Hemma med plutten


Efter tre dagar i Karlstad så var det inget snack om saken. Jag avbokade allt jobbrelaterat idag och har en heldag med Matheo. Hade jag varit anställd så hade jag haft rätt mycket komtid att ta igen, jag tror man måste tänka så för att inte jobba ihjäl sig. Vi har ägnat förmiddagen åt att städa, nu ska vi till Sats.

IMG_2767-0.JPG

Matheo är för övrigt i en vansinnig trots som jag skulle behöva hjälp med. Just hanteringen av den. Någon utbildad eller kanske bara superförälder som kan ge mig lite uppfostringstips för jag är så rädd att jag gör fel. Som när Matheo sparkar eller slår oss upprepade gånger så säger jag ifrån i lugn ton, sen i hårdare ton. Sen varnar jag honom om att fortsätter han slåss så får han gå till sitt rum. Då slår han oftast igen och då går jag med en gråtandes Matheo till sitt rum. Det är odramatiskt, jag drar honom inte utan vi går dit tillsammans och så stänger jag inte dörren utan han är där och gråter, skäms ett tag tills han kommer ut igen. Jag har läst att man ska låta barn få ut sina ut sina arga känslor istället för att avleda uppmärksamheten. Så jag låter honom gråta och skrika i sitt rum, sen när han kommer ut till mig sätter jag mig på huk och frågar om han vill ha en kram. Det vill han alltid. Sen förklarar jag att han inte får sparkas och det gör jag när han ligger i min famn alldeles lugn. Det börjar visa resultat, men så är jag rädd att jag kanske kör helt fel metod. Jag har inte direkt läst mig till den.

IMG_2777.JPG

Jag tänker att barn måste väl lära sig att det finns konsekvenser för dåligt beteende. Men det ska ju vara konstruktivt. Jag är rädd att jag laddar hans rum med negativa känslor när det blir forum för konsekvensen. Vad säger ni och hur gör ni? All feedback välkomnas, jag vill ju vara en bra mamma och göra rätt för Matheo.

Bloggvännerna har ordet

62 svar till “Hemma med plutten”


  1. I mina öron låter det som ett bra sätt. Alla barn är ju olika och det verkar bra att hitta ett sätt som fungerar för en själv. Förstår om man vill göra så rätt som möjligt som förälder, men så mycket behöver man nog inte oroa sig. Man kan säkert göra alla rätt enligt regelboken men det kan ändå gå åt helvete. Lita på magkänslan.

    /Jennifer, inte alls legitim att ge några som helst tips och tycker fortfarande du är grym som reflekterar över sånt här!

  2. Jamtlandshanna skriver:

    Jag tycker också att det låter som du sköter det hela bra! Men jag kan förstå den där ångesten över om det är rätt eller fel, finns det något annat sätt som är bättre.
    Det är så svårt det där med barnuppfostran.

  3. Hanna skriver:

    Lita på din magkänsla. Känns det inte bra så sluta. Men ta reda på varför han gör spm han gör. Varför slåss han? I vilken situation? Hur är han i talet? Kan han uttrycka sig? Blir han frustrerad eller arg? På så sätt kan du hantera situationen innan den kommer upp.

    Jag tror också på att låta barnen få utlopp för sina känslor. Att förminska och avleda så lär man barnen förtrycka sina känslor, och hur bra är det?

  4. Sara skriver:

    Den här boken är väldigt bra och förklarar mycket ur ett barns perspektiv och man som vuxen får en möjlighet att verkligen tänka till hur och varför än själv agerar sol vi gör.. http://www.adlibris.com/se/bok/vaxa—inte-lyda-9789113021799

    Alla barn blir arga och ledsna och som du skriver så ska man ju inte trycka ner dem känslorna utan det bästa är att prata om det (såsom ni gör). Har barnet talet så kan de oftast berätta vAd det var som gjorde dem arga (oftast har deras irritation varit legitim).. I boken beskriver Gustavsson att det inte bara är barnet utan även den vuxna som behöver en time out, läsvärt som sagt och Jag förändrade min syn på barn väldigt mycket (är då ändå utbildad förskollärare 😉 ).. Kram❤️ p.s du är en toppenförälder.

  5. Jenfa skriver:

    Har sett föräldrar göra på liknande sätt, att man får gå till sitt rum och ta en timeout. Om du är orolig över rummet så kanske värt att välja en annan plats? Skamvrån?

  6. Emelie med C skriver:

    Jag hade precis den här diskussionen med min pappa, angående att ladda rummet negativt genom att ha det som bestraffningsplats, för ett tag sen (som jag för övrigt anser vara en superförälder som jag gärna vänder mig till för råd). Han frågade mig om jag själv nånsin upplevt att mitt rum känts negativt laddat eftersom även mina föräldrar hänvisade oss barn till rummet när vi gjort dumma saker, och nej, så har jag aldrig känt själv. Snarare har mitt rum blivit en plats där jag fått avreagera mig i lugn och ro utan att någon lagt sig i. Jag tycker det låter som du sköter hela grejen helt utmärkt. Helt rätt att inte trycka ner hans känslor utan låta honom agera ut men styra utagerandet till andra sätt än att slåss.
    Min käre far brukar även säga att barn inte har trotsperioder, de har testperioder. De testar var dina gränser går och hur du reagerar på olika beteenden. Detta är ett viktigt skede för det är så barn lär sig sociala spelregler, även om det såklart är skitjobbigt för oss som föräldrar.

  7. Sanna skriver:

    Jag utgår från mig själv nu. Men min pappa gjorde precis så, och mitt rum har aldrig kännt negativt laddat. Dock så kom jag på när jag var lite äldre, att ”varför se det som en bestraffning att behöva vara på sitt rum?” Så då slutade jag tjura/skrika och börja leka istället. Ungefär där nånstans behövde pappa aldrig be mig gå till mitt rum längre när vi bråka, jag gick självmant! Hehe

  8. Frida skriver:

    Alla dessa prövningar man som förälder går igenom är sannerligen inte alltid lätta att hantera. Gör vi rätt? Gör vi fel? Kan man göra annorlunda? Hur då? Tusen frågor och inga direkta svar…
    Vi körde ungefär samma taktik med vår nuvarande 6-åring som ni gör; att avleda ”utbrottet” och det funkade verkligen klockrent. Dock fick jag tips om att just barnets rum i alla lägen kanske inte är den bästa platsen för dessa stunder när ilskan ska ebba ut. Dels för att det, precis som du skriver, kan bli en association av negativitet men också ur perspektivet precis tvärtom. Var finns alla leksaker, en mysig säng, gosedjur? Jo i sovrummet och då kanske inte ”bestraffningen” blir särskilt effektiv… Vi valde därför en neutral plats i hemmet som vi döpte till ”Hörnan” där inga roliga saker/prylar fanns att tillgå.
    Varje gång vi dessutom kom till vänner, familj, bekanta så valde vi också ut en ”Hörna” och berättade det för sonen. På så vis var han hela tiden fullt medveten om att bara för man inte var hemma så kunde han inte frångå alla regler. Obefogade vredesutbrott fick konsekvenser även på andra platser än i hemmet. Det kanske kan låta hårt men för oss funkade det klockrent, det tog inte många gånger innan han fattade grejen med ”Hörnan”, dvs gör man något dumt får man sitta i ”Hörnan” lika många minuter som man är gammal och därefter får han förklara varför han tror att han placerades i ”Hörnan” och därefter pratar vi om saken och avslutar allt med en kram och ett konstaterande om att vi är vänner.
    Nu har vi inte behövt använda ”Hörnan” på flera år, han har tack vare (tror jag iaf) att han själv fick förklara varför han hamnade där hjälpt honom att bli en väldigt verbal människa/konfliktlösare som numera vi kan föra helt underbara resonemang med. Han kan sätta ord på sina tankar och känslor och det är verkligen superhäftigt!
    Och nej, jag är ingen superpedagogisk supermorsa som alltid ”gör rätt” med barn, men med en gnutta sunt förnuft och kärleksfull attityd kommer man långt!

  9. Hanna skriver:

    Min dotter är enbart fem månader så jag kan väl kanske inte riktigt uttala mig än men det låter vettigt det du beskriver. Så kommer jag också välja att försöka göra. Det jag tänker, som någon skrev, är att rummet kanske inte är bästa stället. ”Straffet” att vara i sitt rum kan nog leda till lek istället. Tänker att man kanske ska välja en neutral plats, typ en stol i hallen?! Men samtidigt är ens rum en plats där man ska få vara trygg och kunna vara arg på sin förälder utan att bli störd. Svårt! Men känns det rätt så fortsätt som ni gör nu. De flesta barn testar gränser med att slåss, rivas och nypas och det går sannolikt över. Så länge man förklarar lugnt för barnet (när alla är lugna igen) att det gör ont så tror jag tillslut att barnet tröttnar.

  10. DeMarkey skriver:

    Alltså är det där ditt sovrum? Vad fint ni har det, ser ut som ett hotellrum, riktigt härligt.

  11. lillajag skriver:

    Jag funderar en stund på om jag ska våga skriva det här, för det är så ofantligt tabubelagt. I mångt och mycket tror jag att jag till och med är ganska ensam om att ha det så här, men vårt äldsta barn (3,5 år)…vad kan jag säga, jag sliter mitt hår. Jag har läst samtliga böcker som refereras till här, pratat med utbildade pedagoger och specialpedagoger. Nu har jag även läst Petras bloggtext (som jag tycker är bra, vi gör och har gjort allt det där). Problemet är att vi landar i följande:
    * Vi har provat både alternativ och inga alternativ – båda leder till bråk.
    * Att resonera med, ställa frågor, beordra, be snällt, ignorera – oavsett hur vi angriper situationen eskalerar den.
    * Trots att vi lever i ett harmoniskt hem och spenderar mycket tid med barnen, aldrig har hotfull stämning, aldrig säger fula ord eller slåss så slår, spottar, sparkas och kastar barnet grejer. (Inte ständigt självklart. Vi har ”bra” viljeutövningar också, men ibland går det inte att stoppa snöbollseffekten).

    Överallt får man rådet ”mota olle i grind”. Men hur? Vi märker att det är på väg. Vi håller lugnet, vi lyssnar, vi ställer kanske frågor, undrar hur barnet tycker att vi ska göra/alternativt talar om att ”nu är det det här som gäller”. Vi försöker avleda, hitta på tokiga saker – barnet börjar kanske slåss. Vi sätter oss på huk (vi är inte båda två samtidigt, men vi gör likadant jag och min man), håller i barnets hand/arm, tittar på det och säger ”man får vara arg, men man får inte slåss”. Det är inte heller alltid vi är så kommunikativa. Ibland säger vi bara ”slåss gör vi inte”. Konsekvent. Alltid.
    Men barnet slår och sparkar och spottar mer och mer (aldrig någon annanstans än hemma och aldrig inför andra). Försöken att avleda, resonera, skydda sig och andra från slag gör bara att situationen eskalerar. Det slutar med att vår enda lösning är att bära in barnet på rummet och stänga dörren. (Till en början bar vi bara in barnet så som du gör, sen började hen springa efter ut och allt eskalerade. Att bara stänga dörren hjälpte inte heller). Så håller vi i dörren och säger ”så fort du lugnat dig öppnar vi”. Jag går sönder inombords varje gång, men genom att göra så tar det ca 10 sekunder sen har barnet startat om och jag kan öppna dörren. Då kramas vi. En kort stund senare pratar vi om vad som hände, ibland allvarligt, ibland lättsamt medan vi exempelvis pusslar.

    Det här river stora sår i mig på djupet. Jag som aldrig skulle använda barnets rum som straffplats, som aldrig skulle stänga in mina barn. Jag oroar mig i det tysta för hur barnet kommer att påverkas, trots att expertisen säger att det är så här det får vara eftersom det hela blir värre om hen får härja fritt under sina hysteriska stunder.

    • Men… känns det inte bra när barnet väl lugnat ned sig? Trots att det krävdes att ni stängde dörren. Det känns som att ni hittat ett sätt som fungerar?

      • Jo skriver:

        Fast om man bara ska titta på ”fungerar det/vad blir resultatet” och inte på det etiska i det man gör så kan man ju bara göra vad som helst, bara ungen slutar bråka. Och därför tycker jag att du gör ett väldigt feltänk här.

        Jag säger inte att lillajag gör fel, jag menar bara att ditt resonemang känns bakvänt. Det finns massa sätt att få barn att sluta bråka men det betyder verkligen inte att alla sätten är bra.

        Just att stänga in barnet i rummet är något jag personligen inte skulle göra, det sänder så många signaler till barnet; den får inte vara arg, är den arg får den inte vara med oss, rummet är en plats där du inte är trygg utan det motsatta – där du genom straff tvingas vara om du är dum etc etc.

        Jag tycker Elaine är klok som rannsakar sig själv och analyserar sina metoder (som jag tycker låter bra) och samma sak gäller lillajag.

        • lillajag skriver:

          Jag förstår ditt resonemang, för det är egentligen mitt resonemang också. Men om jag skulle vidhålla det resonemanget skulle barnets negativa beteende hålla hela familjen kidnappat. Ingen hade mått bra av det.

          Vi pratar mycket med barnet i allmänhet och efter bråk i synnerhet. Ofta ofta om att det är okej att vara ledsen och arg men att det inte är okej att sparka, slåss, spotta osv. Lägger inte skuld på barnet med kommentarer som ”nu är mamma ledsen” utan mer ”jag vill gärna leka med dig, men inte när du slåss”.
          Suck ja…det är svårt, helt enkelt.

        • Lin skriver:

          Det är så lätt att säga: ”Så skulle jag aldrig göra”, jag har sagt det så många gånger och sedan fått ändra mig. Barn är olika. Allt fungerar inte på alla barn. Mitt första och mitt andra barn är helt olika personligheter och vissa saker som fungerade utmärkt med första fungerade inte alls med andra.
          Jag kan inte säga vad jag skulle ha gjort i Jennifers sits men jag tror fast på att varje mamma/pappa måste läsa och bedöma situationen och avgöra vad som är bäst för hennes/hans barn. Att fråga och söka hjälp är så klart också bra.

          När min äldsta var tre och yngsta var bebis hade vi många vredesutbrott grundade i svartsjuka. Ensam vuxen hemma med bebis i famnen är det inte lätt att avleda fysiska vredesutbrott. Självklart försökte jag förebygga genom att ge äldsta mycket egen tid och uppmärksamhet men när vi ändå hamnade i vredesutbrotten löste jag det genom att säga: ”jag vill gärna vara med dig men inte när du slåss” och sedan gick jag iväg (med bebis). Ibland räckte det, ibland fick jag stänga en dörr mellan mig och äldsta för att få slut på slag. Aldrig långa stunder med stängd dörr , för oss var det ett sätt att bryta det negativa. Detta kan man säkert tycka olika om, men för oss var det ett sätt som fungerade och jag upplevde inte att det blev negativt för äldsta barnet.

      • lillajag skriver:

        Tack för att du ställde den frågan <3 Jag har inte sett på det från det hållet. Min man är ett stort stöd och även om han tycker det är jobbigt så tar han det inte lika hårt som jag. Jag antar att jag fortfarande inte riktigt blir vän med hur jag hade tänkt att jag skulle vara som mamma och hur verkligheten leder mig in på mörka stigar jag inte hade en aning om ens fanns. Jag som varit så säker på att jag haft alla verktyg, men sen står man där och svär över en "verktygslåda" som inte fungerar.

        Jag tror att anledningen till att jag ens vågar skriva det här är för att jag ser på barnen att jag är en bra mamma. Det är inte föräldraskapet som brister, det är bara så himla mycket vilja. Det är envishet och hopplöshet över "att aldrig bli stor som ni". Mitt älskade barn som är så klokt och så ivrigt. Det kommer att bli så bra, allt det där, det vet jag ju. Det är fantastiska kvaliteter att ha för livets resa, men det blir för stunden oerhört mycket jobb för mamman…som ju önskar att första barnet kommit med instruktionsbok 😮

        • Jag kan förstå (trots att jag är långt ifrån barn och att bli mamma) att man känner så. Man vill ge sitt absolut bästa, såklart att man vill.

          Som Jo säger ”Just att stänga in barnet i rummet är något jag personligen inte skulle göra, det sänder så många signaler till barnet; den får inte vara arg, är den arg får den inte vara med oss,..”

          Visst kan det vara så men det kanske man kan försöka prata med barnet om? Även om handlingar väger väldigt tungt känns ju det mest logiska att hitta NÅGON lösning på problemet – vad gör man annars?

          Äsch vad vet jag.
          Jag tycker generellt att ja, det är svinbra att rannsaka sig själv – men ibland måste man lita på att det man gör inte kommer fördärva barnet för all framtid även om det inte är världen mest optimala lösning. Är det känslokallt att tänka så? Är det för att jag inte är mamma jag kan tänka så? Tänk liksom på alla som inte vuxit upp med perfekta föräldrar och perfekta barndomar – men det kanske också är en dum jämförelse?

          I vilket fall som helst finner jag uppenbarligen det här väldigt intressant 🙂 Innerst inne finns nog en himla stor längtan efter en egen liten knodd!!

          • lillajag skriver:

            Tack Jennifer för dina insiktsfulla kommentarer <3 Min svärfar sa till mig när första barnet var nyfött "man brukar säga att det första barnet är det förstörda barnet, det är det barnet man experimenterat på". Jag tyckte det lät fruktansvärt, men idag förstår jag vad han menade. Samtidigt så har jag höga krav på mig själv och jag älskar ju de där barnen mer än något annat i hela världen. De är verkligen mitt hjärtas ljus, värme och kraft. De förtjänar inget annat än den bästa mamman i hela världen, samtidigt som jag också inser att den bästa mamman är en good enough mamma. Lättare sagt än gjort dock ;p

  12. therese skriver:

    det är svårt med trots och utbrott. Brukade jobba som lärare tills för något år sedan, som lärare och förälder har jag försökt köra stenhårt med positiv förstärkning, alltså valt ut några saker som är viktiga att man gör /beter sig på ett visst vis och sedan gett positiv förstärkning när det sker. När det gällde eleverna så kunde det vara saker som att komma till rätta med sena ankomster. Istället för att då uppmärksamma och säga något till de som kom sent; så kunde det istället innebära att när alla var på plats lyfte man att det var bra jobbat nu att klassen var i tid, detta gjorde generellt att de som var sena nästa gång ansträngde sig att vara i tid så de fick positiv feedback.

    Har en fyraåring hemma just nu som inte vill lyssna och som ”fräser” när vi ber honom göra vissa saker. Här blev lösningen när vi ledsnade att köpa lite stickers och så gjorde vi en tavla, där han kunde få två stickers per dag – när han lyssnat ordentligt och också svarat tillbaka på ett schysst sätt. När han kom upp i ett visst antal stickers fick han någon liten överraskning. Det tog inte så lång tid innan moroten att få den lilla överraskningen tillsammans med påminnelser om det hela gjorde att vi har ett väsentligt ändrat läge – funkar inte alltid men väldigt ofta.

    En bok som jag läst som lyfter detta suveränt bra är Martin Forsters doktorsavhandling – 5 gånger mer kärlek.

    • lillajag skriver:

      5 gånger mer kärlek, älskar den boken! 😀 Jag bläddrar i den ofta för att påminna mig själv och varje gång väcker den bra saker i mig som jag behöver bli påmind om. Verkligen en bok jag också rekommenderar.

  13. Clara skriver:

    Jag har jobbat som nanny i två år i London (ett år i en brittisk familj och ett år i en svensk familj) och där är ”naughty step” ett väldigt använt begrepp som jag har funnit effektivt. Helt enkelt att när barnen börjar bete sig på ett sätt som inte är acceptabelt så får de en varning. Om de fortsätter säger jag 1,2,3 och om de på 3 inte har slutat med det dåliga uppförandet så får de gå med mig till naughty step. Vilken liten skrubb eller trappa som helst (eller kanske ett litet WC?). Där får man sitta samma antal minuter som antal år man är och efter det kommer jag tillbaka och sätter mig på huk för att prata. Med något äldre barn än Matheo frågar jag alltid först varför de sitter där och då kan de förklara anledningen(med mindre så förklarar jag istället för att fråga). Så att de förstår klart att det endast är pga deras specifika dåliga uppförande som de sitter där. Sedan måste de säga förlåt (till mig/syskon/förälder/den som hen gjort ledsen), man kramas och går sedan vidare med dagen utan trista miner. Har funkat otroligt bra för mig med 6 olika barn. Tänkte att det kan vara givande att höra om olika tillvägagångssätt!

    • lillajag skriver:

      Och vad gör man när barnet vägrar att följa med dit? När barnet vägrar att sitta kvar? Vad hjälper det om man lägger på nya minuter hela tiden om barnet ändå aldrig stannar kvar? Att handgripligen gå och hämta barnet funkar de första fem gångerna, därefter blir det fullt krig.
      Men jag antar att det funkar om man har ett barn som gör som det blir tillsagd. Hur man nu får det…

      • Hmm skriver:

        Genom att vara konsekvent och inte ge sig.

        Men bara för att det funkar på 99 så fungerar det kanske inte på det 100ade. Alla är vi olika individer.

        • lillajag skriver:

          Okej. Det här är vad som hade hänt i vårt fall:
          1. Barnet hade vägrat följa med
          2. Föräldern hade fått bära barnen och placera det på platsen
          3. Barnet hade klamrat sig fast vid föräldern och troligtvis också sparkat, slagit, klöst, rivit och spottat längs vägen.
          4. Barnet hade varit uppe och iväg så snart man släppt det
          5. Föräldern hade plockat upp hysterisk, fightandes och skrikande unge och satt tillbaka på angiven plats.
          6. Punkt 1-5 hade upprepat sig fyra-fem gånger.
          7. Barnet är nu sjövilt. Skriker sig hes och slåss som en vildkatt. Inget man säger når igenom skriket och fightandet.
          8. Föräldern försöker lugna.
          9. Barnen slår föräldern över ansiktet.
          10. Föräldern inser att den egna orken är slut sen länge och stänger in sig på toaletten för att undvika att slå tillbaka.

          Men som sagt, om man har ett barn som följer med, sätter sig på platsen och väntar där så är det väl ypperligt.

          • Hmm skriver:

            lillajag: Låter tröttsamt och det blir ju jättesvårt för mig att veta då jag inte varit i just er familj så jag vill på inget sätt fel just dig råd. Jag har inte heller rätt utbildning. Alla barn är olika och alla familjer fungerar olika. Kanske är dina barn för stora för att börja med det nu, eller så förstår de inte alls vad det är som händer. Jag har ingen aning och tusen anledningar kan finnas.

            Kanske vill du ha någon att komma till er och kolla på hur ni har det. Aldrig fel att be om hjälp om du känner för det.

            *Jag skickar dig en önskan om energi och orka att lösa allt så att det känns bra.*

          • Ellen skriver:

            Hej,
            Jag vill verkligen råda dig att ta kontakt med bvc för att få stöd i din föräldraroll. Du beskriver en känsla av maktlöshet och att orken tar slut. En del barn ”trotsar” mer än andra och ni behöver få råd utifrån just er situation och ert barn om ni känner att de generella råden inte går att alls applicera i er familj. Er BVCsköterska kan ge råd och förmedla kontakt med den psykolog som ska finnas knuten till mottagningen. Även på BUP där jag jobbar som socionom kan vi hjälpa till.
            Stor kram!

          • lillajag skriver:

            Ellen: Tack för din omtanke, men med all respekt; att utifrån en diskussion på nätet sitta och råda föräldrar kring vem som behöver söka professionell hjälp känns inte särskilt fräscht.
            Vi har BUP-psykolog i den närmaste familjen.

            Jag misstänker att du inte har barn själv, samt att du är relativt nyutexaminerad, men känslor så som orkeslöshet, maktlöshet osv är högst vanligt förekommande när man som förälder bråkar med sitt barn. Som jag tidigare nämnt är det för oss inte ett ständigt problem utan vissa (inte alla) fighter landar i ett mindre krig. Precis som för alla föräldrar – förr eller senare.

  14. Theresia skriver:

    Min kille är nån månad yngre än Matheo och har också lätt för att slåss. Vår taktik är att säga något av detta : Nej, klappa fint (visa genom att klappa på honom eller på den han slagit) / nej, säg förlåt (ibland gör han det men vi tjatar inte om det, det är mer ett förslag) / nej, kramas istället (visa eventuellt) / nej, inte slåss, klappa fint. Om man är lite påstridig med att man ska visa ömhet istället så slutar det nästan alltid med att han går från att slåss till att vara snäll istället.
    Konsekvenstänkande är oerhört svårt för tvååringar. Däremot beteendeträning är mycket lättare. Så hjälp honom att öva på motsatsen till att slåss. Man kan öva när som helst, hur ofta som helst. På gosedjur eller en docka också.

    Sen är det ju inte svårt att hindra en tvååring från att slåss. Du behöver inte bli handgriplig, utan sätt genast ner Matheo (om ovanstående inte funkar direkt) eller gå själv därifrån – då kan han inte slå dig.

    Men jag märker att om min Knut slåss så behöver vi hitta närheten. Jag behöver gosa in mig hos honom, engagera mig och göra det han gillar tillsammans med honom. Då släpper det.

    Sen, hur funkar det på dagis? Slåss barnen där? Hur hanterar fröknarna det? Fråga! Förhoppningsvis har de bra metoder, men är det rörigt mellan barnen så smittar ju det av sig till hemmet väldigt mycket.

  15. Sofia skriver:

    Matheo uppvisar trots, vilket är en del av hans utveckling. Men det är också ett skrik för din uppmärksamhet. Försök umgås med honom, prata och lek när han uppvisar tendens till beteendet. Så länge du är med honom en stund så blir han sedan lugn.

    Du ska INTE lämna honom ensam på hans rum eller försöka få honom att lära sig förstå, för det är han för liten för. Du måste vara där för honom även om det är jobbigt om det blir skrik och spark. Om du lämnar honom själv så sabbar du hans självkänsla och han riskerar att tro att du inte tycker om honom. Han kommer fortsätta älska dig men undra varför du inte tycker om honom 🙁

    • Alexandra skriver:

      Tack för den insiktsfulla kommentaren! Jobbar som beteendevetare. Blev lite orolig över att många tycker att time-out och konsekvens-tänk verkar vara en bra metod för 2,5 åringar.. Eftersom deras hjärnor inte ännu är tillräckligt utvecklade för att förstå konsekvens av sitt handlande på den nivån så är det inte en bra metod att införa så tidigt. Om man ska använda konsekvens pedagogik så behöver man veta att barnet kan ta till sig detta. Läs gärna Bo Hejlskov för mer info.

    • Annica skriver:

      Jag blir lätt trött på denna typ av kommentar. För sn förälder som ber om råd tycke tag det mest låter som att du försöker strö salt i det dåliga samvetet.
      Jag skulle hemskt gärna vilja se exakt research på vuxna personer där självkänslan har blivit dålig och där man tror att föräldern inte längre älskar en, pga att man fått time outs som barn. Vi måste ju vara en hel drös vuxna människor från flera generationer som är helt förstörda som individer!

      Missförstå mig rätt: GIVETVIS SKA varje generation förbättra sina ”uppfostringsmetoder” från den tidigare. Det kan ju inte vara tal om annat

      Problemet som jag ser är att många mammor (ja mest mammor) läser hundra olika råd/pekpinnar om vad som är rätt och framförallt om vad som är FEL. Resultatet är föräldrar som varken vet ut eller in. Som inte längre litar på sin egen intuition och på att de ändå känner sina barn och kommer att tillsammans med barnet kunna lära sig vad som fungerar.

      Effekten av alla dessa pekpinnar ser jag som att det ger osäkra föräldrar som mer eller mindre konstant ändrar förhållningssätt till att hantera svåra perioder med sina barn.

      Det är jätteviktigt att vara öppen för att det man gör kanske inte är det mest produktiva eller bästa. Det är jätteviktigt att våga om råd. Men man måste även våga lita på sig själv och sin egen förmåga och intuition. Det faktum att man reflekterar över om det man gör är det bästa tyder ju i sig självt på att man tänker efter före och funderar på vad som är bäst för barnet.

      Är förvånad att någon ens vågar be om råd idag eftersom svar som ”gör INTE så”, och du ”sabbar barnets självkänsla som sedan tror att du inte älskar det” knappast är bra för FÖRÄLDERNS självkänsla och tro på sig själv. det är ju oerhört viktigt att lita på sin egen förmåga också. Gör man inte det är det väl ändå risk för att barnen snappar upp en konstant osäkerhet hos föräldrarna som i sin tur leder till mer barn som inte känner att deras föräldrar är trygga. En trygg förälder hoppar inte heller fram och tillbaka mellan ”metoder” och är inkonsekvent.

  16. Emma skriver:

    Det är sååå svårt det där.. Min dotter och Matheo är nästan precis lika gamla (det var sååå roligt att få följa dig i samma stadie med graviditet, liten plutt etc) och vi har det också extremt trotsigt hemma just nu.

    Vad jag har märkt är att trotsen ofta kommer i samband med att min dotter är trött/hungrig eller när hon inte får den uppmärksamheten hon önskar.
    Ett exempel:
    Jag lagar mat och hon leker. Helt plötsligt vill hon sååå gärna att jag ska leka med henne. Jag förklarar att mamma inte kan just nu för att mamma lagar mat och min dotter får ett utbrott.
    Efter att detta hade hänt ett par gånger så ändrade jag sättet att säga till henne på, istället för att säga ”Mamma kan inte leka just nu för att mamma lagar mat” Sa jag ”Mamma lagar mat just nu, vill du hjälpa till så kan vi leka på golvet efter maten istället?”. Ibland vill hon hjälpa till, ibland vill hon inte, men det avleder utbrottet när hon får en valmöjlighet utan att det bara blir ett ”nej”.

    Jag är absolut ingen expert, och det låter som att du leder Matheo till sovrummet under lugna förhållanden. Men vad jag har förstått så är ”time-out” inte en så positiv approach till trotsen. Barnen är också alldeles för små för att förstå när konsekvensen inte känns som att den hänger ihop med handlingen.

    Säg att Matheo leker med en boll. Du vill inte att Matheo leker med bollen inomhus och säger då till honom att han får lägga ifrån sig bollen. Matheo blir arg och kastar iväg bollen och slänger sig på golvet. Den konsekvens som hänger ihop med denna handling blir att ta bort bollen, försöka lugna ner, hålla om och förklara och absolut inte ge tillbaka bollen.
    En sådan konsekvens blir något som barnet kan dra lärdom av. Ok, när mamma säger att jag inte får kasta bollen inomhus och jag gör det ändå så blir jag av med den.

    Ett barn har väldigt svårt att förstå vilken handling som hänger ihop med en ”time-out” eller liknande. Det blir för abstrakt. Att avlägnsa barnet för att det ska ”förstå konsekvenserna” eller ”lugna ner sig själv” blir också för svårt för så små barn. De lär mer av att se hur mamma reagerar, känner att mamma är lugn. Nu är jag Arg, OK, var arg en stund så sitter vi här, men du kommer inte att få tillbaka det du misskötte, men vi sitter här tillsammans medans du är arg och lugnar sedan ner oss tillsammans.

    Det är skitsvårt många gånger. Men jag märker personligen en distinkt skillnad de gånger jag lyckas behålla lugnet med min dotter gentemot de gånger jag reagerar för starkt eller blir mindre pedagogisk (vilket såklart händer ofta, det är fan svårt att vara förälder ibland!).

    Hoppas det hjälpte lite!

    Kram och lycka till! 🙂

    /Emma

  17. Myrtillus skriver:

    Fråga hur de gör på förskolan. Hos har de jobbat med stopptecknet och att säga stop. Förklara varför det inte är ok att slåss och sparkas. Visa hur man gör istället.

  18. wigwag skriver:

    Oj vad mycket spännande att läsa. Men Wigwag undrar om det egentligen finns nåt rätt/fel i det här. Det finns så många ”experter” med sina expert-tips och böcker i ämnet att dagens småbarnsföräldrar blivit osäkra på sig själva och sin föräldraroll och det är ju ett problem i sig kan jag tycka. En sak bara.. haha..eftersom jag inte kan låta bli lägga mig i.. det här med upprepat oönskat beteende från barnet som man förklarat och reagerat på 100 ggr och som man är säker på barnet är fullt införstådd med att hen inte får göra. I såna fall kan jag tänka mig en strategi med direktkonsekvens, vilken som helst egentligen utom då aga förstås, utan att göra nån sak alls av det. Inte ens i humöret hos föräldern. ”Jaså du min lille vän, du gjorde så, då blir det så här, och det vet du.” Det är nog svårare än det låter för det kräver en viss känslokyla eller stålrustning inför barnet men jag tänker att det ger en stark signalverkan på barnet att det oönskade beteendet bara drabbar hen själv. Sen måste man ju förstås jobba med ”positiv förstärkning”, eller vad det hette, hela tiden däremellan för att barnet ska känna full tillit till att mamma och pappa vill hen väl. Alltid.

    • lillajag skriver:

      (Förlåt, jag kapar allt här känner jag, men det är som ni märker ett ämne som är högintressant för mig).

      Jag tycker du ger ett så bra tillägg här! Den slutsatsen du kommer till är också den man kommer till själv efter att ha provat allt och inget funkar. Att lyssna, prata, förstå, lära sig osv funkar bara så långt. Till slut tröttnar man och då är det bättre att göra direktkonsekvens så som du nämner. Vilket ju, precis som du nämner (mycket insiktsfullt) innebär att man behöver stänga av lite för att klara av att inte göra någon grej av det. Det funkar bäst i vårt fall, där vi successivt landat i något där annat inte funkar alla gånger. Däremot är det inte gratis att distansera sig på det viset utan det får man alla gånger äta upp efter att barnen somnat och man får tid för reflektion.

      • wigwag skriver:

        Nämen tack och vad roligt att inlägget landa så väl hos dig. Det här är ju minerad mark och jag aktar mig noga för uttrycka mig specifikt men jag hade nog dina inlägg lite speciellt i bakhuvet när jag skrev det här. Tror jag. Lycka till och kämpa på och du gör rätt oavsett. Det tror jag på.

  19. Anna skriver:

    Jag gör likadant. Funkar bra med min son som är 3,5 år. Jag har själv blivit uppfostrad så och anser det är en bra konsekvens. Lyssna på dig själv vad som känns bra. Det finns inte bara ett sätt som är bra. Det viktigaste tror jag är sunt förnuft, kärlek och uppfostran. Många föräldrar enligt mig är för slappa med uppfostran och det ska bara vara kärlek och barnet ska få bestämma över saker en vuxen bör bestämma enligt mig.

  20. Thilda skriver:

    Min dotter har alltid varit väldigt trotsig (otroligt bestämd och envis) så jag kör time-out med henne i hallen. Jag vill inte förknippa hennes rum med hot och dåliga vibbar så därför blev hallen en bra och central plats i lägenheten.
    Jag börjar också att säga ifrån som du gör, och funkar inte det efter tre gånger så får hon gå till hallen och stanna där en stund, sen går jag dit och vi pratar om det så hon förstår varför samt kramas vi efter. Det har funkat väldigt bra för oss!

  21. Em skriver:

    Han vill veta var gränsen går. Och hur man som vuxen reagerar när man blir arg.
    Sen kan du testa att ge honom 100 % uppmärksamhet i 2~15 min varje dag utan att ta över, dvs han får styra. Gärna när han verkar vilja.
    Testa även att ge positiv feedback, 5 gånger på varje negativ feedback du ger.

  22. Em skriver:

    Jag gick Stockholm stads kurs i föräldraskap och då lärde man sig massor om hur man kan förebygga allt negativt med det jag skrev ovan o lite mer. ABC hette kursen

  23. Ioanna skriver:

    Sen har jag hört att barn slåss när de vill leka också!

    Min bror brukade göra det och jag blev jätteledsen. Men nu när jag vet bättre så blir man inte så upprörd.

    Varför göra så stor affär av det?

    Jag tror att det är bra att ignorera barn ibland när de beter sig illa för att få dem att förstå att man endast uppmuntrar bra uppförande.

    Ge mycket beröm när barnen gör rätt istället.

    Trotsar de ändå så får man ju skapa en ”skäms hörna” (dock inte barnets rum) där de får sitta tills de har lugnat ner sig. Lägg en filt i en hörna utan leksaker.

    Hoppas det går bra!

  24. Louise skriver:

    Tycker det är ett bra sätt. Skulle dock gjort en annan plats till hans ”dum-ställe” och sen vid pratat efteråt säga att han ska be om förlåt, och han ska själv förstå varför han säger förlåt.

  25. Marie skriver:

    Vår son är lite för liten än men har kompisar med barn som är större och trotsar. Dom gör som du och satte också in på rummet men då började deras dotter leka istället. Så nu använder dom hallen som ett neutralt rum och det fungerar bra.

  26. E skriver:

    1. Ålder/mognad avgör om barn förstår konsekvenstänket.
    2. Personlighet på barn och föräldrar avgör vilka idéer som verkligen går att realisera.
    3. Vi bestämde oss för att släppa konsekvenstänket när barnen var för trötta eller hungriga (vi tänker mer att vi är konsekventa i en viss situation än i varje likadan situation), då insåg vi att det inte blir så mycket bråk kvar. Det är vårt ansvar som föräldrar att skapa en vardag som barnen och vi orkar med, och när vi sköter mat och sömn, har mycket lektid och lagom långa dagar på förskolan så är det fantastiskt att hänga med varandra! Idag blev jag kvar på jobbet för länge, mitt tålamod var slut efter typ en kvart, då kapitulerar jag, lämnar över, hoppas min bättre hälft har mer ork… Och lär mig att det är extra värt att ha integritet och sätta gränser, så att jag orkar med de viktigaste i mitt liv.

  27. S. med punkt skriver:

    Vi har kört bekräftelse ”Jag ser att du blev jättearg nu för att vi inte kan äta makaroner idag.” och så det bestämda tillägget ”… men idag äter vi potatis, för det är jag sugen på idag.” eller liknande. Om vi inte fattade vad utbrotted berodde på så försökte vi ta reda på då det värsta blåst över, ibland var vi tvungna att gissa och det upprörda barnet behövde bara nicka eller skaka på huvudet.

    Båda barnen har bitit främst mig några gånger var då de var i Matheos ålder. Jag har reagerat direkt och sagt ”Aj!” väldigt högt, nästan som ett skrik, samtidigt som jag har ställt ner barnet om det varit i famnen eller backat undan ett steg om vi varit på golvet. Barnen brukade bli smått förskräckta, men jag känner mig inte speciellt skyldig eftersom det var min genuina reaktion i situationen. Därefter har jag ganska lugnt sagt att jag inte vill bli biten och att vi kan pussas men inte bita.

    Lite senare samma dag har jag också lite i förbifarten visat upp bitmärket för barnet i en situation där vi båda är lugna. Hade ett av barnen bitit sitt syskon brukade vi också titta på bitmärket senare under dagen. Att göra så här har jag ”uppfunnit” själv. Barnen brukade bli skamsna över att konfronteras med märket senare, så jag fick verkligen vara försiktig och inte skuldbelägga eller predika, bara neutralt visa ”ja, här är märket som kom då du bet mig”. Det hade väldigt bra effekt även om det kanske inte var så schysst att återkomma till utbrottet senare.

  28. Emelie skriver:

    Jag tänker så här: Lägg mycket fokus på det som blir rätt, så blir det mindre plats för det som blir fel. Och fånga honom på vägen innan det hinner bli fel, om möjligt.

    Vilket fint sätt du hade att ta upp det här i bloggen. Öppet, varm och trevligt.

  29. Dalle skriver:

    Hmm, jag tror inte alls på det här att få barn att skämmas (som du beskriver att han gör på sitt rum). Jag gillar verkligen inte alls att skämmas själv, och vill inte att barnen ska känna så – och jag tror verkligen inte att det är bra för barn att känna så heller (utan att vara psykolog el dyl).

    När min store var i Matteos ålder så slogs/bet han en del: då gick jag alltid därifrån ”när du slår mig så gör det ont på mig, då vill jag inte vara med” – vi bodde i en liten lgh då, så jag gick inte så långt, så jag var i regel inom syn/hörhåll, typ ställde mig och diskade. Sen väntade jag ett tag och gick tillbaka och frågade ”har du slutat slåss, ska vi byta slåss mot kramar?”

    Men om det är ngt som ”funkar” vet jag inte – idag är han 6 och slåss inte, men det hade han kanske inte gjort i denna ålder ändå! Ngn mirakelkur finns väl inte, men man kan ju behandla varandra med respekt under tiden som det är lite tufft – och det låter ju ändå som att det är det du gör, även om du har en annan syn än jag! 😉

  30. Åsa skriver:

    Jag har två barn varav en är 5 år och det andra 2 år och några månader.
    Min femåring har både rivits, sparkats, skrikit jättehögt och sagt mindre trevliga saker när hon inte fått som hon vill och det som funkat bäst har varit att bära henne in på hennes rum och sitta på golvet utanför med dörren på glänt tills hon lugnat ner sig tillräckligt för att kunna prata om vad som hände.
    En sak som jag har märkt att med jämna mellanrum så har hon betett sig illa och inte slutat förrän jag blivit riktigt arg. Ju mer tålamod jag har haft, desto mer och värre har hon betett sig ändå tills hon gått riktigt över gränsen och jag blivit så arg att jag skrikit på henne. Och då har hon genast blivit lugn och liksom NÖJD. Hon har kollat var min gräns går och när hon hittat den så är det bra med det ungefär.
    Jag brukar vara ganska noggrann med att när jag blivit riktigt arg så ber jag om ursäkt för att jag höjt rösten osv, och hon säger förlåt tillbaka för att hon bråkat med mig.
    Min tvååring fungerar inte alls så. När hon blir arg så vrålar hon rakt ut och sen vill hon bara vara ifred tills det går över. Dvs hon går iväg själv och kommer tillbaka när hon inte är arg längre. Dessa små rymdvarelser 😉

  31. Susanne skriver:

    Hej Elaine,

    Jag läste din fråga om att sätta gränser och jag kan varmt rekommendera
    ”Här är jag! Vem är du? Om närvaro, respekt och gränser mellan vuxna och barn och skriven av Jesper Juul. En bok jag haft mycket glädje av, speciellt i den ålder ditt barn är i nu, men även nu när mina barn är större , Tove nu 14 år och Arvid 11 år, som för övrigt delar födelsedag med din son, 4 juni , som är en glädjens dag! Nu ska jag läsa din bok Vardagsmakt – behöver stärka mig efter ett jobbigt samtal med min chef i fredags och hoppas på råd i den om hur hantera situation!
    Sov gott!

    Kram Susanne

  32. Anneli skriver:

    Låg-affektivt bemötande. Börja med att söka upp den gruppen på fb. Där får du massa tips om litteratur mm. Önskat jag vetat om detta när mina var små. Ett bemötande som känns mycket bättre i mammahjärtat.

  33. Em skriver:

    Jag har inga egna barn, men har varit med om en del med mitt kusinbarn. Vi träffas ofta så jag kan säga ifrån och när han blir ivrig bits han. 14 månader och älskar att pussas och då bits han. Först sa jag till snällt, men då bet han mig igen. Så då fräste jag ifrån, det gjorde ju ont, och han bet mig inte igen för han verkade förstå att jag var arg och att han gjort nånting fel

  34. Suss skriver:

    Elaine, känner igen det här beteendet med att slåss och bitas. Kan vara att det är hans sätt att säga att han är arg på dig för att du inte varit närvarande. Jag vet iaf att det var så i mitt fall när jag reste bort mycket i jobbet. Tyvärr. Det är inte för att han inte gillar dig, utan för att han vill ha dig nära, men hans ord räcker inte till.

Lämna en kommentar