”Mitt ex är en total motsats till min nuvarande”


20140501-193126.jpg

Jag har funderat på den formuleringen och klurat på huruvida den är bra eller inte. Det är så många som säger så och liksom sträcker på sig, som att kontrasten mellan ens respektive och ens nuvarande skulle fungera som en garanti på att det kommer att hålla. Men är det verkligen så? Blir inte den man väljer då vald för att hen är en kontrast till en annan istället för att man gillar hen? Och kan inte det där fortsätta i en evighet? Att man bara fortsätter att välja kontraster tills man har satt sig själv i karantän en tid – helt fri från förhållanden – mediterar lite på vem man är och vad hjärtat vill ha. Då blir ens nästa val av partner inte en kontrast till någon annan, utan en helt ny individ som man kan älska och leva med. Det tror jag i alla fall.

Det fanns en tid då jag var i kontrasternas förhållandeförbannelse. Efter min kriminella pojkvän i Barcelona så ville jag ha en hel-ylle-svenne-banan och hittade Peter som sa ”joråsatte” mellan meningarna. Haha! Det var ett jättebra förhållande, men det var mest en kontrast till det föregående. Och efter honom så ville jag ha en cooling och då blev det en Drum’n’base DJ. Superkär var jag, men också en kontrast till föregående. Eftersom jag blev rådumpad av dj:n så ville jag bara bli riktigt älskad av någon som ville vara med mig. Och det fick jag, nästa pojkvän ville bara umgås med mig. Jag fick andnöd och tänkte att jag ska nog leva i karantän från förhållanden ett tag. Sagt och gjort. Två år senare träffade jag Gustav, han var olik alla andra jag hade träffat. Ingen kontrast till någon annan, bara Gustav.

Har ni varit fast i relationskedjan där en pojkvän/flickvän ersätts med en kontrast?

Min partner är...

Visa resultat

/Elaine, klurar på vad hon ska svara på pollen.

Bloggvännerna har ordet

31 svar till “”Mitt ex är en total motsats till min nuvarande””


  1. Amanda skriver:

    Jag har ingen lång relationshistorik bakom mig. Jag tyckte att det var läskigt och sprang i motsatt riktning om jag misstänkte att någon gillade mig. Trots det har jag ändå alltid haft en klar bild av vilken typ av person jag ville ha i framtiden, tills jag träffade min drömprins jag lever med idag. Han är raka motsatsen till vad jag föreställde mig. Han är inte den jag trodde jag ville ha, han är den jag helt plötsligt inte kan föreställa mig en framtid utan!

  2. Nadia skriver:

    Jag har snarare dejtat samma kille i olika skepnader om och om igen. Väldigt ”upptagen”, känslomässigt sval och svår att komma nära inpå. Blir ibland arg på mig själv, verkligen svårt att bryta den trenden.

  3. Lina skriver:

    Klockrent Elaine. Jag är där nu. Tacksam att du kunde klä, ”geggan”
    som pågår i mitt hjärta och i min själ, i ord. Jag ska sätta mig själv i karantän. Bums. Tack. Igen.

  4. Frida skriver:

    Min nuvarande och mitt ex har båda lika och olika sidor. Båda är omtänksamma och snälla, men min nuvarande är mer säker och trygg i sig själv. Vet inte om jag letade medvetet efter det, men jag är glad att det är så! Men generellt så kan jag se att alla ex till mig har likheter, men också olikheter!

  5. Mia skriver:

    Jag sitter och gråter nu. Jag är 27 år och singel. Jag har nästan varit i förhållande hela tiden sen jag var 15 år och med jättebra killar, av olika anledningar har det tagit slut men fortsatt som bra vänner och fortfarande med stor respekt för varandra. Mellan 2012 och 2013 trodde jag att jag träffat min stora kärlek, mannen i mitt liv. Så fel jag hade, han visade med tiden mer och mer hur svartsjuk han var som övergick i kontroll. Han behandlade mig som skit och blev tillslut även fysisk våldsam. Jag har sen dess varit rädd för förhållanden.

    Jag har levt singel och njutit av det, njutit av friheten och kärleken till mina vänner. Saknat närheten med en annan människa men njutit av att stå själv…på riktigt för första gången i mitt liv.

    För en månad sedan träffade jag en kille som för första gången sen killen som misshandlat mig fått mitt hjärta att slå extra hårt. Vi hade fantastiska dejter och han var helt underbar. Tills igår då han berättar att han inte är redo för ett förhållande. Jag som precis vågat ge av mitt hjärta igen, dumpad utan förvarning. Jag gråter för att jag tänker att jag måste stänga mitt hjärta igen. Och att jag som börjat längta efter att dela mitt liv med någon..nu står här dumpad. Det gör så ont. Tårarna rinner och jag funderar på om jag någonsin kommer hitta min stora kärlek.

    • Julia skriver:

      Kram till dig!!

    • A skriver:

      Gråt. Gråt gråt gråt. Och skrik och fucka ur och må skit. Men stäng dig inte! Jag var tillsammans med någon som var psykiskt och fysiskt våldsam, och när jag väl lämnade honom vägrade jag må dåligt efteråt. Jag liksom bara sprang vidare, ville visa andra och mig själv att jag var stark och okej. Kastade mig efter nåt halvår in i nya relationer, ville ju dela livet med nån och hitta rätt och känna kärlek och what not. Men precis som du var jag innerst inne rädd för förhållanden, och inte alls redo egentligen. Och när det sket sig med killar gjorde det liksom tusen gånger så ont om man kan säga så. Antagligen mest för att när jag väl mådde dåligt så drog jag fram allt annat ur den där lilla svarta sorgelådan som var fullproppad med massa skit från mitt ex. Och det tog mig flera år innan jag ens fattade att jag höll på så, att jag liksom stängde mig själv men kastade mig ut och blev frustrerad när jag inte var den jag brukat vara och inte kunde knyta an till nya personer och verkligen våga. (Svårt när man är helt stängd inuti…) Så jag vill bara säga – gör inte om mitt misstag. Gråt, må skit och gå batshit crazy och få ur dig allt för först när du liksom vågar släppa loss all sorg kan du gå vidare utan att den gör ont längre. Det kommer inte hända på en dag men utan att du ens förstått det kommer det ha hänt en dag. Och att vara ärlig mot dig själv på det sättet är det enda sättet du kan hålla hjärtat öppet på och på så vis ha en chans att verkligen släppa in kärleken när den kommer. För det gör den.

    • Camilla skriver:

      Du har massa kärlek här!

      Självklart kommer du hitta någon speciell kille! Eller massa av dom! För det finns massa fina killar där ut! 🙂

  6. Josefin skriver:

    Alltså – jag har funderat en del på det där, hur partners en lämnat påverkar ens framtida letande efter kärlek. Jag blir alltid lika ställd när någon frågar vad ”min stil” är – vilken typ av killar jag faller för. Och jag har nog ingen. Och när jag tänker tillbaks på raden av tidigare män så har dom alla varit olika men inte kontraster – bara olika. Så jag skulle nog säga att jävliga heartaches till trots så har jag nog lärt mig väldigt mycket av var och en av dom – både om mig själv och om hur andra personer kan vara/funka. Däremot tror jag att det liksom blir som att det en upptäckte att en inte attraherades av hos en tidigare partner blir något en automatiskt ryggar för om en ser det hos en ny person. Lite been there, done that liksom…

  7. esterii skriver:

    jag är tillbaka igen, du har väl saknat tant? ville prata lite mer med dig HELT ENKELT, Jag har haft de flesta typer EX så den som håller mig varm just nu han verkar kunna behålla den värmen och lågan vid liv;)

  8. Johanna skriver:

    I mitt första förhållande nu. Han är vad jag drömt om, men samtidigt den typen som inte varit intressant för mig förrän nu. Kanske en mognadsfråga. Däremot vet jag inte om jag ännu är himlastormande förälskad som på film…men nu undrar jag, ska det ens vara så? Först skrämde detta mig, men det är fint. Han är värd en chans. Vi är värda en chans. 🙂

  9. Jejje skriver:

    Jag hade tidigare ett långt förhållande som i slutet präglades av svår svartsjuka från hans sida och försök att kontrollera mig på diverse olika sätt. När jag så småningom lyckades ta mig ur det förhållandet och landa i mig själv så träffade jag min man. Han är på många sätt en absolut motsats till mitt ex och inte alls vad jag tidigare har trott att jag skulle falla för. Jag tror att jag initialt drogs till honom delvis för att hans starka självkänsla och vetskap om sitt värde, hans raka kommunikation och ärlig, hans tillit till mig (dvs han var långt ifrån den svartsjuka, osäkerhet och det kontrollerande som jag tidigare var van vid). Att jag sen blev kär i honom beror dock också på en rad andra egenskaper, de som gör honom unik.

    Jag tror att det är naturligt att de delar som ej fungerat i en tidigare relation spelar in när man letar efter en ny partner, att försöka undvika samma sorts misstag (även om det ibland kanske kan bli väl stor överkompensation). Om detta är det enda man attraheras av hos sin nya partner så är det förmodligen dömt att misslyckas dock. Jag ser det snarare som att man har hittat en pusselbit som man insett är viktig för att det ens ska vara värt att försöka börja lägga resten av förhållandepusslet.

  10. Jag har aldrig träffat någon som ens påminner om min man, jag var helt såld tio sekunder efter att vi träffats!

  11. Camilla skriver:

    … är helt underbar! För han kan varje dag förvåna mig och få var dag att kännas som att vara nykär. Men förstår verkligen vem jag är från botten!

    (fick lägga till ett alternativ, för han är verkligen inte en klon eller motsats av nån. Han har det bästa av alla.. Kanske ibland kan han med sin brittiska sida bete sig som en orangutang, men det är bara bra! )

  12. Linda skriver:

    Jag bara ÄLSKAR att du alltid har orangutang i dina polls! Det är befriande på något sätt och ger extra glädje i tillvaron!

  13. Min partner är inte en klon av mig eller något ex men inte heller en motsats. Han är precis det komplement till mitt liv som jag önskat och drömt om.
    Innan jag träffade honom sa jag högt till universum att nu räcker det. Kan jag inte få det jag vill ha så får det va. Jag trivs tillräckligt bra med mig själv och tänker inte vara i ett förhållande som inte känns hundra (och med det inte sagt att det måste vara hundar jämt, men grunden ska vara stark). Pang,bom så gav universum mig Jacob.

    • Klart det inte måste vara hundar jämt…Inte hundra för den delen heller…

      Haha!

    • Johanna skriver:

      Men svårt!! När vet man att man nöjt sig med för lite; och när vet man om det är värt att jobba på? Eller snarare..hur vet man? Vore intressant att ta upp detta ämne mer! Kärlek är ju en hel djungel! Fint namn både du och din son har Nikki 🙂

      • Min erfarenhet är att man inte ska behöva kompromissa på de grundläggade sakerna. Jag märkte att jag började oroa mig för saker som kunde ske i framtiden, ”Tänk om..”, ”Tänk när..”, och kände mig ensam i mycket. Att JAG var tvungen att sköta och fixa vissa saker. Nu är vi ett team jag och Jacob. Jag behöver inte oroa mig för något. Jag vet att oavsett vad som händer mellan mig och Jacob så har Bob den bästa pappan som finns och alltid, liksom jag, skulle se till hans bästa. Vi mot världen liksom. I alla lägen.

        Tack så mycket (:

  14. Pauline skriver:

    Jag tror det handlar om att man inte vill se det som ett personligt misslyckande.. Att gå runt och tänka ”Faaan mitt ex var så himla fin och bra på det här sätten,blabla” gör ju bara att det känns som ett stort misstag allt och man vill ju sällan vara den som har svårt att gå vidare. Lättare att försöka intala sig själv att han var helt fel, du behöver nått helt nytt, och istället fokusera på det dåliga även om det kanske inte var den delen som vägde över mest.

    Min andra pojkvän var verkligen en stoor kontrast till min första, vilket var bra, för jag gjorde slut med den första för att vi var alldeles för olika. Det gick liksom inte. Och då fick jag raka motsatsen, en extrem sådan. Och det blev också för mycket.

    Har nu en ny pojkvän, och han jämför jag inte ens. Han är sitt lilla egna och han känns så jäkla pang-på-rätt.

  15. Helene skriver:

    Min partner påminner mest om min pappa, men det kommer någon terapeut säkert att tjäna pengar på framöver, hans eller min…

  16. Cissen skriver:

    Jag levde många år med min första riktigt stora kärlek. Vi fick barn också. De första åren hade vi bara roligt, efter hand spårade det ur. När barnen fortfarande var små vaknade jag en morgon och kände att jag inte stod ut. Bokstavligen. Jag sa att jag ville skilja mig. Han blev paff. Men vi passade faktiskt inte ihop. Det fanns för många värderingsskillnader. Och så var vi temperamentsmässigt alldeles för lika, vi ”slogs” för ofta (alltså inte bokstavligen). När vi väl skilde oss levde jag ensam med barnen i nio år. För att jag behövde det. För att jag ville ha det så. Men så en dag, när jag kände mig säker på att jag klarade mig själv helt utan man, då träffade jag en man, som efter bara 8 månader blev min make. Vi har levt ihop i 12 år och vi älskar varandra för allt vad vi är och står för. Vi har olika temperament, men har samma värderingar. Vi tycker om att göra saker tillsammans. Vi kan glädjas åt samma saker, men tycker inte alltid lika i alla avseenden. Vi kompletterar varandra på många sätt. Och han är en motpol till min föregående man. När jag träffade min första man, visste jag inte vad jag ville ha. När jag träffade min andra man, som jag lever med nu, visste jag exakt vad jag INTE ville ha. Jag ville inte ha en man som var kontrollfreak, aggressiv och osjälvständig. Och precis det saknar min man allt av. Jag tror i grund och botten att man alltid måste jobba på en relation för att den ska fungera. Men jag tror också på att det är viktigt att ha balans i förhållandet, så till vida att ingen känner sig underlägsen den andra. Och att bägge har möjlighet att ha sina särintressen och att bägge stöttar varandra i det. Och inte minst att man har roligt tillsammans och alltid är lojal. Lojalitet är en av e viktigaste grundstenarna i en relation. I alla relationer. Det värsta jag vet är par som gör ner sin partner inför andra. Eller grälar öppet och söker stöd mot varandra hos sina vänner. Fy för attan vad det är bedrövligt. Lojalitet. Kärlek. Värme. Stöd. Och att acceptera olikheter. Att inte irritera sig på sin partners olater, utan acceptera dem – alla har olater, ingen är perfekt. Min man är min bästa vän, min ”lekkamrat”, min älskare och min make. Han är bäst. Och med honom blir jag en bättre människa.

    • Instämmer med precis allt! Det är så det ska vara också kännas. Fint!

      • Cissen skriver:

        🙂 Tack Nikki! Fast det tar många år innan man förstår, om man som jag gjorde ett dåligt val första gången. Inte för att min exmake är en dålig människa, på intet vis. Och jag ångrar naturligtvis inte våra barn – som idag är vuxna. Jag ångrar ingenting. Har lärt mig mycket om mig själv under åren. Och det gjorde att jag kunde göra ett val utifrån min egen självklarhet, insikter om vem jag är och vad som är bra för mig. Det är fantastiskt!

    • Isabella skriver:

      jättefint skrivet – så vill jag ha det! Glad för din skull 🙂

    • Jejje skriver:

      Så bra skrivet! Jag håller helt med dig!

  17. Ida skriver:

    Jag är 27 och har bara haft ett förhållande, i sju år. Han var inte någon som jag tänkte mig, förutom utseendet. Vi har alltid haft stormigt, fast aldrig allvarligt, alltid skrattats och kramats. Han är olik mig på många sätt. Jag har ofta tänkt hur det skulle vara om vi gjorde slut, jag har ju inte testat /träffat någon annan? Hur kan man veta att det är han som bara är Den enda? Kan det finnas någon som är lite bättre..? Är det någon som känner igen sig..

  18. L skriver:

    Oj, jag tänker och säger så eftersom det nog är sant. Jag valde till viss del min sambo eftersom han är motsatsen till mitt ex på många sätt: Min sambo misshandlar inte, utnyttjar inte, manipulerar inte vilket mitt ex gjorde. Mitt ex var en tonårskärlek, vald endast på meriten att han kunde tänka sig att vara med mig.

    Min sambo är typen som är stabil, rättvis, lojal och rolig. Det som står på min ”lista”. Sedan är vi väldigt lika och väldigt olika.

    Jag är stolt över att ha valt mitt ex motsats: Någon som inte är elak – Som behandlar mig väl och får mitt hjärta att pirra och flöda av kärlek likt en fontän.

    Jag känner att det ärligt att jag valt mitt ex motsats.

  19. Stark men rädd skriver:

    Elaine… Och alla fina läsare här som jag sett kommenterat så fint förut. Jag läser alla dessa inlägg om kärlek och dom gör mig så glad. Jag är 22 år gammal och så länge jag kan minnas har jag alltid varit i olika förhållanden. Konstiga förhållanden och alltid med fel killar. För första gången i mitt liv känner jag nu att jag vill vara ensam. Jag vill lära mig att vara ensam. Jag studerar och jag vill bara få leva mitt liv på mina egna villkor och göra vad jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan.

    Samtidigt är jag i ett förhållande sedan två och ett halvt år tillbaka. Ett förhållande med en pojke som jag älskar men som jag inte längre är kär i. Vi bor ihop men vi lever inte tillsammans. Vi har inte samma ambitioner och vi har inte samma drömmar. Och jag vet att jag vill ut. Men jag är så vanvettigt rädd för att vara ensam. Jag är så vanvettigt rädd för att krossa hans hjärta och inte veta hur jag ska klara mig efteråt. Så rädd för att ångra mig, fast jag vet i mitt hjärta att det är rätt. Och har vetat det rätt länge.

    Jag är inte en sån som brukar kommentera. Jag antar att jag dragits in i den fina andan som finns här inne. Och jag skulle behöva något peppande ord. Någon som talar om för mig att jag gör rätt, att jag inte är självisk och att jag kommer klara mig.

    • Av respekt till både sig själv och som partner så tycker jag att man måste lämna i en situation som denna. Det är läskigt att gå in i något nytt oavsett vad det är men man stärks otroligt mycket av att man trots det vågade. Att vara i ett förhållande för att det är bekvämt och inte bara osunt utan oschysst mot både dig och din pojkvän. Båda förtjänar bättre än att vara någon som någon annan nöjt sig med.
      Ensamheten är läskig men också så otroligt nyttigt. Du kommer att lära dig så mycket om dig själv, sätta dig i nya situationer som gör
      Att du lär känna nya människor och du kommer att må bättre. Det vågar jag nästan lova.
      Jag brukar säga att allt löser sig, det gör det alltid. Men vägen dit kanske inte alltid är så rolig.

      Kram på dig!

Lämna en kommentar