Ung Cancer


Jag har aldrig träffat så många autentiska människor på en och samma gång

20140503-172338.jpg

Jag sitter på tåget hem och är helt tagen av mötet med alla dessa människor på konferensen som Ung Cancer anordnade. Normalt sätt så kanske man träffar på en handfull autentiska människor per år. Men nu satt ett hundratal i ett i samma rum. Alla som på ett eller annat sätt var drabbade av cancer. Unga personer. De öppnade sina hjärtan på olika sätt som jag inte vill gå in på för mycket. Men det som slog mig var vilka möten det blir när man bara är sig själv och vågar visa sina känslor – något väldigt många tyvärr är rädda för.

En kille kom fram och överöste mig beröm och kramade mig säkert fyra gånger på rad samtidigt som han grät. Han var så fin att jag blev tvungen att hålla kvar honom i sista kramen och bara hålla om honom. Människa vad fin du var! Flera anförtrodde mig med deras svårigheter vad det gäller kommunikation och omvärldens förmåga eller oförmåga att hantera deras sorg, svårigheter och omständigheter. Det var så gripande att de anförtrodde sig och jag kunde inte ge några retoriska råd för ingen handbok i retorik kan ensamt ge svar. Så jag pratade och gav råd som Elaine. Kanske inte helt korrekt, men förhoppningsvis befriande på sätt och vis.

Från föreläsningen jag höll idag.
20140503-181124.jpg

Till tjejen som folk tyckte skulle ”rycka upp sig” trots att det bara vara ett par månader sedan hon förlorade sin partner, till henne sa jag att hennes vänner inte var riktiga vänner och kunde ”dra åt helvete”. Ja, arg var jag också när jag sa det. Hon blev nog både lite lättad och full i skratt av kommentaren. Men jag rättade mig till slut och sa att hon skulle vara så ledsen hon ville och de som inte kunde hantera det var inte hennes vänner ändå.

20140503-172354.jpg

Vilken resa dessa underbara människor går och gått igenom. Och så ska de vara så ansvarsfulla att de inte bara ska hantera sin cancer utan också omgivningens oförmåga att mötas lite. Kan inte bara vi cancerfria skärpa till oss?

Stötta, boosta och gråt om det behövs. Se var din vän är känslomässigt och försök att hänga med. Det är ok att känna. Det är ok att fråga. Kommunikation tror jag skulle underlätta enormt mycket under dessa svåra stunder. För jag kan inte säga att allt kommer bli bra, för vissa blir det ju inte bra. Men vi kan väl göra det så bra vi kan under tiden som vi har?

De ÄR ok att känna och berätta att man känner.

Gud. Jag har sett det här klippet förut, men jädrar vad den tog nu när jag träffat människorna bakom den. Älskade människor!

Bild 2014-05-03 kl. 17.43

 Fuck cancer.

Bloggvännerna har ordet

29 svar till “Ung Cancer”


  1. Therese-En annan som längtat efter tvåan skriver:

    Fuck cancer!! Skitsjukdom!! Vad fint ändå att du fick chansen att träffa alla dessa fantastiska kämpar!! På stillbilder på den där filmen är en barndomsbekant till mig, Johanna. Hennes bror, Viktor var lika gammal som jag och fick inte ens bli 25 år. Det är så sjukt orättvist, så orättvist!!!

  2. Nadia skriver:

    Ah tårarna bara sprutar efter detta inlägg <3 Och ja vi måste våga känna, det är livet.

    Fint att du fick träffa dem!

    Vet inte ens vad jag vill säga, blev bara så otroligt berörd ❤❤❤❤

  3. Emelie med C skriver:

    Detta var jobbigt för mig att läsa och se idag. Fick igår veta att dottern till en kär vän till mig har drabbats av leukemi. Hon är 2,5 år. Blev själv mer skakad av detta än jag trodde att jag kunde bli och kan inte ens föreställa mig hur min vän mår.

    Egentligen tycker jag det känns så ytligt och konstigt att skänka pengar i såna här situationer. Men det är samtidigt mitt sätt att hjälpa de som kan hjälpa. Därför hoppas jag det är ok att jag lämnar länken till insamlingen till barncancerfonden här. Tack vare en rad underbara människor har målet för insamlingen uppnåtts två gånger på tre dygn. Otroligt häftigt. Nu är målet satt till 20.000kr, vill någon lämna en liten gåva för att hjälpa till att uppnå det målet vore det väldigt fint. <3

  4. Vaddå ”rycka upp sig”? Herregud…

    Jag förlorade en vän i cancer för 2½ år sedan och jag måste säga att jag nog haft en enorm tur med mina vänner. Vilket fantastiskt stöd jag får!
    Har två vänner som båda har barn där den ena har och den andra har haft cancer (två olika familjer dock), tre vuxna som väntar på att bli friskförklarade, en som blivit det nyligen.
    Verkar vara cancer överallt!
    Mer pengar till forskningen, för alltså – Fuck cancer!

  5. Mia skriver:

    Människor är ofta otroligt oförstående inför andras svårigheter. Å ena sida är vi livrädda för att se verkligheten i ögonen – dvs cancern och å andra sidan ska den drabbade bara rycka upp sig. Men tycker det är fantastiskt att man då faktiskt tar in en retorikkonsult som kan hjälpa dem möta människor i dess omgivning. Hoppas du får göra fler sånna föreläsningar.
    Det är fint och det är bra. I all deras sorg får de stöd och verktyg.

  6. Sofia S skriver:

    Jag har tänkt mycket på det här på senaste tiden. Jag har en nära vän som har 3 barn där 2 av de insjuknat i cancer samtidigt. Det är en fruktansvärd sjukdom och en mycket svår behandling som de här två 3-åringarna måste gå igenom nu. Önskar att ingen fick cancer! !! Massa kramar

  7. Maria J skriver:

    Jag drabbades av en hjärntumör -92 då var jag 14 år. Det blev operation direkt (var godartad) men vissa i omgivningen blev annorlunda/undvek mig, man såg helt enkelt vilka som var/är ens vänner. Var väldigt lite vetskap om cancer då, så fick lov att föreläsa inför alla högstadielärare om vad sjukdomen innebar. Fått kämpa mycket för att få hjälp/förståelse från lärare, myndigheter bl.a. Ofta hörde man då på nittiotalet cancer i samband med döden! Jag fick börja om från början med att krypa, gå, prata, kunna äta själv m.m. Är frisk sedan många år tillbaka och har nu sambo och blev mamma, födde en pojk förra året 🙂
    Denna sjukdom är hemsk och även de närmaste/anhöriga blir så drabbade. Barncancerfonden som någon nämnde ligger mig varmt om hjärtat! Skänk gärna en slant och kom ihåg att det behöver inte vara stora summor, som man säger; många bäckar små..

  8. Cecilia skriver:

    Vi kan ge varandra friheten att göra vad vi vill med sorgen som kommer iochmed cancern.
    Vi kan hålla om och finnas med en stöttande famn.
    Johanna som är med i filmen var en kämpe hela vägen och även om vi inte kände varandra så bodde vi i samma stad och jag såg henne ibland. Då fylldes jag av hopp. Hon log och levde medan hon kunde även om hon visste att livet skulle ta slut. Det ska jag också göra. För jag finns kvar.

  9. Johanna skriver:

    Jag förlorade min mamma i cancer när jag var 13. För tre år sen fick min pojkvän cancer samtidigt som en av mina vänner dog i just cancer. Det är en så läskig och hemsk sjukdom och jag är så glad att du fina människa var och föreläste för just Ung Cancer. Snacka om en välbehövlig organisation!!

  10. Stephanie skriver:

    Jag älskar dig Elaine. Jag behöver inte läsa dina inlägg för att förstå känslan du känner och vill dela med oss. Ibland räcker det med att se dina bilder. Tårarna kom direkt… <3

  11. Cancer är verkligen en av de vidrigaste sjukdomarna som finns! Förlorade lillebror som 10-åring och det sätter sig i själen för alltid. Oavsett vilken relation till cancer man har så måste man få tillåtas att KÄNNA. Att låtsas som ingenting är det värsta som finns oavsett hur man är berörd, det är precis som att förneka att varken sjukdom, händelse och/eller person existerat. Önskade att mer kärlek fanns när den verkligen behövdes för en sådan prövning gör det. Vet egentligen inte hur jag ska avsluta för det finns så mycket kring cancer att säga.. Men en sak vet jag och det är att varje dag som jag tänker på min fina lillebror så tänker jag också på alla de som drabbas/drabbats/kommer drabbas och sänder dem en tanke <3

  12. Mehrako skriver:

    Jag har förlorat en syster och en son och kände att ingen förstod min sorg när många i min omgivning förväntade sig att man skulle ha sörjt klart efter några månader. Man sörjer aldrig klart förlusten av ens nära och kära utan man lär sig att leva med förlusten och smärtan.

  13. wigwag skriver:

    Älskar det här inlägget. Blev så berörd. För man fattar ju hur mycket det måste betyda för barnen och anhöriga att höra ett retorikproffs gå loss med hela kropps och känsloregistret och verkligen få den respons dom aldrig tidigare fått och kanske inte ens visste att dom så innerligt behövde. Det här var stort Elaine. Och wigwag läser bloggen fortfarande var och varannan dag ska du veta. Den bästa bloggen och kanske den enda bloggen som kan beröra på djupet.

  14. S skriver:

    Elaine! Tycker verkligen att du verkar vara en sådan underbar människa. Du sprider glädje, styrka och skratt runt dig. Precis så som jag också skulle vilja vara.

    Tack för att du skriver om det här, har många i min omgivning, men även jag själv, som drabbats av cancer eller andra sjukdomar. Människor skräck för att ta i det tunga kan verkligen vara fruktansvärt när man själv är den som är drabbad. Man blir isolerad och till slut känns det som att man bara borde härda ut i tystnad. Tack för en påminelse om att det inte är mig det är fel på, utan dem som inte kan förhålla sig till sjukdomen.

  15. Oj vad jobbigt det blev att läsa. Tårarna rinner. Cancer är så fruktansvärt hemskt och alla känner vi någon som har det eller någon som känner någon. Just nu är det cancer lite överallt omkring mig och det smärtar mig.

    Tror jag är extra känslig då jag själv sitter i en sjukhussäng just nu. Inte av denna hemska anledning men är omringad av människor som är mycket sjukare än vad jag är. Man känner sig liten.

    Tack för att du engagerar dig!

  16. Isabelle skriver:

    Fina Elaine. Tack för att du kom och föreläste för oss. Talar nog för oss alla att du lämnade oss med en känsla av hopp och inspiration. Att sedan läsa detta blogginlägget och veta att jag är en av de där hundra. Vi skulle bli bättre på att ta komplimanger och jag vill därför säga; tack! (Som din vän när hon fick höra att hon var snygg). Imorgon köper jag minst en av dina böcker. Du är fantastisk.

  17. Lars Mortensen skriver:

    Hej Elaine,

    Tack för en grym föreläsningen i helgen, det var mycket inspirerande att lyssna på. Samt ett ännu större tack för att du skrev detta, ditt trovärdiga bemötande och alla tips och råd du delade med dig av till alla kämpande hjältar efter din föreläsning igår.
    Önskar dig allt lycka till i framtiden och hoppas du åkte hem lika inspirerat som alla vi andra gjorde.

    /Lars
    #fuckcancer

  18. Johanna skriver:

    TACK ELAINE!!! Din föreläsning var HELT FANTASTISK!! ❤️
    Massa kärlek från en av deltagarna!

  19. Kajsa Melén skriver:

    Elaine, att du är en smart, duktig och cool person hade jag ett hum om innan. Men att få se och höra dig möta oss, höra oss och se oss, det finns just nu inga ord som är tillräckligt för att beskriva vad som hände där och då, och känslorna och tårarna som vällde fram medan jag läste detta inlägg.

    Tack!

  20. Malin skriver:

    Fina, fina människa! Din föreläsning var helt fantastisk och ALLA jag pratade med efter kände sig så inspirerade och peppade på att utmana sig själva!
    Massa kramar <3

  21. Sebastian skriver:

    Hej Elaine

    Tack som bara den för din grymma föreläsning i helgen, du hade mer än gärna fått stå och pratat hela dagen för min del. Dina tips och råd är ovärderliga för mig och du har verkligen inspirerat och motiverat mig.

  22. Monika skriver:

    På påskafton förlorade vår Johan 28 år kampen mot cancern. Det här inlägget skakade om.

  23. wigwag skriver:

    Vad roligt med alla coola kommentarer från ungdomar som var på föreläsningen. Kämpa på säger jag bara. Ni är inte er cancer! FUCK cancer! Och FUCK! hela världen ibland också. Ni är som vilka ungdomar som helst och har rätt att kräva av er omgivning att bli bemötta som sådana också. Fuck människor som inte kan skratta med er. Fuck såna som inte kan gråta med er. Fuck försiktighet och överdriven respekt och medömkan. Fuck gråtmilda ögon och plutmunnar i er närhet. Fuck wigwag som tror han är nåt. Jag vet inte. Men Elaines inlägg berörde mig så starkt så jag bara ville få ut det här. Och sen tycker jag INTE synd om er. Jag kan bara tycka synd om individer och inte om grupper av individer. Många av er är säkert ena riktiga ”bastards” men kämpa på ni också för ni behöver ingen jävla fucking wigwagwug som tycker synd om er. För jag har ingen cancer och jag har ingen aning om hur det är att leva med den sjukdomen. Jag är man och dryga 50 år och jag älskar er allihop såväl små fina tystlåtna änglar som bröliga utåtagerande bastarder. Wigwag kommer fortsätta tänka på er oavsett ni vill det eller inte ännu en lång tid gissar jag.

Lämna en kommentar