Det här med ögonkontakt och Loreen.


Jag började följa Loreen på Instagram häromdagen, men slutade rätt tvärt. Varför? Jag tycker att hennes insta är så mörk och sen saknar jag något som man sällan får från Loreen – ögonkontakt. 20140424-104953.jpg

Jag tror att du kan se en människas själ i ögonen och får jag inte se dina så får jag olustkänslor eftersom det inte känns som att jag vet vem du är. Loreen är säkert en toppenmänniska, men jag tror hon skulle vinna på att klippa luggen och låta folk se hennes ögon. Vad är det hon döljer? Kan man lita på henne osv.

LoreenLoreen_2010_2_(cropped)

Det är sånna känslor jag får av Loreen trots att jag älskar hennes musik. Jag är bara väldigt känslig för folk som inte har ögonkontakt förutsatt att de inte har en diagnos, då är det fine. Men jag får en dålig känsla i bröstkorgen.

Det är nog därför jag är så manisk med att alltid ge er ett par ögon att se in i här på bloggen.

20140424-105004.jpg

Hur är ni? Är ni känsliga för ögonkontakt ni med, eller kvittar det?

Bloggvännerna har ordet

39 svar till “Det här med ögonkontakt och Loreen.”


  1. Hope skriver:

    Det är klart att det är ”trevligare” med ögonkontakt men det finns så många människor som har svårt för det (diagnos eller ej) man kan ju vara blyg, osäker.
    Jag sprang på Loreen på Kungsholmen en gång, hon ropade hej och skrattade gott eftersom jag glodde lite för mycket, inget problem med ögonkontakt där, trots lång lugg 😉

    Så nej jag är inte känslig för avsaknad av ögonkontakt, tycker nog mer synd om dem som har det jobbigt med det där, kan inte vara så kul när man träffar människor man inte känner.

  2. Veronica skriver:

    Jag tycker det spelar roll när man pratar med någon. Konverserar jag med någon som inte ser mig i ögonen åtminstone större delen av tiden blir det bara jätte-
    konstigt. I andra sammanhang (typ instagram) tycker jag inte att det är lika viktigt.

  3. Jag håller med dig, Elaine. Jag tycker det är sjukt jobbigt med människor som inte tittar mig i ögonen när vi möts, hälsar eller pratas vid. Detsamma gäller människor med slappa handslag, har så svårt att få grepp om dem när jag får ett handslag som en slapp fisk i handen. Men visst, som någon skrev, det kanske ligger mer hos mig än dem.

  4. Alex skriver:

    Måste dela med mig om detta, men jag har märkt för några år sedan att jag inte tittar i ögonen utan på munnen?! Jättekonstigt. Givetvis är det ögonkontakt medans man hälsar men om man fortsätter lite så stannar blicken ofta på munnen och efter att jag märker det så flyttar jag upp blicken och kollar in i ögonen. Men jag måste påminna mig själv. Jätte konstigt.

    • Caroline A skriver:

      Jag är likadan! Märkte detta för ett par år sedan, att jag inte tittar folk i ögonen. Det har jag alltid gjort innan, har till och med tyckt att det varit viktigt, men så helt plötsligt en dag märkte jag att jag slutat med det…? Jättelustigt hur som helst. Så nu medan jag pratar med någon så tänker jag alltid tyst för mig själv ”titta i ögonen, inte titta bort, titta i ögonen”. Som ett litet mantra som går igång så fort jag har en konversation med någon (:

  5. Isa skriver:

    Ibland tycker jag själv det är jobbigt att hela tiden ha ögonkontakt, ibland vill man liksom bara ”flacka” med blicken..
    Vissa människor kan ju ha lite jobbigt när det gäller det där, som någon skrev innan, man kanske är obekväm, osäker, eller bara inte känner för det..
    Men lite ögonkontakt då och då är ju trevligt under ett samtal såklart 🙂
    När det gäller bilder har jag aldrig tänkt på det där med ögonkontakt.. Vissa människor har ju lång lugg!

  6. Nikki skriver:

    Ögonen säger allt

  7. Nu tror jag att jag eventuellt ar lite overkanslig just idag, men det har var en trist kommentar: ”Loreen är säkert en toppenmänniska, men jag tror hon skulle vinna på att klippa luggen och låta folk se hennes ögon. Vad är det hon döljer? Kan man lita på henne osv.”

    Kanns fel att ta sig friheten att kommentera nagons utseende pa det viset.

    • Elaine skriver:

      Nja, det är jag är mer öppen med vad hennes utseende säger mig. Mina ord är inte lag på något sätt, jag bara berättar vilka irrationella känslor som landar i mig när jag inte ser folks ögon. Jag tror inte att hon är opålitlig eller döljer något på riktigt, bristen på ögonkontakt får mig att känna så. Känna och verklighet är långt ifrån varandra i detta fall. kanske inte var så tydligt, men det var så jag menade iaf.

  8. S skriver:

    Älskar denna blogg, men blir förnärmad av detta inlägg och ber om ursäkt i förväg om jag nu blir lite hård. Jag har alltid haft problem med ögonkontakt, har alltid varit blyg och tycker att det är jobbigt att se människor i ögonen i vissa situationer. Känner mig så utsatt och blottad. Blir förolämpad av att detta skulle framstå som obehagligt, eller ge någon ”en dålig känsla i bröstkorgen”. Tycker snarare att det är obehagligt att det finns ett så utbrett förakt i samhället för människor som är blyga och försiktiga. Och en respektlöshet ifrån de extrovertas sida då de ofta Kräver att man ska visa sig, Kräver att man ska lägga alla kort på borden och Kräver att man ska visa sina känslor. För mig är det likvärdigt med att kräva att få läsa någons post, någons sms, kräva nycklarna till någons hus. Det är arrogant. Om någon ska få nycklarna till ens hus så måste de förtjäna ens tillit först, det är inte något någon annan bara har rätt att kräva.

    Det är sådana här fördomar mot blyga som gjort det så himla svårt för mig att få jobb. Att man skulle vara oberäknelig eller rent av farlig bara för att man är tyst och undviker ögonkontakt. Herregud liksom. Blyga och introverta är de mest ödmjuka, snälla och lojala människor jag träffat. Dessa fördomar är ju bara ren okunskap, och tyvärr förblir dessa fördomar eftersom de blyga per definition har svårt att stå upp för sig själva.

    • E skriver:

      Som Elaine svarade ovan:

      ”Mina ord är inte lag på något sätt, jag bara berättar vilka irrationella känslor som landar i mig när jag inte ser folks ögon. Jag tror inte att hon är opålitlig eller döljer något på riktigt, bristen på ögonkontakt får mig att känna så. Känna och verklighet är långt ifrån varandra i detta fall. kanske inte var så tydligt, men det var så jag menade iaf.”

      En känsla är ju subjektiv och precis som Elaine skrivit tidigare kan ju ingen annan komma och påstå att det man känner är fel. Man känner det man känner. Det är tråkigt att du ska behöva känna dig förolämpad men Elaine är långt från ensam att känna som hon gör. Det är ju på något sätt inbyggt i oss att söka ögonkontakt och får vi inte det är det ju inte direkt lättare att läsa vad den andra känner eller har för avsikter. Därav obehagskänslan. Alltså jag tror snarare det handlar om en instinkt snarare än en fördom.

      Dessutom handlar det ju egentligen mest om ett första möte, ganska snabbt efter det har man ju förstått hur den andra är och obehagskänslan försvinner när man kopplar samman bristen på ögonkontakt med blyghet.

      • Anneth skriver:

        Angående det om att Elaine skulle vara långt ifrån ensam att känna som hon gör; skulle det inte vara intressant att lyfta frågan VARFÖR det är så och ifrågasätta varför man reagerar så mot de som av olika skäl har svårt för ögonkontakt? Att fundera i sådana banor tycker jag är spännande, att man stannar upp och frågar sig varför man reagerar som man gör. Kan fenomenet åtminstone delvis bero på att det är ett inlärt beteende vi har, som har att göra med att vi lever i ett samhälle där extroversion premieras? Och att vi inte riktigt vet hur vi ska hantera en person som är introvert eller helt enkelt väljer att bryta av från normen?

        Jag själv möter sällan någons blick längre än nödvändigt om jag inte känner personen i fråga. Jag har lärt mig att utföra såna där saker som man ”ska” kunna i det här extroverta samhället, som att ha ett fast handslag, le och titta i ögonen när man hälsar, men det tar energi och att stå och kallprata och fortsätta glo i någons ögon är inget jag klarar en längre stund. Det har dels att göra med att jag är introvert och dels är det ett inlärt beteende från skoltiden där ögonkontakt sågs som provocerande och kunde sluta med att jag blev inknuffad i ett skåp, spottad på eller hånad. Poängen är: jag försöker åtminstone (och jag har svårt att tro att någon kan tolka mig som att jag är arrogant eller otrevlig) men jag blir ibland lite less på att ÄNDÅ känna mig skuldbelagd för att jag inte lyckas göra det lika bra som en extrovert och för att jag ifrågasätts som om det vore fel på mig. Kanske är det i stället fel på den som kräver att jag ska vara bra på något som går emot min natur?

        • E skriver:

          Som sagt tror jag att det är inbyggt i oss att söka ögonkontakt då det är vårt primära sätt att läsa av andra människor. Stor kontakt människor emellan sker ju faktiskt mellan ögonen.

          Vad jag däremot tror är ett inlärt beteende är det motsatta, att undvika ögonkontakt. Det är naturligt med ögonkontakt och utan den skulle kommunikationen bli avsevärt sämre.

          Dessutom skulle jag inte vilja sätta likhetstecken mellan extrovert och ögonkontakt, samt motsatsen introvert med icke ögonkontakt. Jag tror faktiskt inte att de allra flesta blyga personer undviker ögonkontakt särskilt mycket mer än andra. Många blyga håller ju sig bara mer i bakgrunden men tar i stället en mer iakttagande ställning och läser människor på annat sätt än att prata.

          • Hope skriver:

            Men de flesta som är blyga, osäkra eller introverta har ju i sina kommentarer sagt att dem tycker att det är jobbigt med ögonkontakt.

          • E skriver:

            Hope:
            Jo men det är ju de som undviker ögonkontakt som kommenterar som de blyga här. Jag menar bara att det finns olika sorters blyghet, jag älskar att träffa nya människor och är inte ett dugg blyg i de sammanhangen medan jag knäppt nog kan bli helt tvärtom i större sällskap med folk jag faktiskt känner. Då hatar jag att stå i centrum och upplever mig själv som blyg, men inte att jag skulle undvika ögonkontakt eller tycka det är jobbigt för det. Bara för att man i vissa sammanhang är blyg innebär det inte att man per definition är en introvert person.

          • Hope skriver:

            Jag tror att vi missförstår varandra. Jag säger inte att man är en introvert person för att man i vissa sammanhang är blyg.
            Du skriver att du inte skulle undvika ögonkontakt eller tycka det är jobbigt för det och det är ju jätteskönt för dig. Men uppenbarligen så är det många som har så svårt med just det här och jag är intresserad av hur de som är blyga eller introverta vill bli bemötta så att det blir lite lättare för dem, tror att vi andra kanske borde vara mer lyhörda, backa och ge lite mer plats?

          • E skriver:

            Aha! 🙂

            Och jag försökte förklara varifrån obehagskänslan härstammar.

          • Hope skriver:

            Åh vad bra att du inte blev sur på mig 🙂

  9. Nina skriver:

    Förstår mer o mer varför jag gillar den här bloggen så mycket.Här kan alla få dela med sig av sina upplevelser och åsikter men man känner alltid att det respekteras och det görs med värme.
    Jag önskade att Elaine som retoriker skulle hålla föreläsningar om hur man bygger bloggar och hur man på ett respektfullt sätt möter skilda åsikter.
    Det skulle behövas i dessa tider av nättroll och att man som bloggare själv har ett ansvar för tonen på sin egen blogg.

  10. channie skriver:

    Min mor är döv och i dövkulturen ska man alltid kolla in i ögonen, annars är man inte 100% i samtalet ”teckenspråket” detta har förts över mig också, jag kunde t.e.x bli lite stökig i skolan för att lärarna bara skrek ut mitt namn utan att titta på mig eller få ögonkontakt. Jag slutar även att prata ifall personen ej tittar mig i ögonen (behöver inre vara hela tiden) men då och då, (och när jag är full så brukar jag till och med vrida andras ansikten så att jag kan få en blick från de) kanske inte det som du menar men ögonkontakt/ögon är IAF viktigt för mig

  11. Alice Follin L skriver:

    Oh! Förlåt för sidospår, men det här inlägget fick mig att inse en sak som gör mig skitstolt! För Elaine, när du skrev om selfies vs lookies så sög jag åt mig som en svamp och svor på att jag skulle bli kaxigare mot kameran. Tar inte selfies, men kollar jämt ner på kort. Men! Inte på mitt senaste. Kollar in i kameran utan att jag ens reflekterat över det. Med ryggen mot, men ändå: ögonkontakt! Snacka om half way there 🙂 Tack Elaine! Hihi.

  12. channie skriver:

    Men ja jag förstår att vissa människor inte gillar ögonkontakt osv och det respekterar jag. (Vrida ansiktet osv gör jag bara på mina vänner)

  13. Petra-powerpingla i förorten skriver:

    Såna här inlägg gör mig illa till mods, Läckberg-analysen, Katrin z-debatten osv. Men jag har insett varför, jag är en introvert person, hatar att stå i rampljuset och uppmärksamhet får mig ofta ur balans. Så när jag läser ett sånt här inlägg är min automatiska reaktion ”herregud, jag skulle DÖ om jag blev offentligt analyserad sådär” men tänker man ett steg längre har ju Elaine, Läckberg, Katrin Z och Loreen alla valt ett liv i rampljuset, då är det här en del av vardagen, jag har iallafall kommit fram till att ett chill pill är bra för mig också ibland 🙂

    • Elaine skriver:

      Gud vad go du är! Och vilken ödmjuk insikt och lärorik kommentar för min del. Då förstår jag hur många tänker och varför de blir illa till mods. Vi offentliga varelser tål en hel del, inte troll men däremot kritiska reflektioner av oss själva kan vi gott ha ibland. 🙂

  14. Karin skriver:

    Jag har ett problem just när det gäller att prata med människor jag inte känner så bra. När vi är tre-fyra stycken som sitter i en grupp så är det inga problem, jag vågar vara social och prata mycket. Men så fort jag blir ensam med denna person som jag inte känner, och får mer uppmärksamhet på mig… Så blir jag så fruktansvärt osäker på mig själv. Jag vet som liksom inte vad jag ska göra med blicken, och försöker dölja min osäkerhet genom att prata och fumla med mobilen osv… Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig och känner mig som någon slags ”låtsatsperson” som försöker vara normal! Och jag märker att personen i fråga även märker att jag blir osäker, och det gör mig såklart ännu mer osäker.

    Jag har tidigare varit utfryst under en period i mitt liv och jag vet eller tror att detta är orsaken till denna osäkerhet med nya personer… Men det sjuka är att det var så länge sedan och den här osäkerheten liksom finns med, tio år senare. Ibland känns det som att jag aldrig kommer bli kvitt den. Det är som att jag är så rädd att personen ska se mig som annorlunda eller konstig just för att jag tidigare haft den känslan… Och därför vet jag inte alls hur jag ska bete mig.

    Detta stör mig så då jag är 25 och därmed vuxen och detta problem kvarstår… Jag är rädd att det kommer följa med mig senare i livet. Är det någon som känner igen sig? Eller som har tips på hur man får bort den där osäkerhetskänslan, och lyckas slappna av och sluta fokusera på hur personen mitt emot en ser på en?

    • Anna skriver:

      Jag har ett litet tips som kanske kan hjälpa dig lite på vägen. Jag har själv använt det för att bli bättre på att mingla. Det är ganska enkelt egentligen och handlar helt enkelt om att öva. Prata med människor du möter t.ex. kassörskan på affären. Istället för att bara säga hej säg några fraser som du memorerat. Det kan vara varsomhelst, vad du gjort idag eller ska göra sen eller liknande. Gör detta så ofta du kan. Om det går dåligt i början så gör det inget, prata bara med en annan person nästa gång. Ju mer du övar desto naturligare kommer konversationen kännas och du kommer känna dig säkrare och våga fråga frågor också. När du sen hamnar i en situation där du vill ge ett gott intryck kommer du känna dig bekvämare i situationen. Lycka till 🙂

      • Haller med fullkomligt! Jag ar naturligt blyg och jag borjade ova med kassorskor, manniskor pa tagstationen osv. Och det funkar! Jag ar 29 och kampar fortfarande med min osakerhet ibland, precis som du sa var jag utfryst under en period – rejalt mobbad faktiskt, och det satter spar. Men vi ger oss inte, utan tar makten over osakerheten och vart forflutna. Osakerheten bleknar varje dag du aktivt forsoker att arbeta dig ur den. Stor kram!

    • elliphanten skriver:

      Jag känner igen mig i det här… men samtidigt, varför måste du ha kravet på dig själv att hela tiden framstå som självsäker? vem är det som påstår att man måste känna sig självsäker i alla situationer?

      För mig försvann ångesten kring olika sociala situationer mer( jag säger inte att den försvunnit helt) när jag började acceptera mig själv och min sociala-ångest. Jag accepterar känslan ”helt enkelt. Det är en känsla inom mig, men det är inte JAG. eftersom du känner så mycket obehag med nya personer så tycker jag du ska öva lite i taget.. prova att agera på ett annat sätt och se vad som händer? Det finns egentligen inte heller några mallar för hur man ska vara. alla är olika och fungerar på olika sätt i olika sammanhang.

      • Karin skriver:

        Stort tack för era råd!!

        Eliphanten – anledningen till att jag känner ”kravet” på mig att framstå självsäker är nog för att jag i de flesta situationer inte framstår som en osäker person… I alla fall inte i stora grupper och när uppmärksamheten på mig är mer ”väntad” och jag vet hur jag ska agera. Då har jag liksom fraser som väntar i huvudet som jag vet att jag ska säga, för att slippa få den där osäkerhetskänslan och tystnaden. Och när jag hamnar i en situation då det är oväntat, och jag tvingas improvisera… Då blir jag plötsligt nervös och känner det som att alla runtomkring sitter och lyssnar på vad jag säger och att de tänker att jag är konstig. Så det är just när den där bubblan spricker, det är då självsäkerheten åker i botten och jag känner mig så liten och osäker igen…

        Men jag tror det ligger något i det du säger, att försöka vara mig själv och inte någon som är mer självsäker än vad jag faktiskt är… Det är bara det att det är så svårt, för jag vill så gärna komma bort från den osäkra människan jag en gång var. Men det kanske är lika bra att acceptera att man aldrig kommer bli en självsäker person? Jag tror dock att det stämmer att det ibland kan gå för mycket åt andra hållet, för att jag så gärna vill dölja den sidan av mig…

  15. Ewa skriver:

    Alla de här spekulationerna är så ointressanta då vi faktiskt inte vet varför Loreen har lång lugg, Läckberg lägger ut bilder på sig själv från förr eller varför mannen på tåget snörvlar så högt. Hade Läckberg däremot sagt ”jag föraktade mig själv som överviktig” då hade vi möjlighet att tänka kring det men innan vi vet om så är fallet är det inte din eller min sak. Loreen kanske älskar sin långa lugg och kanske finns det minifans där ute som också sparar sin lugg. Hade det inte varit sjukt tråkigt om deras klasskompisar ifrågasatt det och tyckt att ”du skulle vinna på att klippa luggen lite”.

  16. t skriver:

    superkänslig! superviktigt med ögonkontakt, de avgjorde ett jobb faktiskt. vi va 25 personer för intervjun. 23 grabbar och två brudar till en tekniktjänst och vi satt i ett väntrum och kollade var och en i ögonen. gick in på arbetsintervjun, tog ett stadigt grepp i intervjuarens hand kollad han i ögonen och sa högt och tydlig ”hej!” det gick hem! 🙂 (jag var en av dem där två brudarna ingen trodde hade en chans hehe 😉 )

  17. Fia skriver:

    Jag tycker luggen passar! Det är ju då hon. Hade varit superkonstigt om den försvann, det hade hade liksom inte passat hennes personlighet lika bra

  18. Sofia skriver:

    Jag har lite svårt för ögonkontakt, tror det beror på blyghet. Jag vet inte, känner mig väldigt obekväm när folk är så ”på”, att de ska spänna ögonen i en liksom.Det får mig alltid att vilja skapa lite distans. Känns kanske inte som om jag behöver en diagnos dock.. Skulle önska att folk gick genom livet med ödmjukhet. Jag tycker det känns hemskt att folk, som i vissa kommentarer här ovan, tycker att andra människor är obehagliga eller opålitliga eller konstiga som inte ser någon rakt i ögonen eller hälsar med fast handslag.

  19. Anna skriver:

    När det gäller människor jag håller på att lära känna eller främlingar är det viktigt med ögonkontakt, trots att jag själv kan tycka att det är obehagligt att GE ögonkontakt en längre tid med en främling. Med vänner spelar det däremot noll roll. Vill de kika på annat för inspiration för det de talar om eller allmän komfort så är det OK för mig.

Lämna en kommentar