Separera när man är gravid


Det är så mycket nytt fokus som dyker upp för mig när jag är gravid. Man ser hur kvinnor blir lämnade av sina män när de är gravida och så tänker man, men herregud huuur kan han göra så mot henne? En kvinna som blir så skör och beroende av sin ”beskyddare” och pappa till barnet, men nu plötsligt övergiven. Eller? Är det bara förhistoriska idéer jag har när jag tänker så?

Daniela berättade om en kvinna som lämnade sin man när hon var höggravid. Hon kände att det var sån dålig relation och skulle de fortsätta så skulle det aldrig ta slut. Finns det någon som tänker stackars man? Att han inte bara blir lämnad av sin kvinna utan att hans barn, som behöver sin mamma mer första tiden, också ”tas ifrån” honom.

Jag och min sambo har bott ihop i 5 år, vi har ett barn tillsammans på 3,5 år och nummer två väntas om ca två månader. 

Saken är nu den att jag är gravid i sjunde månaden och det skär sig så mycket mellan mig och min sambo att jag nu går i tankarna att lämna honom. Jag förstår att det här låter väldigt extremt i den situation jag är i. Men jag är så mättad på hur saker och ting är i vårat förhållande. Jag är så trött på att ha en sambo som förvisserligen hjäpper till (när man ber om det) men det är alltid med en suck och jag är världens jobbigaste människa. Sen så använder han varenda lediga minut med att isolera sig med dator, ipod eller mobilen (de stunder han inte leker med sonen) men jag får som regel ALDRIG umgås med honom och säger jag nåt om det så är det bara suck och blä och jobbigt. – Anonym. 

Jag googlade artiklar och hittar en massa intressant som visar på att den gravida kvinnan inte är den där svaga själen som jag kan känna mig som under graviditeten, att jag verkligen behöver mannen, drömmer mardrömmar om att han dör och så vidare. Men är man i en olycklig relation så finns det kvinnor som tänker rationellt och känslomässigt och tar steget som Kenya gjorde:

Looking back on the beginning of her relationship, Kenya says she knew at an early stage in the marriage that it was not going to stand the test of time. “Our personalities were dramatically different, and we just did not see eye-to-eye,” she explains. And one day, she’d had enough.

“I had spent so much time living my life for others that I couldn’t bear to think of being in a loveless marriage and having my children see their mother deteriorate into an unrecognizable mess,” Kenya says. ”If I didn’t make this change, I knew I would never recover; that I would officially give up my dreams and path for someone else, and pretty much declare defeat in being my own person.”

En kontroversiell fråga kanske? Men finns det någon som är/varit gravid och övervägt att lämna mannen trots att du behöll barnet.

Tyvärr finns det inga omröstningar tillgängliga för tillfället.

 

Bloggvännerna har ordet

16 svar till “Separera när man är gravid”


  1. Madde skriver:

    Det här har ingenting med ämnet att göra men det skulle vara kul att få dina råd och egna berättelser ändå. Du är så ärlig, Elaine och objektiv. Igår fyllde jag 20 år, bortsett från att jag inte tycker om min födelsedag och att jag har nu i flera års tid lidit av depression, panik och ångest – så har jag fått en ålderskris. Fel ord att använda kanske då det låter löjligt men det är så det känns. Ingenting känns bra.

    Kan inte du fixa ihop ett (flera om du så vill och orkar) där du berättar om dina år mellan 20-26? Vad du gjorde, hur du mådde, olycklig eller lycklig. Och så vidare. Dina topp tre födelsedagar. Väldigt mycket att summera och jag förstår att det finns en gräns för vad som är för personligt och jag förväntar mig heller inget berörande eller djupgående text kring det, men att det kanske kan vara likt hur du skrivit om din tid i NY, London, Barcelona osv. Tror nog att du förstår vad jag menar. Jag skulle iallafall uppskatta det väldigt mycket! Ta hand om dig och familjen

  2. Johanna skriver:

    Min man lämnade mig under graviditeten. Och jag tyckte att det var fruktansvärt och ofattbart sorgligt. Det värsta tycker jag var känslan av att ”det var ju inte såhär det skulle vara”. Jag skulle ju vara så glad och förväntansfull, vi hade ju försökt i flera år att få en bebis… Och två missfall senare när det äntligen stannade så ville han inte mer. Inte skulle jag gråta varje dag och känna ett stort svart moln över mitt huvud. Men det gick såklart, även om jag ofta kände mig ensam och övergiven. Nu har det gått exakt två år sedan han flyttade ut och vår 1,5 åring sitter brevid mig, och jag är lycklig igen. Men livet är ju så ibland, lyckan och sorgen trängs i hjärtat och det är sällan allt bara rullar på. Det är livet, helt enkelt. Inte alltid som man tänker sig, men det kan bli bra ändå!

    • Isabell skriver:

      <3
      Om jag får fråga, har pappan kontakt med barnet?

    • Jessica skriver:

      Åå tack, det där va precis vad jag behövde höra, att ”allt blir inte som man tänkt sig men det kan bli bra ändå”.
      Fick veta i går att min sambo vart otrogen medan jag satt hemma med våran ettåring i tron på att han va på julfest med jobbet. Vet inte hur mitt liv ska kunna gå vidare utan ”oss”…
      Någon gång kommer jag ochså känna så, att det blev bra <3

    • Johanna skriver:

      Ja, han har fin kontakt med vår son. Under hösten har han till och med sovit hos pappa en fång i veckan. Det tog lite tid innan han kände sig ok med att vara pappa, och jag satte alla mina känslor åt sidan och syällde inga krav utan lät deras relation få växa fram. Så för vår son är det inte konstigt, han vet inget annat och han älskar sin pappa. Och det är viktigast för mig såklart. Men ibland kan jag ännu känna mig så ledsen över att jag inte hade någon att dela allt med under graviditeten, och den där första kaosartade, omvälvande tiden. Då kände jag mig ensam. Men lyckan över att ha fått ett barn övervägde allt naturligtvis. Och vetskapen om att jag fixade det, jag klarade av att hantera en sorg samtidigt som jag var lyckligast i världen, jag klarade att hantera allt praktiskt, ekonomiskt, alla vaknätter, alla förkylningar och tänder och samtidigt vara en skitbra mamma. Det ger ju också en styrka.

    • Elin skriver:

      Johanna! Du är min hjälte! Shit vilken kvinna.

  3. Anonym mamma skriver:

    Klart det är tragiskt, inte minst för barnet, när man separerar under en graviditet. Men samtidigt tänker jag att lämna sin partner inte är något som någon önskar, men om man mår så dåligt att man känner att man går under av att stanna då?

    Jag funderade på att lämna min partner när jag var gravid. Vi blev gravida väldigt snabbt, innan vi egentligen kände varandra. Visade sig att han hade alkoholproblem, och kärleksruset byttes snabbt mot oro, ledsamhet och tårar. Han drack, jag blev ledsen, grät och skrek, han bad om förlåtelse och var utom sig av ånger dagen efter. Detta upprepade sig så många gånger att jag flera gånger inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag älskade ju honom och visste att han älskade mig med. Det var ju inte såhär det skulle vara, detta skulle ju vara den lyckligaste tiden i mitt liv!

    Jag lämnade honom inte. Nu har han bestämt sig för att ta tag i sina problem, och jag ska stötta honom fullt ut. Allt kommer säker inte att gå som på räls, men vi ska göra allt i vår makt för att få det att fungera mellan oss.

  4. Charlotta skriver:

    Och jag tänker att, förutsatt att man ändå har en stabil och trygg relation, borde man undvika att ta stora och/eller drastiska beslut just när man är gravid. Det är så mycket som händer i kroppen att man inte riktigt är sig själv alltid.

  5. Elin skriver:

    Min man lämnade mig när jag var gravid. Barnet var planerat och önskat, så det kom verkligen som en chock för mig. Allt blev nattsvart i mitt liv och det ljusnade först när dottern föddes. Hon gav mig all kraft tillbaka. Och visst får man en enorm styrka, trodde aldrig jag skulle klara det ensam, men nu fyller hon snart 1 år! Jag har inte helt och hållet kommit över mitt ex, men jag börjar ändå känna att det kanske kan bli bra ändå. Jag har alltid min dotter <3

  6. Johanna skriver:

    Men alltså wow, vad har hänt med den här bloggen? Sen du bytte bloggportal är det oftare och oftare som att läsa ”Mitt livs novell”…
    ”Läs inte då” tänker ni kanske. Men det är trist när ens favvo-blogg byter riktning.

  7. petra skriver:

    Vi separerade strax EFTER sonen föddes. Men det var lika bra, men en sorg såklart. Pappan har ingen kontakt med vår son ( eller ja, de har väl träffats 3-4 gånger på hela året och då i mitt sällskap så han är som ”vem som hellst”) det är hans eget val att inte vara delaktig.
    Tänkte alltid innan jag hade barn att ”shit, hur f*n klarar man sig helt själv med en liten liten bebis! ?” Men nu står jag här med en 1.5 årig grabb och ja, det funkade. Har dock en fantastiskt stöttande familj runt mig, utan dem hade det varit svårt den första tiden när han var spädis och jag väldigt svag efter grav. Finns gånger då det är tungt, alla vab dagar själv, och svårt med barnvakt om man vill göra något helt själv.
    Det här blev lite flummigt 😉 men ja…det går! Och det finns fantastisk hjälp att få via bvc/psyk om man mår dåligt. Är så glad att jag tog hjälp 🙂

  8. tacksam skriver:

    Min sambos ex lämnade honom 4 dagar efter förlossningen av deras andra barn. Hon flyttade till kvinnan hon spenderat en stor del med det året. Hon var otrogen med den kvinnan när hon var höggravid. Jag är tacksam för min älskade sambo och mina två små bonusbarn på nu 4 och 1,5 år men hur kan man bara göra så? Gå bakom ryggen efter 7,5 år ihop. Två barn och dessutom bli lesbisk. För mig en stor gåta.

  9. Erik skriver:

    Hej! Ser att tråden är några år…. men. Här kommer en historia, samt en önskan om Råd.

    Jag och min sambo har 1 barn på 2,5 år, vi har vårt andra barn påväg om ca 3månader.

    Min sambo är arg, irriterad konstant, spelar ingen roll vad jag gör, eller någon annan, allt som händer är bara negativt enligt henne. Hon tar bort vän efter vän som
    En dominopjäs, och hon har redan börjat med de viktigaste banden såsom hennes mamma, pappa, syskon. Hon har knappt inga vänner, inga intressen, och hon är helt galet kontrollerande, knappt så jag får känna mig som
    En pappa till barn 1. Vad jag än gör med honom så
    Ska hon bestämma vad jag ska göra, hur jag ska göra det, och säger jag emot blir det enorma känslor från hennes sida. Jag har sagt att jag vill prata med psykologer/familjerådgivning mm men hon vägrar, säger ”om du känner att något är jobbigt så får väl du prata med någon, utan att blanda in mig” men
    Har försökt att förklara att det handlar om
    Oss, men framförallt vårt barn/kommande barn. När hon blir arg, då kallar hon mig allt hemskt som går och hotar med att hon inte ska skriva faderskapsintyg och att jag kommer få träffa barnen mindre och att hon önskade att få ha ensam vårdnad. Hon
    Är rent utsagt elak mot mig. Jag försöker kämpa, men vad ska jag göra? Helst av allt vill jag ju att hon får hjälp, för jag tror inte hon är helt frisk, hon har varit sån här till å från sedan vi träffades, men tycker om
    Henne för det, men inser att hon
    Bryter ner mig för var dag som går.

    • Simon skriver:

      Hej Erik,
      I feel you bro! Jag befinner mig i en snarlik situation, dock med skillnaden att kvinnan jag är gravid med och jag var ett par i endast ett par månader före hon spårade ur. Hon måste ha blivit gravid efter bara någon vecka av vårt dejtande, men vi var ett nyförälskat par när nyheten kom en månad senare. Vi höll ihop i ytterligare nästan en månad, som ett par som samarbetar under en oplanerad men mirakulös graviditet, före hon började isolera sig från en dag till en annan för snart två månader sedan. Från att ha bott hos henne 3-4 nätter i veckan under två månader till att ha fått nöja sig med en promenad och en 30 minuters lunch följande två månader.
      Jag har gjort allt i min makt för att stötta henne och visa henne min kärlek, jag har lyckats ha is i magen i alla situationer, hur mycket hon än attackerar, ignorerar eller hånar mig. Jag står upp med rak rygg (mycket tack vare fantastiska vänner och föräldrar) och har lyckats möta henne med empati, ödmjukhet och ärlighet utan undantag. Men den bistra sanningen är att hon föredrar att leva avstängd från sina känslor; isolerad, misstänksam och ensam. Hon verkar känna sig mer ”trygg” i den bubblan än i den bubbla jag bidrog till att skapa, där hon fick stöd, närhet, beröring och en genuin kommunikation.

      Det är omöjligt att inte notera vad det är för typ av trauman hon bär på, som gör att hon väljer en så destruktiv bana. Oavsett hur jag försöker sträcka ut en hand så blir hon i bästa fall okontrollerat förbannad, i värsta fall fullständigt iskall eller totalt neglegerad. Jag noterar ständigt hål i hennes argument och pinsamma försök till manipulation, som får mig att oroas över hur hon kommer bete sig när barnet väl är fött.

      Så ja – tillbaka till temat. Mamman lämnade mig i graviditeten. Utifrån sett så gjorde hon det på det mest cold hearted sätt man kan: inget drama, bara iskall kyla och ignorans. Men för att balansera upp det så verkar hon inte vara i kontroll över sina tankar, känslor eller handlingar. WHO kallade det för ”the black dog”, som bara blir större och större ju mer du matar den. Jag hoppas och ber för att hon ska hitta tillbaka till sig själv igen, främst för barnets skull.

Lämna en kommentar