Förjävligt sorglig dag


IMG_4438.JPG

Varför ska lycka och sorg ligga så nära varandra? Varför ska den som är skälet till ens smilgropar kunna vara skälet till ens hjärtskärande gråt. Varför ska andras lyckliga graviditeter sammanfalla med en annans förtvivlade sorg över att aldrig lyckas bli gravid.

Dessa två åren då jag har velat bli gravid så har jag inte varit ensam i min sorg. Så många jag känner som kämpat och kämpar fortfarande . Bara i min krets är det två som fått fyra missfall var på ett år och äntligen är gravida, men också väldigt ängsliga. En blev änglamamma och tvingades föda sitt barn sent i graviditeten bara för att gå hem tomhänt. Den sorgen är så svår att greppa, men att bara vara i närheten av den och få en droppe av den är helt jävla olidlig. Och några andra kämpar med IVF utan resultat.

Själv så är jag gravid. Det har inte varit nån dans på rosor att komma hit och visst är jag glad. Men jag förstår mina vänner på ett sätt som bara en kämpande kan förstå. När min vän ringde mig och grät häromdagen så visste jag hur hopplöst hon tycker att allt känns. Varför kan hon inte bara få bli gravid och mamma?

Och att vara änglamamma. Fött ett barn och gå därifrån utan hen du burit på och längtat efter en lång tid. Inte höra skriket utan tystnaden efter förlossningen.

Just nu saknas ord. Så jag ber väldigt mycket för mina vänner. Jag finns där och lyssnar, men orden varken hjälper eller gör skillnad. Så de får mina öron, kramar och böner. Det är alltid nåt.

Bloggvännerna har ordet

16 svar till “Förjävligt sorglig dag”


  1. DeMarkey skriver:

    Oj oj vad du skrämde mig. Fy fan vad ledsen jag blev när jag trodde att du fått missfall att döma på rubrik och början av inlägget.

    Vad hemskt för dina vänner, lider med dom, kan inte ens tänka mig hur svårt och sorgligt det måste vara att föda ut ett barn man burit på i flera månader för att sen få gå hem tomhänt. Vilken hemsk och vidrig tanke/känsla.

    Men jag är så glad för din skull, att du fortfarande är gravid, fortfarande bär ditt barn som du längtat efter så otroligt länge och efter så mycket kämpande.

    En stor kram till dina vänner, styrkekramar fulla av mänskligkärlek. Och en till dig med. <3
    /Diana

  2. Hlin skriver:

    men en lycka för dem måste ändå var att de har en sån fin vän som kan lyssna utan att döma och faktiskt FÖRSTÅ <3

  3. preggo skriver:

    Åh vilket fint ord. Änglamamma. Jag är själv en av dom som fick gå tomhänt hem från förlossningen, som fått missfall, som upplevt hur HOPPLÖST allt är och världen vill faan inte att jag ska ha barn!! För ett år sedan föddes vår ängel till son. ”Hunnit med” ett missfall i våras. Är nu gravid i vecka 19. Ingenting kan förklara min rädsla. Ingen kan heller förstå, förutom dom som kämpar själva. Vi är så jävla starka!

  4. Emma skriver:

    Livet är orättvist, även om det är svårt att acceptera ibland. Vi försöker också bli gravida sen ca 8mån tillbaka, i jämförelse med andra bleknar våran kamp men det är lika jobbigt ändå på varje sticka som inte visar plus.
    Jag brukar be sinnesrobönen och hoppas att det tids nog är vår tur i ledet när Herren delar ut sina skyddslingar. <3

    Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

  5. Hmm skriver:

    Lite ot men ändå om barn.

    Jag hoppas att du tar dig tid till att lyssna på Malalas tal för sitt Nobels fredspris från (bl a) en retorisk synvinkel. Jag vet inte om hon har skrivit sitt tal själv, fantastiskt i så fall, men i vilket fall så framförde hon det oroligt bra. Inte ett öga tort.

  6. Ida skriver:

    Åh vad jag blir ledsen och får en klump i magen när jag läser det du skriver om din vän som blev änglamamma. Så fruktansvärt hemskt det måste vara. Hoppas att hon får bli gravid och mamma snart. <3

  7. J skriver:

    Det är så många i min närhet som har förlorat barn vid förlossningen, nu senast min bror, så jag är riktigt nojig över min nästa graviditet. Jag var inte alls glad över min förra graviditet för jag ville liksom inte ropa hej förrän han var född, och inte ens då kände jag mig säker.

  8. Sara skriver:

    jag/vi har kämpat i över tre år nu. Första året ovetandes om min sjukdom och efter ett år att kamp fick vi redan på att jag har en väldigt svår och aggressiv form av endometrios. Alla mina organ sitter ihop, jag har cystor på de alltra flesta organ i buken, livmodern är dålig, jag har bara en äggstock kvar, som även den är kass. Vid varje mens så blöder det rakt ut i buken och gör mina fortplantningsorgan sämre och sämre. Jag går på behandlingar, gjort ivf- som bokstavligen höll på att döda mig på grund av komplikationer. Jag upplever ett så enormt svek av sjukvården och de som arbetar på rmc i mitt landsting är både elaka, oförstående och inkompetenta. De hotade mig och min man att om vi gjorde en anmälan på alla de misstag de gjorde vi ivf så skulle hon se till att vi aldrig skulle kunna bli föräldrar, varken via Ivf eller adoption. Att bli sviken av vården är fruktansvärt, för vad gör man när de som ska hjälpa oss att få barn nekar oss adekvat hjälp?!

    För mig är sorgen värst över att att inte kunna dela vardagen med ett barn, att inte kunna öppna julkalendern på morgonen, att inte ha någon att läsa en saga för, att ingen kallar mig mamma. Vissa vänner förstår och vissa kan inte ens försöka förstå. Vissa som precis börjat och typ fått mens två gånger tror de kan ”jämföra” sig med min sorg. Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom, en diagnos och jag tror att många missar det, att många tror att man är ofrivilligt barnlös för att man försökt bli gravid i två månader- och så är det ju inte. Sen kan ju såklart deras sorg över att inte lyckas på en gång vara jobbig..

    • Mia skriver:

      Kärlek till dig.
      Det här med att jämföra smärta är svårt. Jag blir som du provocerad när folk som fått barn ”vanlig väg” fast kämpat i 1-2 år jämför sin kamp med min( Bäbis genom IVF, andra försöket) Är då min smärta jämförbar med din, då jag nu fått ett barn? Det är knepigt, då vi har olika inre styrka..orkar olika mycket.
      Kram, M

    • Sara skriver:

      jag tycker det är dumt att jämföra smärta överlag. De som kämpat en kort stund har sin smärta och jag har min smärta, vilken som är störst och jobbigast är såklart individuellt. Det är mer mina vänner som försöker jämför med mig, och jag är emot att jämföra smärta-eftersom det inte går. Men min situation är inte desamma för de vänner som kämpat ett par månader, likväl som min situation inte är likadan som de som förlorat barn eller kämpat i 10 år. Jag tror inte att du och jag har samma smärta längre, du fick tillslut ett efterlängtat barn, jag fick inget. Men det innebär ju som sagt inte att min smärta är större än din, den är bara inte desamma. Förstår du hur jag menar? 🙂
      Kram

  9. Änglamamma skriver:

    Tack snälla fina Elaine som vågar nämna något så viktigt. Det är precis så tomt som du beskriver när något så efterlängtat inte överlever.
    Jag är en stolt änglamamma till min lilla dotter och den sorgen och saknaden som jag upplever varje dag är något jag inte önskar min värsta fiende.

    Jag håller verkligen tummarna för att allt går väl för dig med din graviditet. Grattis till bebisen i magen.<3

  10. Hanna E skriver:

    Det är tufft att längta efter barn och fundera på om det är mensvärk eller bebisvärk varje gång det är dags för mens.
    För oss tog det två år att bli gravida efter ett MA och jag var dessutom lite extra stressad eftersom jag tyckte att 40 års åldern närmade sig med stormsteg (jag hann fylla 38 år innan mitt första barn föddes).
    Jag lider med alla som tvingas gå igenom det vi gick igenom. Det sliter på relationen och min man var tveksam till att försöka få ett andra barn. Men vi hittade ett sätt att förhålla oss till det utan att bli fullständigt fixerade (det var väl mest jag som var det första omgången) och välsignades med ytterligare ett underverk.

    Men alla ni som försöker bli gravida, jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att ni lyckas och det snart.
    Ni som fått missfall eller är änglamammor och änglapappor, jag sörjer med er. Jag är själv änglafaster och kan till viss del förstå vad ni går igenom även om allas förluster och sorg ser olika ut.

  11. Linnéa skriver:

    Även här en änglamamma. 6 veckor sedan vi fick reda på att lillebror inte levde längre i v.27. Det värsta jag gått igenom.
    Vi väntar nu på vad provsvaren ska säga, känns som det är först då vi kan gå vidare på ett lättare sätt än nu.
    Vi har även världens finaste tvååring sedan innan som min kärlek har växt sig större (ännu större) till efter detta. Han har vart vårt absolut största stöd.
    Tack Elaine för att du tog upp detta, skönt att även få läsa andras kommentarer som förklarar att man inte är ensam..

  12. Omfrugan skriver:

    Ja, vi ska genomgå en Ivf nu och vi har försökt till och från i 8 år. Alltså det är tungt. Jag hoppas vi får en liten. Hoppas är ordet.

  13. Mamma skriver:

    Jag förstår sorgen, smärtan och känslan av otillräcklighet när livet inte blir som man tänkt sig, när man inte får sin familj utan istället blir slagen i ansiktet om och om igen. Jag förstår sorgen, men kan inte helt sätta mig in i hur oändligt stor den är, såklart, för jag är inte där själv. Och jag förstår att det jag vill säga nu kanske blir som ett nytt slag i ansiktet på vissa, men jag vill ändå säga det.

    Det är häftigt att vara gravid, det är det, jobbigt, härligt, svårt och underbart på samma gång. Men gravid är man i nio månader, sitt barn har man hela livet, jag formar det och det formar mig. Man växer ihop, man blir lika varandra, pratar likadant, rör sig liknande. Mina värderingar smittar av sig på mitt barn.
    Och det är oavsett om jag burit barnet i magen eller inte. Vad jag menar är, att det finns barn i världen som inte har föräldrar, som inte vill något hellre än att bli älskade, kramade, pussade, få höra att de duger, är underbara, kloka och duktiga. De vill inget hellre än att få en bok läst, få krypa ner i en säng med en puss i pannan av sin mamma eller pappa, oavsett om de låg i sin mammas mage eller inte.
    Adoption är en långdragen, dyr och jobbig process, men när den är över har man ett barn. En helt fantastiskt barn som kommer att bli en del av en själv.

    Jag har både biologiska och adopterade syskon och i mitt hjärta finns det ingen skillnad på dem, bara för att jag och mitt ena syskon råkar dela gener. Min adopterade bror är otroligt lik min farfar i sinneslaget och till viss del utseendet, han pratar precis som min mamma och har har samma, fina värderingar som man som min pappa.

    All styrka till er där ute som vill ge av er kärlek till ett barn, jag hoppas att ni får göra det. Och i framtiden hoppas jag också att alla barn har föräldrar och att alla som vill bli föräldrar får (minst) ett barn!

Lämna en kommentar