Så skönt att vara hemma igen


20140331-190908.jpg

Jag är äntligen hemma hos min familj igen. Jag är riktigt hes och håller mig tyst. Det är utmaning för Matheo är inget fan av att hålla en monolog, han vill gärna ha en dialog och helst med sin mamma. Att jag nickar och viftar häftigt räcker inte för vår lille knodd.

20140331-191231.jpg

Annars är allt bra. Ägnade ju morgonen i Lund och hade två långa ”samtal” med Daniela och Jossan. Så skönt att ”prata” med två vänner som vet vad ens andetag betyder. Hade ju ingen röst. Gud vad jag älskar de där två tjejerna och att vi inte har några hemligheter för varandra för:

1. Det går inte, vi känner varandra för bra.

2. Allt man säger stannar i säkert förvar.

Hur har ni det med era vänner? Är ni öppna böcker för dem och kan ni säga precis allt till dem? Trots att jag älskar alla mina vänner så är det bara en handfull, om ens det, som jag kan säga allt till. Känns som tillräckligt många. >

Bloggvännerna har ordet

40 svar till “Så skönt att vara hemma igen”


  1. Jag har också bara ett fåtal vänner som jag kan prata om det mesta med. Jag skulle nog kunna prata om allt med dem, men jag är lite för privat för att göra det. Vissa saker håller jag hellre för mig själv och känner att inte ens den bästa vän man har behöver veta om. Jag tänker på direkt information om mitt förhållande – vissa saker som om man har problem i sitt förhållande kan ju vara skönt att få prata av sig om, men vissa mer privata delar tycker jag det vore respektlöst att prata om. Jag skulle inte vilja att min man berättade allt om mig och vår relation till sina vänner. Sunda vänskapsrelationer där man kan prata om de mesta och får prata av sig även om sin partner tycker jag är bra, men lite bör sparas tycker jag personligen. 🙂

    • Elaine skriver:

      Håller med dig Hanna. Jag har också den respekten för min man och vår gemensamma integritet. Vissa saker kan sparas.

  2. Anna skriver:

    Hej! På tal om vänner. Du skrev ju för några månader sen om hur man kan skaffa nya vänner. Men att behålla dem och vara intressant tycker jag är rätt svårt. Det är ju inte så många som man från första början klickar direkt med. En del växer man ju med. Har du någon tanke kring detta? Vore intressant att läsa. Kram

  3. Theresia skriver:

    Koka upp hett vatten och lägg i en skivad gul lök. Andas in ångorna. Superbra för halsen! Hjälper iaf mot hosta så borde hjälpa mot försvunnen röst också. Krya!

  4. Min värls rasade samman igår skriver:

    Jag kommenterar inte så ofta men ser ofta hur fina många kommentarer är och vilken härlig stämning det är här. Jag har precis blivit lämnad av min pojkvän sedan 7 år. Jag är 30 och vi hade för bara nån månad sedan bestämt oss för att bli gravida. Aldrig varit så lycklig som för bara 1-2 månader sen. Känns som hela min värld rasat. Förlorade min pojkvän, bästa vän och mitt hem genom bara några ord. Och förmodligen min chans till att bli gravid då jag redan är 30. Bor och jobbar i sthlm och det är ju så svårt att få lght här.. Har inga egentliga vänner heller utan bara bekanta. Känner mig så ensam och jag undrar om ni kan ge mig tips på hur jag kan gå vidare, kommer jag kunna det alls? Är det någon som varit med om samma sak? I samma ålder och som ej hade fått barn?

    • Ruffie-Lina skriver:

      Men åh vad jag känner med dig, vad hemskt att behöva gå igenom.
      Jag har inga egna erfarenheter av samma situation, utan vill bara önska dig lycka till och jag är övertygad om att det kommer att lösa sig för dig för det brukar det alltid göra. Hur långt nere man än känner sig och hur nattsvart allt än kan verka så löser det sig!
      Jag tror att man behöver bara tillåta sig att må så inihelvettes jävla piss när en sån här sak sker, man maler runt samma sak i huvudet 1000 ggr för att försöka hitta svar och anledningar och det är nog en process man går igenom för att komma vidare, och det är ok! Men tillslut, med tiden, så vänder det. Och det bästa man kan göra är att omge sig med människor och saker som stärker det positiva för att komma framåt, tror jag.
      Men jag ska som sagt erkänna att jag inte har direkta erfarenhet av det, det närmsta jag varit är att ha varit såååå olyckligt kär i många många år när jag var runt 10 (!!!) år och framåt, och när det till slut hände något mellan oss så var jag inte redo och jag har aldrig mått så dåligt som när jag dissade honom på ett fruktansvärt sätt och jag mådde dåligt över det och fortsatte att vara kär i många år efter det. Tänk vad ens känslor kan vara så starka så tidigt! Men det är min största hjärtesorg som jag kan relatera till…

      Massa kramar och styrka till dig! <3

    • etiopiska/svenska/sjuksköterska/mamma/fru och springentusiast skriver:

      Vill bara skicka en stor kram till dig!!!

    • Ema skriver:

      Hade jag varit du hade jag tagit de sparpengarna jag hade och rest till Bali. Där hade jag gråtit och svurit och ältat tills jag en dag bara hade insett hur vackert allt är omkring mig och insett att jag mådde liite bättre än igår. Tillräckligt många sådana dagar och jag tänker att man är läkt.

      Jag har inte varit med om samma men min bästa vän var otrogen medin pojkvän, jag ångar att jag tvingade mig själv att fortsätta leva som vanligt och gå till jobbet och låtsas vara glad. Våga ta lite time off, kanske besöka dina föräldrar eller barndomsvän?

      Mitt sista tips är att våga öppna upp dig, vänner hittar man ofta när livet är som svårast. Kramar!

    • wigwag skriver:

      Känner med dig. Från lycka och framtidstro till nattsvart mörker. På ett ögonblick. Egentligen det värsta som kan hända en människa. Tror det är viktigt att ha rutiner. Bara fortsätta göra sånt man är van vid. Låta dagarna gå. Tills man hittar balansen igen. Den mentala balansen. På en ny nivå i ditt existentiella universum. Sen kan allt hända igen. Du kan bli lycklig igen. Vindarna vänder. Och det som hänt kan t.o.m bli till nåt positivt i din nya lyckligare verklighet. 30 år är ingenting. Men när nåt sånt här händer är det en tung ålder. Det förstår jag. Kram från wigwag.

      • Min värls rasade samman igår skriver:

        Tack alla för era kommentarer.. Förlåt att jag ej orkar skriva mer just nu. Men tacl <3

        • Julia skriver:

          När jag var 29 lämnade jag min fästman som jag varit ihop med i sju år. Året därpå träffade jag mitt livs kärlek. Vi gifte oss när jag var 31 och fick barn när jag var 33 (är snart 35). Du hinner fortfarande!! Men först sörja, sen flörta och sen seriösa.
          Stor kram!

    • Elaine skriver:

      Usch vad hemskt! Ett hjärta i spillror är den värsta känslan man kan ha i känslolivet. Allt jag vill säga kommer säkert att silas bort, men du är 30 inte 40år. Den sanna kärleken har ingen transportsträcka tror jag utan du träffas av blixten. Det går på en millisekund. Det kan hända idag, imorgon, om en vecka, om ett år. Om ett år är du bara 31 år. Men det bästa du kan göra för dig själv är att inte tänka så mycket på framtiden. Sörj istället den framtiden du skulle haft med din kille. Det är en en stor sorg. Men dina tårar kommer tvätta bort de ni skrev tillsammans, så mycket att framtiden tillslut blir ett blank blad där en ny person kan kliva in och älska dig fullt ut. Men tills dess, sörj. Du behöver inga hurtiga ord. Du behöver gråta en tid nu. För varje dag är ett steg mot den där framtiden som är ljus. Men ta en dag i taget. Stor kram

      • Min värls rasade samman igår skriver:

        Tack igen allihop. Tack så mycket. Önskar jag orkade skriva mer till er <3 Tack. Kram

        • Lena skriver:

          Har en soffa som just vart ledig! En kompis som går igenom en jobbig skilsmässa flyttade just till eget. Den är din om du behöver.

          • Min värls rasade samman igår skriver:

            Men åhhh.. Vad jag blir rörd… Tack så mycket. Har hittat ett tillfälligt boende nu men tänk att erbjuda något sånt till en okänd människa. Tack.

    • Sandra skriver:

      Vill bara skicka en kram till dig ❤️

    • Emma skriver:

      Jag var 28, bodde i England och förlovad med mitt ex. Vi hade också varit tillsammans sju år. Jag var inte i samma känslomässiga situation som dig, vårt förhållande var inte bra, men att vara nästan 30, nybliven singel och i ett land jag inte ville bo kvar var inte toppen.
      Flyttade till Stockholm efter uppbrottet, kände bara en kompis plus min lillebror. Nu har jag träffat ny, har hittat jobb och boende (blocket ftw!), så ville bara säga att det löser sig. Låt det vara kasst ett tag, det blir bättre. Känn inte stressen över barn, du har många år kvar och när du träffar nån kan det gå snabbt som attan! Det känns som att man vet vad man vill snabbare nu än när man var 20. Ensamheten är tuff. Det är konstigt det där. Hatade ensamheten men nu när jag träffat någon värderar jag ensamhet väldigt högt. Jag har kanske egentligen inga råd, ville bara säga att du är inte ensam. <3

    • Sofia skriver:

      Mitt ex och jag gjorde slut efter 9 år tillsammans när jag var 31 dock inte under så dramatiska förhållanden som du, det var ett gemensamt beslut som vi båda var överens om. Men jag tänkte också så som du att hur blir det med barn nu, kommer jag vara för gammal innan det kan vara tänkbart igen etc.
      Idag är jag 36 och väntar mitt första barn tillsammans med min nya sambo.
      Det kanske inte hjälper dig så mycket i din stora sorg just nu men jag vill med det här säga till dig att det iaf absolut inte behöver vara för sent för barn.
      Ta hand om dig själv och bearbeta din sorg och försök att inte stressa upp dig över just barnbiten, för, som sagt, det är långt ifrån för sent än.

    • Mia skriver:

      ”Min värld rasade samman igår”, jag har varit i exakt samma sits som dig. För två år sedan kom min sambo hem och sa med några få ord att han inte ville längre. Min trygga värld, min bästa vän och min fina sambo lämnade mig. Jag var 29 år, skulle fylla 30 om några månader. Jag var orolig över lägenhet, jobb, vänner. Precis allt. Och så väldigt väldigt ledsen. Mitt hjärta sprack verkligen i en miljon bitar. Men vet du vad? Vi människor är fantastiska. Jag har aldrig haft ett så socialt liv som efter att det tog slut med min sambo. Lägenhet löste sig. Jobb likaså. Vänner fick jag massor. Jag började spela innebandy i ett korpen lag. Killar visar intresse. Jag glöder! Allt känns så fantastiskt bra! Och vet du vad, nu är jag snart 32, fortfarande singel, men inte ett ögonblick tveksam till att jag kommer träffa den rätta. Den rätta pappan till mina framtida barn. För visst vill jag ha barn. Mina egna eller adopterade. Barn vill jag omge mig med 🙂 Jag vet att livet känns skit just nu men kämpa på. Det blir verkligen bättre, jag lovar dig! 😉
      Stor kram Mia

  5. Ji skriver:

    Styrkekramar till dig <3

  6. Diana DeMarkey skriver:

    Hoppas du får en fin dag idag, 1 april.

  7. […] Den omedelbara kärlek och värmande ord ni överöste henne med gör att jag blir alldeles varm. Vad fina ni är, verkligen bloggvänner.  […]

  8. s skriver:

    Är i samma sits, blev lämnad i lördags natt. Min värld har rasat och jag kan inte göra någonting. Inte äta, inte sova. Det är den vidrigaste känslan jag någonsin upplevt. Har haft det väldigt jobbigt sedan jag gjorde slut med min tidigare pojkvän för 1,5 år sedan. Mer saker än jag orkade hände efter det. Allt gick ständigt om möjligt mer åt helvete. Men i augusti träffade jag min prins. Jag slogs av en kärlek jag inte visste gick att känna. Och nu är han borta och det känns nu som att inget finns kvar. Jag ska tillåta mig att sörja, jag har förstått att det är viktigt.

  9. Michaela skriver:

    Gråt! Släpp ut alla dina känslor och gråt! Jag har inga så långa förhållanden bakom mig, och jag har inte med någon av mina ex bestämt att ”nu-är-det-dags-att -fundera-på-barn”, men jag har gråtit.

    Jag minns så väl när min första kärlek och dåvarande bästa vän bröt med mig på ett väldigt fult sätt. Jag hade flyttat 10 mil (inom Stockholm), hade inte körkort och jobbade där jag bodde. Jag möttes en dag utav att ”Jag gör slut. Nu är det på riktigt. Du kan flytta!” Det rev ner hela min värld.. Där, och då, 20 år ung och efter 4,5 år i ett förhållande med den som jag trodde var The One, han jag skulle leva hela mitt liv med (naiv, jag vet!). Att han kunde kasta bort oss bara sådär, förkrossade mig. I 6 månader grät jag mig till sömns över honom. Oftast med honom i telefon. Hur man nu kan vara så elak vet jag inte?! När han också en gång sa att ”jag skulle kunna ta tillbaka dig bara för att få dig att sluta gråta!”, det är ord som aldrig kommer suddas ut från näthinnan.. Men sen en dag, så vaknade jag upp och insåg när jag mötte honom på stan, att ”fan, ÄNTLIGEN är jag över honom och redo för att låta livet leka!”.. En så jäkla härlig känsla.

    Och i mitt förra förhållande så trodde jag att jag var så kär, så klockorna stannade. Men när han dumpade mig för en annan så var jag ledsen i typ 2 veckor, och sedan insåg jag att jag nog bara varit kär en gång.. Och det var fler år sedan, och inte i den aktuella killen..

    Idag är jag i ett förhållande sedan januari. Jag föll för en av mina bästa killkompisar, och han för mig. Vägen till vårt förhållande har varit lång och stormig, fylld med mängder av tårar och inte våga prata med sina vänner för att ”de nog inte orkar lyssna längre”. Ett par vänskaper har avslutats, men ack så lycklig jag är idag! Jag skaffade mig inte bara en pojkvän i Januari, utan han bad mig också flytta in, och nu renoverar han SIN stuga till OSS.

    Idag är jag 27 år gammal, och har än så länge inga barn. Och jag kan ärligt säga att jag heller inte är redo för något barn än. Jag som jämt velat ha barn innan jag fyllt 25.

    Det jag vill säga är:
    Det är ok att gråta! Även på jobbet! Förklara vad som hänt för en kollega eller till och med din chef, så ska du se att du kan få gå undan och gråta om du behöver. Ring en vän, och älta! Sen, så småningom kommer du se att det finns en annan där ute för dig. Någon som är mer rätt och som är redo för dig 🙂

    Lycka till med allt! <3

  10. Karin skriver:

    Får en sån klump i magen när jag läser om era uppbrott.. Vill bara krama om er allihop! Jag säger som många andra, gråt, var ledsna så länge ni behöver det.
    Styrkekramar!! Tänker på er <3

  11. Carin skriver:

    Stackare! Saknar du kompisar och känner för att ta en fika någon gång och bara vara så gör jag gärna det med dig 🙂

  12. Carin skriver:

    Kul 🙂 Jag är rätt ny i Stockholm och jobbar ganska lite nu så jag vill gärna träffa fler vänner och i ditt fall kanske det är bra att sysselsätta tankarna med annat bara. Maila till min gamla studentmail på carkv699@student.liu.se så slipper jag lämna ut mitt namn här. Ser fram emot en fika med dig!

    • Min värls rasade samman igår skriver:

      Jag hoppas att du kommer trivas i sthlm! Jag hör av mig om 1-2 veckor när allt landat lite mer. Är det ok? Kram

      • Carin skriver:

        Absolut, hör av dig när du vill! Ta hand om dig och tillåt dig själv att vara ledsen nu. Massa kramar

  13. Åh, vilket fint kommentarsfält- efter att ha sett Trolljägarna igår och sett näthat på andra bloggar så är det här helt underbart fantastiskt!

    Och till dej –> Gråt, älta och må dåligt- det finns inga snabba vägar ut ur ett brustet hjärta (tyvärr)! Massa kramar till dej!

  14. En 22åtig tjej som just nu väljer ensamhet skriver:

    Till : ”Min värld rasade samman igår”
    Hej ! Jag beklagar djupt vad som hänt, det måste i nuläget kännas helt ohanterbart.. Det enda du kanske kan glädjas åt är att du nu är ”av med han”.
    Inte för att det var det du egentligen ville, men för att du är värd så mycket mer. Du är värd 100% besvarad kärlek! Just nu är det svårt att tänka i de banorna, men när den tyngsta sorgen lagt sig, då kan du ha den meningen i bakhuvudet. DU är värd 100% besvarad kärlek!
    Själv har jag levt med en man i 5 år nu, jag har gett honom kärlek tjugofyra timmar om dygnet. Jag har fått tillbaka en gnutta av det, och har bestämt mig för en tid sedan att det är dags för mej och han att gå skilda vägar. Nu är det dags att klara sig själv, och jag ser faktiskt fram emot det! Just nu känns det för mig som att jag aldrig mer i livet vill ha med en kille att göra, vi har ett gemensamt barn, men jag har till och med gått ”så långt” att jag börjat fundera i de banorna; att om jag vill ha syskon till min son, måste jag verkligen ha en man till det? Svaret på den frågan är ju NEJ och det känns så bra att det är så! Du och jag och alla andra out there har massvis med möjligheter, bland annat adoption el inseminering. Sedan förstår jag ju självklart dom som vill träffa ”den rätte”, bilda familj, och allt det där, men det är inte den enda vägen till lycka. Med detta vill jag säga: oroa dig inte, lyckan finns runt hörnet och möjligheterna är oändliga! Kram till dig, önskar jag kunde bli din vän, men vi har 5 timmar emellan! Men vi får bli bloggvänner på Elaines underbara blogg!

  15. Emma skriver:

    Jag har följt denna oerhört sorgliga men superfina tråd och lidit med de som tappat fotfästet men också imponerats av vilka människor det finns. Tänk att ni fina människor-främlingar för varandra- kan lindra och lyfta och dämpa allt som river inuti.

    Jag befinner mig just nu i exakt samma situation. Hela min världsbild har rasat och det känns som om jag ska översvämma staden med alla tårar. Jag är helt plötsligt ensam singel i hela mitt kontaktnät och kan för allt i livet inte förstå hur jag ska orka fortsätta leva ett liv utan honom.

    Ni som skulle ses och fika, har ni plats för en till?

    • Till Emma (från mig som livet också rasade samman för) skriver:

      <3 Åhh Emma, så ledsen för din skull. Vet hur det känns. Såklart får du följa med. Vi har ej träffats än men ska det. Hur kan jag kontakta dig? KRAM

      • Emma skriver:

        Maila mig på mina gamla barndomsmail black_elephant@hotmail.com (haha, JA-det är okej att skratta) 🙂 så kan vi bli mer personliga där.

        Jag har precis vaknat efter en helvetesnatt. Jag vill egentligen bara sova då jag är emotionellt helt slutkörd, men varje uppvaknande är som tio knivblad in i bröstet. Hur kan livet vara konstruerat så att ens viktigaste människa, någon man delat allt med i princip dygnet runt, skall kunna raderas ur ens liv efter några ord? Jag förstår det bara inte, så vansinnigt grymt.

        Superstor kram och hoppas vi hörs!

Lämna en kommentar