Tankar från en otrogen


Förra året skrev jag inlägget ”Älskar min partner men är kär i en annan” och det trillar fortfarande in kommentarer på den. Eftersom jag skriver rätt många inlägg om ”jakten på mr Right” så känns det i sin ordning att berätta att ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” inte existerar. Man får jobba för sin relation och sin familj.

happy-family-on-the-floor

Att få in det manliga perspektivet tycker jag därför är väldigt värdefullt eftersom jag tror att vi är rätt olika. Jag vet många fall då mannen istället för att prata med sin sambo har löst det på annat sätt. Vaknat upp en dag och bara lämnat relationen. Eller kanske talat ut om sina problem med en annan kvinna som sakta blev mer än en vän. Kanske är sambon till mannen, och kvinnor generellt, verbalt överlägsen mannen i relationen? Så är det ofta i de fall jag känner. Jag tror att vi kvinnor därför ibland behöver fråga hur allting är egentligen trots att mannen inte har sagt något. Jag rekar med Gustav ofta för han är inte den som klagar. Och att inte klaga tror jag kan bli ett växande problem, då hamnar det som en dålig känsla i kroppen och växer. Här är kommentaren från en bloggvän som jag tycker var intressant:

Den tveksamma mannen

Jag känner igen mig i nästan alla beskrivningar ovan. Jag är gift med ett barn och har gått över gränsen med en annan kvinna, men det skedde efter att jag tagit upp problemen med min fru. Vi har lyckats förstå varandra och är faktiskt ganska eniga om vad som gått fel och vad som gjort att vi glidit ifrån varandra och framförallt varför vi låtit det ske utan att ta upp det som ett akut problem i relationen. Jag har gett signaler som att jag känner mig ensam, både i relationen till min fru men också ensam som förälder med vårt barn, saknat närvaro både fysiskt och mer emotionellt, tid ihop och viljan att prioitera rätt i livet så att det finns energi kvar till familj och barn..

Där har det gått fel, ett långvarigt energiläckage som beror på min frus sätt att förhålla sig till livet, jobb och socialt har lett till att familj och jag inte kommit i första hand, elaka kommentarer som jag med tiden accepterat.

Har sedan många år hamnat i en roll där jag tagit på mig att peppa, försöka få henne att se mer optimistiskt på saker o ting, att försöka se att alla små jobbiga saker o millimeterrättvisa inte är lika viktiga för mig, är helt enkelt villig att bortse från små saker runtomkring mig, kalla mig dumglad men har behov av att känna mer glädje och livet sedan många år har känts för negativt.
Trots det har jag kommit fram till att vi har mycket som är bra ihop, starka band, vårt barn och allt vi byggt upp med boende och minnen, tryggheten.

Jag har nog gett upp någonstans så länge sedan, gett upp om att få vara helt glad och det har ju lett till att min fru saknat känslor och närvaro från min sida, vilket jag är medveten om. Kan vara besviken på att jag inte sagt ifrån tidigare och lyft upp problemen som något akut, istället fastnat i att yttra missnöje med hur vi har det. Tills bägaren rann över och jag helt enkelt släppte in någon annan kvinna i mitt liv. Blev helt förvånad av vad jag kände och känner fortfarande efter att bara ha känt varandra i ca 1,5 månader. I början kändes det så lätt, jag var säker på att efter att ha öppnat mig för min fru och fått förståelse för problemen så ville jag skiljas och gå vidare med eller utan just den nya personen. Den banan var inslagen tills jag nådde någon form av ”point of no return” och insåg att jag inte mådde bra av att allting gick så snabbt. Blandad ångestkänsla och osäkerhet om vad jag egentligen ville drabbade mig.

Min fru vill förlåta mig och jag träffar inte nr 2 längre, inte heller kontakt på något annat sätt, behöver tid för att kunna veta vad som är rätt och vad jag behöver för att må bra. nr 2 har gett mig den tiden och säger att om det är meningen att vi ska träffas på rätt sätt till 100 procent så kommer det att ske, Vet att det är jobbigt för henne men är imponerad av hennes sätt att se på det. Så som det är nu försöker jag och min fru närma oss varandra igen, bor inte ihop men ses då och då, delar på tiden med vårt barn. Jag både vill och inte vill detta, men känner mig väldigt osäker och hoppas på att tiden kommer att ge mer vägledning, det krävs ju ett aktivt val inser jag men vill ha mer känsla innan det valet kommer. När jag är väldigt positiv och mår bra tillfälligt så tänker jag på nr.2 min passion, som jag tror väldigt mycket på trots liten tid tillsammans. När jag känner mig nere och låg så blir jag svag och saknar o fastnar i allt det som är bra med mitt liv och historien vi har tillsammans.

Jag går ensam i terapi med psykolog och tillsammans på familjerådgivning men ställer mig frågan. Även om det blir klart bättre mellan mig och min fru, vilket jag tror det blir..vill jag ändå det? Eller har jag för mycket sår av sista årens liv ihop där jag och hon inte lyckats göra varandra lyckliga. En del av mig vill verkligen gå vidare..

Jag tror på tid, men osäker om jag kommer att få tillräckligt med tid för att veta vad som känns rätt.”

skilsmassa-1273220980

Vad säger ni andra om detta? Behöver vi kvinnor lyssna mer och män prata mer? Kan det vara en lösning på den höga procenten som faktiskt separerar?

Bloggvännerna har ordet

30 svar till “Tankar från en otrogen”


  1. Linda skriver:

    Jag håller nog med till en vis del. Vi är bra på prata och ibland kanske vi borde lyssna istället. Och jag kan tycka efter två långa relationer att karlar behöver prata lite oftare och berätta vad dom känner, det är så svårt och läsa tankar.. 🙂
    Stor kram!

  2. En god vän till mig råkade ut för nästan samma sak. Där var det kvinnan som inte sa nånting och var otrogen. Det slutade med ett brutet förhållande och min vän är numer ihop med en underbar tjej (för att förtydliga, inte med mig).
    I mina tidigare förhållanden har jag dock märkt att jag är den som pratar och killen surar och inte säger nåt. Måste lära mig lyssna bättre. Rent generellt måste vi bli bättre på att kommunicera med varandra tror jag.

  3. Carolina skriver:

    Jag tror att de måste vara en balans i prata och att lyssna – vare sig de är tjejen eller killen som är den som pratar eller lyssnar. Men sen är de en konst att kunna lyssna och verkligen försöka höra vad den andre personen försöker få sagt. Samma sak som de är en konst att prata och verkligen få sagt de man vill ha sagt. Så när de gäller relationer så är kommunikationen viktig, men att de kräver övning och inget som bara finns där. Det tror iaf jag.

  4. a skriver:

    Koncept för en lyckad relation : mannen lyssnar varje dag i 30 min på sin fru, frun berömmer mannen varje dag för saker han fixat. Klart. 🙂

  5. Anna skriver:

    Jag tycker det känns som en oerhörd förenkling att säga att kvinnan lyssnar för lite och mannen pratar för lite. Alla relationer är olika. I min relation har det faktiskt varit precis tvärtom men vi jobbar på det 😉 Tycker det är bådas ansvar att båda lyssna och berätta hur man känner, och om båda har den inställningen så kommar man långt 🙂

  6. My skriver:

    usch, sånt här gör mig rädd för framtiden. Jag är 20 år och har nu varit tillsammans med min sambo i snart fyra år. Jag har aldrig haft någon innan honom. När jag hör sånna här historier blir jag så rädd för hur det kommer sluta för oss. Det är jättebra nu, men säg att vi skaffar barn om 5 år och livet då blir helt annorlunda och vi glider isär? Kommer jag då ånga att jag inte varit med någon annan innan? Kommer vi ens våga gå isär från det enda vi vet?
    Jag vill helst inte veta, det jag vet är att jag inte vill hamna där…

    • jes skriver:

      Har två vänner som varit ihop i snart 15 år och de blev tillsammans på gymnasiet och har nu 2 söta barn och är jättefina och lyckliga tillsammans 🙂 Gulligaste paret 🙂 Ni blir säkert som dom 🙂 Kram

    • Sara skriver:

      My, jag förstår din känsla! Jag träffade min sambo när jag var 15. Nu är jag 22. Det är svårt när man träffats som så unga. Man har lite att jämföra med och hela vårt samhälle får oss att sträva efter mer, allt ska bli bättre och lyckligare och det odlar lätt tvivel och osäkran inför det enda förhållandet man nånsin vetat. Är detta rätt, kan jag vara lyckligare än så här – är det grönare någon annanstans? Man har ju ingenting att jämföra med när man träffats så unga. Har tyckt det varit fruktansvärt jobbigt stundtals!

      Jag tror att man måste våga komma till en punkt då man väljer. Nu är det vi. Punkt. Och sedan tvivel är okej. Osäkerhet och oro kommer och går, för så är det ju att vara människa.

      Och återigen, man lär träffa ett flertal att bli förtjusta i – men viktigt är att lyssna på sig själv OCH sin partner. Prata och se varandra. Hur klyschigt det än må låta.

    • Maja skriver:

      Sådär kan jag också tänka. Har varit ihop med min kille i 4,5 år och är 22 år. Han är 29 år. Många pratar om att det är viktigt att ”leka av sig” i min ålder och det är lätt för en att tvivla när en dumförklaras hela tiden av andra som haft flera relationer. Jag tycker det kan kännas obehagligt att inte veta om jag skulle kunna utveckla liknande känslor för nån annan och att inte kunna jämföra huruvida mycket tid och engagemang en kan förvänta sig att han ska lägga ned på en.

      • S. skriver:

        Jag lekte runt innan jag träffade min nuvarande vid 18 års ålder (är idag snart 27, vi har ett barn ihop) och alltså….det gav mig könssjukdom och ganska slitet hjärta, och kanske lite livserfarenhet. Skämt åsido – vad tjänar det till att oroa sig för framtiden? Trivs du i din relation idag? Njut av det och kör på! Om inte – omvärdera och prata om det med din partner.
        Jag och min sambo har blivit vuxna tillsammans, format varandra och förenas av våra gemensamma minnen. Det är en fantastisk grund att stå på de dagar man har sovit dåligt, barnet skriker och ingen av oss har duschat på en vecka…

  7. Theresia skriver:

    Undrar om det inte är så att den som har en partner som är bra på att lyssna också klär sina känslor i ord (i alla fall när det behövs). Är man inte bra på att lyssna får man en partner som inte berättar om sina känslor. Jag tror det är så väldigt mycket.

  8. wigwag skriver:

    Äsch då! Blir mest förbannad när jag läser ”tveksamma mannens” kommentar. Efterhandskonstruktion känns det som. För mig finns det alltid nåt djupt osympatiskt i att skylla en relations utveckling på den andre som delvis görs här. Och speciellt om man själv är den som utlöser krisen i förhållandet genom att söka sig till en annan. Ta ansvar för din del i hur relationen har utvecklats. Fatta ett beslut. Och håll dig till det sen. Skillnaden i den här situationen är också att den nya kvinnan, nr2, inte är någon ”stjärnkvinna” utan bara nåt stjärnskrot som ramlat ner i trädkronorna. Ett resultat och ett svar på en stagnerad relation som gått i baklås och som inte mår bra. Vad som helst hade funkat lika bra för att utlösa den akuta krisen är min lite hårda och brutala bedömning av detta. Om det handlat om en stjärnkvinna hade inga relationsproblem behövt lyftas utan dragningskraften i sig ska då vara så stark att man är beredd att lämna ett långvarigt och på alla sätt lyckligt äktenskap.

  9. Tror att vi män behöver bli mycket bättre på att lyssna till det som INTE sägs. Brist på bekräftelse och att inte känna sig älskad för den man är=stor fara. Vi behöver alla, kvinnor såväl som män bli bättre på att SE varandra. Bästa skyddet mot otrohet är att se till att ha det så bra som möjligt i relationen och kommunicera innan det är för sent. Vi måste sluta ”skicka signaler” och bli tydliga med vad vi behöver av varandra. Tänka i VI mer än Jag.

  10. Anna skriver:

    Alla kommentarer får mig att tänka på boken Kärleken av Theodor Kallifatides. Verkligen läsvärd om hur svårt- eller enkelt?- det kan vara med kärlek. Dagens boktips 🙂

  11. E skriver:

    Det som gör mig mest ledsen då detta inlägg publiceras är kommentarerna från unga kvinnor som känner rädsla och ifrågasätter sina egna relationer. Relationer kräver sin tid och sitt engagemang men visst kan man vara lycklig livet ut med sin partner även då man träffats i ung ålder. Och att en gift man är otrogen sin kvinna är sällan okomplicerad men alltid fel. Jag har inget behov av att läsa om människors livslögner ”efter barnen kom pratar vi inte längre” ”han lyssnar inte jag är otrogen” osv. Ska detta bli min sanning? Ska otrohet i ett äktenskap vara något att förvänta sig? Aldrig i livet. Ansvar är sitt egna och det finns inte förmildrande omständigheter när du kommit att bli sviken.

  12. Anna skriver:

    Har aldrig förstått eller kunnat ta till uttrycket att ”jobba på relationen”. Hur exakt går ”jobbet” till?
    Efter 14 år med samma man och tre barn så kan jag inte säga att vi gjort det någon gång. Pratat mycket periodvis vad vi vill (och inte vill), varit mindre kära periodvis, etc. Men jobbat?! För mig ger det helt fel signal mot vad jag upplever i en kärleksrelation (både partnern och med barnen).

    • Theresia skriver:

      Jag tycker det är ett bra ord. Så fort du behöver förändra något hos dig själv som förstör i relationen, så kommer jobbet in. Jag tror att alla ödmjuka människor förstår att de kan behöva förändra sig själva ibland.

      • E skriver:

        ”Att jobba på” är för mig också ett konstigt begrepp. Jobba låter jobbigt och tungt.

        Och huruvida du är ödmjuk människa för du förändrar dig håller jag inte heller med om. Det finaste och ödmjukaste en människa i mina ögon kan göra är att tillåta sig vara precis den man är fullt ut och samtidigt inte ”jobba” på att förändra folk i sin närhet. Det komplexa ligger i att människan i allmänhet har ett bekräftelsebehov så stort att man istället för att hitta sin inte självkänsla tror att om ens partner bara hör och ser en lite, lite till då blir det bra.

    • Evelina H skriver:

      Måste gratulera er som inte förstår vad det innebär! Då har ni antagligen hittat en partner som passar er väldigt smidigt i vardagen.
      Låt mig förklara innebörden av att jobba på en relation. Jag ser bakgrunden till detta till att vi människor lite hårddraget väljer en partner av två anledningar (hårddraget): av kärlek eller av kriterier som passar. Det handlar helt enkelt om hur man är som person. Vissa känner sig tokkära när ”allt stämmer”, medan många blir kära i vad f*n som helst och sen får leva med hur personen är. Jag är en sådan av senare kategorin. Jag och min man har äkta kärlek mellan oss och vi har varit tillsammans i 10 år, men vi är varandras motsatser och har inte särskilt många gemensamma nämnare. Behöver jag säga att två sådana personer behöver jobba på sin relation?
      Att jobba på sin relation är inte så enkelt som att låta den andra vara den den är, utan det är att också acceptera och jobba vidare när människan gjort saker man i vanliga fall skulle lämna varandra för. Det behöver inte vara otrohet utan det kan vara att man skriker lite väl elaka saker när man bråkar, det kan vara att partnern fattat beslut utan att göra den andra delaktig mm. Att jobba på sin relation är att säga ”vi löser det här, vi ändrar vårt sätt” istället för att säga ”något är fel, vi går vidare utan varandra”. If a light ball runs out you don’t go and buy a new house- you fix the light. Det är att jobba med sin relation. Och när det är att jobba så är det att jobba; det är svettigt och arbetssamt och olyckligt och uppoffrande och pinsamt och förnedrande. Men när man väl genomfört förändring, och sett sin partner göra likaså, är det totalt helt och hållet värt det.

      • E skriver:

        Nu var det uttrycket ”jobba på” som iaf jag motsatte mig inte att man är engagerad i sin relation. Jag har lärt mig att inte försöka förändra min partner och han har lärt sig detsamma men att man respekterar varandra. Då blir det med automatik, för oss, inga hårda ord utan förståelse. Alla fungerar naturligtvis inte likadant men för oss fungerar det alldeles utmärkt. Och vi är också varandras motsatser och har liksom bara accepterat det för vi älskar ju varandra av precis den anledningen.

        • E skriver:

          Och jag har tidigare stångat mig blodig över att min man inte visat intresse, kärlek, förståelse osv men sen kom jag på det (med hjälp) att bara för att han inte visar det på samma sätt som mig innebär det ju inte att han inte gör det. Riktigt befriande att låta varandra vara istället för att tjata hål i huvudet.

  13. Tatiana skriver:

    Haller med Michael om signalerna….att vi maste sluta ”skicka signaler”. For mig ar det en otroligt feg och barnslig ursakt att skylla ifran sig att det var ok att vara otrogen till slut efter att man hade skickat signaler pa att man var olycklig. Signaler? Vadda for signaler? Oppna kaften och sag nat for helvete!
    Sana dar mesiga killar har jag inte tid for iallafall.

  14. mollan skriver:

    Jag tycker också att båda måste ta ansvar för sin relation. Det är INTE snällt mot den andre att göra allt för den utan att be om det en själv behöver: snacka om att lägga enorm press på sin partner! Ska hen, helt utan input GISSA vad den andra önskar/gillar/behöver/drömmer om och GÖRA DEN ANDRA LYCKLIG?! gör dej själv lycklig, det är DITT ansvar. Och ERT ansvar att göra er relation lycklig.

    Jag tror generellt kvinnor (som idag är vuxna) fostrats att inte kräva, inte ta plats uyan bara vänta på drömmannen som gör allt bra. Och mannen har fostrats att göra sin grej, inte prata känslor, bara köra på. Dessutom lever vi i en tid där EGENTID och SJÄLVFÖRVERKLIGANDE är det viktigaste: kanske inte så konstigt en drar örona åt sej/letar grönare gräs/slutar anstränga sej såfort det blir det minsta obehagligt.

  15. Ebba skriver:

    helt orelevant kanske, men det första fotot är så creepy! hahaha

  16. Maja skriver:

    Jag tror du går fel väg när du väljer att se det som att kvinnor och män är olika och att kvinnor lyssnar för lite. I min relation med min kille är det han som lever i en fantasivärld i sitt eget huvud 99% av tiden han spenderar med mig. Jag är ALLTID närvarande när vi umgås och låter honom prata ut om jobb osv. Sen kan han bara inte fokusera på att lyssna på mig. Han ställer frågor därför att han vet att jag vill det, även om han är fullkomligt ointresserad av svaret. Sex är enda lösningen för att få honom att fokusera på mig i mer än 10 sekunder. Har många gånger funderat på om jag orkar leva så och på senare tid har jag undrat – med tanke på dina inlägg om detta ämne – om det är så att jag egentligen är den som har fattat först att det egentligen inte är Mig han vill ha. Även om jag vet att han älskar mig. Det förödande sker med mig när jag möter män som faktiskt lyssnar och ger respons på vad jag berättar. Bekräftar mig. Då undrar jag vad fan jag gör med nån som inte är intresserad av mitt känsloliv. Senaste halvåret har jag och min kille haft det bra, men då inräknat att jag en gång i månaden eller varannan vecka ligger i fosterställning och gråter därför att jag känner mig så fruktansvärt osedd som människa. Sedd som kvinna men inte person.

  17. Cicci skriver:

    Jag var den som lyssnade, gav och stöttade. Men också den som försökte förklara hur ensam jag var. Tyvärr nådde jag inte fram, trots att jag pratade i klartext och använde samma ord som min dåvarande man.
    Han kom inte ur sin bubbla och jag nådde inte in. Det slutade med att jag träffade någon som lyssnade och såg Mig, jag var otrogen och rymde… efter 4,5år av givande, lyssnande, stöttande och reflekterande orkade jag inte mer.
    Det jag tagit med mig är att jag måste bli bättre på att vara tydlig med vad Jag behöver, vill och känner – från början i en relation, men Oj vad svårt det är.

  18. Jens skriver:

    Jag fattar inte! Jag måste få dela mina tankar: Jag och min fru har varit gifta i två år. Vi träffades unga och har varit tillsammans i 7 år sammanlagt. Vi har två barn ihop. Det är egentligen inget fel på relationen, min fru älskar mig jättemycket och ger mig förståelse och närhet. MEN jag har träffat en annan människa, en människa som får mig att vilja skrika av lycka, vilja gråta av sorg och vilja nästan kräkas av ångest. Det är en person som jag känt i nästan ett år nu. Vi har väldigt mycket gemensamt och jag har legat vaken nästan varje natt i ett år nu och tänkt på detta, tänkt på henne. Jag vill vara en del i hennes liv, jag vill vara där när hon vaknar, jag vill höra alla hennes tankar och känna hennes närvaro i mitt liv även om det är för en dag. Jag har funderat och funderat… och funderat! och kommit fram till att det är värt det. Det är värt att förlora den trygghet och kärlek jag har nu om jag bara får vara i den andra pesonens liv för en dag. Jag ligger bredvid min fru, håller om henne, kysser henne ser henne i ögonen och det enda jag känner är en otrolig sorgsenhet och skuld över att jag inte känner något. Hon förtjänar så så mycket bättre än någon som tänker på någon annan 95% av sin vakna tid, eller hur?
    Jag har bestämt mig för att det är värt det, jag vill inte undra hur det kunde ha blivit, jag vill veta. Man som människa måste få veta. Jag måste få veta. Är jag tokig, galen? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag inte orkar längre. Jag orkar inte undra, fundera, tänka, känna efter, reda ut. Jag vill leva mitt liv, inte fantisera om det. Jag vill prova, veta.

  19. Jutte skriver:

    Hmmm…
    Jag tror såhär…Enda sättet att få ett bra liv tillsammans ( = inte ensam) är att vara ärliga mot varandra. Otrohet är ett gift som sprider sig skata in i förhållandet och på sikt tar död på det…eller
    i bästa fall…på vad det hade kunnat vara. Givetvis inser jag att köttets och monotonins lustar är starka….men det är i detta läge man måste vara stark och se långsiktigt på det hela. Att radera ut tio år av sitt liv och inte kunna prata om dessa år på fester etc. lämnar ett hålrum. Kämpa på, var sarj och håll ihop…….Sagt från en f.d. ( i gamla förghållanden) luring

Lämna en kommentar