackera dig tillbak med en slängd jargong i syfte att bevisa dig fel så att din feedback hamnar i skymundan då du ska bli tillplattad.

    Det finns för mig lika många kvinnor som män som är bra på att ta till sig när de får konstruktiv kritik. På ett sätt tycker jag kvinnor är ärligare då de visar att de blir sårade. Män på tex en arbetsplats håller med dig till ditt ansikte, men bakom din rygg så planerar han att manövrera ut dig då du antigen framstår som mer kompetent än han gör, eller pga att han känner att han förlorat fejs om det sker inför kollegier.

    Sammanfattning då. Jag tycker lika som du om alla exempel som du beskriver men jag hittar dem lika bland bägge könen.

    Önskan. Mer raka människor så att jag vet var jag har dem till mig och inte bakom min rygg och inte surande i tystnad. Konstruktiv kritik som inte går på person utan på prestation.

  20. lin skriver:

    Blir sjuk irri på folk som inte säger till om man har mat mellan tänderna, gylfen nere osv. Men undanbeder gärna ”feedback” om att min tröja är ful, att jag har utväxt eller om hur jag kan förbättra min handstil.

    • lili skriver:

      Det håller jag med om. Om det är något jag kan göra något åt på någon minut, t ex smink som smetats ut, tandkräm i mungipan, troskant som sticker upp etc, blir jag bara glad om folk påpekar det på ett diskret sätt. Jag blir arg om folk stirrar men inte säger något.

      Om någon kommentar min dåliga hy däremot blir jag inte glad alls. Jag VET att jag har dålig hud, jag har levt med det sedan tonåren, jag har testat ALLT, jag behöver inga ”välmenande råd”! Och om någon tycker att min tröja är ful, so what? Det är MIN tröja och JAG gillar den. Folk som ska ge klädtips som om jag är ett barn som inte kan klä sig själv gör mig bara sjukt irriterad.

  21. Anna skriver:

    Elaine, fy van vad underbar du är. Det är så SKÖNT att läsa de tankar som jag skriver i min dagbok från någon annan. Är så jävla trött på att linda in allt. Oftast orkar jag, precis som du, men åh vad jag önskar att alla bara kunde uppskatta rak och ärlig kommunikation.

  22. […] och ibland rent utav omöjliga att ge feedback till, prata med osv. Jag läste Elaines inlägg här  och funderade lite till. Jag jobbar mycket hellre i en mansdominerad värld, än en kvinnodominerad […]

  23. Jag måste fundera lite innan jag vet vad jag tycker, men en sak som jag tänker på är att jag också förlorat vänner för att jag gett feedback som jag då tyckt varit relevant och befogad. I efterhand så kan jag känna att jag snarare varit lite för gränslös och att jag borde bett om ursäkt istället för att tro att just min åsikt om mina vänners liv eller problem eller personligheter är nån slags rådande sanning.

    Tänker på de vänner jag själv brutit med för att de tagit sig friheten att recensera min person på ett sätt jag upplevt som kränkande. Jag tycker det är svårt att veta exakt var gränsen går och är idag hellre tyst än säger nåt som kränker människor jag bryr mig om. Jag uppskattar såklart ärlighet och pallar inte med lekar och spel och låtsas men tänker också att ärlighet ofta är överskattad och att ärlighet egentligen innebär att man menar det man säger, inte att man säger allt man menar. Ibland är tiga guld.

    Mycket tankar som jag behöver reda ut och reflektera kring.

    • Anna C skriver:

      Din slutkläm är suverän: ”…att ärlighet egentligen innebär att man menar det man säger, inte att man säger allt man menar. Ibland är tiga guld.”
      Det är väl just den hänsynen vi borde ta.
      Men jag förstår nog vad Elaine menar. Ibland är det ett jävla tassande mellan kvinnor – öga mot öga. Medan munnen går med en tredje part. Jag irriterar mig på att alla tycks gå omkring med ”a chip on their shoulder”. De är snarstuckna på ren svenska.

    • Fröken H skriver:

      Håller med!

    • Fanny skriver:

      Håller verkligen, verkligen med dig.

  24. […] Elaine Eksvärd skriver om ärlighet, gargong och rädslan för feedback. […]

  25. Fröken H skriver:

    Jag vill påstå att den råa och raka jargongen endast fungerar bland personer du känner dig trygg med – oavsett vilket kön.

    Det är en åsikt jag har fått efter att i tio års tid arbetat nästintill uteslutande med män samt att några av mina närmsta vänner är män (i en i övrigt väldigt jämn könsfördelad vänskapskrets).

    Några av dessa kollegor och vänner kan driva med mig stenhårt och väldigt långt utan att jag tar illa upp för de vet mina gränser och är lika generösa med att visa mig uppskattning och ta min rygg när jag behöver det (vilket mina närmsta tjejkompisar lika självklart gör) samt att de tål samma beteende tillbaka. Dessutom kan de hantera tillsägelser. Och jag, som du Elaine, älskar det.

    Men jag vill koppla det här till något du skrivit om tidigare, att jabbas som jag tror din farfar kallade det. Du skrev, har jag för mig, att kvinnor inte lärs detta.

    Så är också min erfarenhet och jag tycker innebörden av att jabbas ska lyftas i debatten om ”sårade kvinnor” och ”raka män”.

    I jabbningskulturen (som jag alltså uppskattar) finns det inledningsvis ett visst mått av förnedring och ”invigningsceremoni”. Först lär du känna en person på ett vanligt sätt som jag vill påstå inte skiljer sig mellan tjejer och killar. Därefter, när du och personen upprättat någon slags relation och ett visst mått av trygghet, ska gränserna testas genom hårda skämt. Vad blir personen irriterad av, hur blir personen irriterad, hur långt kan en driva det innan personen tar illa upp och markerar, vad skrattar personen åt, hur mycket tål personen att vi skämtar om den till någon annan medan denne hör på, hur snabbt slår personen tillbaka och framförallt, lyckas du vända de som skrattar åt dig till att skratta åt den som drog skämtet?

    Den som står ut med detta och ”klarar testet” accepteras av gruppen och belönas med trygghet och självklarhet.

    Jag som ung tjej var först ovan vid detta och kunde inte hävda mig eftersom jag inte stött på fenomenet tidigare. Eftersom mina kollegor var äldre och världens snällaste hjälpte de mig slå tillbaka på sig själva när de märkte att jag bara skrattade bort allt. De frågade ibland om jag tog illa upp och om jag förstod att de bara skämtade. Det gjorde jag och när jag sa till dem och förväntade mig mer skämt svarade de med respekt och omtanke.

    Där och då blev jag en anhängare till ”manlig jargong” (feministen i mig avskyr formuleringen) för genom skämten lär man känna varandra väldigt väl och djupt. Något jag tror är avgörande för att den råa och raka jargongen inte ska övergå till elakheter och för att vänner ska tillåta varandra ge feedback.

    Men betänk också vad som hänt om dessa män varit idioter och utnyttjat faktumet att jag inte kunde hävda mig, hur hade jag mått i den miljön då? Rå och rak jargong kräver vett och respekt. Jag tror exempelvis att den här jargongen kan vara direkt skadlig om inte alla har en stor dos empati och vet gränser.

    Vi borde också fundera på varför den här jargongen är vanligare bland män än kvinnor. Själv tror jag att tjejer i mindre utsträckning är vana vid att skämta på sin egen bekostnad eftersom det blottar svagheter. Något som kvinnor lär sig undvika eftersom vi generellt tillåts ha mindre svagheter än män innan vi reduceras till en svag och mesig tjej.

    Det var först när jag började umgås så mycket med män och när jag slutade plugga som jag lärde mig att mitt värde inte avgörs av mina svagheter. Jag har anammat lite mer ”skit i det”-hållning även om jag fortfarande tänker mer på hur jag beter mig exempelvis på krogen än mina killkompisar.

    För som sagt, kvinnor döms fort. Och hårt. Av män, kvinnor, sig själva och samhället. Det om något borde vi ge feedback på.

    • wigwag skriver:

      Tack för den kommentaren fröken H! Tankeväckande och intressant läsning. Wigwag tänker och funderar på det du skrivit. Men jag kan direkt säga att jag, trots jag är man, aldrig uppskattat den där ”jabbingen” du skriver om. Jag tänker att jag är som jag är och om den här gruppen måste testa mig för att acceptera mig så kan det lika gärna vara för min del. Jag bestämmer själv vilka grupper jag vill tillhöra och vara accepterad av. Sån är jag.

    • Hmm skriver:

      Fröken H: Jag håller med dig i ditt resonemang ang jargong/jabba men vill göra det tillägget att jabbandet är ett sätt att etablera hierarki. Studera det någon gång vem som får säga vad och till vem och vem som oftast får vara driftkucku.

      Detta är alltså ett socialt spel på hög nivå och jag har ofta tyckte mig sig att kvinnan i gänget är lite med undantagsregler. 😉

  26. Monia skriver:

    Jag vet inte, har otroligt svårt med detta. Tycker lätt det kan blir lite väl klapp på huvudet, typ ”jag vet bättre än dig”. Även bland nära vänner. Håller verkligen med som någon annan skrev tidigare här, vad är det som säger att just din åsikt är den ”rätta”?
    Jag vet ju att du Elaine gillar feedback och annat, tex blev du jätteglad för längesen när dina nära vänner sa att de tyckte att du hade för tighta/små kläder på dig. Men jag hade nog inte tagit det på samma sätt. Jag tror såhär – du älskar att ge feedback eller vad det nu kallas för att du älskar att få det. Däremot får man vara extremt försiktig tror jag, alla vill inte ha det. Alla är olika känsliga. Oavsett hur bra retoriskt man lägger fram det. Jag tycker inte typ ”oj du har en mensfläck/öppen gylf” räknas som feedback, det är mer praktisk information och det kan man ju ge vem som helst, en nära vän eller en främling på tunnelbanan.

    Elaine, vad menar du egentligen med feedback? Som du skrev ovan ”Med mina killkompisar så kan vi vara 100% ärliga utan silkespapper. Den där grundtryggheten i att man menar väl finns där oavsett retorisk formulering och det är SÅ skönt.” – Det kan ju inte bara handla om öppen gylf? Det måste ju handla om mer personliga saker? Alla vet väl att man menar väl när man säger oj du har en öppen gylf, stäng den?

    Som sagt, du skriver ”välmenande feedback”, jag tror tyvärr att vi alla har otroligt olika definitioner av vad just detta är och det är anledningen till att det sällan funkar. ”Välmenande feedback” för en person kanske är en ”icke ombedd irriterande åsikt” för någon annan (som Lady D beskrev väldigt bra). Jag tänker en massa saker om mina vänner hela dagarna men jag tycker inte att jag måste berätta allting för dem hela tiden. Och det är ganska skönt. Jag låter de vara precis som de är, utan att jag ska värdera, betygsätta eller försöka ändra på dem.

  27. lili skriver:

    Jag tror att män också kan känna sig förminskade och kränkta över rå jargong och grova skämt men det är liksom mindre okej för män att tala om det. Män förväntas tåla sådant. Män som talar om att det inte känns okej med vissa kommentarer får till svar ”vad pk du är, lär dig ta ett skämt” eller ”var en man och sluta gnälla”. För kvinnor är det liksom mer okej.

    Det är bra att kunna känna av situationer och människor. Vissa människor tål hur mycket grova skämt och ”elak” kritik som helst medan andra är känsligare. Män som kvinnor. Jag gillar att ha en grov jargong men jag försäkrar mig också om att folk runtomkring mig också gör det. Om någon visar att hen inte uppskattar det så låter jag bli, helt enkelt.

    Jag har lättare att bli vän med personer som inte tar illa upp av min jargong, och jag har massor av vänner, både män och kvinnor, som gillar råa skämt och låtsaselaka kommentarer.

  28. Anna skriver:

    Men om du hela tiden lindar in allt du säger till kvinnor så kanske det är just därför de inte förstår vad du menar… Tycker inlägget är motsägelsefullt.

  29. Sofia skriver:

    Jag tror man bör tänka på att alla är olika och det oftast inte finns någon känsla eller åsikt som är ”rätt”. Alla har rätt att känna det de känner.

    Som i exemplet med punkt ovan. Det finns de(tex jag) som tycker ”punkt” är ett osympatiskt sätt att avsluta på, då det dödar diskussionen utan att alla fått komma till tals. Du behöver inte hålla med, men det är inte fel att känna så. Att svara med ”jag håller inte med, punkt” är då en smula osympatiskt. Istället bör man om man brukar använda ”punkt” fundera över att folk faktiskt känner obehag över det, och om det är värt det obehaget? Kanske kommer man fram till att det är viktigt för en att fortsätta med punkt och så gör man det och är medveten om vilken effekt det ger.

    om folk blir ledsna/kränkta över rak feedback bör man nog uppfatta det som en slags feedback och fundera på hur man kan ge bättre feedback i fortsättningen. Det kanske inte framgick att man menade väl? Man kanske gav vid fel tillfälle? Man kanske saknade en del fakta för att kunna ge rätt feedback? Man kanske inte lyssnade ordentligt? Man kanske råkade trampa på en väl öm tå och fick någon bägare att rinna över?

  30. Matilda skriver:

    Jag hade personligen aldrig orkat med vänner som kände ett starkt behov av att berätta hur jag kan förbättra mig utan att jag har bett om det (OBS, ej ”mat mellan tänderna”-situationer då det är vanligt hyfs att säga till en vän i det läget). Är jätteglad över att jag har massor med tjejkompisar som är ömsinta, sårbara, snälla och tar hänsyn till varandras känslor!

  31. Fröken H skriver:

    Till Wigwag och Hmm:
    Jag håller med er båda två i er kritik och det var det jag försökte peka på i min analys, att den ”härligt råa jargongen” inte automatiskt finns.

    Som tjej kanske jag dessutom har fördelen att välja vilka jag vill jabbas med? För nej, alla vill jag verkligen inte jabbas med utan hålla mig väldigt långt ifrån, exempelvis sådana som skvallrar, inte respekterar andra människor som de är och ”skojar” med personer fastän de visar att de ogillar ”skämtet”. Sådant gillar vi inte.

  32. Signe skriver:

    När vi nu ändå snackar feedback… Vad har du för åsikt i det här fallet? Jag har en kompis som tar åt sig för allt. Om jag skulle råka trampa det minsta lilla på hennes tår får jag räkna med ett milslångt sms senare på dagen där hon uttrycker sin ilska på mig. Samma sak gör hon mot våra gemensamma vänner. Hon tar allt otroligt personligt. Jag känner spontant att jag bör säga åt henne att sluta vara så känslig? Men det lär hon inte tåla att höra. Jag vet inte heller om jag kan nämna att våra gemensamma vänner tycker samma sak, för då lär hon tro att vi snackar skit om henne. Hon är en lite krånglig person, men ändå en bra vän. Minsta lilla feedback skulle hon ta som världens kränkning.

  33. Louise skriver:

    Men vad ska man säga då? När jag får feedback som jag inte känner igen mig i eller håller med om, vad ska jag då svara mer än att jag inte håller med? Om jag bara hade svarat, ”okej, jag ska tänka på det.” så hade jag gått runt och varit osäker istället. Jag känner att sådana situationer är en svår balansgång. Ibland behöver man ett bryskt wake-up-call och andra gånger kan feedback kännas elak och hård. Svårt!

  34. Evelina H skriver:

    Du skrev tidigare om de där människorna som är tysta och tiger ihjäl dig. Jag funderade på det och tror att det kan vara så att de inte känner sig bekväma, de blir rädda. Jag har några vänner som använder ärlighet som vapen. De kan säga vad som helst, ”de är ju bara ärliga”. Att ryka ihop med en sådan person kan vara helvete, för man kan få höra alldeles för mycket. Det slutar med att man blir rädd för diskussioner med dessa människor. Man blir tyst.
    Dessutom är du bildad inom diskussioner. T ex klassar du in vad man säger (är det feedback, är det en pik, är det anklagelser mm) och många orkar liksom inte analysera så mycket i sina privata relationer. Man är bara ledsen liksom. Eller arg. Eller kränkt. Man bara känner. Men hur uttrycker man det, så man är tillräckligt cool och inte blir ledsen så du hellre hänger med killarna?

    Jag tycker Lady Dahmer gav dig ett väldigt bra svar som går precis hand i hand med hur jag känner det.
    Nej du är ingen bitch. Men jag tror du använder dina styrkor som vapen ibland. Men det gör vi nog alla.

    • Hope skriver:

      Otroligt bra kommentar, det är nästan ordagrant vad en av mina lärare sa när vi hade problem i klassen och det är något jag försöker bära med mig i det dagliga livet, tyvärr ”glömmer” jag bort det ibland 🙁 Återigen, bra kommentar, tack!

  35. Nea skriver:

    Håller inte med om att det är ett typiskt kvinnligt beteende att inte vara rak. Min kille klagar över sina kompisar och deras beteende för mig, säger inte vad han tycker till dem utan låtsas som ingenting. Men ja det vore nog bättre om folk blev bättre på att säga vad de tycker.

  36. Emelie skriver:

    Fyfan vilket klockrent inlägg Elaine!
    Känner igen mig så mycket, är exakt likadan!

  37. E.S. skriver:

    Vilket fantastiskt inlägg! Jag tycker att det kan vara mycket svårare att handskas med kvinnor än män, just för att jag kan vara brutalt ärlig och nästan för gapig ibland. Hur mycket jag än älskar kvinnor, älskar mina kvinnliga vänner, så måste jag bara erkänna detta.

    Tror att hela grejen beror på att kvinnor får lära sig att vara till lags, utvecklar ett sinne för att känna hur andra känner sig och försöker anpassa sig till det. Sen har de svårt att hantera då andra är ”modigare” än de själva. Vi vet inte hur man grälar och sen sväljer det. Det är mina tankar om detta iaf.

    Just nu har jag ett problem som jag mår jätteskit av. På mitt jobb finns en man, vi skämtar och har skitkul ihop, men sen kraschar det ihop ibland och vi blir skitsura på varandra. Det beror oftast på hans dåliga humör och hans brutala stil (mer brutal än min, jag har tydliga gränser då det gäller arbetskollegor). Jag brukar sitta tyst i såna fall, när vi grälat, och efter ett tag (en dag ungefär) tar skämtandet vid igen. Sen är det bra och sen kraschar det igen.

    Tycker det har blivit tungt att gå till jobbet pga detta, är lite rädd för att han ska vara arg, som han är ibland. Grejen är också att han INTE sitter tyst när vi kraschar, utan börjar prata högljutt med andra och stänger mig ute ur konversationer.

    Så har du några tips? Jag vill så gärna lösa detta snyggt. Jag tycker liksom jättemycket om honom, men de här jobbiga dagarna är obehagliga.

    Finns alltså inget ”sexuellt” i vår kontakt och han är ingen som har desto större makt.

  38. Daniella skriver:

    Så jäkla bra skrivet på alla punkter, verkligen ”spot on”!!! Och fullständig ingenkänningsfaktor… På ett sätt har jag dock svårt att dra det till att detta med raka rör och ärlighet endast skulle vara något manligt/kvinnligt… Jag tror det har lite med svensk kultur att gör också (och jag hoppas verkligen inte att jag blir kallad rasist nu, för det är jag långt ifrån att vara) Jag är uppvuxen i en familj som till hälften är polsk och andra hälften svensk och jag kan meddela att mina polska släktingar och vänner är väldigt rättfram med åsikter/kritik/feedback. Vi har ofta härliga diskussioner, både män och kvinnor, där vi kan prata om allt oavsett delade meningar. Däremot så skulle det aldrig funka med samma ”öppenhet” hos min svenska släkt, likaså har även jag blivit av med en del av mina svenska vänner då de helt missat glimten i mitt öga och inte klarat av min oförmåga att trippa på tå. Jag har dock aldrig tagit det som någon större förlust då jag hellre omger mig med starka ärliga människor som kan stå för vad de tycker än de svaga med oäkta fasader som jämt känner sig kränkta. Visst är detta en generalisering, men det var bara något jag kom att tänka på – att det inte bara behöver vara en genusfråga utan även är något som har med den svenska kulturen att göra. Det är lite jantelag över det hela, ”ingen ska tro att dem är bättre än någon annan” och det är nästan oförskämt att sticka ut för mycket från mängden med sina tankar och idéer….

  39. Malin Håkansson skriver:

    Hittade just detta inlägg och vill bara säga TACK, Elaine!
    Jag känner så ofta så med kvinnor – nästan aldrig med män – och har av den anledningen alltid haft flest manliga vänner. En intressant sak är att jag märker att även jag har svårare att säga ifrån till kvinnor än till män, så jag fungerar precis likadant själv av rädsla att kränka någon annan. Jag är inte lättkränkt men förbannat rädd att kränka. Så himla skönt att läsa att jag inte är ensam i de här tankarna då jag faktiskt fått kritik för att jag umgås mest med män. Obeskrivligt inskränkt att tro att man umgås med män för att man vill ha uppmärksamhet. Nä, det är för att slippa konstant censurera mig själv!

Lämna en kommentar