Farfar finns med i min penna


Jag skrev en krönika om generationsskillnader och jag blir så glad när jag får nämna min älskade farfar i himlen. Gud så jag saknar dig.

IMG_9962

Noll åtta, sex sex två, sju noll…” så svarade alltid min farfar Arne Bergqvist när jag ringde upp honom. Vad jag kan sakna det ljudet och sörja att jag aldrig spelade in det. Farfar var född 1921, i en helt annan tid, samma plats men Sverige var då ett annat land. För min farfar var ”fjäder i hatten” ett vedertaget begrepp och strävan, för mig var ”pengar på banken” en bättre morot och inte bara det – att jobba med det jag brann för.

– Du är inte klok, sa alltid farfar och skrattade åt mig med både kärlek och bekymmersrynka. Det är inte konstigt. Det är skillnad på att växa upp under den stora depressionen mot att växa upp under det glada 80-talet. Vad som var riktiga jobb då var en självklarhet. Idag däremot, så kan du vara något så diffust som key account manager eller retorikkonsult och ändå kalla det riktigt jobb.

Jag har alltid ogillat polemiken som samhället bygger upp mellan äldre och yngre. ”Gubbar” har alltid presenterats som ett hot när jag klivit in på arbetsmarknaden. Men eftersom min farfar Arne var en gubbe så hade jag svårt att likställa äldre män som onda. Och äldre kvinnor skulle tydligen vara hotade och känna konkurrens mot ”såna som mig”. Jag är glad att jag struntade i samhällets inbyggda förakt mot andra generationer och åldrar. Istället för att förakta generationskulturer främmande den egna, så har jag valt att lära mig de olika generationskoderna. Man kan säga att jag, tillsammans med alla som bejakar andra generationskulturer, har knäckt generationskoderna. Jag tror att företag skulle tjäna på att göra det samma.

Likt historiens i mitt tycke skickligaste retoriker Martin Luther King så har även jag en dröm. En dröm om ett Sverige där du inte definieras efter de antal år du har varit verksam i arbetslivet utan efter den kompetens du besitter. Jag drömmer att uttryck som ”du har inte jobbat här så länge” eller ”du har nog jobbat här för länge” utrotas för all framtid. Jag längtar tills folk får upp ögonen för åldersrasismen och bekämpar den genom att ständigt vara mån om arbetsplatsens generationsmångfald.

Det finns inget bäst före datum för den erfarenhet äldre kan tillföra eller det sprudliga nytänkande som de yngre kan bidra med. Hur ser det ut med generationsmångfalden på din arbetsplats? Om det är svårt att rekrytera 80-talister för att ”de inte har förstått” så skulle jag snarare säga att ni borde tänka på er retorik – hur pratar man bäst med 80-talister?

Jag tror att fördomarna om andra generationer kan bli barriärer i att kunna kommunicera med dem. När jag valde att strunta i föreställningar om dryga gubbar och avundsjuka tanter så såg jag inte röken av dem. De äldre männen kom med feedback och råd för att nå folk från deras generation och de äldre kvinnorna banade väg för mig genom att berätta hur de lärt sig tackla hinder i min ålder. Jag fick en genväg till lösningen av all problematik yngre möter i sitt arbetsliv. Och det var så enkelt som att inte se äldre som ett problem utan som en hjälp för att just förstå mig på äldre.

Finns det en generation du inte förstår dig på? Jag har den perfekta lösningen! Prata med en som tillhör generationen och fråga hur du bäst kommunicerar med dem. Kliv in i generationskulturen, det är en så mycket trevligare promenad än den i föraktets träsk. Min promenad ledde till att jag ordnade en blinddejt åt farfar fyra år innan han dog. Hans Inger, också född på 20-talet, var en äldre dam han fick vara kär i sina fyra sista år. Jag håller tummarna för att någon gör det samma för mig om det skulle behövas om en femtio år.

– Elaine Eksvärd.

Bloggvännerna har ordet

7 svar till “Farfar finns med i min penna”


  1. Det här är så bra. Jag har alltid förundrats över varför vi ska se de gamla som färdiga med sitt. De har erfarenhet som vi inte har. De kan livet och det de kan går att applicera även på det vi gör idag. Deras klokhet skav i bevara.

    Min älskade farfar skrev ner ALLT från sitt liv och det bevarar jag som en skatt. Det är något av det finaste jag har.

    /Dorotea

  2. Karin skriver:

    Alltså, det sista du skrev… Tårar i ögonen, så fint! ❤️

  3. Linn skriver:

    Som tjej och född -91 med stora drömmar, mål och ambitioner har jag fått smaka på både det ena och det andra vad det gäller åldersrasism. Bland annat i Jenny Strömstedts krönika för ett tag sen. Jag pluggar på heltid, har två jobb och lyckas ändå ha en liten fritid. Allt för att skapa mig en så bra grund inför min framtid som möjligt, inklusive erfarenhet.

    Tidigare jobbade jag på en ganska stor klädkedja och efter ett par år kände jag att jag var redo för mer ansvar, vilket resulterade i att jag sökte ett chefsjobb ungefär två steg under butikschefen (egentligen inte med något större ansvar). – Du är precis vad vi har letat efter! löd svaret efter min ansökan. Ett par veckor senare kom beskedet att de bestämt att jag var för ung. Då var jag 20 år, modig och jävligt duktig på det jag gjorde.

    Ett par månader jobbade jag som butikschef, inte bara i en, utan TVÅ butiker jag själv varit med och byggt upp. Det var fantastiskt!

  4. Sanna skriver:

    Åh Elaine <3 du skriver så fint . Minns med värme när vi pratade om

    "ha en underbar resa nu "

    Jag sörjer farmor/farfar/mormor/morfar , alla är borta nu . Farmor dog för några år sedan och hjälp vad jag saknar att bara sitta jämte henne och få titta på alla dessa fotoalbum som visade blomma efter blomma , släkting efter släkting , dal efter dal.

    Då ville jag bara sucka när hon tog fram albumen , jag var ju inte så gammal .
    Men nu , åh vad jag önskar att jag hade haft mer vett i skallen , borde ha kommit förbi oftare – stannat längre – frågat mer – lärt mig mer .

    Nej , vanligtvis tänker man inte på Sina äldre som en källa till lärdom , det blev mer " mår farmor bra idag ? Har farmor sovit gott ? "

    Herregud , farmor som levt ett helt liv – varför undrade jag inte mer ?

    Detta är något som jag ständigt kommer gräma mig över , att jag bara såg bullbakefarmor och inte kvinnan bakom. Jag förlorade alla mina innan jag var 24 och jag tror – hoppas – att om dom hade levt idag , så hade jag suttit där och lett / frågat / undrat / kollat kort utan att sucka / intervjuat dom som fan och skrivit ner allting .

    Det du och din farfar hade är så oerhört fint , jag är så glad för din skull att ni fick uppleva varandra . <3

    Min önskan till er som har era kvar i livet ( om ni har en fin relation såklart ) besök / ring / skicka sms / skriv vykort / ställ frågor .
    Dom sitter på en guldgruva , dom är värda mer än att endast få frågan
    " har tant sovit gott ? "

    <3

    • Karin skriver:

      Förstår dig helt. Förlorade farmor när jag var 11 (farfar fanns aldrig med i bilden), mormor och morfar när jag var 14 och pappa när jag var 19 år. Finns oändligt med saker jag saknar och de fina, visa människor som gick bort alldeles för tidigt! De ”äldre” kan lära oss mycket!

  5. Anna-Karin Lundin skriver:

    Det finns ett judiskt uttryck: ”När en gammal människa dör är det ett bibliotek som brinner.” Så är det.

    Min pappa föddes 1922 så jag kan relatera till det du skriver om din farfar. Han dog 1996, men han finns med i mina drömmar så gott som varje vecka. Det är en liten tröst.

  6. Nina skriver:

    Du Elaine borde verkligen bli krönikör i någon av de större dagstidningar .Du skriver lika bra som du talar
    Krönikan om olika generationer var verkligen tänkvärd.

Lämna en kommentar