”Lycka eller mig – du väljer!”


20140729-205020-75020736.jpg

När jag låg på stranden med vänner och Matheo så kände jag hur lycklig jag var. Precis då fick jag ett mejl från en bloggvän som berättade att hennes man och hon har en sorts lyckovaluta. Eller snarare han har det med henne:

Så fort jag gjort det där månatliga nöjet (som ni har reducerats till varannan månad pga mitt dåliga samvete) så hittar han alltid sätt att ge mig dåligt samvete. Att barnen skrikit sig till sömns eller att jag har märkliga prioriteringar. Elaine. Vad ska jag göra för att inte känna mig skyldig varje gång jag känner mig lycklig?

Jag vettefan. Ta en stekpanna och tappa den på hans fot. Näe, men vad är det för idioter som skapar ett dilemma mellan deras partners lycka och stanna hemma. Att jag gör saker som får mig att må bra gör ju mig både till en bättre mamma och fru. Att folk inte förstår att deras partners lycka blir lycka och energi som deras relation vinner på. Det där guilttrippandet gör mig vansinnig. Ger era partners er guilttrips när ni har kul? Eller är ni kanske sånna som ger det själva? Hur ska sånt hanteras tycker ni. Stekpanna var mitt råd så kom på nåt eget please.

Bloggvännerna har ordet

31 svar till “”Lycka eller mig – du väljer!””


  1. Linda skriver:

    Hej! Vilket viktigt ämne att prata om och fundera på! Personligen tror jag inte stekpannan fungerar men jag förstår din tanke

  2. Linnea skriver:

    Jag kan komma på mig själv med att guilttrippa mig själv ibland. Jag och min kille har inte bott i Sverige tillsammans så länge, jag drog med honom hit från London för ett tag sen. Och därför har han inget eget umgänge här och jag känner mig ibland taskig som lämnar honom ensam hemma men han tycker ju bara det är skönt!

    • Paula skriver:

      Haha, lustigt att läsa – precis samma här. På pricken 😀 Har ”importerat” min brittiska pojkvän för inte så länge sen, och kommer ofta på mig själv att ge mig själv dåligt samvete när jag går ut utan honom – trots att han faktiskt tycker det är ganska skönt att vara ensam en kväll.

      • isabella skriver:

        herregud, har exakt samma situation här – fast en grek då. försöker tänka som ni men fan så svårt det är..

        • Sophie skriver:

          Samma här, flyttade hem från London förra veckan med min italiensk/brasilianska pojkvän och tycker det är en jättesvår balans, men nu försöker jag få ut honom på egna grejor också, blir lättare för mitt samvete om han vill hitta på grejor själv också! Men jag vet inte, han verkar inte ha samma behov av att umgås med vänner.. Det kanske kommer 🙂

          • maria skriver:

            bor ni i samma stad kanske ni kan fixa en blinddate? 😀

          • Maja skriver:

            Jag flyttade från Göteborg till Stockholm och tyckte min kille tänkte alldeles för lite på mig och för mycket på hur han kunde roa sig på egen hand, utan mig…

          • Linnea skriver:

            Ja visst är det svårt! Jag håller tummarna för att han träffar nya kompisar på sin svenska kurs så kan jag sluta känna mig taskig när jag går iväg! 🙂

          • Annica skriver:

            Jag tror inte att den som ”importerar” sim respektive förstår exakt hur svårt det kan vara att ”bli importerad” och hitta sitt eget naturliga umgänge. Alla är olika hur utåtriktade de är också så att de faktiskt hittar nya egna bekantskaper.

  3. Hej, jag har efter några år i liknande relation förstått att det inte handlar om mig. Utan att han känner sig övergiven, utanför eller har svårt att uttrycka det han egentligen känner. Jag har slutat ha dåligt samvete eftersom det inte ”lönar”sig. För att jag ska må bra behöver jag ut och göra det som får mig att må bra. Kan inte anpassa mig efter någon som vill ändra på mig. Han är alltid välkommen med mig men väljer att vara hemma. Då blir det inte mitt problem tycker jag. Känner mig många gånger väldigt hård, men om priset är att jag förminskar mig själv – då kan jag inte stanna kvar. Försök att vara sann mot dig själv, stå upp för det som är viktigt för dig och får dig att må bra. Alla i din närhet får då ta del av din lycka och din härliga person. Om personen i din närhet älskar dig så ser han det och vill väl. Kram och kärlek!!

  4. Tilda E skriver:

    Delad glädje är dubbel glädje. Man kan fråga sig varför han inte önskar den han lever med lycka? Det är precis Elaine så att man får mer energi därav till att finnas till för andra om man får känna lycka. 🙂
    Vanligt tycker jag är att är en person inte lycklig kan man inte önska någon annan det för man skriker efter det själv. Det bästa din bloggväns partner kan göra är att skriva ner de punkter som gör honom lycklig och sakta men säkert börja följa dem. Att sakta men säkert ta ett ansvarsfullt val att lyssna på det som gör en lycklig och på så sätt bli en stark stabil person. Och på så sätt skippa att ge skuld till din bloggvän, utan låta henne ha sin lycka.
    Precis som i ett förhållande, ge och ta. Ge och bidra till lyckostunder. Ge egentid får egentid. Ge kärlek och få kärlek. 🙂

  5. Hmm skriver:

    Min första tanke blev (jag har ju inte lästa mailet) att har hen berättat för sin partner att den får hen att känna så? Det måste ju bli det första steget att förklara att partner gör på detta vis och hur det borde sluta och varför. Annars så har ju prtener inte en chans att göra bättre.

    Men om detta är gjort och det ändå fortgår så blir jag lite smårädd då jag tycker att detta är en form av kontroll och egoism från partnerns sida. Personligen så skulle jag känt mig fångad och som en synnerligen ofri person. Onödig boja.

  6. Så här tänker jag jag, nästa gång barnen ”skrikit sig till sömns” (vilket de förmodligen inte har) så kan du säga ”ojdå, jag kanske borde gå ut oftare så de vänjer sig?” eller ”varför då tror du? Följde du rutinerna som vi gör vanligtvis? Åt de bra, var de övertrötta?” Utgå inte från att det är ditt fel och du som måste ändra på dig, identifiera problemen och hitta lösningar. Blir han förbannad vid sådana resonemeng tycker jag du ska betona vikten av öppen kommunikation, kanske föreslå parterapi.

    ifrågasätt vad ”märkliga prioriteringar” betyder och fråga hur han resonerar. Jämför med hans liv om han har mer fritid och fråga om ni inte borde få leva lika fritt. Gör ni saker tillsammans? Bli förbannad om det behövs eller gråt och uttryck dig tusen gånger mer än du gör nu. Fattar han ändå inte hur viktigt det är för dig och hur dåligt du mår av situationen och beter han sig som en skitstövel varje gång och vägrar prata så får du fråga dig själv vad för typ av liv du vill leva och om det är värt det. Älska dig själv mer än att låta skuldkänslor styra.

    🙂 Var stark kör hårt och lycka till.

  7. Theresia skriver:

    Det låter som att de två behöver sitta ner och prata och genuint lyssna på varann. Han verkar olycklig, varför? Kanske behöver de hjälp utifrån. Stekpannan tycker jag nog inte verkar så konstruktivt. Hihi…

  8. Maja skriver:

    Jag ger mig själv dåligt samvete när jag planerar saker att göra kvällar då jag inte VET att fästmannen kommer vara ute på vift… Säkert också för att jag blir väldigt ledsen dom dagar/kvällar han gör saker utan mig och jag envisas med att ge honom dåligt samvete. Dock så ger jag honom dåligt samvete därför att han är dålig på att respektera min tid och ofta bokar in att göra saker med andra i sista minuten – och lämnar mig utan planer en kväll/helgdag när jag tänkt att vi automatiskt skulle umgås.

    Måste erkänna att jag funderat på hur ni hanterar såna saker i eran relation, eftersom du också vara en spontan själ… Kan garantera att jag hade blivit tokig på om min partner hade lämnat mig ensam flera dagar i veckan – och dessutom med ett barn (har dock inga barn själv, så kan inte helt relatera till hur det är). Du får gärna beskriva hur ni tacklar sådana situationer tillsammans! Blir Gustav aldrig ledsen när du hittar på saker utan honom? Och tvärtom.

    • Ema skriver:

      Det är samma här, jag är inte alls en svartsjuk person och vill att min sambo och jag har mycket självständigt umgänge.

      De gånger jag ger honom dåligt samvete är när han vid nio en lördagskväll kommer på att han ska ut och träffa någon vän. Jag har inte vänner jag kan ringa till för att också spontant hitta på något. Hade jag fått veta några timmar tidigare hade jag också kunnat planera något. I det här fallet betyder hans spontaneitet att jag får sitta hemma själv en lördag eftersom min plan var att vi skulle umgås.

      • Hmm skriver:

        Fast det där med att bli lämnad ofta i sista sekunden och bli ledsen för det tycker jag inte är samma som att missunna någon att få vara lycklig på egen hand. Det blir mer en fråga om att man duger att vara med i andra hand om inget roligare dyker upp. Någon gång om något oväntat dyker upp är ju helt ok men inte när det blir respektlöst.

        • maria skriver:

          men å andra sidan man är oftast tillsammans varje kväll så vad gör det om någon smiter iväg en kväll utan att det var planerat. Händer det mig tänker jag alltid ”äh, vi kommer spendera livet tillsammans så en kväll ensam hemma gör inte så mycket”

          • Ida skriver:

            Och jag tänker aldrig att vi ”automatiskt” ska umgås.. 🙂 Jag och min man bestämmer om vi ska ha en kväll ihop om det är så att vi känner att vi inte fått någon ensamtid på ett tag. På så vis blir våra kvällar också våra då en inte avbokar något som en bestämt, är ni med på hur jag tänker? Vi är bägge två väldigt sociala och umgås ofta med andra på varsitt håll både under veckan och helger. Kanske är det för att vi är ganska upptagna som vi även bokar in varandra ibland 🙂

          • Hmm skriver:

            maria: Nej det är väl just det som är grejen; en kväll!

            Men om det händer upprepat helg efter helg så är det nog inte så kul längre och man känner sig nog rätt bortprioriterad och som att man kommer i andra hand efter kompisarna.

          • Ema skriver:

            Jag tror du missförstod mig lite, jag har inget emot att inte umgås med min sambo och eftersom båda har mycket aktiviteter så blir det max två gånger i veckan vi har kvällarna för oss själva ändå.

            När han spontant bokar in något annat är det snarare så att jag får ångest av att själv inte ha den möjligheten och relationerna. Att självvalt välja att vara hemma är inga problem, men när jag får veta fem minuter innan så känner jag mig tio gånger mer ensam och misslyckad. Vet att det inte är bra, och ingen som känner mig hade nog gissat att det var så. Men har man haft problem tidigare men få/inga vänner vänner så sitter det kvar i huvudet att man är misslyckad om man sitter hemma själv en lördag, oavsett hur många man egentligen skulle kunna ringa.

    • Maja skriver:

      Åh, vad skönt att läsa att flera känner som jag! Det är just det – som några av er skriver – att pga att partnern är spontan a sig (och jag ospontan) så blir det alltid att jag hamnar i kläm… Inte han. När jag vill göra saker spontant ger han mig dock aldrig skuldkänslor, därför att – suprise! – han blir ju inte ledsen eftersom han tycker det är ok när han gör så själv, medan jag ger mig själv skuldkänslor därför att jag hade blivit ledsen om han hade gjort så mot mig… 🙁

      Har V Ä L D I G T svårt att få honom att förstå att jag blir ledsen när det blir så. Och hur når vi en lösning? Jag vill ju inte att han ska känna sig begränsad av mig.

  9. Vera skriver:

    Min man är så ibland, ger massa dumma hintar och kommentarer. Ibland så pass att hela nöjet med vad-det-nu-var är som bortblåst. Det känns inte kul mer. Det är ingen idé. Jag är inte på humör alls. Men att då backa och stanna hemma istället med den som gjort detta mot en? Not so funny.

    Snarare får jag skuldkänslor över att jag faktiskt inte har någon ångest alls över att vara hemifrån eller lämna mina barn hos barnvakt/hemma med sin pappa. Det är så sällan det händer men jag sitter absolut inte och tänker på dem hela kvällarna. Varför skulle jag? Jag vet ju precis var de är någonstans och jag vet att de har det jättebra. De saknar knappast mig heller. Men då är jag ju en dålig mamma tydligen för så borde väl inte en riktig mamma känna?

    Sammanfattningsvis, jag förstår precis!

    • Annika skriver:

      Faktiskt så måste vi också lära våra barn det här med egna viljor och att få bli berikade av umgänge utanför man och barn. Annars så för vi väl bara vidare den här obalansen, tänker jag. Men jag inser att det är få förunnat att leva med någon som kan låta en vara som man är. Det ska alltid ändras på partners. Okej utveckling men inte på bekostnad av fri vilja och grundperson. Och du är absolut inte en dålig mamma. Bara om du hittat din barnvakt på blocket

  10. Ida-Maria skriver:

    Jag tror att de kan handla om att han inte mår så bra själv, eller inte vet vad han ska göra när hon går bort. I efterhand har jag märkt hur jobbig jag vart mot min sambo under tiden jag pluggade. Jag var mycket hemma, hade inte mycket föreläsningar, medan han hade heltidsjobb. På ett sätt satt jag ju och väntade på att han skulle komma hem och då när han valde att hitta på annat kunde jag lätt känna mig lämnad i sticket och ensam. Det blev jättestor skillnad när jag började jobba också, träffar mer människor och tycker snarare det är skönt att vara själv.. Jag tänker att egen tristess kan leda till avundsjuka på att den andra ”får” göra saker med inte en själv, så jag hade kollat med min sambo om han hade blivit sån som jag var om han känner sig ensam/uttråkad och kanske försökt föreslå någon aktivitet..

  11. maria skriver:

    Jaq var en sån som fick dåligt samvete när jag gjorde något kul. Min pojkvän brydde sig inte det minsta, bara jag!! Under dom två (!) första åren fick jag alltid dåligt samvete om jag bara åkte iväg till en annan stad över dagen med en kompis eller om jag gick ut på krogen och han satt hemma själv.
    Vi bodde även utomlands i ett år och då fick jag dåligt samvete när jag hade skaffat mig kompisar och var med dom för att han inte umgick med några. Men då kom jag på mig själv, han har ju valt att inte umgås med sina arbetskamrater (det är på arbetet man får kompisar utomlands oftast) och det är inte mitt problem. Där och då fick det vara nog med dåligt samvete och sen dess har jag unnat mig bland annat en vecka semester med kompisar!

    Förstår inte varför jag gett mig själv dåligt samvete när han inte brytt sig ett dugg om att jag är ute och roar mig. Han har bara varit positiv!

  12. Camilla skriver:

    Elaine! Du skriver ofta att du är ett socialt monster, och att du måste ha ditt sociala liv, medan Gustav klarar sig mer själv. Jag och min kille är som er fast tvärt om. Han är det sociala monstret och jag lite mer själv Han har massor med vänner och umgås med dem ofta. Jag missunnar honom inte alls detta utan tycker att det är kul och hindrar honom aldrig från att göra saker med sina vänner. Men det jag tycker är jobbigt är känslan av att när vi ska ha egen tid, så kan han inte hålla sig till det. Utan telefonen låter ofta av sms och annat, och tid som ska spenderas bara vi blir det lätt att han bjuder med andra och så blir vi aldrig riktigt ensamma. Det är inte så att han vill bli av med mig, jag får alltid vara med och gillar hans vänner med. Men jag får känslan av att mitt sällskap inte räcker, som att jag inte är tillräckligt rolig eller intressant för att han ska kunna umgås bara med mig.

    Du som är ett socialt monster kanske har några tips på hur jag ska hantera hans stora sociala behov, samt hur ska jag få honom att förstå att jag tycker det är viktigt att spendera tid ihop? Hur ska jag säga, eller är det bara att försöka vara ännu tydligare när jag förklarar hur jag känner? Att den slöa vardagstiden hemma inte är den tid jag vill ha, utan att vilja gå och äta middag med mig utan att plocka upp telefonen 30 gånger för att han gör planer på vad vi ska hitta på sen med hans vänner.

    • Maja skriver:

      Ojojoj vad jag känner igen mig… Så skönt att fler är i samma dilemma som jag. Varför är det så många som känner såhär? Är ju egentligen helt galet.

      Jag har försökt lösa det genom att tala om att jag tycker han är respektlös mot min tid när han bokar in saker spontant, sitter med mobilen eller jobbar på på helger när vi sagt att vi ska umgås. Säger han till i god tid att ”jag måste jobba i några timmar på söndag” – på tex lördagen – så är det helt lugnt för mig och vi båda kan njuta av den tid vi har tillsammans, istället för att jag blir sur för den tid jag inte får.

      Sen är också en lösning jag har att vi GÖR saker – han och jag. Innan tyckte jag det var härligt att vara hemma en hel helg, men då blev det att han gjorde saker själv utan mig istället. Nu ser jag till att vi går ut och äter minst en gång om dagen istället. Han älskar mat, så han (eller jag) bestämmer vart vi ska äta och jag bestämmer vad vi ska göra under dagen. Och då blir det mer naturligt för honom att ägna mig kvalitetstid. Så blir båda glada och nöjda!

  13. Ibland har jag upplevt den där känslan att jag inte är ”värd” lyckan, men ibland räcker det att förklara att bara för att jag väljer att umgås med en kompis (eller vad det nu är) så betyder det inte att jag väljer bort dig. Jag älskar dig lika mycket. Jag vill vara med dig lika mycket.

    Och sedan kanske erbjuda den andra parten att göra samma sak själv: du kanske kan gå ut med dina kompisar nästa helg (eller vad det nu är?). Det kanske är en känsla av orättvisa som hen inte kan konkritisera.

  14. Elin skriver:

    Jag har varit tillsammans med min kille i åtta år och nästa sommar ska vi gifta oss! Efter tre år i vårt förhållande hade vi en jättekris antingen skulle vi gå skilda vägar eller så skulle vi vara helt öppna med varandra om allt. Vi valde det senaste och det finns inget vi inte kan säga till varandra. Om jag säger jag behöver egentid ikväll ja då förstår han och hittar på nåt som han älskar att göra. Vårt förhållande blev på topp efter detta och kärleken hålls i liv. Bara för att vi har en öppen och fri relation känner jag mig mer lycklig och älskar att vara med honom samtidigt som jag kan stocka iväg på en weekend med vänner utan problem. Jag tror det är viktigt för en människa att känna sig ”fri” även i en relation. Som jag skrev till min kille än gång:” vill att vi ska fortsätta utvecklas nå våra egna och gemensamma drömmar tillsammans”. Det är våran grundfilosofi. Mitt tips är alltså öppen kommunikation – sätt er ner och prata om allt. Lycka till! Stor kram

  15. Emma skriver:

    Jag ger guilt trips på löpande band. Tyvärr. Inte kul alls och jag har verkligen kämpat för att sluta. Min man har ett stort intresse som tar några kvällar i månaden. Jag tror det är känslan av att det går före ALLT som stör mig. Före min familjs födelsedagsfirande, prioriteras mitt i en flytt (så att alla andra får lida för det) och även när vi var inlagda på Neonatal med vårt första barn och jag var rent ut sagt rädd för att bli lämnad ensam. Jag vet att om jag säger ”nej” så blir det ett jävla liv och därför säger jag väl ”ja” fastän det tar emot. Han har dock alltid unnat mig allt och uppmuntrat mig att göra saker.

    Nu när vi fick vårt andra barn är det dock precis som att det släppt. När han satt i bilen och berättade om hur roligt det hade varit med en viss resa och vilket minne det skulle bli för de som bokat in den så hörde jag mig säga ”men gör det då”. Jag blev nog lika förvånad som honom. Har aldrig sett honom så glad och han tittade på mig i flera minuter för att avgöra om jag menade allvar eller ej medan jag kämpade en inre kamp.

    Han åkte och jag kände – för första gången sedan vi fått barn – inte ett stygn av bitterhet och kunde önska honom en rolig resa ända från hjärtat.

    Vi pratade om det igår och om hur skönt det var för honom att slippa det dåliga samvetet (att det faktiskt var det bästa och mest minnesvärda med hela resan) och hur skönt det var för mig att göra något helhjärtat för honom utan irritation och småsinta känslor.

    Det gäller att ”våga” låta sin partner ha kul och försöka jämföra denne med sin bästa vän – hur hade jag reagerat om det var hen det handlade om istället? Det är en verklig ögonöppnare.

    Tack för ett väldigt bra och viktigt ämne!

Lämna en kommentar