Det här med att vara Matheos favorit…


20140221-205144.jpg

Jag tyckte det var fantastiskt kul de två första månaderna, nu börjar det bli riktigt jobbigt. Han förvandlas till en helt oresonlig person när jag är i närheten. ”Mamma” ska göra allt, inte pappa. Så när vi är två så är det ändå jag som måste göra allt. 🙁

Nån som vet när det går över eller hur man kan hantera favoriseringen av förälder. Eller i vårt fall känns det mer som en slaverisering…

Bloggvännerna har ordet

23 svar till “Det här med att vara Matheos favorit…”


  1. Josefin skriver:

    I feel you. Vet inte alls när det går över. Men jag brukar gå in i ett eget rum eller förklara att pappa också finns. Nog blir det sura miner men han måste också lära sig att även mamma är en egen person. I självgoda stunder tänker jag helt sonika stolt att ”wow vad härligt att min son tycker att jag är såååå fantastisk”. Vi får kanske sluta vara sååå fantastiska? Kanske räcker med att bara vara fantastisk 😉

  2. Det går över! Håll ut! Vi hade precis samma grej här hemma och det är som du säger sjukt jobbigt att vara den enda som duger. Pappa funkade bra när jag inte var hemma men fanns jag hemma kunde pappa omöjligt natta, borsta tänder, klä på etc. Sakta förändrades det dock och nu funkar pappa nästan lika bra… Fast är det extra trött eller ledset läge så är mamma bäst

    • … Hmm konstigt – halva kommentaren föll bort! Fortsättningsvis ville jag säga att mitt råd är att förklara för M att pappa kan göra samma sak som mamma, minst lika bra. Hjälps åt att klä på M, ta på en strumpa var! Sakta men säkert kommer attityden förändras hos M, detta med att bara mamma duger är som det mesta, bara en fas – i promise! Men jag minns så väl hur frustrerande det kunde vara…

  3. Glömde! För oss gick det över när vår son började närma sej 3, värst var det när han var 2,5 men jag tror att det även berodde en del på att jag var höggravid just då och han kände på sej att det var en stor förändring på G. Och en sak till, love bomba gärna pappan i familjen lite extra, det är tufft att ständigt bli bortvald och det är nog lätt hänt att dom känner sej lite oälskade under den här perioden tror jag. Kram och lycka till!

  4. Maria skriver:

    Vi har (haft) samma problem, fast omvänt; pappa ska göra allt om dottern får välja. Vi har försökt jobba med vardagssituationer så att jag (mamman) gör mer av blöjbyten, nattningar mm. Och jag och dottern försöker vara noga med att ta egna mys och närhetstunder.

    I vårt fall tror jag att det till stor del beror på att jag varit sjuk i omgångar sedan dottern föddes och att pappan helt enkelt blivit tryggare genom att kunna vara mer närvarande än jag varit.

    Nu är ju er situation annorlunda, men förhållningssättet kanske går att tillämpa även för er. För vi märker tydlig skillnad när pappan kliver tillbaka en aning och jag tar så mycket som möjligt av vardagsfixet med dottern.

    Lady Dahmer har skrivit ett bra inlägg om hur man kan göra för att försöka skifta balansen mellan föräldrarna. Jag hittar det inte nu från mobilen, men det går säkert att söka fram i hennes blogg (eller fråga henne personligen om man känner henne 🙂

  5. Julia - en resegalen göteborgare som lever livet. skriver:

    Jag var exakt likadan som barn. Så fort mamma lämnade huset gallskrek jag och vägrade låta pappa hjälpa mig om mamma var hemma. Trillade jag sprang jag med skrapade knän de 200 meter det var till mamma trots att pappa stod 5 meter bort. Men lugn, det vänder 🙂 när jag blev äldre insåg jag att både mamma och pappa är grymma att ha och att båda är lika bra på allt (nästan iaf) kram!

  6. Kristin - Lyckligt gift 25årig tvåbarnsmorsa för tillfället fast i blöjträsket skriver:

    Jag har en son som är en vecka yngre än Mateo. När han är extra klängig tänker jag att han antagligen har extra behov av mamma-närhet just nu. Extra mycket mys, närhet och tid ihop brukar funka. Nästan så att jag klänger på honom istället, om du fattar vad jag menar? 🙂 på nått sätt mätta mamma-behovet som han har just nu 🙂

  7. S. skriver:

    Som många redan sagt: Det går över… Och sen kommer det tillbaka igen… Och så går det över… etc. Vår son är i perioder väldigt fäst vid mig. Tror att han ”är född sån”, men att beteendet förstärktes efter en period där jag nästan varje vecka varit borta en dag och natt hemifrån på grund av mitt jobb. Det hjälpte inte att han fick mycket tid med mig de övriga dagarna. Då det var som värst var han alltid i samma rum som jag. Försökte jag smita undan så tog det tre sekunder så var han hos mig igen.

    Vi varvade mellan att låta det vara så, ge honom en megaöverdos av mig och låta pappa ta över de gånger jag kände att jag behöver ha människofritt runt mig åt alla håll i en radie på 20 cm.

    Det lite knäppa som jag körde med ibland var att inte engagera mig i t.ex. legobygge. Det fick vara sonens och pappans grej, ville sonen bygga lego så hänvisade jag till att han får vänta tills pappa kommit hem för ”pappa är ju så bra på att bygga”.

    Jo, jag veeet att det var oärligt att nästan låtsas att jag inte kan bygga lego och förkastligt ur genussynpunkt etc, men det funkade hyfsat för det jag ville få till just då. (Jag har plötsligt kunnat börja bygga lego nu två år senare…)

  8. Amie skriver:

    Vi har som du beskriver och det pågår i perioder. Då pappan här hemma sover borta 2 dagar i veckan, jag är även den som lämnar och hämtar på förskolan och är mer tid med vår son. Det ända som hjälper är att de får va själva med varandra. Jag brukar åka hemifrån och få mig lite egentid på köpet. Win Win 🙂

  9. Jessan skriver:

    Exakt samma med min treåring här hemma…
    Hennes pappa reser mkt i jobbet och när vi är bara hon och jag går det mesta smidigt, men är vi hemma alla tre är det trots och kaos mest hela tiden..

  10. Apolonia skriver:

    Nyd det Elaine !!!! Der er brug for dig og ikke for ingentings skyld.

  11. Apolonia skriver:

    Normal udvikling hos normale børn. That`s all.

  12. Katarina - nybliven 2-barnsmamma skriver:

    Vår äldsta son blev 3 år i december och storebror en månad tidigare… tyvärr har det ännu inte gått över. Det är mamma som gäller fortfarande… Du kommer alltid vara nr 1. Jag ser det som ”betalning” för 2 graviditeter och 2 förlossningar…. Bara positivt alltså! Men jag förstår dig såklart, man är aldrig riktigt fri. Men tänk tanken på att ständigt vara nr 2…. den lockar ju inte heller 😉

  13. Ebba skriver:

    Har inga egna barn( är 16 år) men vet att det var samma med mina småsyskon och då minns jag att när de väl tydde sig till pappa var det dumt att påpeka det för dem, att säga ”men det gick ju lika bra med pappa” eller ”nu satt du ju en lång stund Hos pappa” etcetra.. Tack för en jäkligt bra blogg Elaine!! You rock:)

  14. Kristina skriver:

    I vår familj har vi haft det likadant, fast omvänt. Pappa har alltid varit favoriten. Tror det har varit så ända från början då jag drabbades av en förlossningsdepression och det var väl först när barnet var 1,5 år som jag mådde bra igen.

    För att han ska bli mer mammig så behöver jag helt enkelt vara mer med honom. Har jag varit hemma med honom en hel dag och min sambo har jobbat så är han ganska mammig på kvällen.

    Jag älskar när han är mammig då han inte är det så ofta men förstår att det kanske inte är så kul om det är så hela tiden.

  15. Lisa skriver:

    Här har vi hittills haft det omvänt. Bara pappa som duger. Nu börjar jag duga mer och mer vilket känns skönt för oss båda. Precis lika jobbigt som maken tycker det är att alltid va den som får göra allt så har jag fällt en och annan tår över att inte duga. Tror att man lite förväntar sig mammighet hos barnen och jag har känt mig riktigt oduglig och bortvald m

  16. Lisa skriver:

    Forts… många gånger. Sonen är drygt tre nu och det börjar som sagt vända. Ingen lösning på ditt problem men ville bara berätta hur jag känt det som den bortvalda…

  17. Camilla skriver:

    Har en dotter som vägrar pappa så snabbt jag är i närheten. Han får absolut inte natta henne för då gråter hon efter mamma. Det tar ju på krfterna, för det man som vagga till sömns varje natt. Tack Gud för armmuskler men ändå. Fast när jag opererades för ca en månad sen och kunde inte bära henne så gick de bra så undrar varför går de inte nu liksom?

  18. Evelina H skriver:

    Det går över, men jag har lärt mig att det är viktigt att inte stöta bort ett mammigt eller pappigt barn, för barnet behöver den föräldern mer då..

  19. Lisa skriver:

    Kan säga att här gick det över vid 1,5 år ungefär. Nu är det baaara pappa som gäller, är han hemma så behandlar sonen mig som luft typ haha. Helt impopulär. Frågar man honom vem han älskar så är det pappa, mormor och förskolepedagogerna. Absolut inte mamma

  20. Cecilie skriver:

    God morgen, fine, inspirerende Elaine! Jeg vet ikke om du har lyst på et tips? Og jeg er ingen ekspert, men jeg prøver. Vi har opplevd det samme. Hvis mannen min for eksempel skulle legge henne og hun ville at jeg skulle, gjorde vi det slik: Jeg sa rolig :Mamma elsker deg lille venn, men i dag skal pappa legge deg. Hun nektet og protesterte – det er jo en del av barns natur. Vi fortsatte den tiden det tok. Pappaen ventet, jeg gjentok, sa gode ord, strøk på henne, tørket tårer, sa at det går fint at du blir sint, men i dag er det sånn. Pappa skal legge deg. Det handlet nok også mye om å ivareta mammahjertet, det å bekrefte henne og følelsene hennes.

    Noen barn har mer protest i seg enn andre, men jeg opplever at når man bestemmer seg og står i det, så går det raskt over. Selv med svært bestemte barn. Så kan man jo også være bestemt OG kjærlighetsfull (full, ikke ful ;)). Lykke til!

  21. Elin skriver:

    Glöm inte att det faktiskt inte är mamma som MÅSTE göra allt… Njut av att han är mammig, men sätt gränser. 🙂

Lämna en kommentar